Dagens Födelsedagsbarn: Joakim Hillson

Joakim Hillson. Han med hiten ”Vacker utan spackel”. Det är faktiskt hela sju år sedan denna slagdänga, denna hit kom. Tänk vad tiden går i förbluffande och en smula irriterande snabbt tempo. Han skrev låten när han var sexton år, vilket i ärlighetens namn märks. Han presenteras sympatiskt i DN, där han säger att ungdomar borde få ha rätt att ha ungdomen kvar och att journalisterna som sågade honom borde insett vilken ålder Joakim var i när han skrev och sjöng. Sant. Personligen avskydde jag allt i den låten och hatade den fullständigt, och hånade låten illvilligt. Men med vilken rätt? Joakim vågade, skrev något personligt och tog en risk/chans.

Men, man har ju själv varit rockstjärna, om än extremt lokalt, och under en så pass kort tid, att om den varit en sekund kortare hade den inte existerat. Jag var femton år och skrev följande låt Ung Och Vägrar. (Vi var ett punkband, med i grunden en musiker, som gick under namnet Moster Svea, men låt inte namnet lura er, vi var inga nationalister, som med handen på hjärtat ville avsluta våra konserter med Du gamla, du fria, och mena vart enda ord i texten. Jag skrev texterna med titlar som : M som i miljonär, M som i miljardär, Aldrig Leka Mer, Expressen och Aftonbladet, med den fantastiska refrängen: De gör allt för att sälja, det är bara att välja: Expressen eller Aftonbladet. Vi hade säkert femtio låttexter, men just då bara en melodi.)

Hillsons låt Vacker utan spackel" lyder som följer:

Du ska vara den du är
Du ska vara den du är

Du är så vacker som du är
Att du aldrig kan förstå det
Du är så rå mot dig själv (ah ah)
Ser allt som ingen annan ser
Och du kladdar mer och mer
Så så så vacker utan spackel
Att du inte kan förstå
Ju mer du kladdar
Ju mer du sabbar

Slå dig fri och gå

Okej: Så här går Moster Sveas monsterhit Ung och vägrar:

På helgerna super vi oss fulla
Och är allmänt destruktiva
Vi vet ej vad vi ska göra
För att tillhöra de konstruktiva

Så många dagar som har flytt
Nu måste det hända något nytt

Men det som är det primära
Under all tid som går
Är våra fyllor bara temporära
Men våra tankar de består

Ung och mordisk
Ung, ung och rättvis
Ung , ung och vägrar att passa in.

Vill inte göra någon till lags
Vill inte passa in i systemet
Hellre är jag ung resten av mitt liv
Hellre dör jag ung.

Så många dagar som har flytt
Nu måste det hända nånting nytt

Känner mig så maktlös,
Känner mig så liten,
Känner mig så hjälplös
… så sliten

Ung, ung och modig
Ung, ung och rädd
Ung, ung och vägrar att passa in

Försöker få ut något av livet
Inser att är blir svårt
Kan inte ta nåt för givet
Inser att det blir hårt

Så många dagar som har flytt
Nu måste det hända nånting nytt

Men vad ska vi hitta på
Hitta någon att bli kär
Kanske är det lättare som två
Att klara av det här.

Ung, och hatisk
Ung, ung och kär
Ung, ung och vägrar att passa in.

När jag lyssnar på det här idag, inser jag ett par saker: jag var den sämre sångaren av oss två som sjöng. Därutöver, vem är jag att klanka på Joakim Hillson? (Och vad gäller texter. Thåströms texter när han är över 20 och skriver Were only in it for the drugs, hur bra är de?: ”Ja, jag, jag hatar hela borgerligheten, ja, jag, jag hatar hela kungahuset” Förresten, jag tar tillbaka det där. Det där var ju riktigt bra.) Dessutom är det synd att vi hade så bråttom med inspelningen, som lämnar en del att önska, vi hade dessvärre en deadline, en båt att passa och vi ville få med inspelningen. Vi skulle nämligen på klassresa.

På klassresan satt sedan bandet, dvs jag, Robert och den ende som kunde hantera instrument överhuvudtaget, Tobbe (dock riktigt duktig) och filade på vår andra låt, ärkepekoralet Per Ska Dö. Det enda jag är nöjd med är den morbida titeln. Vi satt sedan under kvällen och sommarnatten på en brygga ut mot vattnet, Tobbe med sin gitarr och kom på melodin till den låten tillsammans. Som jag minns det idag, hade även det blivit en extremt lokal monsterhit. Fantastisk melodi! Jag säger det igen: fantastisk melodi, även om jag inte minns den idag.

Moster Sveas enda spelning, var på avslutningslunchen på högstadiet där vi framförde vår låt Ung och Vägrar, jag var kollosalt nervös och lånade en hatt för att dölja mitt ansikte, och där vår musiklärare, som i ärlighetens namn såg ut som en psykotisk mördare, kom fram till oss efteråt och sade att om han vetat om det här hade vi fått högre betyg. Vi repade två gånger till. Sen dog gruppen. Rock´n´roll: its better to burn out, than to fade away.

Kanske var det bandet som gjorde att jag var så populär bland tjejerna på avslutningsfesten där på Brommakullarna. Eller är även det ett förvanskat minne?