onsdag 31 januari 2007

Vem Ska Man Tro På När Det Är Så Här?

"There are growing suspicions in Iraq that the official story of the battle outside Najaf between a messianic Iraqi cult and the Iraqi security forces supported by the US, in which 263 people were killed and 210 wounded, is a fabrication. The heavy casualties may be evidence of an unpremeditated massacre." Rapporterar Patrick Cockburn, alltid läsvärd, även om det är svårt att hålla humöret och optimismen uppe när man läser hans artiklar.

tisdag 30 januari 2007

The (Politics of ) Drugs Don´t Work

Jag minns när jag gick på Högstadiet och vi blev informerade om faran med narkotika. (I ett stadie av ens liv när det var fult att bli hög.) Rökte man hasch skulle man förföljas livet ut med haschpsykoser som kunde komma precis när som helst. Precis när som helst. Det spelade ingen roll hur livet i övrigt tedde sig. Mitt i ett bröllop skulle bruden kunna förvandlas till Margaret Thatcher. Allt var liksom möjligt om man rökte hasch, men bara i en negativ och destruktiv mening.

Så på frågan varför folk rökte hasch överhuvudtaget i så fall kunde lärarna bara antingen rycka frågande på axlarna eller säga att det berodde på okunskap och självdestruktivitet. De var helt enkelt korkade individer som inte visste sitt eget bästa.

Denna "undervisning" visar på flera saker, varav en är att det trots allt kan fungera i viss mån med att dupera människor. Men svensk narkotikapolitik bär också skulden för en del misslyckanden och mänskliga lidanden. Det måste vi våga erkänna.

I en två veckor gammal Expressen läser jag några vettiga rader, tro det eller ej:
"Det som lett oss ner i rådande beckmörker är den människofientliga narkotikapolitiken. Det enskilt viktigaste vi nu kan göra för att rädda narkomanerna är att ge dem vård i stället för repressalier. Att jaga haschrökare har överhuvudtaget inte med saken att göra."

Soundtrack till detta inlägg. (Olycklig kärlek och droger fungerar inte. Sverige har en olycklig kärlek till kriget mot narkotikan.)

Repukraterna Vs. Demoblikanerna. Så Ospännande Det Kan Bli

Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Ingenstans är det mer tydligt hur liten betydelse valet av demokrater och republikaner har som i Israel/Palestina frågan. Ändå kommer det alltid i våra svenska DN-liberalers ögon vara nödvändigt att USA blir mer aktiva i mellanöstern för att det ska bli fred mellan Israel och palestinierna. Men, å andra sidan, beror det ju på att det i DN-liberalernas ögon är så "lätt att sympatisera med Israel."

Relationen mellan Israel och USA är "extraordinarily important and vital to the strength of both of our countries," säger demokraternas Edwards. "It is a bond that can never be broken,"

Asså... "It is a bond that can never be broken." Abbas? Deal with that biatch.

Hur ska palestinierna kunna få ut något av ett sådant förhållande? Snälla DN-liberaler, upplys mig, på vilket sätt USA kommer att bidra till en rättvis fred? (Dags för en liten brasklapp: 1. Vad är rättvisa? 2. Man kanske menar att en rättvis fred är inte längre ett mål, utan målet får bli en fred till Israels förmån. och å andra sidan, är väl det en rättvis fred för en tidning som om den kritiserar Israel behöver lägga till att "det är lätt att sympatisera med Israel". Varför i helvete, är det alltid så lätt att sympatisera med Israel? Just det, jag glömde: Israel är ju mellanösterns enda demokrati. )

Från Republikanernas sida kommer Senator John McCain som vill stärka banden mellan Israel och NATO. McCain säger följande: "American support for Israel should intensify," "The enemies are too numerous, the margin of error too small, and shared values too great."

Vi vet var resten står, möjligtvis med undantag för de ovalbara som Ralph Nader och Dennis Kucinich.

Jag är ledsen, vänner av fred i mellanöstern, det blir four more years of misery, oavsett för er.

Good night, sa Angry Arab, men det är aldrig bra att gå och lägga sig när man är på dåligt humör. Sånt här ska man ta på morgnarna. Adrenalin och koffein, och så är man redo att riva dagens murar.

Fångarna På Guantanamo: De Som Bomberna Missade

"I en debatt på tv-kanalen NBC om Guantánamofångarnas öde som hölls 2004 var ett av de underligaste argumenten för att deras juridiska situation vore etiskt-juridiskt acceptabel att dessa fångar ”är de som bomberna missade”: eftersom de hade utgjort måltavlor för amerikanska bombningar och av en händelse överlevt dessa och eftersom dessa bombningar var en del av en legitim militär operation, så kan man inte fördöma det sätt de behandlats på efter att de tagits till fånga efter striderna – ty oavsett hur deras situation ser ut så är den bättre, mindre allvarlig, än att vara död …

Detta resonemang säger mer än det avser att göra: det ger nästan bokstavligen fångarna samma ställning som levande döda, personer som på sätt och vis redan är döda (deras rätt till liv förverkad genom att de utgjort legitima måltavlor för blodtörstiga bombningar), så att de nu utgör exempel på det som Giorgio Agamben kallar homo sacer, en människa som kan dödas utan några juridiska konsekvenser eftersom hans liv, i lagens ögon, inte längre räknas."

...Så vad gnäller de för på Guantanamo: de lever ju i varje fall. Se det så här se det som att ni drog en lott ur ett tombolahjul: och ni drog den här lotten. Eller se det som en variant av: "En spik i foten!?...

Dessutom: vad hade ni där att göra, in the first place.

måndag 29 januari 2007

...Om Ni Har Vägarna Förbi Indio, Kalifornien i April




Jag gnuggar mig själv i ögonen. Det verkar nästan som om jag själv valt ut banden som ska spela. Visst, lägg till Woven Hand, Oasis, Pogues (med Shane - död eller levande), Levellers och Habib Koite men sen är jag nog nästan nöjd. Fast å andra sidan är det inte bra att bli för mätt.

söndag 28 januari 2007

"Svennis" En Zlatanist?

"-Jag känner att svensk press är avundsjuk på honom; att han är för bra och att han tjänar för mycket pengar. Men han ska tjäna mycket pengar, slår Svennis fast för SVT:s reporter Ken Olofsson i en intervju på Grand Hotel, mitt emot slottet i Stockholm.
Under intervjun märks att Svennis har en stark känsla för Zlatans situation.
-Jag får en känsla av att vi i Sverige inte är stolta över honom utan måste hacka på honom för varje grej."

Med sådana analyser vinner man inga guld. Det är inte ens värt toapapper. Eller är det någon form av överföring? Pratar han om sig själv och brittisk media?

Veckans Boktips; På Hans Majestät Konungens Namnsdag: Därför Är Jag Republikan av Villhelm Moberg

I en passage i Villhem Mobergs klassiker ställs frågan varför en kvinna gråter över en person som hon befinner sig långväga ifrån och aldrig har träffat, hon svarar: "'Därför att han var kung. ' Den aktningsvärda kvinnans tårar gällde icke någon person med vissa bestämda egenskaper, icke någon människa som hon kände och som hon av personliga skäl kunde sakna. De ägnades innehavaren av Sveriges kungatron. Vem denne än hade varit, så skulle hon ha begråtit honom vid hans frånfälle. Hon sörjde en kung: Hon begrät "Vi Gustaf med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung". Hennes tårar gällde en utvald, en innehavare av konungadömet med Guds nåde - Dei gratia rex..."

Jag antar att det finns ett antal människor som idag har firat konungens namnsdag. De är säkert inte många. Men flaggan har säkert hissats: "det är väl det minsta man kan göra". Kungen är en fin man. Han fortsätter sitt propagandatåg, eftersom det är viktigt att upprätthålla popularitetssiffrorna högt. Förvisso görs detta ganska enkelt genom ett bockande och bugande av media. Idag hyllade kungen Linné, antagligen utan att ta fram Linnés mörkare rasistiska sidor.

Det finns olika typer, med olika grad av rojalism. En del som mest tycker att det är en kul grej, är knappt rojalister och bryr sig antagligen inte nämnvärt om att "kungen" har namnsdag. Men sen finns det de där riktigt tossiga. De som ringer in till Ring P1 och är fullständigt galna. De som vill dö för kungen.

Jag läste en gång en insändare i Metro, som försvarade kungahuset med en liknelse som får klassas som en av de sämre jag någonsin stött på. Nej, jag har aldrig, mig veterligen, stött på en sämre. Den är mångfacetterat korkad. Han skrev att "påstå att kungahuset var odemokratiskt, var lika dumt som att torka katten i mikrovågsugnen." Jag vill inte hävda att dessa människor är korkade. Inte helt. Jag misstänker att det är en form av hjärntvätt som drabbat deras hjärnor som har fått de att förlora det kritiska tänkandet när det kommer till vissa saker. Kungahuset är en fin tradition, kungahuset gör bra reklam för Sverige, kungahuset säljer Sverige. Även om kungahusen världen över i viss mån börjar drabbas av dokusåpaliknande symptom är frågan om detta är till fördel eller nackdel för kungahusen. En del av den forna glansen och skimret har trots allt försvunnit. Tids nog dör vidskepligheten.

"Glansen och skimret från kungatronen, som ännu i dag bländar de troende folken, kommer från magisk källa och har uppstått ur vilda folkstammars gudariter och gudakult. Konungadömet är skapat av magin och övertron. Konungens Majestät skall hållas i helgd och vördnad, stadgas det i vår svenska regeringsform; paragrafen har uppkommit ur föreställningen om konungen som ett sakralt och övermänskligt väsen.
Det monarkiska statsskicket är sålunda ett uttryck för en uråldrig vidskepelse, som ännu hålles vid liv hos några västerländska kulturfolk, bland dem det svenska folket
."

lördag 27 januari 2007

Anti-Semitism Och Förintelsens Dag

Denna dag, är väl värd att ha som riktmärke för vad hatet och desperationen kan göra med människor. Ungefär 6 miljoner judar mördades under andra världskriget. Därtill ett antal miljoner icke-önskvärda till. (Det som är sant är ju att en hel del judar var kommunister också. De mördades alltså i egenskap av att vara jude och kommunist. Men att mörda kommunister brukar i regel inte ses som lika allvarligt. Jag antar att det beror på att man menar att kommunisterna i sin tur annars hade mördat ett antal människor.)

Heinrich Himmler höll ett tal den 4:e oktober 1943 där han sade följande: "En grundprincip gäller varje SS-man - att vara ärlig, anständig, lojal och kamratlig mot männi­skor av vårt eget blod och inga andra. Om andra folk lever i välstånd eller dör av hunger intresserar mig endast i den mån vi kan använda dem som slavar för vår kultur... Jag vill nu i all öppenhet ta upp ett mycket svårt ämne... judeevakueringen, utrotningen av det judiska folket. Det hör till de saker som är lätt att säga... Men då vet man inte vad det betyder... att stå inför hundra, femhundra eller många tusentals lik. Att ha uthärdat detta och - frånsett några fall av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga har gjort oss hårda. "

Det här citatet är också en öppning för något annat. Det här hade nämligen också varit en utmärkt dag för att problematisera anti-semitismen. Det vill säga, att skilja den historiska europeiska anti-semitismen och den faktiskt existerande anti-semitismen i mellanöstern. För den finns ju. Både skillnaden och anti-semitismen i mellanöstern finns.

Problemet är ju att sionisterna arbetar för att inte problematisera någonting. De vill mer än gärna ha en global närmast konspiratorisk anti-semitism. När Henrik Bachner och Helene Lööw gjorde sin undersökning om anti-semitism var den onekligen gjord för att bekräfta undersökarnas "värsta" farhågor. Med hjälp av anti-semitismen rättfärdigas Israel som stat och man kan förklara bort de allra värsta övergreppen från Israels sida (eller som Fredrik Malm gjorde, skämta om dem.) Sionisterna vill göra likhetstecken mellan judendom och sionism och dessvärre följer många med på det tåget i mellanöstern, tragiskt ovetandes om den björntjänst de gör sig själva och kampen för palestiniernas rättigheter. Sionisterna säger sig företräda världens judar och gör därmed världens judar en otjänst.

Boken som jag tidigare har nämnt av Ilan Pappe och som totalsågades, med hjälp av ett försök till karaktärsmord och med ett par inte så diskreta lögner, av Svensk Israelinformations Samuel Danofksy, kommer inte ens att komma så långt som att bli omtalad och recenserad i USA såsom Carters bok gjorde. Men USA är ju ett land som i sin tur är uppbyggt på förintelse av människor och etnisk rensning. Ett land som har monument om Förintelsen men inte har något om utrotandet av ett stort antal folkslag på sin egen hemmaplan.

Israel hade aldrig existerat idag om inte den europeiska anti-semitismen funnits. Jag kan förstå om sionister i viss mån ville utnyttja förintelsen i politiska syften, (förföljelsen av judar hade ju ändå pågått i så oerhört lång tid i europa), för att på något sätt skapa sig en trygg oas. Jag ser inte det i sig som omoraliskt eller oetiskt. Det omoraliska och oetiska ligger i brotten som begicks och begås i sionismens namn och förnekandet av de brott sionismen begått och begår.

Historien berättas av den som har makten att berätta den. Historien förfalskas inte alltid, den kan i viss mån berättas selektivt och delar kan ignoreras helt. Men, jag tror att bland de framsteg som görs i världen så är det på områden som forskning och historieforskning.

Men att förneka katastrofen 1948 är att vara förnekare och förfalskare av historien. Det är sant att palestinierna inte har råkat ut för samma öde som europas judar, men det är väl ändå ingen ursäkt. När Samuel Danofsky förnekar att den etniska rensningen startades innan kriget 1948 ägnar han sig åt historieförfalskning. Han borde veta det vidriga i att förfalska historien. Men bryr han sig om palestinierna?

"Still, even in America, where Nakba denial is as obligatory as Holocaust denial is condemned, objective historical truth is available in Professor Pappe's book for anyone who cares."

Vad gäller historien om anti-semitism, så saknar jag verkligen en ärlig och fruktbar diskussion. Språket är oerhört viktigt. Det är onekligen en kamp om begreppen. Men, vad liberaler och andra oförtrötterliga Israelapologeter ofta gör när de tar ordet anti-semitism i sin mun är att de förminskar begreppet. Det är tragiskt att de inte inser det, men jag misstänker att det är ofta av ren och skär intellektuell lättja som det görs, inte för att man är korkad. Därtill är onekligen ett problem i debatten Israel-Palestina, att det politiska har blivit personligt. Debatten, vilket kan märkas på diverse forum, infekteras snabbt av anti-semitism och rasism. Det förhindrar fruktbara diskussioner.

Men vad gäller anti-semitismens upphörande i mellanöstern lyssnar jag på Lenni Brenners råd:
"if you want to end todays 'anti-Semitism' against Jews, end Zionism´s 'anti-Semitism' against the Palestinians."

...För Muslim Är Ju Inte Bra Att Vara

...Och som om inte det vore nog, med att USA fått sin första muslimska man i kongressen. Man har upptäckt att Barack Obama heter Hussein i andra namn. Det kan vara en av anledningarna till att Fox New nu sprider ut att Obama kan vara, usch, usch,... muslim.

Men Obama-lägret slår tillbaka:

To be clear, Senator Obama has never been a Muslim, was not raised a Muslim, and is a committed Christian who attends the United Church of Christ in Chicago.
http://obama.senate.gov/press/070123-debunked_insight_magazine_and_fox_news_smear_campaign/index.html

Habib Koité - Batoumambé

Lite blues från Mali är aldrig fel.

fredag 26 januari 2007

Göran Rosenberg, Innerst Inne En Humanist

Göran Rosenberg anklagas av chefredaktören för Judisk Krönika för att "innerst inne" vilja utplåna Israel, och han skriver idag i DN om detta faktum. Personligen tycker jag att det är ytterst ute att ägna sig åt den typ av skrämseltaktik som de därmed ägnar sig åt på Judisk Krönika. Att hävda såna saker är att försöka stänga ned yttrandefriheten utan att officiellt vara emot yttrandefriheten.

"Föreställningen om judarna som potentiella offer för eviga fiender har djupa rötter i judisk tradition och erfarenhet. Det är därför inte svårt att förstå varför en sådan hotbild kunnat vinna gehör bland världens judar, och därmed inte heller svårt att förstå varför så många av världens judar har varit beredda att göra Israels politik till sin.

Det hindrar inte att hotbilden väsentligen kan vara missvisande, att huvudansvaret för den katastrofala utvecklingen av konflikten Israel-Palestina kan vara Israels, att Israels politik kan vara världens judar mera till skada än till nytta."

Jag håller inte alltid med Göran Rosenberg, men anser ändå att han bär på djupt humanistiska ideal.

"Jag Har En Plan", sa Bush. "Mer Skattelättnader."

Stephen Colbert (The Colbert Report, går på Canal Plus) kommenterar Bushs senaste State of The Union.

Stephen Colbert: What made [Tuesday's State of the Union speech] so groundbreaking, I think, was all the new stuff we've never heard from the president before...like a domestic agenda. Take his proposal to fix the whole health care mess with the only proven cure-all: tax breaks...

Bush clip: And for the millions of Americans with no health insurance at all, this deduction would help put a basic private health insurance plan within reach.

Colbert: It's so simple. Most people who couldn't afford health insurance also are too poor to owe taxes. But...if you give them a deduction from their taxes they don't owe, they can use the money they're not getting back from what they haven't given to buy the health care they can't afford.

torsdag 25 januari 2007

A Dime Worth Of Difference?

Countrysångaren Waylon Jennings beskrev förhållandet mellan demokraterna och republikanerna med att säga att "Theres not a dime worth of difference."

Men hur är det med den saken utrikespolitiskt sett? Demokraterna har ju kraftigt kritiserat Bush-administrationen. Angående Iran så säger en demokrat om demokraternas position att den är som republikanernas och att det är diplomati som gäller men användandet av våld mot Iran är inte uteslutet: "I've not ruled that out," he said but added, "It's not an option we want to consider until we know there is no other option."

Ett par saker här. 1. Bush hävdade samma sak när man attackerade Irak. Det var den absolut sista utvägen. Man hade utforskat alla andra möjligheter. 2. Jag noterar att artikelförfattaren skriver, but added, som om tillägget i sak skiljer sig från det han säger innan.

Vad gäller Palestina/Israel är det nästan värre. Demokraterna är ett mer genuint Israelterrorapologetiskt parti än republikanerna traditionellt sett. Men, de pratar gärna om fred i mellanöstern. Obama säger en del. Hillary säger en del, som när hon besökte Israel (utan att prata med palestinier) och skarpt försvarade muren men tillade med palestinierna i åtanke åtminstone, att den var inte riktad mot palestinierna som folk. Hillary har helt enkelt en speciell plats för Israel i sitt hjärta.

Jag noterar: Demokraterna pratar och de pratar. Men, hur är det då med Irak?

Per Ahlin skriver i Dagens DN att Bush ändrat retoriken. Han är inte längre lika självsäker. Sen citeras en Demokratisk senator:

"...majoriteten i detta land stöder inte längre det sätt på vilket kriget förs, det gör inte heller majoriteten av våra militärer eller majoriteten här i kongressen."

Så efter nästan fyra år av krig och ockupation i Irak har man modet att inte längre stödja på det sätt kriget förs. Så kanske hade Waylon Jennings fel, det kanske i varje fall är" a dime worth of difference".

onsdag 24 januari 2007

Bush Enar Världen

Kanske är det synd att Bush inte kan bli omvald igen. Enade vi stå, söndrade vi falla, ungefär, fast annorlunda.

Jag menar, vinner demokraterna vad händer då? Demokraterna kommer i grund och botten bara förändra retoriken, och kanske göra små andra förändringar. Men skulle Hillary eller Obama ändra kurs i Irak eller i Palestina-frågan? Tillåt mig småle.

måndag 22 januari 2007

Om Tortyr

Det är för vidrigt men tortyren är inte något nytt påfund direkt. Av någon anledning har människan i urminnes tider använt sig av de mest vidriga tortyrredskap. Människans uppfinningsrikedom kan verkligen vara imponerande destruktiv. För varje framsteg, kommer bakslagen. Men tortyrens verkan har den sin effekt? Till och med Michel de Montaigne den franske 1500-tals filosofen betvivlade detta faktum.

"Tortyren är en farlig uppfinning. Den tycks snarare pröva hur mycket man uthärdar än pröva sanningen. Både den som står ut med den och den som inte gör det döljer sanningen. Ty varför ska pinan få mig att bekänna det som är hellre än att tvinga mig att säga det som inte är."

...Och historien upprepar sig, det verkar ibland som att det enda vi lär oss är att vi aldrig lär oss:

In 2002, eight police officers were convicted of torturing detainees to death and sentenced to between one and 10 years in prison. Two years later, three senior police officers were tried for torturing a prisoner to confess that he killed his daughter, who turned out to be alive. Their sentences ranged from one to three years, but they were acquitted in a retrial.

Den historien påminner om en annan som jag läste ur Eduardo Galeanos bok Bakvända Världen (rekommenderas) om en mexikansk kongressledamot som 1986 besökte ett fängelse i Chiapas. Där så mötte han en tzotzilindian som hade dömts till 30 års fängelse för att ha skurit halsen av sin pappa. Kongressledamoten upptäckte dock, att varje dag kom en man och besökte tzotzilindianen i fängelset med majsbröd och bönor. Den mannen visade sig vara indianens pappa. Så den fängslade tzotzilindianen som inte förstod spanska särdeles bra, erkände sig skyldig till fadersmord, efter att ha misshandlats rejält. Tortyr som instrument att få fram sanningen kanske inte är särskilt fruktbart men tortyr är framförallt användbart som nedbrytningsmedel och i avskräckningssyfte. Men, skapar även grunden för hat och hämndbegär.

Men det där med att vi aldrig lär oss? Det är snarare så, att de som utnyttjar tortyren aldrig tror att det slår tillbaka på dem själva. Historierna är så många, och så tragiska. Alltid är det också de svagaste, de med minst makt, som drabbas hårdast.

söndag 21 januari 2007

Homer Kanske Är Smart Som Är Korkad

Matt Groening, skaparen av The Simpsons: "... hur trist ditt liv än ter sig så är du i alla fall inte lika korkad som Homer Simpson och din hemstad är troligtvis inte lika usel som Springfield. "

Dock, jag kom att tänka på det när jag häromdagen såg ett avsnitt där Homer blir smart så blir han samtidigt olycklig.

Till försvar för Homer låt mig därför citera Sofokles: "I att ingenting tänka och att ingenting förstå, däri ligger det mest glädjefyllda livet."

lördag 20 januari 2007

The Levellers - Kommer Till Sverige

11 mars kommer de till Stockholm. Den nionde spelar de i Göteborg och den femtonde spelar de i Karlskrona.

Det var ett tag sedan jag såg de live, i mitten på 90-talet faktiskt. Men det brukade vara ett jävla ös.

fredag 19 januari 2007

Mona Sahlin 1992: "Jag Är Socialist".

ETC gjorde en intervju med Mona Sahlin 1992, där hon kallar sig socialist. Följande frågor infinner sig angående detta lilla faktum:

Vad kommer de borgerliga ledarsidorna skriva och de borgerliga politikerna säga när de får veta att Mona kallade sig socialist 1992?

Kommer de försöka våldta ordet, begreppet, ideologin?

Klarar det svenska folket att hantera det?

Eller är det okej att kalla sig socialist?

Kommer Mona i så fall, våga stå för sitt ord, eller gör hon en Göran Persson: "jag är social och jag är demokrat, jag är socialdemokrat".

Eller är det så att Mona kallar sig för socialist i en viss miljö, en viss tid, och kallar sig för något annat i en annan miljö, i en annan tid?

Men viktigast av allt: kommer detta med att kalla sig socialist synas i verkligheten, i politiken, i socialdemokratin?

Av Intresse. Eller?

Många av oss vet mer vad som försiggår i Linda Rosings liv än vad som händer i övrigt på den här planeten. Ansvaret vilar väl delvis på alla oss medmänniskor. Idag har vi möjligheten att ta reda på mer saker genom ett större informationsutbud. En del hävdar ju att det är för stort. Men mediernas makt är stor, och deras inflytande enormt. Ibland kan kvällstidningarna på egen hand få människorna till aktivister som gör allt för att rädda, exempelvis noshörningen Nelson eller apan Ola. Japp, vi är inte egoister: noshörningen Nelson kunde vi gråta för, och apan Ola kunde vi kämpa för.

Men, mediernas roll, då? Vad de rapporterar om och inte rapporterar om, tenderar att ha mycket stor betydelse för utformandet av vårt sett att se på världen. En del skandaler skapar drev och moralpanik. Så vad media inte rapporterar om är också av vikt. Vad utelämnar de? Läkare Utan Gränser har nyligen utnämnt år 2006 års mest bortglömda kriser.

"I länder som Haiti, Kongo-Kinshasa, Sri Lanka, Tjetjenien och Colombia pågår konflikter som sällan eller aldrig hamnar på tidningarnas förstasidor. Länderna finns alla med på Läkare Utan Gränser årliga lista över ignorerade kriser som släpps i dag. Flera av de uppmärksammade kriserna pågår år efter år och drabbar miljontals människor världen över.- Vi vet att medieuppmärksamhet i sig inte kan förbättra levnadsförhållanden för dem som upplever en humanitär katastrof men dessvärre är ofta medias närvaro en förutsättning för att bidragsgivare ska bistå med pengar och politiker ska ta upp debatten, säger Anneli Eriksson ordförande för Läkare Utan Gränser i Sverige."

Får jag komma med en gissning? Dessa kriser uppmärksammas ungefär lika mycket i år. Linda Rosings bröst hoppade ju trots allt ur en klänning häromdagen och alltid går det någonting på TV som handlar om giftassugna bönder eller medie-kåta och danssugna kändisar som kan vara värt att rapportera om istället.

(Vän Av Ordning, folkpartisten, protesterar: - Det är skillnad på kvällstidningar och morgontidningar, TV3:s nyheter och Rapport. Må så vara, svarar Paolo, men vi vet ju att det är sen gammalt: ur nyhetssynpunkt är vita människor mer värda än andra människor, och kända människors bröst roligare att se, än det är att titta på undernärda människors kroppar. Men, hej: låt oss skänka nio nittio till Röda Korset och lätta på samvetet.)

http://www.doctorswithoutborders.org/publications/reports/2007/top10_2006.htm

torsdag 18 januari 2007

Per Gahrton Rekommenderar Också Ilan Pappes "The Ethnic Cleansing Of Palestine."

I gårdagens Aftonbladet skriver Per Gahrton om boken jag tidigare rekommenderat.

"Håller Israel äntligen på att hinnas upp av sitt mörka förflutna – den systematiska utdrivningen av minst 700 000 palestinier från ockuperat område 1948–49? Länge framfördes den bistra sanningen mest av arabiska och palestinska forskare och i viss mån FN-organ och människorättsorganisationer. Sedan slutet av 80-talet har dock också israeliska historiker grävt i arkiv och påvisat att massflykten drevs fram av massakrer, våldtäkter, summariska avrättningar. Men inte förrän nu, genom den israeliska historikern Ilan Pappés nyutkomna The ethnic cleansing of Palestine (Oneworld Publications, London 2006) klargörs bortom allt tvivel att utdrivningen inte ”bara” berodde på krigets fasor utan också var resultatet av centralt israeliskt beslutsfattande och noggrann förhandsplanering."

Undrar hur man kommer tala om den här boken på de liberala tidningarnas ledarredaktioner och sidor? Mitt tips: med största möjliga tyssssssssssssssssssstnad.

Homofobin: Globalt Vansinne eller "How Homophobic Do You Have To Be To Have Penguin Gaydar?!"

Yelah.net skriver att ”Hälften av alla USA:s tonåringar som går på high school är sexuellt aktiva och fyra miljoner amerikanska tonåringar smittas varje år av en sexuellt överförbar sjukdom. Trots detta förbjuds lärare i var fjärde skoldistrikt i staten Washington att ta upp homosexualitet i sin undervisning.”

Jag hoppas då, att de inte missat för homofobins överlevnads skull att en hel flock pingviner i filmen Happy Feet är, lets face it, homosexuella (se länk nedan):

http://www.youtube.com/watch?v=WEz64AQ3ki8

Men å andra sidan: det kanske är ett bra sätt att lära sig, vilket då skulle vara filmens sensmoral, att vara annorlunda är a) fel b) innebär att du är homosexuell och samt att ondskan kan komma i många skepnader. Ibland som en steppande, gladlynt pingvin. Men, tadam, å andra sidan sjunger han ju falskt. Där kanske poängen ligger. I falskheten.

Nåväl, homofobin är vansinnig och global: i Nepal vrålas det ut av kommunister att homosexualitet är en kapitalistisk biprodukt och i Sverige finns det företrädare för kristendomen som hävdar att den är en cancersvulst. I mellanöstern enas ibland företrädare för islam och judendomen för en stund i sin avsky för homosexualiteten. Se där! Ibland kan ideologier och religioner enas. Always look on the bright side of life.

onsdag 17 januari 2007

Fox News, 24 och Demokratisk Tortyr

Tortyr är berättigat ur demokratisk synvinkel: bekräftat via tittarsiffror.

" "24" is back on Fox TV. The hit show starring Kiefer Sutherland, which premiered Sunday night, once again features at least one big torture scene in every episode – the kind of torture the Bush White House says is necessary to protect us from you-know-who.

The show is much more successful than the White House at making the case for torture. Its ratings have gone steadily up over the last five years, while Bush's ratings have gone steadily down. "
http://www.thenation.com/blogs/notion?pid=157437

tisdag 16 januari 2007

Hellre Ute När Emma Är Inne

Råkade på grund av den här posten surfa in på Stureplan.se.

Fan. Tittade ett tag på bilder av människor, som... skulle gå på fest. Jaha...
Men, efter att ha dödat de två minuterarna av mitt liv gick jag vidare. ( Jag spenderar hellre två och en halv timme framför Idrottsgalan än gör om det misstaget, eller fem timmar framför På Spåret, eller ja, kanske helt enkelt spenderar jag hellre den tiden på spåret. Ni förstår, hur trist det var för mig.)

Dessvärre surfade jag in på en Innelista. Så ytterligare tid skulle dödas helt i onödan.

Jag läste alltså en krönika av en man som jag aldrig hört talas om som enligt någon tidning ska vara Sveriges sjunde viktigaste medieperson. Vilket i sig är suicidalt beklämmande (nu är jag någonting på spåret igen) om hans insats består i att lista människor med motiveringar som: ”Nya smygtagna bilder avslöjar att Victoria sällskapar med en kortvuxen man. Denne man är enligt uppgift oerhört förmögen.”

Mustafa Can hamnade på första plats på utelistan. Vilket verkar konstigt. Jag såg inte Drevet, men Mustafa Can är ju en riktig journalist, så jag kan möjligtvis förstå om sånt är irriterande. (Måste vara någon form av avundsjuka, - se nedan angående avundsjuka - och sen verkar han ha trampat krönikören på tårna.)
Robert Wells är med på utelistan och det ska han tydligen alltid vara, men blir han då inte inne? Han är ju alltid med. Är inte det a och o i en innelista. Att alltid vara med. Nåväl, det här är inte mitt gebit. Jag menar är det inte mer ute att vara helt utelämnad? Eller är det inne med utanförskap? Ordet är i varje fall inne.

Annars är det bara att gratulera: etta på utelistan är ju uppenbarligen bättre än att vara med på innelistan. För titta vem som är etta på innelistan: och Gudarna måste vara tokiga, absolut vansinniga, om inte detta är ironi:
"Emma Andersson, spelarfru I helgen ska hon så äntligen åka iväg för att spela in sitt nya program för Kanal 5, men det riktigt roliga just nu är ändå hennes nya väska. I skunkskinn. Från Gucci. Det var en gåva från hockeyspelande pojkvännen Henrik Zetterberg och den kostade enligt uppgift 40 000 kronor. Hon är numera en spelarfru med stil."
Men är det inte fascinerande. Hennes titel är dessutom ”spelarfru”. Innebär det ett steg upp i karriären eller? Och det riktigt roliga just nu är ändå hennes nya väska. I skunkskinn. Enligt uppgift kostar den 40 000. Förlåt, om jag upprepar texten här, men jag är inte helt övertygad om att jag har läst rätt. Hon är alltså numera tack vare denna väska en spelarfru med stil. Ironi? Right?

Okej. Förlåt. Det här är inte min värld, så det är svårt att förhålla sig till det. Peter Wallenberg är med på listan, han saknar dock titel, före Victoria Silvstedt, glamourmodell, som är med för att hon ”ligger med en rik dvärg”, och Patrick Ekwall är hatad därför att man är avundsjuk på att han är färgstark och kontroversiell. Fucking brilliant! Analysera mera, analysera mera.

Japp. Detta var det. Visst, man ska inte ta det på för blodigt allvar. Men, att människor verkligen är så hääääääääääääääääääääär tråkiga på Stureplan, det visste jag inte. Så visst fanns det lite nyhetsvärde i den lilla rundturen på Stureplan.se.

Amazon.com och Jimmy Carter

När Amazon.com ska sälja Jimmy Carters bok Palestine: Peace, Not Apartheid, gör man sitt absolut bästa för att inte sälja boken. Man använder sig för ovanlighetens skull av en recension som är oerhört kritisk mot Carters bok. Recensenten i sin tur är både US-amerikansk och Israelisk medborgare och har varit aktiv i IDF.

Undrar varför de inte låter palestinier recensera böcker om mellanösternkonflikten i tidningar som New York Times eller Washington Post. Ett mysterium, verkligen. (Om de skulle få, lär de självcensurera sig så att ingenting av de själva återstår.)

Och i Sverige är tystnaden fortfarande kompakt om boken och den kontrovers den skapat i USA. Eller har jag missat något?

måndag 15 januari 2007

Veckans Boktips: Lagom Mycket Kriminalitet av Nils Christie

Hårdare tag mot ungdomsbrottslingar är det nya för året. Samtidigt finns det vissa positiva aspekter i det som är nytt. Men, med så mycket annat, är frågan: är detta alibi för handlingskraft? Kommer detta verkligen leda någonstans? Vi ser ju hur man i Sverige måste bygga nya anstalter. Inte för att brottsligheten ökar utan för att vår syn på den har förändrats.

Nils Christie är en kriminolog som inte tror på straffet som lösning. Kriminalitetsbegreppet överutnyttjas enligt honom.

De socioekonomiska grunderna är alltför viktiga för att ignoreras, även i viss mån tidigare upplevelser i livet vad gäller omgivning och myndigheter. Att det också finns i vissa kategorier av brott en högre frekvensgrad av återfall, bekräftar ytterligare detta faktum. Att det finns en skillnad mellan brottstyper och återfallsfrekvens är av yttersta vikt för att kunna komma till tals med att förhindra förutsättningen för återfallet: det första brottet. Det är inte, i mitt tycke, en naiv tanke att det är en förändring som måste ske på samhällsbasis för att en märkbar minskning i kriminalitet ska kunna ske. Enligt Christie skulle även en definition om vad som är kriminalitet behöva klargöras.

Det naiva ligger i tron, med en typ av tro på hårdare straff som växer fram, är att bara man låser in rätt människor under lång tid, så minskar problemen (inte försvinner, för det finns det ingen som tror). En annan typ av naivitet är kanske att tro att all kriminalitet är behandlingsbart. Med det menar jag inte att det finns människor som är hopplösa fall, utan snarare att det är fler saker som måste fungera än behandling och motivering. Behandling och motivering är bra men inte tillräckligt. I viss mån kan kriminalvården drabbas av problem när det gäller att definiera själva målsättningen, utifrån idéer som inte har klienten i fokus. Det jag menar här är, att mycket av arbetet inom exempelvis socialt arbete överhuvudtaget dels kan vara kontraproduktivt, men det kan också vara status quo inriktat. Man gör sina uppföljningar, man gör det man ska statistiskt, man följer de rådande modeteorierna och kanske går en ”extra mil” för att göra allt detta. Men frågan är, som jag anser, är det verkligen alltid av godo?

Jag anser att den sociala biten tenderar att negligeras och att man på så vis förminskar det verkliga förebyggande arbetets möjligheter. ”Straffsystem är indikatorer på vilket slags samhälle som ligger bakom” skriver Nils Christie, som ett eko med en smula hörfel på Dostojevskijs gamla ord, och fortsätter: ”Förändringar inom straffapparaten hänger ihop med andra förändringar inom samhället. ” Nils Christie skriver också att straffet kan aldrig motsvara den dåliga handlingen. (Hur ofta hör vi inte hur människor beklagar sig över de låga straffen. Sen jämför man olika straffskalor med varandra och säger: ”Det är inte klokt.” Media är ofta den som, om inte, skapar denna folkliga hysteri, så åtminstone viktig som den som eldar på.)

Det finns något som jag skulle vilja benämna social blowback. Läkare som utförde fantastiska lobotomier en gång i tiden, övertygade om att det de gjorde var rätt och riktigt, och som utförde dessa med fantastisk kirurgisk skicklighet, gjorde knappast människorna någon tjänst. Eller ta de taktiska generaler, som med berått mod och en oerhörd militärtaktisk intelligens, utförde dåd som senare kom att skapa utrymmet för ”blowback”. Finns det en social ”blowback”? Inom kriminalvård kan själva fokusen på bestraffningarna, och på brotten i kombination med strikt kortsiktigt budgettänkande helt enkelt ödelägga en verklig brottsförebyggande strategi. Naturligtvis kan inte kriminalvården ta ansvar för sådant som ligger utanför dess befogenheter, däremot borde erfarenheten av kriminalvård och återfall användas i högre grad. Kriminalvård är politik. Den samlade kunskapen inom kriminologi och kriminalvård borde tas till vara mer. Behandling och motivation är inte fel, det är bara inte lösningen. Jag bör väl tillägga att jag inte tror på en släpp-fångarna-loss-strategi heller. Jag är inte abolitionist (vad har straff som inte medling har? Skadar inte straffen våra medmänskliga värderingar?) och det är inte heller Christie. Men Christie ifrågasätter starkt dagens system.

Men Christie och även jag frågar oss även vad gör kontrollbehovet med oss, acceptansen av den ökade kontrollen av oss. Är inte den i sig med och skapar en sämre syn på våra medmänniskor?

Och vidare, läser jag i den optimistiska och intressanta och mycket lättlästa boken av kriminologen Nils Christie, som citerar en annan författare, och som jag därmed låter få sista ordet: ”Utan att ha blivit bemötta med ett minimum av godhet och omsorg hade vi faktiskt inte kunnat växa upp, för vi hade aldrig utvecklats till människor.”

15 Januari 1919


söndag 14 januari 2007

Ord Och Inga Visor

Ilan Pappe skriver om situationen på Västbanken och Gaza. Det är ord och inga visor:
"There is still no other way of stopping Israel than besides boycott, divestment
and sanctions. We should all support it clearly, openly, unconditionally,
regardless of what the gurus of our world tell us about the efficiency or raison
d'etre of such actions."

Jag rekommenderar än en gång hans bok The Ethnic Cleansing of Palestine.

fredag 12 januari 2007

Den Enes Död, Den Andres Bröd

"For example, in the same month (October 2006) that the US forces lost a record number of soldiers in Iraq, and the Iraqi citizens lost many more, Halliburton announced that its third quarter revenue had risen by 19 percent to $5.8 billion. This prompted Dave Lesar, the company's chairman, president and CEO, to declare, "This was an exceptional quarter for Halliburton."
Jeff Tilley, an analyst who does research for Halliburton, likewise pointed out, "Iraq was better than expected. . . . Overall, there is nothing really to question or be skeptical about. I think the results are very good."

Per Ahlmarks Nästa Klassiker? En Personlig Skiss

Kanske kan jag skicka det här till DN, som jag har skrivit, så slipper Per Ahlmark skriva det själv:

"Vad skulle människorna på vår jord göra utan USA? Utan ett USA med tålamod. Endast anti-amerikaner och idioter förstår inte att man måste ha tålamod för att få höra det kommande jublet i Bagdad. För det kommer att komma. Har den starkaste demokratin bestämt sig för något så kommer det ske. Jag hörde en vis kvinna på CNN säga att kriget i Irak är inte ett fiasko utan det är en succé som ännu inte inträffat. (1) Alla dessa människor som var emot kriget; vet ni vad? De tvingas äta sina egna ord och aktioner från 2002.
Succén är latent.

När USA bombar i Somalia borde alla människor vara tacksamma. Man försöker rena världen från den plåga som är islamofascismen. När USA förutsättningslöst altruistiskt, med enbart demokrati och frihet som motivation, ger sig in i Irak och bekämpar, med den del av den egna befolkningen som är mindre privilegierades liv som insats, terrorister från världens farligaste plats borde vi alla applådera detta. Vi borde skänka Gotland som bas till USA. Fårö med. 140 länder har gett tillstånd till, eller i vart fall, fått acceptera, USA:s militära närvaro.

Ondskan måste bekämpas. Men det tycker inte alla. Vissa verkar tycka att ondskan inte är så farlig. Iran närmar sig. Hör ni inte det? Iran närmar sig. De vill inget annat än utplåna Israel. De behöver varken kärnkraft eller militär. Vi kan bara hoppas att USA gör det enda rätta och börjar bomba Iran, gärna med demokratiska kärnvapen mot icke-demokratiska anläggningar.

Vi ser det annars nu, hur de samlas i trupp, anti-semiterna, kommunisterna, socialisterna, islamisterna, Carl Bildt och Hans Blix, fan och hans moster och startar bokcirklar där de läser Sion Vises Protokoll, Det Kommunistiska Manifestet, böcker av historiker som inte jag gillar och Koranen. Men fega européer väntar på att USA ska rädda dem som så många gånger förr.

Vi måste vara vakna, och inte slumra till. Men, eftersom Sverige är fegt och Europa saknar, med undantag för den djupt ärliga och kärleksfulle Tony Blair, handlingskraft måste vi lita på att USA än en gång bär frihetens fana högt. Europas ledare är ambivalenta, men har på egen hand antagit sin egen ideologiska apati och kraftlöshet och väntar på USA, men är samtidigt omedvetet avundsjuka på det fantastiska USA med sin förmåga att aldrig missbruka sin militära och ekonomiska överlägsenhet. USA stannar i Irak av goda skäl.

När den bästa presidenten genom tiderna, George Bush pratar om frihet gör han det för alla människor, inte bara för människorna i Västeuropa. George Bushs tal är tal som kommer att gå till historien som de mest ärliga, kärleksfulla, toleranta och faktafyllda tal som getts. Bush själv kommer framställas som en fantastisk talare (2) med gott hjärta, goda ambitioner och ett innovativt språk. Historien kommer att ge honom rätt! Om USA vill använda kärnvapen eller klusterbomber eller utarmat uran gör man det för mänsklighetens bästa för sina ögon. Detta måste vi alla inse, även de mest korkade fredsivrare som inte inser att vi måste ge kriget en chans. Krig är faktiskt fred. Det är freden som är kriget. Det har dumskallarna som var emot kriget i Irak inte förstått. Men Bush är smartare än så. Ingen foolar honom twice. Idag hade Saddams tortyrkammare inte varit borta om dessa fredsivrare fått sin vilja igenom. Hade fredsivrarna fått sin vilja igenom hade människor torterats, våldtagits, stympats. Idag finns bara demokratins tortyrkammare.

Bush har allt och vinner allt. Han vinner tal, globala debatter, krig och intervjuer och folks hjärtan om de har några. Han vinner i längden och i det korta. Männen på mars om det fanns några och om de skulle vara lika intelligenta som jag skulle rösta på George W. Bush, eftersom det bara kan vara anti-semitiska jordbor som inte förstår Bushs storhet. George W. Bush är den fria världens ledare. Framröstad av en demokrati med cirka 5 % av jordens befolkning, varav ungefär hälften av de som får rösta i landet går och röstar , varav cirka hälften av denna hälft röstade fram Bush, som hela världens fria ledare och på så sätt är han även vår ledare. Det är demokratin, dumbom.

USA är världens mest älskade demokrati i USA, och eftersom USA är en demokrati måste de få göra det de behagar utanför sitt lands gränser. Ingen president talar så mycket om demokrati och frihet som George Bush. Hörde ni Göran Persson, terroristsympatisören, nämna demokrati lika ofta? Vi får inte glömma att Göran Pladder-Persson, genom att fördöma den dåvarande israeliska ambassadören Zvi Mazels hjälteinsats när denne förstörde det terroristhyllande konstverket på Moderna Muséet så berättigade Persson samtidigt terrorister att mörda civila, kvinnor och barn, till och med demokratiskt födda bebisar. Pladder-Persson vet, till skillnad från Bush, inte när han ska tala och när han inte ska tala. Pladder-Persson har kritiserat Israel en gång och det är en gång för mycket. Det är bra att anti-semiterna i Sverige inte lyckades vinna valet åt Göran Pladder-Persson igen.

I mellanöstern där alla korrumperade människor och terrorister faktiskt är araber och ofta anti-semiter, måste Israel som är den enda demokratin, få försvara sig med alla medel. Om man bygger en mur gör man det för att man värnar om demokratin och rättigheten att vara det, rättigheten att inte utplånas av ondskan. Det är demokratin, dumbom. Hamas erkänner inte Israels rätt att ockupera och fortsätta ta åt sig mark, och på så sätt utöka demokratins gränser. Det är något araberna borde vara tacksamma för. För varje ytterligare hektar som kommer innanför Israels gränser, desto större blir demokratin i mellanöstern. Det är demokratin, dumbom. Den sprider sig. Det enda som kan förhindra detta är palestinska terrorister och att europeiska anti-semiter tar avstånd från demokratins frammarsch. Palestinierna har aldrig drabbats så mycket som av sin egen okunnighet, mord och mutor, mord och mutor förstår ni. Förstår man inte att de har sig själva att skylla så har man ingenting förstått. Ingenting! Dessutom tackar de alltid nej till de generösa smulor som demokratin Israel så generöst erbjuder.

Saddam Hussein är borta. Människor som har drabbats av honom är lättade och känner frihetens explosiva vindar. Friheten smäller högt för alla som älskar demokrati såsom jag gör. Eller som Condoleezza Rice sa när Israel försvarade sig mot hatets Hizbollah, det är födslosmärtor för demokratin, för ett nytt mellanöstern. Det gäller att härda ut. Endast europas vänster och världens anti-semiter och islamister och Carl Bildt gråter under dessa birthpangs. Till slut kommer någon att få äta upp sina ord.

Men, vad kan vi göra då, vi som inte står på mördarnas hatiska, anti-semitiska sida? Vi kan bara göra en sak: att okritiskt stödja allt som Israel och USA gör. Det är demokratin för dummies."

Fotnot: 1. Hämtat: Ur The Daily Show: 9 januari. Sagt av: Francis Townsend, Homeland Securiyt Adviser
2. http://www.youtube.com/watch?v=uSOA2FkmjQQ&eurl=

torsdag 11 januari 2007

På Femårsdagen Av Guantanamo Bay: Kriget Mot Terrorismen Fortsätter

"There is no flag large enough to cover
the shame of killing innocent people."
Howard Zinn


Robert Nyberg. www.robertnyberg.nu

Prison Break II: Historien Om De Fem Uighurerna

"the Uighurs are a difficult problem and we are trying to resolve all issues with respect to all detainees at Guantánamo. The Uighurs are not going back to China, but finding places for them is not a simple matter, but we are trying to find places for them…and, of course, all candidate countries are being looked at." Colin Powell

Jag undrar om jag inte hörde termen ”worst of the worst” i TV-serien Prison Break vid något tillfälle, men annars är det ju något som fångarna på Guantanamo Bay har förklarats vara, så att vi övriga, som brukar tycka rättssäkerhet och mänskliga rättigheter är något att bry sig om ska luta sig tillbaka och tänka: ”Jamen dåså.”

Jag har undrat hur det gick för dem. De fem uighurerna som tog fel väg helt enkelt. Kommandes från ett territorium, lätt upproriskt i Kina, till ett territorium i krig, där US-soldater tog folk till höger och vänster, som potentiella terrorister, eller olagliga kombattanter om du så vill. Till att börja med gick det inget bra.

Förvisso tycker människor i väst att det är suspekt att befinna sig i Afghanistan och Pakistan överhuvudtaget (vilket märktes på presskonferenser när vår egen fånge frigivits). Men för de stackars männen från Xinjiang var det en någorlunda naturlig resväg. Men efter ”nineeleven” var det inte bra att befinna sig i Afghanistan, så de tog sig till Pakistan, där de bjöds in på middag av lokalbefolkningen för att sedan gå till en moské för att be. Eller, så de trodde. Istället för att be i en moské, blev de sålda till militärer från USA i slutet av år 2001 (eller i början av år 2002). De hölls så i fängsligt förvar i Afghanistan i sex månader.

Så bar det av till Guantanamo Bay. Efter ett tags vistelse där utreddes männen och... Nåväl: någon form av domstol ansåg dock att dessa män trots allt inte var terrorister, inga ”enemy combatants”. (Se där! Det finns en lag.) Detta skedde i slutet av år 2005. Japp i slutet av år 2005. Men, nu dök nya problem upp. Man visste inte vad man skulle göra med dessa fem män, så de fick stanna ett tag till i Guantanamo Bay.

Varför då? Jo, eftersom uighurer är i konflikt med Kina riskerar de fängelse och tortyr, och ironiskt nog hade Kina ökat förtrycket mot uighurer efter elfte september och USA har ju trots allt vissa regler och lagar som man följer och värderar högt så man kunde inte skicka de till Kina. Aj då.

Så vad göra? USA som ligger nära Guantanamo var kanske ett alternativ och, tycker man, borde känna ett visst ansvar. Kanske skulle man kunna låta de bo där? Nähä. Inte det, de må inte vara "enemy combatants," men fan vet: de har kanske blivit under den tid de lärt känna den US-amerikanska demokratin, eller kan kanske bli, de är ju trots allt muslimer? USA frågade då runt i världen om någon ville hjälpa till. Men 100 länder nekade. 100 länder var rädda att förolämpa diktaturen Kina. Fast Kanada erbjöd sig, eftersom Kanada visade sig ha en betydande population av just uighurer. ”Oh Canada.”

Men, precis, känner ni det också, det har nästan gått lite för lätt, Prison Break II är fortfarande kommersiellt säljbar: samtidigt som männens advokater förhandlade med Kanada, förhandlade man med USA om att tillåta de komma in i landet. Här blev det problematiskt. Vissa saker gick ju liksom inte att blunda för. Männen var ju uppenbarligen felbehandlade, men om saken skulle behandlas ordentligt i domstol kunde risken vara att det urartade och att hela Guantanamo Bay skulle ifrågasättas, så innan männen hann komma till domstol på måndagen, så togs de ombord på ett flygplan på fredagen innan, där de låstes fast, så de inte skulle kapa planet och så skeppades de iväg till ett annat land. Men vilket var det landet som kunde gå med på en så snabb åtgärd? (Forts följer…)

(…redan här…) Männen flögs till Albanien. Japp. Albanien. När så domstolen öppnade dörren för männen på måndagen stod regeringsrepresentanter där och förklarade att männen inte längre befann sig i landet. De var i Albanien. Jaha, sa domstolen, slutet gott, allting gott och avslutade fallet.

Så de fem uighurerna, fick finna sig i att bo i en liten inhägnad i Albanien, där ingen talar deras språk men å andra sidan får de femtio euro per månad och ett rum att bo i.

Jag låter frihetens förkämpe nummer ett George W. Bush få avsluta med några rörande ord: "If we ever give up the desire to help people who live in freedom, we will have lost our soul as a nation, as far as I'm concerned."

Fotnot: Jag vet inte hur dessa män har det idag. Jag vet bara att när jag läste artikeln på Counterpunch i somras kände jag omedvetet: Det här måste det gå att göra en film av. En svart komedi kanske! Men, varför inte en Prison Break II. Man får göra tillägget ”based on a true story” och, ja, om det ska gå hem i USA, kanske göra vissa förändringar. Låta uighurerna spelas av bla George Clooney, och Brad Pitt, och kanske göra om uighurerna till vita människor från Storbritannien och/eller USA. Och göra Guantanamo Bay till något islamistiskt fångläger kanske, vad vet jag.

Fotnot II: Uighurer är ett folk som dominerar i den autonoma regionen Xinjiang i nordöstra Kina. Traditionellt har de varit handelsmän. Delar av befolkningen har krav på en oberoende muslimsk nation. Men regionen som tydligen är oljerik har fått en ökande kinesisk befolkning. De hamnade under kinesiskt styre först i mitten av 1900–talet och kallar fortfarande sin region för Östturkestan. För cirka 50 år sedan var 80 procent av invånarna i Xinjiang uighurer men på grund av stor inflyttning av han–kineser, uppmuntrad av regimen, så har andelen uighurer minskat till mindre än hälften i provinsen. Kinesiska myndigheter hävdar att delar av uighurerna har samröre med, joråsatteh, Al Qaeda.
http://web.amnesty.org/library/index/ENGAMR510072006
http://www.counterpunch.org/brauchli08242006.html

Fotnot III: …This just in: Och så dödar Kina 18 människor som man misstänker vara terrorister. Bevisning: ingen.

Dagens Födelsedagsbarn: Gitmo 5 år.

Hoppas du icke får leva tills du blir 100 år. Kanske firas du idag av Fox News. Men här besjungs du icke: Det är då en sak som är säker.

I am dying here every day, mentally and physically. This is happening to all of us. We have been ignored , locked up in the middle of the ocean for four years. Rather than humiliate myself…I would rather hurry up a process that is going to happen anyway…I would just like to die quietly by myself…I want to make it easy on everyone. I want no feeding, no forced tubes, no ‘help’, no ‘intensive assisted feeding’. This is my legal right.” Sagt av en fånge vid namn Shaker Aamer till sin advokat, under hungerstrejk, 7 November 2005

Annars är allt som vanligt. Guantanamo Bay är normaliserat. Lite motstånd här, lite motstånd där, även om Guantanamo Bay är universellt avskytt (med vissa betydande undantag.). En tio-åring försöker nå Tony Blairs inre, som enligt vissa är djupt religiös och känslosam, eftersom 10-åringens pappa är fången på Guantanamo. För fyra år sedan blev pappan forslad dit efter att ha blivit tagen i Gambia. Han var anklagad för att ha misstänkta redskap i sitt bagage. Nu visade det sig att det var en batteriladdare men han är ändå kvar. Han lider av diabetes men enligt hans advokater får han ingen medicinering och inte heller den mat han behöver. Tydligen så försämras hans syn drastiskt. Nåväl.

Kommer snart: Prison Break II: De Fem Uighurernas Historia.

Baserat på en verklig historia.

onsdag 10 januari 2007

DN Ger USA Sin Välsignelse! (Igen.)

Bombinsatsen mot Somalia var okontroversiell anser Per Ahlin på DN:s ledarsida. "Det går dessutom att föra ett resonemang utifrån begreppet självhjälp." Det går: framförallt om man måste med alla medel tillåtna, legitimera allt som USA gör. Men annars: Utifrån självhjälp? Självhjälp för vem då? Vad är egentligen självhjälp?

Per Ahlin fortsätter: "En stat kan sägas ha en skyldighet att se till att dess territorium inte används på ett sådant sätt att det skadar andra. Om regeringen inte förmår det kan den drabbade ha en rätt att ingripa, att helt enkelt utföra det som staten själv borde ha gjort."

(Visst här skulle det kunna gå att raljera och ironisera om att någon borde ta hand om landet USA, som är den största globala angriparen. Dess territorium används ju på ett sätt som ju uppenbarligen skadar andras. Men det tänker jag inte.)

Aha. Självhjälp för USA alltså. Finns det någon risk för de inblandade? Etiopien, Somalia, kanske något annat land i närheten, där det bor människor - eller för att prata liberalska - individer?
"Nog finns risken att USA på ett eller annat sätt fastnar i Somalia, men i de olika fronter som Washington öppnat i "kriget" mot terrorismen är det somaliska problemet litet. "

Jag tror jag förstår. Risken är för USA att det blir ett somaliskt problem som drabbar USA.

Dessa pilemariska DN-liberaler med sin faiblesse för mänskliga rättigheter, demokrati och liberalism. För vita, privilegierade människor i väst alltså.

Vän Av Ordning, folkpartisten, protesterar: Du läser Per Ahlin som fan läser bibeln. Per Ahlin pratar om att det i jämförelse med andra delar av världen är det somaliska problemet litet. Och han skriver att USA har problem faktiskt, och att kriget mot terrorism inte förs i Irak utan i länder som Afghanistan, som närmar sig ett misslyckande, och Somalia. Dessutom är Somalia uppenbarligen ett näste för terrorister.

Men snälla, Vän Av Ordning: Faktum kvarstår, artikeln sammantagen: det är inte många ord om människorna som bor i dessa länder. De existerar förvisso, men som hot mot oss. Perspektivet är enbart sedd från den snäva synvinkel som finns i USA och väst. Om du vill läsa mer om USA och Somalia, läs då följande: http://www.counterpunch.org/naylor01092007.html

tisdag 9 januari 2007

Demokrati Nu!

På sidan Democracy Now! dyker det alltid upp intressanta intervjuer och debatter. I en debatt om Jimmy Carters bok med ett provokativt ord med i titeln, Apartheid, så diskuterar två historiker med olika utgångspunkter. (Fortfarande har ingen DN-liberal nämnt boken, trots att den rört upp en så pass hetsig debatt i USA. Antar att det är bäst att ignorera alltihop eftersom man ändå gillar Carter lite grann.)

Gil Troy som ogillar Carters bok, säger bland annat att Carter har spelat ut sin roll som medlare med boken. Han säger också att det är som historiker, en falsk analogi att kalla Israel för en apartheidstat. Finkelstein i sin tur pekar på faktorer som att man även i delar av det politiska och mediala Israel kallar Israels agerande som typiskt för en apartheidstat. Gil Troy påstår också att den öppna diskussionen och det öppna debattklimatet är mycket större i Israel och i USA än på de palestinska områdena, där den politiska kulturen är mer våldsam än verbal. Han säger även att palestinierna inte tog emot det "generösa erbjudandet under Camp David". Detta protesterar Finkelstein kraftigt emot och hänvisar till något som även en tidigare utrikesminister, tillika historiker, Shlomo Ben- Ami (som även har dykt upp på DN:s ledarsida) har sagt: att om jag varit palestinier så hade jag avböjt erbjudandet.

(Det finns även en debatt mellan Shlomo Ben-Ami och Finkelstein på Democracy Now! som är mycket läs och hörvärd.)

Det Man Förlorar På Gungorna...

Välgörenhet i en kapitalistisk värld tenderar att fungera så här, om jag tillåts använda uttrycket en smula oortodoxt: det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen.

"The Times has found that the Gates Foundation had major investments in:
• Mortgage companies that were accused in lawsuits or by government officials of making it easier for thousands of people to lose their homes.
• A healthcare firm that has agreed to pay more than $1.5 billion to settle lawsuits accusing it of medical lapses and fraud going back a decade.
• Chocolate companies said by the U.S. government to be profiting from the slave labor of children."

Kritiker menar att Gates Foundation framförallt brister i att ställa krav på att förbättra beteendet och agerandet från de företag som Gates investerar i. Med tanke på de resurser Gates Foundation har underutnyttjas dessa.

Men, sällan ifrågasätts nyttan av en man får så mycket pengar, sällan ifrågasätts samhällsnyttan av det, sällan ifrågasätts hur pengarna kom honom tillhanda, sällan ifrågasätts makten som följer med rikedomen.

Jag hyser stor respekt för Bill Gates, och tror definitivt att han vill väl, men anser ändå att det ur nyttosynpunkt och ur demokratisynpunkt är ett rent vansinne att en man kan tjäna så mycket pengar och få så mycket makt. Nåväl: han har inte köpt Djurgården för pengarna och investerat en massa miljarder där.

måndag 8 januari 2007

...Och På Frågan Om Det Är Apartheid Svarar Vi: Ja!

Är detta apartheid? Är fem myror fler än fyra elefanter? Är påven katolik?

En man blir fråntagen sin bil, mannen blir bortsänd, en soldat får frågan varför och får svaret: "Det är en order. Det är en väg enbart för judar."

...Och på frågan om det finns någon skylt som förklarar detta för folk svaras det:
"It is his responsibility to know it, and besides, what do you want us to do, put up a sign here and let some antisemitic reporter or journalist take a photo so he that can show the world that Apartheid exists here?"

Arabisk Anti-Semitism

Anti-semitismen är ett stort problem. Till att börja med kan anti-semitismen aldrig bli något annat än ett problem. Hatet mot judarna har alltid funnits där. Judarna har varit syndabocken för det mesta som gått fel. De fick även på sina ställen skulden för pesten. Anti-semitismen blev dock som värst när förintelsen hade ihjäl sex miljoner judar. Det paradoxala i hatet mot judarna var att man försökte rättfärdiga det rent vetenskapligt och även utföra förintelsen på vetenskaplig väg. Mengele och andra nazister experimenterade på judar och andra människor man såg som mindre värda.

Anti-semitismen är främst ett europeiskt problem och har alltid varit det. Men den växer i mellanöstern och har gjort det sedan 1948. För ett tag sedan läste jag ett öppet brev av en palestinier som suttit i fängelse. Han förfärades över den anti-semitism som fanns. Själv hade även han burit på många av de fördomar och rena lögner som funnits, men genom fångenskapen hade han läst på och ändrat uppfattning. Han såg dels att det var förfärligt att förneka andra människors lidande, trots att man själv led, och han såg det även som kontraproduktivt för den egna saken. Man var tvungen att ansåg han kämpa utan hatet mot judarna. Man var tvungen att särskilja anti-sionism från anti-semitism.

Men anti-semitismen har i viss mån kunnats ses som en enande kraft i kampen mot Israel och i kampen för en egen stat. Anti-semitismen och Sion Vises Protokoll fick framförallt en ökad spridning efter 1967. Den kunde förklara hur man kunde förlora mot Israel i alla dessa krig.

För varje gång som någon förnekar förintelsen eller talar om någon stor judisk konspiration förlorar den personen i trovärdighet. Representerar denna person även något mer, säg den palestinska saken, drar personen med sig den i fallet.

I en äldre artikel skriver en palestinsk författare, Asma Agbarieh, om problemet.

When progressive anti-Zionists talk about re-establishing the basis of the Israeli state so that both Jews and Arabs can live together peacefully, what do Arab writers have to say? Very little, it turns out. The tone is set, rather, by people who sabotage the possibility of a new discussion. Dr Ibrahim Aloush denies the Holocaust, while journalist Ahmad Ragheb thanks Hitler for ‘doing part of the job for us’. 2 Although such views are not representative, the fact remains that in the face of them, the vast majority of Arab intellectuals keep silent. They stand by while The Protocols of the Elders of Zion sell like hotcakes on Arab streets.

When Arab intellectuals like Aloush and Ragheb preach the formula ‘Judaism = Zionism’, maintaining that every Jew, by the mere fact of being Jewish, is a Zionist and therefore an ‘enemy’, they play into the hands of those who would label any criticism of Israel as antisemitic. Antisemitism helps Israel to justify its existence.


För framtidens skulle måste naturligtvis alla fördomar och rasistiska och anti-semitiska stereotyper försvinna.

Vem Ska Företräda Folkets Vilja i USA?

Skillnaden mellan republikanerna och demokraterna i USA har beskrivits som "Not a dime worth of difference".

Det är också en av poängerna som fredsaktivisten Sunsara Taylor vill komma med när hon ger sig på Bill O´Reilly i videolänken nedan. Hon skriver också bland annat så här om valen i november:
"As the Call for the World Can't Wait states, "The Bush regime is setting out to radically remake society very quickly, in a fascist way, and for generations to come."
This was not changed or even challenged in the 2006 elections
.
"

Hon skriver vidare: "The truth of how widespread opposition to the Bush program was apparent in the response our protests got all day long. It was even apparent when I stepped into the car that Fox News had provided for me. The driver, after hearing about my appearance, blurted out, "Bill O'Reilly is the lunatic! And George Bush doesn't need to be impeached. He needs to be thrown in jail!"

Nåväl: jag låter många människors favoritamerikan, om än en tecknad sådan, få kommentera, de senaste stora politiska händelserna i USA, nämligen Homer Simpson.

Paolo : Donald Rumsfeld avgick. Homer: Wohoo!
Paolo : Robert Gates kom istället. Homer: Doh!
Paolo : Republikanerna backade i novembervalen. Homer: Wohoo!
Paolo : Demokraterna gick framåt. Homer: Doh!

Sen kommer Marge och avbryter och tycker att det få räcka med politiskt analyserande för Homer. Han ska få lite öl, sen bums i säng, säger hon. Homer svarar: Wohoo! Beerbeerbeer, bedbedbed!

(Och inom parantes sagt vad betyder detta med ökat inflytande för demokraterna för palestinierna? På västbanken: intet nytt.)

Bill O´Reilly Kallar Fredsaktivist För "Lunatic".

O´Reilly är väl egentligen den som är idioten. Förlåt så ska man inte kalla folk, eller hur O´Reilly. Fast O´Reilly är inte som folk är mest. Bill O´Reilly är "nyhetskanalen" Fox News mest kända ansikte. Jag hade kanalen i några månader innan jag valde att ta bort alla mina kabelkanaler ur utbudet. Jag mår betydligt bättre förutan Fox News som kunde hålla mig vaken på nätterna med sin "journalistik". SVT sände för ett par år sedan den mycket intressanta och avslöjande, men knappast neutrala, dokumentären om Fox News, Outfoxed. Jag hade då faktiskt mailat SVT om den här dokumentären ett par månader innan. Jag vill dock inte ta cred för det. Den dokumentären ingick i det nu nedlagda Dokument Utifrån. I den dokumentären visar O´Reilly bland annat sitt hat mot en ung man som förlorat sin pappa i terrordåden den elfte september. Varför? Han var emot USA:s krigiska utrikespolitik.

Fox News är Rupert Murdochs propagandakanal för den som inte visste det.
Fox News är dessutom en kanal som skapar anti-amerikanism.

söndag 7 januari 2007

Olja vs Mänskliga Rättigheter.

I ett av Sudans grannländer, granne med den välkända Darfur-regionen, ligger Tchad, ett litet odemokratiskt, fattigt men oljerikt land. Världsbanken ville väl först att oljepengarna skulle gå till att förbättra landets sociala strukturer och förbättra villkoren för människorna vars humanitära situation varit usel länge, men, va fan, om det är olja vi vill ha: låt de köpa vapen för pengarna.

Religion Är Inte Roten Till Världens Konflikter

Jag har aldrig gillat Staffan Heimersson. Han gör torftiga analyser. Och har helt enkelt ofta för fel. Religioner må ha stora brister, och utnyttjas fel, men det är löjeväckande att påstå att det är roten för världens konflikter. Det handlar inte om religioner, utan om makt, naturresurser och jord för det mesta. Jag noterar också att han inte nämner Israel. Trots att han diskuterar palestina och Libanon.

Som AIK:are, men främst som människa, blev jag en gång också irriterad när han försökte skoja till det. Beskrev indiska hindunationalisters mördarraider mot muslimer som att de betedde sig som AIK-supportrar efter förlust.

Samtidigt I Afghanistan...

För ett par år sedan trodde DN-liberalerna på omvärldens omtanke om Afghanistan. Man trodde att det här visade på västs välvilja gentemot omvärlden. För muntliga löften om att ställa upp med stora ekonomiska satsningar och humanitärt bistånd måste ju hållas, brukar ju hållas, eller hur? Moderatledaren Bo Lundgren utropade: - Varför beklagar sig Gudrun Schyman. Detta krig befriar ju kvinnorna!

'I need to sell my daughters because of the drought,' said her mother Sahatgul, 30. 'We don't have enough food and the bride price will enable us to buy food.

Allt Går Inte Dåligt I Irak

Vadå? Fanns det olja i Irak? Se, så det kan slumpa sig. Vi gick in där för massförst…, för att sprida demokrati och som en humanitär intervention. Det är sen gammalt. Men, om det nu råkar vara så att det finns olja här i stora mängder då kan vi väl lika gärna utnyttja det, men naturligtvis i första hand för att hjälpa irakierna.

"The US government has been involved in drawing up the law, a draft of which has been seen by The Independent on Sunday. It would give big oil companies such as BP, Shell and Exxon 30-year contracts to extract Iraqi crude and allow the first large-scale operation of foreign oil interests in the country since the industry was nationalised in 1972."

Och på den tiden Dick Cheney var chef för Halliburton kunde han nyktert konstatera:
"So where is the oil going to come from?... The Middle East, with two-thirds of the world's oil and the lowest cost, is still where the prize ultimately lies,"

lördag 6 januari 2007

Dagens klassiker: Colbert Roastar Bush

Det här är ju ingenting nytt, den är något år gammal men bevisar Noam Chomskys ord om att det bästa med USA är yttrandefriheten. (Må vara att pengar och makt ökar möjligheten att yttra denna frihet.)

Helt enkelt en framtida och nutida klassiker.

fredag 5 januari 2007

"Allt Är Ett Lån, Lucilius, Bara Tiden Är Vår"

På TV i dagarna går dokumentärer om Wallenbergarna. Häromdagen var det om en djupt olycklig Wallenberg som tog sitt liv, och lämnade sin tid på jorden. Vad fick honom att göra det? Vad gör stressen med oss människor? Vad gör livet med oss människor? Men frågan är väl felställd, vad gör vi med livet? Vad gör vi under tiden, med tiden? Nyliberalernas rationella människa verkar ägna väl mycket tid åt felprioriteringar.

Hör Seneca; vars ord och verk inte gått ur tiden:
”Under våra uppskov skyndar livet förbi. Allt är ett lån, Lucilius, bara tiden är vår; naturen har sänt oss att ta i besittning detta enda ting, flyktigt, osäkert; vem som helst kan driva bort oss. Och så stor är människans dumhet att de räknar sig till godo alla de obetydliga och värdelösa, förvisso ersättliga ting som de har kunnat utverka; ingen anser sig vara skyldig något när han har fått tid, och ändå är tid det enda som inte ens den tacksamme kan betala igen.”

Dock, är inte detta en möjlighet så säg: köp dig lite tid: sjukskriv dig imorgon.
Men Vän Av Ordning, som nu för tiden är folkpartist protesterar. "Det är omoraliskt! Det är osolidariskt! Så får man inte göra."

Sant, men tiden läker alla sår.
Och enligt Seneca, så är tiden vår.

Fiendens Fiende Inte Alltid Din Vän

Innan Irak-kriget, gav sig Per Ahlmark i flera nästintill hatiska inlägg på Hans Blix. Anledningen var ju att förminska dennes trovärdighet och öka USA:s. Nu ger sig Per Ahlmark på en annan inom högern. Detta är den andra artikeln på kort tid som han ägnar helt åt vår nye utrikesminister. Vad är det han vill nu? Vill han återuppta sina gamla våta kärnvapen drömmar? Visa vägen med att vi ska bomba Iran? Har karaktärsmordet på Bildt att göra med att denne lovordade valet i Palestina?

Och med Ahlmarks förkärlek att hata diverse -ismer: notera alltid frånvaron av kolonialismen och imperialismen. Men det är sant utan utrotandet av folkslagen i Nordamerika hade vi ju inte haft USA idag.

torsdag 4 januari 2007

Jaså?

Wolodarski skriver idag i DN..." På 2000-talet är det facket som har överhanden, vilket flera fackförbund inte är sena att utnyttja: restaurangägare utan kollektivavtal blockeras, lettiska byggarbetare tvingas hem, småföretag drivs i konkurs."

Dock: "Den historiska lärdomen är att makt ständigt måste balanseras, annars väntar maktmissbruk och korruption."

Matchen Wolodarski mot Wolodarski slutade därmed oavgjort.

Brott och straff

Japp, det kan uppenbarligen vara brottsligt att försöka förstå palestiniernas situation. Men å andra sidan vem ska man tro på? Hur som helst verkar inte oskyldig till motsatsen bevisats gälla i denna era av "kriget mot terrorismen".

Dagens Födelsedagsbarn: Joakim Hillson

Joakim Hillson. Han med hiten ”Vacker utan spackel”. Det är faktiskt hela sju år sedan denna slagdänga, denna hit kom. Tänk vad tiden går i förbluffande och en smula irriterande snabbt tempo. Han skrev låten när han var sexton år, vilket i ärlighetens namn märks. Han presenteras sympatiskt i DN, där han säger att ungdomar borde få ha rätt att ha ungdomen kvar och att journalisterna som sågade honom borde insett vilken ålder Joakim var i när han skrev och sjöng. Sant. Personligen avskydde jag allt i den låten och hatade den fullständigt, och hånade låten illvilligt. Men med vilken rätt? Joakim vågade, skrev något personligt och tog en risk/chans.

Men, man har ju själv varit rockstjärna, om än extremt lokalt, och under en så pass kort tid, att om den varit en sekund kortare hade den inte existerat. Jag var femton år och skrev följande låt Ung Och Vägrar. (Vi var ett punkband, med i grunden en musiker, som gick under namnet Moster Svea, men låt inte namnet lura er, vi var inga nationalister, som med handen på hjärtat ville avsluta våra konserter med Du gamla, du fria, och mena vart enda ord i texten. Jag skrev texterna med titlar som : M som i miljonär, M som i miljardär, Aldrig Leka Mer, Expressen och Aftonbladet, med den fantastiska refrängen: De gör allt för att sälja, det är bara att välja: Expressen eller Aftonbladet. Vi hade säkert femtio låttexter, men just då bara en melodi.)

Hillsons låt Vacker utan spackel" lyder som följer:

Du ska vara den du är
Du ska vara den du är

Du är så vacker som du är
Att du aldrig kan förstå det
Du är så rå mot dig själv (ah ah)
Ser allt som ingen annan ser
Och du kladdar mer och mer
Så så så vacker utan spackel
Att du inte kan förstå
Ju mer du kladdar
Ju mer du sabbar

Slå dig fri och gå

Okej: Så här går Moster Sveas monsterhit Ung och vägrar:

På helgerna super vi oss fulla
Och är allmänt destruktiva
Vi vet ej vad vi ska göra
För att tillhöra de konstruktiva

Så många dagar som har flytt
Nu måste det hända något nytt

Men det som är det primära
Under all tid som går
Är våra fyllor bara temporära
Men våra tankar de består

Ung och mordisk
Ung, ung och rättvis
Ung , ung och vägrar att passa in.

Vill inte göra någon till lags
Vill inte passa in i systemet
Hellre är jag ung resten av mitt liv
Hellre dör jag ung.

Så många dagar som har flytt
Nu måste det hända nånting nytt

Känner mig så maktlös,
Känner mig så liten,
Känner mig så hjälplös
… så sliten

Ung, ung och modig
Ung, ung och rädd
Ung, ung och vägrar att passa in

Försöker få ut något av livet
Inser att är blir svårt
Kan inte ta nåt för givet
Inser att det blir hårt

Så många dagar som har flytt
Nu måste det hända nånting nytt

Men vad ska vi hitta på
Hitta någon att bli kär
Kanske är det lättare som två
Att klara av det här.

Ung, och hatisk
Ung, ung och kär
Ung, ung och vägrar att passa in.

När jag lyssnar på det här idag, inser jag ett par saker: jag var den sämre sångaren av oss två som sjöng. Därutöver, vem är jag att klanka på Joakim Hillson? (Och vad gäller texter. Thåströms texter när han är över 20 och skriver Were only in it for the drugs, hur bra är de?: ”Ja, jag, jag hatar hela borgerligheten, ja, jag, jag hatar hela kungahuset” Förresten, jag tar tillbaka det där. Det där var ju riktigt bra.) Dessutom är det synd att vi hade så bråttom med inspelningen, som lämnar en del att önska, vi hade dessvärre en deadline, en båt att passa och vi ville få med inspelningen. Vi skulle nämligen på klassresa.

På klassresan satt sedan bandet, dvs jag, Robert och den ende som kunde hantera instrument överhuvudtaget, Tobbe (dock riktigt duktig) och filade på vår andra låt, ärkepekoralet Per Ska Dö. Det enda jag är nöjd med är den morbida titeln. Vi satt sedan under kvällen och sommarnatten på en brygga ut mot vattnet, Tobbe med sin gitarr och kom på melodin till den låten tillsammans. Som jag minns det idag, hade även det blivit en extremt lokal monsterhit. Fantastisk melodi! Jag säger det igen: fantastisk melodi, även om jag inte minns den idag.

Moster Sveas enda spelning, var på avslutningslunchen på högstadiet där vi framförde vår låt Ung och Vägrar, jag var kollosalt nervös och lånade en hatt för att dölja mitt ansikte, och där vår musiklärare, som i ärlighetens namn såg ut som en psykotisk mördare, kom fram till oss efteråt och sade att om han vetat om det här hade vi fått högre betyg. Vi repade två gånger till. Sen dog gruppen. Rock´n´roll: its better to burn out, than to fade away.

Kanske var det bandet som gjorde att jag var så populär bland tjejerna på avslutningsfesten där på Brommakullarna. Eller är även det ett förvanskat minne?

onsdag 3 januari 2007

Veckans Boktips: The Ethnic Cleansing Of Palestine av Ilan Pappe

Det här boktipset tillägnar jag liberalerna på DN:s ledarredaktion, som i varje artikel när konflikten Israel/Palestina/Libanon ökar i intensitet tar till sig det israeliska tolkningsföreträdet när man trots allt går så långt som att man vågar kritisera Israel med ord om övervåld, ty det är ju ändå ”lätt att sympatisera med Israel”.

Det här boktipset tillägnar jag Fredrik Federley, den stolta representanten för stureplanscentern, som skänkte pengar till Israels krigsmaskin, och inte verkar ha någon större ånger när klusterbomberna ännu tar livet av lekande barn.

Det här boktipset tillägnar jag liberalen och feministen Birgitta Ohlsson som går i demonstrationståg för Israel när man bombar sönder det fattiga och extremt trångbebodda Gaza som har en stor population barn.

Det här boktipset tillägnar jag alla dem som beklagar sig över att Hamas inte erkänt Israels rätt att existera, när Israel gör allt för att dölja sanningen om vad landet är uppbyggt på, hur landet skapades eller som inte ens bestämt hur mycket mark man tänkt stjäla från palestinierna för sitt Israel (där muren är ännu ett instrument att ta åt sig mer jord). Jag hämtar ett citat ur boken: ”It is a platitude of historiography that the victors in war get away with both the loot and the version of events.”

Det här boktipset tillägnar jag de som tror att anti-sionism är detsamma som anti-semitism. Låt mig komma med ett utdrag ur boken:
”The problem with Israel is not its jewishness – judaism has many faces and many of them provide a solid basis for peace and cohabition; it is its ethnic Zionist charter. Zionism does not have the same margins of pluralism that judaism offers, espescially not for the palestinians. They can never be a part of the Zionist state and space and will continue to fight – and hopefully their fight will be peaceful and succesful. If not it will be desperate and vengeful adn, like a whirlwind, will suck all up in a huge perpetual sandstorm that will rage not only through the arab and muslim worlds, but also within Britain and the United States, the powers which, each in turn, feed the tempest and threatens to ruin us all.”

Det här boktipset tillägnar jag med andra ord exempelvis Henrik Bachner och Per Ahlmark som letar anti-semiter i varje vrå, och som också hoppas att finna, och den som söker så skall finna och överdriva och förvanska. Och som talar om hotet om utplånandet av Israel, som ett hot riktat mot jordens alla judar, baserat på ren ondska, rent hat. Jag låter dessa rader ur boken svara :
Exploiting this mythology , Israel was later able to secure massive support for the state in jewish communities around the world, while demonising arabs as a whole, and the Palestinians in particular, in the eyes of the general public in the US. The reality on the ground was, of course, almost the complete opposite: Palestinians were facing massive expulsion. The month that Israeli historiography singles out as the “toughest” actually saw the Palestinians simply attempting to be saved from that fate, rather than being preoccupied with the destruction of the jewish community. When it was over, nothing stood in the way of the cleansing troops of Israel.

Det här boktipset tillägnar jag Forum För Levande Historia som skriver på sin hemsida att ”För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien. Och genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden. Vår utgångspunkt är Förintelsen, men vi tar också upp andra brott mot mänskligheten.”

Det här boktipset tillägnar jag folkpartisten, liberalen, den intellektuelle (?) Fredrik Malm som avslutade en radiodebatt med att säga att svenskarna var naiva som inte förstod att Hizbollahs mål var att döda så många civila som möjligt (med en sådan analys kommer varje förslag till lösning i sanning vara naivt och dödsdömt), och som själv skämtar om det hårdföra Israel och låter det spela mittback i alliansens drömelva, "Staten Israel kan ibland spela lite för brutalt i markeringsspelet och ligger väldigt högt upp i banan, ofta utanför straffområdets gröna linje. Spelar alltid med riktig killer instinct, Alliansens Ulvskog med dubbla benskydd. " (Varför inte ta med självmordsbombare som inhoppare och anfallare: slår med sin explosivitet ofta till oväntat, och hänsynslöst. Lamslår motståndarna med skräck.)

Det här boktipset tillägnar jag alla som kallar sig liberaler och tror på liberalismens principer, men bara ibland, och bara för vissa, och som inte tar avstånd från en mur som kollektivt dömer, bestraffar och utestänger människor.

Det här boktipset tillägnar jag samfundet Sverige-Israel och en representant som Gunnar Hökmark. Kommentarer överflödiga.

Det här boktipset, och nu blir jag snart capslockförbannad, tillägnar jag Dick Erixon som påstod när Gaza bombades i somras att världen belönar palestinskt våld.

Det här boktipset tillägnar jag Dilsa Demirbag-Sten som spred ut lögnen att palestinierna dödar varann i högre grad än vad Israel dödar palestinier, och detta även utan att ens försöka förstå vad som händer i utsatta desperata delar av världen där utsattheten ökar dramatiskt.

Det här boktipset tillägnar jag tidskriften Neo, som när den visar bilder med palestinier och palestinska barn är det inte som offer, inte som människor, utan enbart som terrorister.

Det här boktipset tillägnar jag alla nyhetsredaktörer som förklarade att konflikten i somras började med att antingen a) Hamas kidnappade en soldat eller b) Hizbollah kidnappade två soldater.

Det här boktipset tillägnar jag alla bokförläggare: måtte någon översätta och ge ut den.

Partyprinsessan Madeleine nästa socialarbetare?

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?a=315869

”Det är viktigt att komma ihåg att flickor och unga kvinnor som utsätts för trafficking är offer, poängterar hon. Det är på inget sätt något självvalt. De söker i god tro en plats, som till exempel barnflickor, och blir fråntagna sina pass, hålls som fångar, utsätts för sexuellt våld och kan i värsta fall bli mördade.”

Nåväl, en del väljer också att bli prostituerade. En del söker faktiskt inte arbete som barnflicka, en del söker medvetet strip och porrklubbarna, barerna, bordellerna. Men de är offer ändå, offer för rå kapitalism, offer för en rå socioekonomisk verklighet, och valet, är dessvärre ungefär som att välja mellan pest eller kolera.

Jag får en bild av Diana. Som klappar barnen, med blickarna och leendena vända mot kamerorna, , jag får en bild av något som måste med när ”Året med kungafamiljen” skall sändas igen, jag får en bild av en pr-maskin som måste upprätthålla folkets stöd för kungafamiljen, men om cynikern håller tyst ett tag; visst: det är betydligt bättre än att hänga med kokainbratsen, med näsan i lvädret eller längs med bordet, på Stureplan.
Och låter inte det här bra? ”- Det är viktigt att min generation också engagerar sig, säger prinsessan Madeleine. För det går att förändra och förbättra.”

Etik och Socialt Arbete

Akademikerförbundet SSR som jag är med i har antagit en etisk kod för sina socialarbetare. Det är något som verkar som en bra ide´. Det sociala arbetet innehåller en massa problem och etiska dilemman, en evig avvägningsproblematik. Dokumentet listar några av dessa dilemman:

• Omsorg, stöd och hjälp contra kontroll
och krav.
• Risken att en omhändertagande attityd –
som kanske tycks nödvändig – leder till en
förlust av en persons initiativförmåga och
känsla av värdighet.
• Respekt för en persons självbestämmande
och frihet contra tvång eller hot om tvång.
• Att motverka en riskabel utveckling för en
person contra risken för stigmatisering och
sårad självkänsla för personen genom de
insatser man gör.
• Svårigheter att bemöta klienten med respekt
och skapa en bra relation till klienten
i en verksamhet som har ofrånkomliga in
slag av krav och kontroll.
• Att hävda demokratiska värden som individuell
frihet och lika villkor för kvinnor och
män contra att visa respekt för medborgare
och grupper som inte bejakar dessa värden.
• Konflikten mellan att å ena sidan värna om
vissa klienter och att å andra sidan beakta
närståendes eller andra medborgares intressen.
• Barns rätt till goda livsvillkor contra föräldrars
rätt att ha sitt föräldraskap och sitt
familjeliv i fred.
• Att prioritera tid och resurser mellan olika
klientkategorier med olika behov.
• Att göra de insatser socialarbetaren bedömer
som nödvändiga contra krav på ekonomisk
restriktivitet.
• Att behålla en lojalitet med den verksamhet
man arbetar inom, trots att man finner att
policyn och villkoren för arbetet strider
mot välgrundad kunskap och klienters bästa,
och kanske också mot rättsliga normer
för verksamheten.
• Lojalitetskonflikter mellan att värna om
klienters bästa och att stödja och försvara
en kollega.

Man menar, och detta är bra, att det som bör diskuteras är att bedöma om insatserna är av godo eller tvärtom är till skada för klienten. Jag själv anser att det finns en fara i att det sociala arbetet i sin tro att den gör gott skapar utrymme för en social blowback. Där man anser att en insats alltid är bättre än ingen insats alls. Här tror jag dock, utan att kunna hänvisa till empiri, att man kommit en lång väg.

Jag vill här citera en gammal socialarbetares minst sagt dystra syn på socialarbetare: ”Ja, inte hittar grabben en människa på andra sidan skrivbordet. En människa med ögon och öron och förnuft och alla sinnen. Det blir ingen kontakt. Och alla dessa socialvårdstjänstemän som graderar människovärdet – de är inte bättre än nazister. Alla dom som rycker på axlarna varje gång de misslyckas och säjer att det är ju i alla fall bara frågan om pack. Fy tusan. Om det är nånting man måste lära sig när man har med människor att göra, människor som behöver hjälp, så är det att misslyckas.”

Vem är den gamla socialarbetaren? Jo Cornelis Vreeswijk. Som ansåg att sociala arbetet i grund och botten var en stor bluff. De som kom undan hans hårda omdöme var de äldre kvinnorna ty ”Dom måtte veta mera om hur en människa fungerar.” Cornelis hävdade också att hans visor inte alls hade något att göra med sin tid som socialarbetare. Han tog tystnadsplikten och etiken på fullaste allvar.

Hur som helst; rapporten fortsätter: ”Etiska dilemman i socialt arbete kan vara
relaterade till övergripande ideologiska frågor:
Vilket ansvar har det offentliga samhället för
medborgaren? Vilket ansvar har medborgaren
själv för sin situation och sin framtid? Och
vilka etiska värden och normer är avgörande
för att bedöma relationen mellan det offentliga
samhällets och den enskildes ansvar?

”En indelning kan göras i tre etiska
grundfrågor och diskussionsområden. De
handlar om människans värde, vad som är rätt
och vilket slags person vi bör vara.”

Och detta bör en socialarbetare inneha:

• Integritet
• Kritisk självinsikt
• Ansvarstagande
• Mod/civilkurage
• Rättskänsla
• Balanserat omdöme
• Tolerans/vidsynthet
• Empati/lyhördhet
• En grundhållning av respekt, vänlighet
och jämlikhet i förhållande till andra.

Den Nya Regeringen och Verkligheten

Den nya regeringen behöver råd. För ett tag sedan höll Reinfeldt ett tal, där han bland annat talade om "utanförskapet". Det skall lösas genom rådgivare med fötterna på jorden.

"En särskild "bryta utanförskapet-grupp" ska tillsättas i början av nästa år. Statsminister Fredrik Reinfeldt vill skaffa sig rådgivare som kan berätta om verkligheten och som har idéer om vad som kan göras."

Verkligheten är alltså så främmande för regeringen att man måste hyra en rådgivare som kan berätta den för dem.

Naturligtvis ligger detta i linje med Littorin och tävlingen om vem som ska bli Sveriges bästa arbetare. Som på något vis också verkar vara i utanförskap eftersom han eller hon som uppbär lön för arbete också behöver synliggöras. Kanske är det dags att definiera vad utanförskap innebär. Men man är från moderat håll nöjda med att var först med att ha gjort en kampanj efter ett val.

Nåväl: i den verklighetsfrämmande juryn sitter bland annat Helen Riviére. Aktiv för Den Nya Välfärden, ännu en i raden av eufemismer som används i jakten på makten, i rättfärdigandet av densamma.

"Riviere tycker att LO står i vägen för en förnyelse av arbetsmarknaden. Vad är det för förnyelse egentligen? Är det en förnyelse att de som satsat sina pengar på att köpa falska arbets- och uppehållstillstånd och städade perrongerna illegalt i tunnelbanan för en spottstyver. Är den polske man som ramlade ner från Svinösundsbron och som ingen arbetsgivare vill kännas vid, en förnyelse? Han efterlämnade tre barn och hustru i Polen som inte får ett enda öre i ersättning. Ingen avtalsförsäkring gäller för honom eller hans efterlevande. Eller är det ugnsmurarna från Slovakien som SSAB anlitade där en ung man miste livet? Är det verkligen en förnyelse? Så såg den svenska arbetsmarknaden ut i Sverige för många, många år sedan. Det är otidsenligt, orättvist och fördomsfullt."

"Låt inte Irak-fiaskot hindra en attack mot Iran."

Det demokratiska partiet i USA bör utsättas för starkare lobbying, menar en israelisk general. Varför? För att Iran ska kunna attackeras.

""As an American strike in Iran is essential for our existence, we must help him pave the way by lobbying the Democratic Party (which is conducting itself foolishly) and US newspaper editors," declares Israeli Brigadier General Oded Tira. "We need to do this in order to turn the Iranian issue to a bipartisan one and unrelated to the Iraq failure."
http://www.today.az/news/politics/34565.html

tisdag 2 januari 2007

Visst är det bra med engagemang, men...

Det finns aktivister och så finns det aktivister. http://http://www.guardian.co.uk/usa/story/0,,1981095,00.html

Jag hör vad ni säger...: "It's not only a symbol, although its creation is symbolic of something," säger Al Garza, någon form av viktig snubbe för gruppen Minuteman "It's saying: Congress, Mr President, we've pleaded, now we're demanding. You've told us it can't be done, well we're just a handful of people and we're doing it."... men jag respekterar det inte.

Kanske inte det sista världen behöver men...

...knappast heller det första. En ny blogg... Som bör drunkna i alla andras. Den här startas förvisso för att inte störa en annan sida med mina inlägg om politik. Så det är en form av avlastningsblogg.

År 2007 får inte direkt en smakstart den behöver. Men folk verkar andas optimism. År 2007 ska bli ett bra år. Vad grundar de det på?

Det är intressant hur mycket människor fokuserar på det där med nytt. Man tar helt enkelt nya friska tag. Som om det är ett extra bra tillfälle.

Andra försöker intala sig att det här året blir ett bra år. Vad man grundar det på? Hoppet, naiviteten, den självintalade lögnen? Take your pick.

Det är inte så att det inte är bra att vilja vara lite optimistisk, att tro på sig själv, att tro på förändring till det bättre, men varför skall det ske den 31:a december. Betyder det att när allt gått åt helvete i början av mars, man måste vänta ytterligare ett antal månader för att så att säga börja om. För man kan inte säga: nä, nu ska allt bli bättre. (Nu vet jag, ju naturligtvis, att få tänker så. Hur många ger upp? ) Som fotbollssupporter är ”nästa säsong, då jävlar” ett bekant uttryck. Det kommer alltid en ny säsong. Hoppet dör inte, och jävelskapen lever vidare.

Kampen mot Den Svarta Gallan har börjat. I år då jävlar.