KALLA FAKTA I BOSTADSBRISTENS VÄRLD

Först. Jag vet inget om det specifika ärendet som Kalla Fakta talar om.

Sen: Jag försökte få in en förkortad version av nedanstående i några tidningar, men det gick inte så bra. Och någonstans vill jag göra av mina tankar.

Kalla Fakta rapporterade den 17/1 om brister hos socialtjänsten gällande våldsutsatta kvinnor, i ett program som jag ansåg förenklade problematiken. Jag har arbetat i 10 år i Stockholm stad och jobbar nu på Södermalm, en stadsdel som har 125 000 invånare, och det kan komma som en överraskning för vissa av er men alla är inte journalister eller kulturarbetare. Och bara några få promille är hipsters. (Det sistnämnda är dock ej evidensbaserat.) Det som är det vanligaste problemet som jag har stött på under mina år som socialsekreterare är bostadsproblem. Ett av de största samhällsproblemen enligt samhällsmedborgarna i Stockholm är bostadsbristen. Bostadsproblemen är ett politiskt problem, inte ett problem skapat av socialtjänsten, men ett problem vi dagligen måste hantera på olika sätt. Nästan var fjärde hyresrätt i Stockholm har försvunnit sedan början av 90-talet, varav den absoluta merparten till följd av 2000-talets omfattande ombildningar.

Socialtjänsten har inte någon egen bostadsförmedling, men har en mycket begränsad mängd lägenheter och boenden som ska fördelas mellan människor med olika former av problematik och behov. Socialtjänst kan även hjälpa till med att ansöka om förtur men kan inte påverka bostadsföretagens regelverk och krav. Socialtjänstlagen är en ramlag som inte ställer specifika krav på att hjälpa till med bostad. Vi är dock ytterst medvetna om vad detta kan innebära för de enskilda individerna.

Låt mig parafrasera Göran Therborn: Bostadsbristen kränker människans värdighet och hämmar hennes utvecklingsmöjligheter. Den skapar stress, ångest, skapar maktlöshet, fängslar individer. Therborn talar om ojämlikhet och inte bostadsbrist och den är ju naturligtvis, något som påverkar eftersom bostadsbristen sparkar nedåt. Bostadsbrist drabbar främst människor med sämre ekonomiska förutsättningar.

Jag och mina närmaste kollegor arbetar med våld i nära relationer. När vi placerar, vilket bara är en del av arbetet, gör vi det utifrån bedömningar kring våld och hotbild. Detta är ofta en svår avvägning och bedömning, men i ett inledande skede, om personen vill så erbjuder vi alltid alternativ. Men bostadsbristen har ändå lett till att en del stannar kvar i eländiga, ibland farliga förhållanden. Andra återvänder i brist på alternativ på bostadsmarknaden, (men också på grund av den känslomässiga ambivalens och process som ofta finns i dessa förhållanden). Andra tär på varandra i förhållanden som hade tagit slut om det inte vore för ekonomiska problem och bostadsproblem. Söner bor hos sina gamla mammor och i vissa fall utsätter dessa för våld, och en del av mammorna vill inte söka hjälp eller anmäla sina söner. Det händer att en del människor säljer sina kroppar för att få en bostad, en lägenhet att hyra. Bostadsbristen tär på människor. Av alla de placeringar vi har gjort på Södermalms stadsdelsförvaltning har en klar majoritet av de placerade våldsutsatta personerna (eller kvinnor som det handlar om) haft allvarliga bostadsproblem vilket försvårat att komma vidare från placeringarna och komma vidare i sina liv. Så även om själva hotbilden och våldet försvunnit i deras liv, kvarstår den sociala osäkerheten. Som socialsekreterare arbetar man utifrån lagar och riktlinjer, budget och verksamhetsmål, men även andra förutsättningar spelar in, det handlar om förutsättningar som en socialtjänst på egen hand inte kan påverka. Bostadsmarknaden är en sådan.


Ps: Därtill vill jag påminna om den oerhörda orättvisan av att utsättas för våld, och vara den som ofta tvingas lämna sin egen lägenhet.