Arabisk Anti-Semitism

Anti-semitismen är ett stort problem. Till att börja med kan anti-semitismen aldrig bli något annat än ett problem. Hatet mot judarna har alltid funnits där. Judarna har varit syndabocken för det mesta som gått fel. De fick även på sina ställen skulden för pesten. Anti-semitismen blev dock som värst när förintelsen hade ihjäl sex miljoner judar. Det paradoxala i hatet mot judarna var att man försökte rättfärdiga det rent vetenskapligt och även utföra förintelsen på vetenskaplig väg. Mengele och andra nazister experimenterade på judar och andra människor man såg som mindre värda.

Anti-semitismen är främst ett europeiskt problem och har alltid varit det. Men den växer i mellanöstern och har gjort det sedan 1948. För ett tag sedan läste jag ett öppet brev av en palestinier som suttit i fängelse. Han förfärades över den anti-semitism som fanns. Själv hade även han burit på många av de fördomar och rena lögner som funnits, men genom fångenskapen hade han läst på och ändrat uppfattning. Han såg dels att det var förfärligt att förneka andra människors lidande, trots att man själv led, och han såg det även som kontraproduktivt för den egna saken. Man var tvungen att ansåg han kämpa utan hatet mot judarna. Man var tvungen att särskilja anti-sionism från anti-semitism.

Men anti-semitismen har i viss mån kunnats ses som en enande kraft i kampen mot Israel och i kampen för en egen stat. Anti-semitismen och Sion Vises Protokoll fick framförallt en ökad spridning efter 1967. Den kunde förklara hur man kunde förlora mot Israel i alla dessa krig.

För varje gång som någon förnekar förintelsen eller talar om någon stor judisk konspiration förlorar den personen i trovärdighet. Representerar denna person även något mer, säg den palestinska saken, drar personen med sig den i fallet.

I en äldre artikel skriver en palestinsk författare, Asma Agbarieh, om problemet.

When progressive anti-Zionists talk about re-establishing the basis of the Israeli state so that both Jews and Arabs can live together peacefully, what do Arab writers have to say? Very little, it turns out. The tone is set, rather, by people who sabotage the possibility of a new discussion. Dr Ibrahim Aloush denies the Holocaust, while journalist Ahmad Ragheb thanks Hitler for ‘doing part of the job for us’. 2 Although such views are not representative, the fact remains that in the face of them, the vast majority of Arab intellectuals keep silent. They stand by while The Protocols of the Elders of Zion sell like hotcakes on Arab streets.

When Arab intellectuals like Aloush and Ragheb preach the formula ‘Judaism = Zionism’, maintaining that every Jew, by the mere fact of being Jewish, is a Zionist and therefore an ‘enemy’, they play into the hands of those who would label any criticism of Israel as antisemitic. Antisemitism helps Israel to justify its existence.

För framtidens skulle måste naturligtvis alla fördomar och rasistiska och anti-semitiska stereotyper försvinna.