Jag minns när jag gick på Högstadiet och vi blev informerade om faran med narkotika. (I ett stadie av ens liv när det var fult att bli hög.) Rökte man hasch skulle man förföljas livet ut med haschpsykoser som kunde komma precis när som helst. Precis när som helst. Det spelade ingen roll hur livet i övrigt tedde sig. Mitt i ett bröllop skulle bruden kunna förvandlas till Margaret Thatcher. Allt var liksom möjligt om man rökte hasch, men bara i en negativ och destruktiv mening.
Så på frågan varför folk rökte hasch överhuvudtaget i så fall kunde lärarna bara antingen rycka frågande på axlarna eller säga att det berodde på okunskap och självdestruktivitet. De var helt enkelt korkade individer som inte visste sitt eget bästa.
Denna "undervisning" visar på flera saker, varav en är att det trots allt kan fungera i viss mån med att dupera människor. Men svensk narkotikapolitik bär också skulden för en del misslyckanden och mänskliga lidanden. Det måste vi våga erkänna.
I en två veckor gammal Expressen läser jag några vettiga rader, tro det eller ej:
"Det som lett oss ner i rådande beckmörker är den människofientliga narkotikapolitiken. Det enskilt viktigaste vi nu kan göra för att rädda narkomanerna är att ge dem vård i stället för repressalier. Att jaga haschrökare har överhuvudtaget inte med saken att göra."
Soundtrack till detta inlägg. (Olycklig kärlek och droger fungerar inte. Sverige har en olycklig kärlek till kriget mot narkotikan.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar