Veckans Boktips: Lagom Mycket Kriminalitet av Nils Christie

Hårdare tag mot ungdomsbrottslingar är det nya för året. Samtidigt finns det vissa positiva aspekter i det som är nytt. Men, med så mycket annat, är frågan: är detta alibi för handlingskraft? Kommer detta verkligen leda någonstans? Vi ser ju hur man i Sverige måste bygga nya anstalter. Inte för att brottsligheten ökar utan för att vår syn på den har förändrats.

Nils Christie är en kriminolog som inte tror på straffet som lösning. Kriminalitetsbegreppet överutnyttjas enligt honom.

De socioekonomiska grunderna är alltför viktiga för att ignoreras, även i viss mån tidigare upplevelser i livet vad gäller omgivning och myndigheter. Att det också finns i vissa kategorier av brott en högre frekvensgrad av återfall, bekräftar ytterligare detta faktum. Att det finns en skillnad mellan brottstyper och återfallsfrekvens är av yttersta vikt för att kunna komma till tals med att förhindra förutsättningen för återfallet: det första brottet. Det är inte, i mitt tycke, en naiv tanke att det är en förändring som måste ske på samhällsbasis för att en märkbar minskning i kriminalitet ska kunna ske. Enligt Christie skulle även en definition om vad som är kriminalitet behöva klargöras.

Det naiva ligger i tron, med en typ av tro på hårdare straff som växer fram, är att bara man låser in rätt människor under lång tid, så minskar problemen (inte försvinner, för det finns det ingen som tror). En annan typ av naivitet är kanske att tro att all kriminalitet är behandlingsbart. Med det menar jag inte att det finns människor som är hopplösa fall, utan snarare att det är fler saker som måste fungera än behandling och motivering. Behandling och motivering är bra men inte tillräckligt. I viss mån kan kriminalvården drabbas av problem när det gäller att definiera själva målsättningen, utifrån idéer som inte har klienten i fokus. Det jag menar här är, att mycket av arbetet inom exempelvis socialt arbete överhuvudtaget dels kan vara kontraproduktivt, men det kan också vara status quo inriktat. Man gör sina uppföljningar, man gör det man ska statistiskt, man följer de rådande modeteorierna och kanske går en ”extra mil” för att göra allt detta. Men frågan är, som jag anser, är det verkligen alltid av godo?

Jag anser att den sociala biten tenderar att negligeras och att man på så vis förminskar det verkliga förebyggande arbetets möjligheter. ”Straffsystem är indikatorer på vilket slags samhälle som ligger bakom” skriver Nils Christie, som ett eko med en smula hörfel på Dostojevskijs gamla ord, och fortsätter: ”Förändringar inom straffapparaten hänger ihop med andra förändringar inom samhället. ” Nils Christie skriver också att straffet kan aldrig motsvara den dåliga handlingen. (Hur ofta hör vi inte hur människor beklagar sig över de låga straffen. Sen jämför man olika straffskalor med varandra och säger: ”Det är inte klokt.” Media är ofta den som, om inte, skapar denna folkliga hysteri, så åtminstone viktig som den som eldar på.)

Det finns något som jag skulle vilja benämna social blowback. Läkare som utförde fantastiska lobotomier en gång i tiden, övertygade om att det de gjorde var rätt och riktigt, och som utförde dessa med fantastisk kirurgisk skicklighet, gjorde knappast människorna någon tjänst. Eller ta de taktiska generaler, som med berått mod och en oerhörd militärtaktisk intelligens, utförde dåd som senare kom att skapa utrymmet för ”blowback”. Finns det en social ”blowback”? Inom kriminalvård kan själva fokusen på bestraffningarna, och på brotten i kombination med strikt kortsiktigt budgettänkande helt enkelt ödelägga en verklig brottsförebyggande strategi. Naturligtvis kan inte kriminalvården ta ansvar för sådant som ligger utanför dess befogenheter, däremot borde erfarenheten av kriminalvård och återfall användas i högre grad. Kriminalvård är politik. Den samlade kunskapen inom kriminologi och kriminalvård borde tas till vara mer. Behandling och motivation är inte fel, det är bara inte lösningen. Jag bör väl tillägga att jag inte tror på en släpp-fångarna-loss-strategi heller. Jag är inte abolitionist (vad har straff som inte medling har? Skadar inte straffen våra medmänskliga värderingar?) och det är inte heller Christie. Men Christie ifrågasätter starkt dagens system.

Men Christie och även jag frågar oss även vad gör kontrollbehovet med oss, acceptansen av den ökade kontrollen av oss. Är inte den i sig med och skapar en sämre syn på våra medmänniskor?

Och vidare, läser jag i den optimistiska och intressanta och mycket lättlästa boken av kriminologen Nils Christie, som citerar en annan författare, och som jag därmed låter få sista ordet: ”Utan att ha blivit bemötta med ett minimum av godhet och omsorg hade vi faktiskt inte kunnat växa upp, för vi hade aldrig utvecklats till människor.”