John McCain, Krigshjälte?

Är det inte något märkligt (läs: avskyvärt) med att John McCain utmålas som en krigshjälte. Kan någon påminna människorna i USA om vad Vietnam-kriget var för något? Om vad och hur man bombade? Om hur många människor som dog?

Kanske är det hans minnen och erfarenhet av Vietnam som gör att han av många ses som en god framtida krigspresident. Han kan leda ett land i krig. Han har ju varit i krig. Han stod för "the surge". Samtidigt som han anses vara en president som skulle kunna starta ett nytt krig, denna gång mot Iran. Karln har ju trots allt både sjungit om att bomba Iran samt skämtat om att döda iranier. (Tänk er det motsatta? Tänk er Ahmadinejad sjungandes om att bomba USA?)

Nåväl. Det finns en hel del som talar för att USA inte kommer att anfalla Iran. Ett av skälen är att en av anledningarna till att det är lugnare i Irak än det har varit förut beror på Irans inflytande i Irak. USA drar alltså en viss nytta av Iran, och McCain, kan kamma hem poäng på ”the surge”, eftersom media har valt att okritiskt hylla "the surge". På sätt och vis är Iraks regering idag en väldigt Iran-vänlig regering. Irans goda kontakter med Muqtada Al-Sadr har säkerligen bidragit till Al-Sadrs tillbakadragande. Dessutom, och det är viktigt att tillägga, är Irak ännu ett livsfarligt land att vistas i. Med stor sannolikhet världens farligaste land. Attackerna är inte över. Våldet är i högsta grad levande.

Men, detta kommer inte erkännas av USA, och McCain (eller ens vissa liberala bedömare). Inte än på ett tag i varje fall. Problemet med att man inte erkänner detta skapar dock vidare okunnighet. Denna självförvållade okunnighet hos västerländska bedömare om sakernas tillstånd är dock farlig och bäddar för framtida misstag. Misstag som kan kosta många människoliv. Misstag som kan vara svåra att reparera.

Patrick Cockburn om Iran och Irak.

Veckans Boktips: Patrick Cockburn: ”The Occupation. War and resistance in Iraq.”

Irak är en katastrof. (Ja, det finns naturligtvis de som hävdar att det bara är rörigt.) Nu är USA:s befälhavare general David Petraeus hårt pressad. Jag läste delvis om honom i Patrick Cockburns utmärkta bok. ”The Occupation. War and resistance in Iraq.” Han beskriver även David Petraeus idag på Counterpunch. Delar av detta känner jag igen från boken. Bland annat det här. Cockburn träffar Petraeus och ställer honom en viktig fråga: I asked him what was his single most important piece of advice for his successor. He said, after reflection, that it was "not to align too closely with one ethnic group, political party, tribe, religious group or social element". Cockburn beskriver dock att det finns ett problem med detta. Det kan sluta med att han inte har några vänner.

Patrick Cockburn skriver initierat i boken. Han vet vad han talar om. Han har lång erfarenhet som journalist i mellanöstern. Han har en ödmjuk inställning och lyssnar till irakierna. Till skillnad från journalister som Hildebrandt som tjänstvilligt bäddar ned sig med de US-amerikanska soldaterna och tar deras parti, den så kallade civilisationen mot barbariet, så har Cockburn rört sig i landet, känner till dess historia och säljer sig inte. Det är även en berättelse om risken att vara journalist. Och om risken att försöka leva ett normalt liv i Bagdad där varje beslut, hur trivialt det än må vara, kan vara ett beslut som i sanning är en fråga om liv och död.

Cockburn skriver (och jag hoppas den blir översatt, den förtjänar det verkligen) med ett språk som också får en att inte lämna ifrån sig boken. Han romantiserar ingenting, han behandlar verkligheten med en ödmjuk inställning. Han har haft fel förr vad gäller Saddam, men han vet också hur man bäst beskriver Saddam. Saddam var ingen Stalin (eller Hitler) även om han hade Stalins paranoida inställning till sina medmänniskor. Saddam var, enligt Cockburn, i första hand en säkerhetspolis. Han gjorde sig av med sina fiender. Det som också skilde honom från Stalin, var en del personlighetsdrag: enligt Cockburn bar Saddam drag av Inspektör Clouseau. Han var helt enkelt en smula klantig och lärde sig inte av sina misstag.

Cockburn skriver också om hur problemen mellan Shia och Sunni alltid har funnits där, även om det uppenbart förvärrats och förvärrats av ockupationsmaktens totala inkompetens och förakt för irakierna. Paul Bremer fick bära hundhuvudet för många av misstagen. Men hans utnämning säger lite om hur man resonerade i USA. Man valde Bremer till diktator, en person utan någon som helst kännedom om Irak. En man helt utan ödmjukhet. De val som kom att ske, var inget USA ville skulle hållas, utan pressades fram av irakierna själva, och då främst av shiagrupper. Här verkade Petraeus alltså ha en annan inställning. Dock kanske den bara förhalade våldet.

Dessutom kan Cockburn berätta att det trots allt fanns ett visst intresse från irakierna för ett ingripande av USA (även om det rådde delade meningar om det). Man ville bli av med Saddam, man ville bli av med sanktionerna. Man ville leva ett normalt liv. Fattigdomen hade börjat ta på irakierna. Men när allting blev sämre med ockupationen och man började notera det US-amerikanska ointresset att hjälpa irakierna började man alltmer avsky USA:s närvaro. En man säger till och med: ”De kan ta vår olja, men ge oss åtminstone elektricitet och vatten.”
Men irakierna får ingenting. Och när pratet om massförstörelsevapnen har tystnat kom det största hånet av de alla. Det var en humanitär intervention.

Fotnot: Boken kan beställas från bokus för 120 kronor. Det har nyligen kommit en ny upplaga från år 2007.

George W. Bush Och Hans Cirkus Presenterar: Att Aldrig Lära Sig Av Misstagen

Irak. Den dystra historien om Irak. Där det enligt inbäddade journalister som Johanne Hildebrandt pågår en strid mellan barbari och civilisation. En civilisationernas kamp. Dessutom vågar man inte från migrationsverket ta sig det. Vilket kan tyckas vara en smula ironiskt. Men samtidigt finns det olika typer av hopp: där den ideologiskt och förfalskade som i hög grad skapas och upprätthålls av George W. Bush dominerar (som om ett par år kan börja arbeta på migrationsverket i Sverige). Patrick Cockburn rapporterar och sågar George W. Bush, "The decider in denial":

US and British claims of success in Iraq over the past four years have a grim record of being entirely sculpted to political needs at home. British ministers trumpeted the success of Operation Sinbad in Basra last year and early this one saying it would put the worst of the militia out of business. This year Basra is wholly ruled by these very same militias.

Overall the "surge" has already failed. It was never necessary to wait for yesterday's report or a further assessment in September. The reason for the failure is the same as that for American failures since 2003. They have very few allies in Iraq outside Kurdistan. The occupation is unpopular and always has been.

Det sista tåls att upprepas: The occupation is unpopular and always has been. Och bör riktas mot så kallade journalister som Hildebrandt

Att man inte lyckas skapa någon trogen och US-lojal poliskår är väl ett tydligt tecken om något. Eller? Journalister fortsätter också att dödas. Johanne Hildebrandt kanske känner sig tryggare med sina GI Joes och kan fortsätta att posera iklädd US-amerikanska militärklädder och som journalist. För övrigt är det värt att notera att hennes stöd för USA:s krig mot Irak grundade sig på att hon sett en demonstration för kriget beståendes av irakier bosatta i skandinavien. Demonstrationen innehöll väl cirka trettio personer. (Upplysningsvis kan meddelas att det vid tillfället bara i Sverige bodde tiotusentals irakier.) Nu rapporterar hon alltså om kriget helt utifrån ockupanternas villkor. Något ironiskt, eller?

Däremot är vi väl alla ganska eniga om att katastrofen i Irak inte har någon enkel lösning. Däremot kan vi tyvärr inte alla enas om att USA:s militärmakt inte är lösningen. Så katastrofcirkusen fortsätter.

Elände, Bara Förbannat Elände

En av mina favoritjournalister, Patrick Cockburn, skriver om en våldsspiral i norra Irak som började med en brutal avrättning. Brutal även enligt den våldsstandard som gäller i Irak alltså.

On 7 April, Doaa returned home after she had converted to Islam in order to marry a Sunni Muslim who was also a Kurd. She had been told by a Sunni Muslim cleric that her family had forgiven her for her elopement and conversion. Instead she was met in Bashika by a large mob of 2,000 people led by members of her family.

What happened next was captured in a mobile phone video. It shows a dark-haired girl dressed in a red track suit top and black underwear with blood streaming from her face. As she tries to rise to her feet she is kicked and hit on the head with a concrete block.

Armed and uniformed police stand by watching her being killed over several minutes. Many in the crowd hold up their phone cameras to record the scene. Nobody tries to help her as she is battered to death.

...Och så skulle det hämnas...

Journalism På Kulturhuset Starring Patrick Cockburn

Idag på Kulturhuset diskuterar man journalism och de faror som finns. "För att hedra den mördade svenske journalisten Martin Adler och lyfta frågan bjuder vi nu in till ett internationellt seminarium om den säkerhetspolitiska situationen i världen, hoten mot journalisterna, hur de som rapporterar kan skyddas och hur krigskorrespondenter jobbar."

Dessvärre är det fullbokat sen en tid tillbaka. Med på seminariet är en av mina favoritjournalister, Patrick Cockburn. I den senaste av hans artiklar undrar han Vem Är Muqtada al-Sadr.

"The rise of Muqtada has been one of the surprises of the four years since the US invaded. Saddam Hussein must have been astonished as he went to his execution to hear the name: "Muqtada! Muqtada! Muqatada!" shouted by jeering onlookers. Had Saddam realised the potential of this strange, enigmatic young man before the invasion then he would doubtless have killed him, as he did Muqtada's father and two of his brothers eight years ago."

"It is difficult to avoid Muqtada's presence in Baghdad. Dressed in his dark clerical robes, he peers menacingly from posters on thousands of walls. His Mehdi Army militiamen control not only Sadr City but much of the capital and southern Iraq. He is an essential prop to the government of Prime Minister Nouri al-Maliki, in which six ministers belong to his movement.
Yet the source of his power has remained a mystery to the US and many Iraqi politicians. Few men have been so consistently underestimated. He is not a great orator, nor does he have huge charisma. His movement has limited resources. Until recently, his militiamen were unpaid and provided their own weapons. He does not have a powerful foreign backer. In spite of US efforts to link him to Iran and claim that he has fled there, he and his movement have traditionally been suspicious of the Iranians, and they of him."

Jag önskar att DN översatte honom oftare. Jag önskar att även hans reportageböcker översätts till svenska.