Veckans Boktips: Patrick Cockburn: ”The Occupation. War and resistance in Iraq.”

Irak är en katastrof. (Ja, det finns naturligtvis de som hävdar att det bara är rörigt.) Nu är USA:s befälhavare general David Petraeus hårt pressad. Jag läste delvis om honom i Patrick Cockburns utmärkta bok. ”The Occupation. War and resistance in Iraq.” Han beskriver även David Petraeus idag på Counterpunch. Delar av detta känner jag igen från boken. Bland annat det här. Cockburn träffar Petraeus och ställer honom en viktig fråga: I asked him what was his single most important piece of advice for his successor. He said, after reflection, that it was "not to align too closely with one ethnic group, political party, tribe, religious group or social element". Cockburn beskriver dock att det finns ett problem med detta. Det kan sluta med att han inte har några vänner.

Patrick Cockburn skriver initierat i boken. Han vet vad han talar om. Han har lång erfarenhet som journalist i mellanöstern. Han har en ödmjuk inställning och lyssnar till irakierna. Till skillnad från journalister som Hildebrandt som tjänstvilligt bäddar ned sig med de US-amerikanska soldaterna och tar deras parti, den så kallade civilisationen mot barbariet, så har Cockburn rört sig i landet, känner till dess historia och säljer sig inte. Det är även en berättelse om risken att vara journalist. Och om risken att försöka leva ett normalt liv i Bagdad där varje beslut, hur trivialt det än må vara, kan vara ett beslut som i sanning är en fråga om liv och död.

Cockburn skriver (och jag hoppas den blir översatt, den förtjänar det verkligen) med ett språk som också får en att inte lämna ifrån sig boken. Han romantiserar ingenting, han behandlar verkligheten med en ödmjuk inställning. Han har haft fel förr vad gäller Saddam, men han vet också hur man bäst beskriver Saddam. Saddam var ingen Stalin (eller Hitler) även om han hade Stalins paranoida inställning till sina medmänniskor. Saddam var, enligt Cockburn, i första hand en säkerhetspolis. Han gjorde sig av med sina fiender. Det som också skilde honom från Stalin, var en del personlighetsdrag: enligt Cockburn bar Saddam drag av Inspektör Clouseau. Han var helt enkelt en smula klantig och lärde sig inte av sina misstag.

Cockburn skriver också om hur problemen mellan Shia och Sunni alltid har funnits där, även om det uppenbart förvärrats och förvärrats av ockupationsmaktens totala inkompetens och förakt för irakierna. Paul Bremer fick bära hundhuvudet för många av misstagen. Men hans utnämning säger lite om hur man resonerade i USA. Man valde Bremer till diktator, en person utan någon som helst kännedom om Irak. En man helt utan ödmjukhet. De val som kom att ske, var inget USA ville skulle hållas, utan pressades fram av irakierna själva, och då främst av shiagrupper. Här verkade Petraeus alltså ha en annan inställning. Dock kanske den bara förhalade våldet.

Dessutom kan Cockburn berätta att det trots allt fanns ett visst intresse från irakierna för ett ingripande av USA (även om det rådde delade meningar om det). Man ville bli av med Saddam, man ville bli av med sanktionerna. Man ville leva ett normalt liv. Fattigdomen hade börjat ta på irakierna. Men när allting blev sämre med ockupationen och man började notera det US-amerikanska ointresset att hjälpa irakierna började man alltmer avsky USA:s närvaro. En man säger till och med: ”De kan ta vår olja, men ge oss åtminstone elektricitet och vatten.”
Men irakierna får ingenting. Och när pratet om massförstörelsevapnen har tystnat kom det största hånet av de alla. Det var en humanitär intervention.

Fotnot: Boken kan beställas från bokus för 120 kronor. Det har nyligen kommit en ny upplaga från år 2007.

Veckans Boktips; På Hans Majestät Konungens Namnsdag: Därför Är Jag Republikan av Villhelm Moberg

I en passage i Villhem Mobergs klassiker ställs frågan varför en kvinna gråter över en person som hon befinner sig långväga ifrån och aldrig har träffat, hon svarar: "'Därför att han var kung. ' Den aktningsvärda kvinnans tårar gällde icke någon person med vissa bestämda egenskaper, icke någon människa som hon kände och som hon av personliga skäl kunde sakna. De ägnades innehavaren av Sveriges kungatron. Vem denne än hade varit, så skulle hon ha begråtit honom vid hans frånfälle. Hon sörjde en kung: Hon begrät "Vi Gustaf med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes konung". Hennes tårar gällde en utvald, en innehavare av konungadömet med Guds nåde - Dei gratia rex..."

Jag antar att det finns ett antal människor som idag har firat konungens namnsdag. De är säkert inte många. Men flaggan har säkert hissats: "det är väl det minsta man kan göra". Kungen är en fin man. Han fortsätter sitt propagandatåg, eftersom det är viktigt att upprätthålla popularitetssiffrorna högt. Förvisso görs detta ganska enkelt genom ett bockande och bugande av media. Idag hyllade kungen Linné, antagligen utan att ta fram Linnés mörkare rasistiska sidor.

Det finns olika typer, med olika grad av rojalism. En del som mest tycker att det är en kul grej, är knappt rojalister och bryr sig antagligen inte nämnvärt om att "kungen" har namnsdag. Men sen finns det de där riktigt tossiga. De som ringer in till Ring P1 och är fullständigt galna. De som vill dö för kungen.

Jag läste en gång en insändare i Metro, som försvarade kungahuset med en liknelse som får klassas som en av de sämre jag någonsin stött på. Nej, jag har aldrig, mig veterligen, stött på en sämre. Den är mångfacetterat korkad. Han skrev att "påstå att kungahuset var odemokratiskt, var lika dumt som att torka katten i mikrovågsugnen." Jag vill inte hävda att dessa människor är korkade. Inte helt. Jag misstänker att det är en form av hjärntvätt som drabbat deras hjärnor som har fått de att förlora det kritiska tänkandet när det kommer till vissa saker. Kungahuset är en fin tradition, kungahuset gör bra reklam för Sverige, kungahuset säljer Sverige. Även om kungahusen världen över i viss mån börjar drabbas av dokusåpaliknande symptom är frågan om detta är till fördel eller nackdel för kungahusen. En del av den forna glansen och skimret har trots allt försvunnit. Tids nog dör vidskepligheten.

"Glansen och skimret från kungatronen, som ännu i dag bländar de troende folken, kommer från magisk källa och har uppstått ur vilda folkstammars gudariter och gudakult. Konungadömet är skapat av magin och övertron. Konungens Majestät skall hållas i helgd och vördnad, stadgas det i vår svenska regeringsform; paragrafen har uppkommit ur föreställningen om konungen som ett sakralt och övermänskligt väsen.
Det monarkiska statsskicket är sålunda ett uttryck för en uråldrig vidskepelse, som ännu hålles vid liv hos några västerländska kulturfolk, bland dem det svenska folket."

Veckans Boktips: Lagom Mycket Kriminalitet av Nils Christie

Hårdare tag mot ungdomsbrottslingar är det nya för året. Samtidigt finns det vissa positiva aspekter i det som är nytt. Men, med så mycket annat, är frågan: är detta alibi för handlingskraft? Kommer detta verkligen leda någonstans? Vi ser ju hur man i Sverige måste bygga nya anstalter. Inte för att brottsligheten ökar utan för att vår syn på den har förändrats.

Nils Christie är en kriminolog som inte tror på straffet som lösning. Kriminalitetsbegreppet överutnyttjas enligt honom.

De socioekonomiska grunderna är alltför viktiga för att ignoreras, även i viss mån tidigare upplevelser i livet vad gäller omgivning och myndigheter. Att det också finns i vissa kategorier av brott en högre frekvensgrad av återfall, bekräftar ytterligare detta faktum. Att det finns en skillnad mellan brottstyper och återfallsfrekvens är av yttersta vikt för att kunna komma till tals med att förhindra förutsättningen för återfallet: det första brottet. Det är inte, i mitt tycke, en naiv tanke att det är en förändring som måste ske på samhällsbasis för att en märkbar minskning i kriminalitet ska kunna ske. Enligt Christie skulle även en definition om vad som är kriminalitet behöva klargöras.

Det naiva ligger i tron, med en typ av tro på hårdare straff som växer fram, är att bara man låser in rätt människor under lång tid, så minskar problemen (inte försvinner, för det finns det ingen som tror). En annan typ av naivitet är kanske att tro att all kriminalitet är behandlingsbart. Med det menar jag inte att det finns människor som är hopplösa fall, utan snarare att det är fler saker som måste fungera än behandling och motivering. Behandling och motivering är bra men inte tillräckligt. I viss mån kan kriminalvården drabbas av problem när det gäller att definiera själva målsättningen, utifrån idéer som inte har klienten i fokus. Det jag menar här är, att mycket av arbetet inom exempelvis socialt arbete överhuvudtaget dels kan vara kontraproduktivt, men det kan också vara status quo inriktat. Man gör sina uppföljningar, man gör det man ska statistiskt, man följer de rådande modeteorierna och kanske går en ”extra mil” för att göra allt detta. Men frågan är, som jag anser, är det verkligen alltid av godo?

Jag anser att den sociala biten tenderar att negligeras och att man på så vis förminskar det verkliga förebyggande arbetets möjligheter. ”Straffsystem är indikatorer på vilket slags samhälle som ligger bakom” skriver Nils Christie, som ett eko med en smula hörfel på Dostojevskijs gamla ord, och fortsätter: ”Förändringar inom straffapparaten hänger ihop med andra förändringar inom samhället. ” Nils Christie skriver också att straffet kan aldrig motsvara den dåliga handlingen. (Hur ofta hör vi inte hur människor beklagar sig över de låga straffen. Sen jämför man olika straffskalor med varandra och säger: ”Det är inte klokt.” Media är ofta den som, om inte, skapar denna folkliga hysteri, så åtminstone viktig som den som eldar på.)

Det finns något som jag skulle vilja benämna social blowback. Läkare som utförde fantastiska lobotomier en gång i tiden, övertygade om att det de gjorde var rätt och riktigt, och som utförde dessa med fantastisk kirurgisk skicklighet, gjorde knappast människorna någon tjänst. Eller ta de taktiska generaler, som med berått mod och en oerhörd militärtaktisk intelligens, utförde dåd som senare kom att skapa utrymmet för ”blowback”. Finns det en social ”blowback”? Inom kriminalvård kan själva fokusen på bestraffningarna, och på brotten i kombination med strikt kortsiktigt budgettänkande helt enkelt ödelägga en verklig brottsförebyggande strategi. Naturligtvis kan inte kriminalvården ta ansvar för sådant som ligger utanför dess befogenheter, däremot borde erfarenheten av kriminalvård och återfall användas i högre grad. Kriminalvård är politik. Den samlade kunskapen inom kriminologi och kriminalvård borde tas till vara mer. Behandling och motivation är inte fel, det är bara inte lösningen. Jag bör väl tillägga att jag inte tror på en släpp-fångarna-loss-strategi heller. Jag är inte abolitionist (vad har straff som inte medling har? Skadar inte straffen våra medmänskliga värderingar?) och det är inte heller Christie. Men Christie ifrågasätter starkt dagens system.

Men Christie och även jag frågar oss även vad gör kontrollbehovet med oss, acceptansen av den ökade kontrollen av oss. Är inte den i sig med och skapar en sämre syn på våra medmänniskor?

Och vidare, läser jag i den optimistiska och intressanta och mycket lättlästa boken av kriminologen Nils Christie, som citerar en annan författare, och som jag därmed låter få sista ordet: ”Utan att ha blivit bemötta med ett minimum av godhet och omsorg hade vi faktiskt inte kunnat växa upp, för vi hade aldrig utvecklats till människor.”

Veckans Boktips: The Ethnic Cleansing Of Palestine av Ilan Pappe

Det här boktipset tillägnar jag liberalerna på DN:s ledarredaktion, som i varje artikel när konflikten Israel/Palestina/Libanon ökar i intensitet tar till sig det israeliska tolkningsföreträdet när man trots allt går så långt som att man vågar kritisera Israel med ord om övervåld, ty det är ju ändå ”lätt att sympatisera med Israel”.

Det här boktipset tillägnar jag Fredrik Federley, den stolta representanten för stureplanscentern, som skänkte pengar till Israels krigsmaskin, och inte verkar ha någon större ånger när klusterbomberna ännu tar livet av lekande barn.

Det här boktipset tillägnar jag liberalen och feministen Birgitta Ohlsson som går i demonstrationståg för Israel när man bombar sönder det fattiga och extremt trångbebodda Gaza som har en stor population barn.

Det här boktipset tillägnar jag alla dem som beklagar sig över att Hamas inte erkänt Israels rätt att existera, när Israel gör allt för att dölja sanningen om vad landet är uppbyggt på, hur landet skapades eller som inte ens bestämt hur mycket mark man tänkt stjäla från palestinierna för sitt Israel (där muren är ännu ett instrument att ta åt sig mer jord). Jag hämtar ett citat ur boken: ”It is a platitude of historiography that the victors in war get away with both the loot and the version of events.”

Det här boktipset tillägnar jag de som tror att anti-sionism är detsamma som anti-semitism. Låt mig komma med ett utdrag ur boken:

”The problem with Israel is not its jewishness – judaism has many faces and many of them provide a solid basis for peace and cohabition; it is its ethnic Zionist charter. Zionism does not have the same margins of pluralism that judaism offers, espescially not for the palestinians. They can never be a part of the Zionist state and space and will continue to fight – and hopefully their fight will be peaceful and succesful. If not it will be desperate and vengeful adn, like a whirlwind, will suck all up in a huge perpetual sandstorm that will rage not only through the arab and muslim worlds, but also within Britain and the United States, the powers which, each in turn, feed the tempest and threatens to ruin us all.”

Det här boktipset tillägnar jag med andra ord exempelvis Henrik Bachner och Per Ahlmark som letar anti-semiter i varje vrå, och som också hoppas att finna, och den som söker så skall finna och överdriva och förvanska. Och som talar om hotet om utplånandet av Israel, som ett hot riktat mot jordens alla judar, baserat på ren ondska, rent hat. Jag låter dessa rader ur boken svara :

”Exploiting this mythology , Israel was later able to secure massive support for the state in jewish communities around the world, while demonising arabs as a whole, and the Palestinians in particular, in the eyes of the general public in the US. The reality on the ground was, of course, almost the complete opposite: Palestinians were facing massive expulsion. The month that Israeli historiography singles out as the “toughest” actually saw the Palestinians simply attempting to be saved from that fate, rather than being preoccupied with the destruction of the jewish community. When it was over, nothing stood in the way of the cleansing troops of Israel.”

Det här boktipset tillägnar jag Forum För Levande Historia som skriver på sin hemsida att ”För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien. Och genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden. Vår utgångspunkt är Förintelsen, men vi tar också upp andra brott mot mänskligheten.”

Det här boktipset tillägnar jag folkpartisten, liberalen, den intellektuelle (?) Fredrik Malm som avslutade en radiodebatt med att säga att svenskarna var naiva som inte förstod att Hizbollahs mål var att döda så många civila som möjligt (med en sådan analys kommer varje förslag till lösning i sanning vara naivt och dödsdömt), och som själv skämtar om det hårdföra Israel och låter det spela mittback i alliansens drömelva, "Staten Israel kan ibland spela lite för brutalt i markeringsspelet och ligger väldigt högt upp i banan, ofta utanför straffområdets gröna linje. Spelar alltid med riktig killer instinct, Alliansens Ulvskog med dubbla benskydd. " (Varför inte ta med självmordsbombare som inhoppare och anfallare: slår med sin explosivitet ofta till oväntat, och hänsynslöst. Lamslår motståndarna med skräck.)

Det här boktipset tillägnar jag alla som kallar sig liberaler och tror på liberalismens principer, men bara ibland, och bara för vissa, och som inte tar avstånd från en mur som kollektivt dömer, bestraffar och utestänger människor.

Det här boktipset tillägnar jag samfundet Sverige-Israel och en representant som Gunnar Hökmark. Kommentarer överflödiga.

Det här boktipset, och nu blir jag snart capslockförbannad, tillägnar jag Dick Erixon som påstod när Gaza bombades i somras att världen belönar palestinskt våld.

Det här boktipset tillägnar jag Dilsa Demirbag-Sten som spred ut lögnen att palestinierna dödar varann i högre grad än vad Israel dödar palestinier, och detta även utan att ens försöka förstå vad som händer i utsatta desperata delar av världen där utsattheten ökar dramatiskt.

Det här boktipset tillägnar jag tidskriften Neo, som när den visar bilder med palestinier och palestinska barn är det inte som offer, inte som människor, utan enbart som terrorister.

Det här boktipset tillägnar jag alla nyhetsredaktörer som förklarade att konflikten i somras började med att antingen a) Hamas kidnappade en soldat eller b) Hizbollah kidnappade två soldater.

Det här boktipset tillägnar jag alla bokförläggare: måtte någon översätta och ge ut den.