The Daily Show I Iran

Jason Jones.

Lästips Om Iran

Läsvärd artikel om Iran, av Vijay Prishad:

The Iranian Revolution once more called forth all classes, including the crucial oil workers and the factory workers. There was little Islamic about the struggles, since these were born of nationalist aspirations and anger at the Shah. Once victory was at hand, Khomeini and his cadre seized control of the dynamic. It became the Islamic Republic.

...

Iran’s social contradictions have once more erupted into conflict. It does not help for us to wave the flag of intervention, or even to throw our support between one or the other camp in this current situation. Mass action within Iran is now a well-developed institution. In 1953, the U. S. could conduct a coup in the country. In 1979, mass action made it impossible. It remains the basic instinct of the population. The best solidarity from afar is to be analytical, not emotional about what is occurring. Sober analysis of the situation might help us appreciate the fluidity of the politics, the difficulty of finding in this crisis an easy way forward for the left.

(Inom parentes sagt så har jag precis börjat läsa hans senaste bok: The Darker Nations. A Peoples History Of The Third World).

Solidaritetsdemonstration För Människorna I Iran

Det var många talare på ett soligt och varmt Medborgarplatsen idag. Det var representanter från flera olika riksdagspartier. Och det var ganska välfyllt med människor.

Jag lyckades bara fånga vad en del talare talade om.

Magnus Andersson, Centerpartiet, talade om Ahmadinejad och hans kärnvapenspetsar. Något som borde ha förvånat en del. (Och menade han att dessa fantasifoster i så fall skulle riktas mot de demonstrerande?) Magnus Andersson talade även om frihet och att vi alla är människor, att vi alla vill ha frihet. I övrigt var han speciellt inne på valfusket.

Men som regissören Shahriyar Latifzadeh noga talade om. Det är inte det eventuella valfusket som är det viktiga. Han blev ledsen, rent av förbannad, av att höra talas om Mousavi som reformator. Iran förtjänar mer än detta låtsasval var hans budskap.

Ana Valdez, gjorde kopplingar med Gaza, Irak och Chile. I Chile öppnades den svenska ambassaden för de flyende.

Man talade om att det var kvinnorna som närmast stod i första ledet. (Läs även Aftonbladet Kultur; Sholeh Irani. Minns även detta.)

Det var en del hårda ord. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt fick sig en skopa. Det var tal om folkmord. Vilket det naturligtvis inte är.

Det var egentligen inte särskilt många minnesvärda tal. (Med undantag.) Men det var många som ville tala, vilket är bra. Och demonstrationer av det här slaget är till som en solidaritetsaktion.

I övrigt: Bitta Mostofi och Bill Quigley

In Isfahan, Iran, an 80 year old woman stood defiantly in her doorway. Twenty baton-wielding Basij men arrived on motorcycles and threatened to enter her house in pursuit of a group of young demonstrators. Instead of running with fear or turning her back on the demonstrators, this woman looked the pursuers straight in the eye and said “You will not get past me.”

Patrick Cockburn:

It was never likely that the mass rallies of Iranians protesting against the outcome of the presidential election and an official result showing that President Mahmoud Ahmadinejad had won a sweeping victory would turn into a revolutionary situation.

The protesters do not have a core of committed organisers seeking to overthrow the government. In 1978-79 in Iran, there was a network of clerics in the mosques and a number of left-wing parties who could keep staging rallies in the face of repression. The forces of the state were swamped by the number of people declaring they were willing to die.

Today, the repressive apparatus of the state in Iran has numbers, discipline and commitment on its side. Thousands of security officers reportedly filled the streets around Baharestan Square in front of the Iranian parliament building yesterday, while only a few hundred demonstrators ran the gauntlet of police and Basiji militia on their motorcycles.

Och Esbati med länkar.

Västmedia Och Synen På Konflikter

Här nedan kommer en läsvärd artikel om medierna i västvärldens förmåga att välja och vraka bland protester och människor. Även om den framförallt är inriktad på hur det ser ut i USA så gäller det även i hög grad för övriga delar av västvärlden. Därtill påverkas övriga världen alltid av hur man i USA väljer att se på konflikter, därför är det av intresse för oss i Sverige hur media i USA rapporterar från konflikter. (observera: detta är ingen hyllningsartikel till Ahmadinejad eller till Irans politiska system. Detta obs är nödvändigt pga den påfallande bristfälliga läsförståelsen hos många av de människor som hyser så kallade liberala och konservativa åsikter, där varje försök att vidga förståelsen leder till intellektuella och empatiska sammanbrott. )

Matthew Cassel, Electronic Intifada.
Protestors, anywhere in the world, are extremely brave individuals whose reasons for demonstrating openly should be listened to and respected. Protest is democracy at work. However, too often, US and other Western-based media pick and choose which protests to cover and which to ignore completely.

Och ett exempel:

For years, Palestinians have organized weekly nonviolent demonstrations against Israel's wall in the West Bank. Each week protestors face the heavily-armed Israeli military and are beaten and shot at with rubber-coated steel bullets and tear-gas canisters, sometimes fatally. Yet, during his recent speech in Cairo to the Muslim world, Obama made no reference to these protests and instead called on Palestinians to "abandon violence" and adopt nonviolent means. Days after the speech a Palestinian was killed and a teenager wounded during the weekly protest, yet there has been no call by the US administration for Israel to "stop all violent and unjust actions" against the Palestinian people.

Det är också intressant vilka västmedierna väljer ut som hjältar och exceptionellt modiga, vilka som ges ansikten att sympatisera med, namn att identifiera sig med. Vi kan exempelvis notera att de många tusentals modiga individer som tar enorma risker men gör det så att säga för väst ointressanta länder eller tillhör ”fel sida” av konflikten kommer inte att ges några idolporträtt. Detta i den del av världen som skryter om sin frihet, sin massmediala frihet och yttrandefrihet. Detta leder även till hur vi människor i väst faktiskt påverkas av massmedias rapportering som onekligen är vinklad efter västvärldens (flexibelt och selektivt) liberala och konservativt lagda ideologiska preferenser.

Läs! Tänk själva!

DN

Konferens Som Väger Människoliv

Att lära av historien är inte helt enkelt, eftersom vi lever här och nu. Men hur många människoliv hade kunnat räddats om vi vågade se utanför oss själva? Och dessutom kanske inte se räddandet av andra människor som en egen uppoffring? Tänker på det när jag läste om Eviankonferensen. 32 länder var samlade på USA:s president Roosevelts initiativ till en konferens som skulle lösa det akuta flyktingproblemet i europa. Konferensen blev dessvärre ett totalt misslyckande vad det gällde att hjälpa de europeiska judarna i deras fruktansvärda situation. Konferensen kom till, problem diskuterades, lösningar verkade inte riktigt lika viktiga. Alla de deltagande länderna uttryckte i ord stor sympati med de förföljda och extremt utsatta judarna. Däremot så lät länderna meddela att de inte kunde ta emot fler flyktingar. Risk för att man själva skadades var helt enkelt ett tyngre argument. I det här läget visste man hur allvarligt läget var. I huvudsak var skälen främst ekonomiska och sociala. Man var till exempel oroad för ökad arbetslöshet. Man var mer oroad för flyktingströmmar än för vad som skulle hända med människorna. mer oroad över judeproblem än över judarnas egna situation. Man kan förstå varför en dröm om en stat som Israel måste bli till mer än en dröm.

Mer Iran

Fler länkar:
Uttalande av iransk fackförening.
Ali Esbatis blogg.
Peter Beaumont: The urge to split the world into two warring camps is childish
The Iran crisis is being hijacked by those who see themselves as anti-imperialists or pro-democrats, missing its true complexity.

Iran

Länkar.

Shora Esmailian och Andreas Malm.

Ali Esbati.

Robert Fisk.

Pepe Escobar.

Richard Seymour

Behzad Yaghmaian

John McCain, Krigshjälte?

Är det inte något märkligt (läs: avskyvärt) med att John McCain utmålas som en krigshjälte. Kan någon påminna människorna i USA om vad Vietnam-kriget var för något? Om vad och hur man bombade? Om hur många människor som dog?

Kanske är det hans minnen och erfarenhet av Vietnam som gör att han av många ses som en god framtida krigspresident. Han kan leda ett land i krig. Han har ju varit i krig. Han stod för "the surge". Samtidigt som han anses vara en president som skulle kunna starta ett nytt krig, denna gång mot Iran. Karln har ju trots allt både sjungit om att bomba Iran samt skämtat om att döda iranier. (Tänk er det motsatta? Tänk er Ahmadinejad sjungandes om att bomba USA?)

Nåväl. Det finns en hel del som talar för att USA inte kommer att anfalla Iran. Ett av skälen är att en av anledningarna till att det är lugnare i Irak än det har varit förut beror på Irans inflytande i Irak. USA drar alltså en viss nytta av Iran, och McCain, kan kamma hem poäng på ”the surge”, eftersom media har valt att okritiskt hylla "the surge". På sätt och vis är Iraks regering idag en väldigt Iran-vänlig regering. Irans goda kontakter med Muqtada Al-Sadr har säkerligen bidragit till Al-Sadrs tillbakadragande. Dessutom, och det är viktigt att tillägga, är Irak ännu ett livsfarligt land att vistas i. Med stor sannolikhet världens farligaste land. Attackerna är inte över. Våldet är i högsta grad levande.

Men, detta kommer inte erkännas av USA, och McCain (eller ens vissa liberala bedömare). Inte än på ett tag i varje fall. Problemet med att man inte erkänner detta skapar dock vidare okunnighet. Denna självförvållade okunnighet hos västerländska bedömare om sakernas tillstånd är dock farlig och bäddar för framtida misstag. Misstag som kan kosta många människoliv. Misstag som kan vara svåra att reparera.

Patrick Cockburn om Iran och Irak.

Prag 1968, Teheran 1953: "Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande.”

Världshistorien är inte bara där som anekdoter att berätta. ”Allt som har hänt lever kvar och påverkar det nuvarande.” * Det är en truism som inte behöver utvecklas när vi denna vecka kan "fira" två dystra jubileum ur demokratisk synpunkt.

Mer eller mindre revolutionära försök till folkliga demokratier störtades av de två stormakterna, USA och Sovjetunionen. Iran 1953 och Tjeckoslovkien 1968. I grund och botten kan man egentligen se konsekvenserna av de båda än idag, även om det främst är krossandet av det enda demokratiska försöket till dags dato i Iran som har någon större dagsaktuell betydelse.

I Iran skedde Operation AJAX på grund av Irans ledare Mossadeqs nationaliseringar av oljebolag. Stora västliga ekonomiska intressen, läs olja, måste skyddas. Till varje pris. Så Mossadeq störtades. Shahen fick makten. Med stöd av USA skapade man en säkerhetstjänst som hade till uppgift att förhindra en ny Mossadeq. Men ett kortsiktigt imperialistiskt tänkande förstördes möjligheterna till en demokrati. USA ville förhindra ett spridande av olydnad i regionen gentemot kapitalistiska intressen. Det kan vara värt att notera när diverse krigshot vilar över Iran.

I Prag fanns det en stark folklig vilja att öppna upp och skapa en socialistisk demokrati utan att behöva lyda under Sovjetunionen. Det gick inte för sig. Krossandet av Prag-våren var ännu en mänsklig tragedi. Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Och ännu en förlust i raden för socialismen kunde tecknas ned.

Hur hade världen kunnat se ut idag om inte stormakterna med sitt förakt för demokrati blandat sig i? Det får vi aldrig veta.

* Ur Människohamn, av John Ajvide Lindqvist som jag för närvarande läser.

Svensson. Björnbrum. DN. SVD

Att Döda Iranierna På Olika Sätt Vs. Skära Ballarna Av En Presidentkandidat

Obama har tidigare sagt att svarta fäder inte tar hand om sina barn tillräckligt bra. Detta uttalande ska ses för vad det är: en råflirt med den vita väljarkåren. Enligt vissa var det faktiskt det som fick Obamas opinionssiffror att stiga. Men den viktiga kritik som kommer från Jesse Jackson drunknar i eftersvallet av Jesse Jacksons groda, om att han ville "skära ballarna av" Obama. Det Jackson bland annat vill säga är att man bör vidga perspektivet och även se till samhället i stort. Orden bör väl ses som symboliska, men tas inte för vad de är. Att John McCain, en annan presidentkandidat – dock vit, som visat sig mer eller mindre förespråka militära lösningar gentemot Iran, skämtar om att döda iranier, är däremot något som ännu inte uppmärksammats alls i Sverige, och i mindre omfattning i USA. Även om det uttalandet kan ses som symboliskt (eftersom rökning kanske dödar för långsamt), är det trots allt betydligt allvarligare, att en man som förespråkar militära medel mot Iran skämtar om att döda iranier, än att en person kritiserar en presidentkandidat med att använda orden ”skära ballarna av.” Men media vet vilka grodor och skandaler som bör prioriteras. Medias bevakning gör att valet i USA i mångt och mycket handlar om skandaler, pengar och taktik.

Kanske är det här med att skämta om att döda iranier helt enkelt inte alls särskilt allvarligt. Men om man har någon form av tilltro, om än på den allra lägsta nivån, på diplomati kan man ju tycka att sjunga om att bomba Iran och sedan skämta om andra sätt att döda iranier på, kan ju detta vara ett övertramp värt att, åtminstone, notera. Eller är det bara jag i hela jävla världen som tycker så?

Kan DN:s Underättelsetjänst Förklara Hur De Konkreta Planerna På Att Uplåna Israel Ser Ut?

....Att han själv (Ahmadinejad) har konkreta planer på att utplåna Israel borde leda till fler skarpa fördömanden från världens demokratiska ledare - inklusive Sveriges. Om de diplomatiska reprimanderna även fortsättningsvis är verkningslösa bör vi även förbereda oss på nästa fas. När det iranska hotet mot omvärlden är bortom all kontroll kan militära insatser visa sig vara den enda utvägen.

DN-liberalerna förnekar sig inte. Men man tycker ändå att konkreta planer borde vara en världsnyhet. Jag kan inte annat än hålla med. Konkreta planer på att utplåna Israel borde leda till fler skarpa fördömanden från världens demokratiska ledare. Att detta inte gjorts när DN känner till konkreta planer på denna förintelse 2:0 är en skandal. Verkligen. Men kommer man få sitt krig? Det återstår att se.

Kanske är dessa konkreta planer från Irans håll lika konkreta som det här med de mystiska missilerna? Där någon, kanske Iran, verkar ha lagt till en missil på fotografiet. Nåväl. Det förändringar väl inget i sak för någon.

Via Biology & Politics

Always Look From The USraeli Side Of The World

Lisa Bjurwald menar i ett litet inlägg i dagens DN på ledarsidan, så obetydligt att det inte får plats på nätet, att Irans provskjutande av missiler i en öken i Iran är ett bevis på att man bör oroa sig för Iran: att Condi Rice fick vatten på sin kvarn (Iran testar sina militära medel, gud förbjude!). Man skulle naturligtvis också kunna se det som att Iran oroar sig för attacker från USA och Israel. Men man väljer naturligtvis den tolkning som passar den egna agendan.

Lisa kommenterar i samma lilla inlägg det faktum att USA skriver avtal i Prag angående att placera amerikanska robotsköldar i Tjeckien och om Rysslands reaktion mot detta. Vita Huset avfärdar detta som att ryssarna bara försöker skrämma européerna. Detta, tycker Lisa Bjurwald, är illa nog.

Men hur kan människor i övriga världen tolka USA:s upptrappning? För det har väl aldrig varit så att USA och Israel attackerat andra länder? Kränkt andra länders gränser när det passat? Hotat om våld? Eller?

DN

Två Trista Lästips

Läs sionism: The IDF, which has been working to draw conclusions from that war (Libanon-kriget 2006), must find a way to again scare the enemy. The fear will regain (at least partly so) some of Israel’s dignity and security.

Läs US-imperialism: U.S. Republican presidential candidate John McCain, who once sang in jest about bombing Iran, on Tuesday reacted to a report of rising U.S. cigarette exports to the country by saying it may be "a way of killing 'em."

Vem Hotar Utplåna Vem Egentligen?

Låt mig börja med ett rejält understatement: Ahmadinejad är inte en idealisk ledare för ett land. Han står för en politik som hyser ytterst lite förståelse och respekt för mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter, kvinnors rättigheter. Hans konferens om förintelsen var vedervärdig. Men han har dock inte, oavsett vad propagandatrummorna trummar vidare om, hotat att utplåna Israel. Hans referens till Sovjetunionen handlade inte om att utplåna Israel, utan om att Israel likt, Sovjetunionen, skulle upphöra att existera som stat utifrån inre kriser. Detta är ändå inte okontroversiellt. Men inte riktigt samma sak som att "utplåna Israel från kartan." Trots allt. Men felöversättningen är ju jättebra att ha med sig i propagandabagaget.

Israel å sin sida. Landet med kärnvapen.

En minister säger följande: - Vi måste berätta för dem: "Om ni så mycket som drömmer om att attackera Israel, kommer det innan ni ens drömt klart inte längre existera ett Iran",

Det är inte första gången direkt. Inte heller referensen till att de onda människorna som omger Israels odefinierade gränser bara förstår ett språk: våld. Men som det verkar är det, det enda språk som Israel kan.

Aldrig har väl det barnsliga uttrycket "ah men durå" passat bättre än som replik till när Israels representanter öppnar munnen.

Detta Är Ingen Konspirationsteori, Bara Ett Citat

"We are benefiting from one thing, and that is the attack on the Twin Towers and Pentagon, and the American struggle in Iraq," Benjamin Netanyahu, Likud.

Irans egen pajas Ahmadinejad i sin tur, han ägnar sig åt konspirationsteorier när han tar det hela ett steg åt ett annat håll, och insinuerar att nine-eleven aldrig inträffade.

Att Bara Utföra Sin Rätt Att Glida Fredligt Omkring På Ockuperat Vatten

Hormuz-incidenten som fick ganska mycket medial uppmärksamhet (Undrar varför?) har blivit någorlunda pinsam för USA. Men varför ge upp? Varför inte peka på andra incidenter. Varför inte visa på ett mönster av iranska provokationer i det här området? Är det inte för tragikomiskt med ett land som helt tappat förmågan att kunna leva sig in i hur man i andra länder kan se på USA:s närvaro i mellanöstern?

Our captain tried to defuse the situation by telling the Iranians over the normal commercial radio channel that we were simply exercising our right to navigate Iraqi waters, had no intention of entering Iranian territory and did not seek a confrontation. The Iranians responded by a string of obscenities in heavily accented, broken English.

Notera även hur artikelförfattaren, en man som tjäbstgjorde i marinen i Irak 2003, finner det nödvändigt att poängtera brytningen. Notera hur man hävdar sin rätt att navigera på irakiskt vatten (som om det vore en rättighet, och inte en provokation i sig). Det intressanta är hur man överlag ser provokationer från Iran fastän den egna närvaron skall ses som fredlig. Hur mycket kan man ljuga för sig själv?


...Och det är väl sen gammalt att US-amerikaner inte använder sig av obscent språk, är allmänt artiga och beter sig respektfullt mot barn och delar ut godis och inte beter sig provokativt.

Winning hearts and minds, så att säga.

Det Bush säger om Iran...

... skulle lika gärna kunna sägas om Israel.

Idag var han ju i Abu Dhabi, och på Rapport kunde man se Bush tala och det lät faktiskt som om det kunde handla om Israel. Visst inte allt kanske: men så här lät det delvis idag när han höll ett tal. (Det nedan är vad Rapport tog med.)

It seeks to intimidate its neighbors with ballistic missiles and bellicose rhetoric. And finally, it defies the United Nations and destabilizes the region by refusing to be open and transparent about its nuclear programs and ambitions.

I talets inledning felsurrar Bush om "en ny era", och inte vilken era som helst. Är det den som kommer efter Condi Rice´s födslosmärtor?

A great new era is unfolding before us. This new era is founded on the equality of all people before God. This new era is being built with the understanding that power is a trust that must be exercised with the consent of the governed -- and deliver equal justice under the law. And this new era offers hope for the millions across the Middle East who yearn for a future of peace and progress and opportunity.

Så nu vet vi. A great new era är på väg. Ha bara tålamod. Och be en bön eller nåt.

"USA In I Iran!"

Tonkinbukten. Varför tänkte jag nyss på Tonkinbukten när jag läste det här?

In a confrontation in the strategically important Strait of Hormuz on Sunday, five Iranian fastboats took aggressive actions around three United States naval vessels, a Pentagon spokesman said Monday, calling the brief standoff “reckless and dangerous.”

Med en dårens envishet försöker man skapa fienden Iran. USA blir nu alltså provocerade ett stort antal mil hemifrån: är inte det för fantastiskt? Men å andra sidan hör jag MUF och Fredrik Malm euforiskt skandera: ”USA in i Iran! USA in i Iran!”

Och kanske, variera med: ”Ropen skalla, bomber ska falla” eller ”Krig är fred, en USA-sed.”, eller bara helt enkelt skandera den enkla men ack så utrycksfulla: ”USA! USA! USA!”

Där kan man vandra mot USA:s ambassad, och säga, vi är inte emot: vi är inga nej-sägare: nej vi är för: vi är ja-sägare. Vi säger ja! Ja, till mer krig! Vi är optimister!

Besvikelsen över att Iran inte var så nära kärnvapen som man hoppats är nu kanske över. Kanske har man ännu inte givit upp. Hoppet lever!

Det handlar inte om att befria Irans folk. Det vet vi alla så väl. Dessutom är beviset på okunnigheten och propagandans roll besattheten vid Ahmadinejad. För vissa är han i och för sig den nye Hitler. Men han är inte Irans viktigaste politiska figur. Irans diktatur står inte och faller med honom. Men han är den ack så viktiga personifierade symbolen för Ondskan.

Hör mig ut, med alla dessa försök: Se Olbermann trasha Bush och hans försök att göra Iran till världens farligaste land. Intressant är att notera förändringen i retoriken. Det har vi också sett förr.

Nu även i DN.

Maktens Mattematik

Det är Israel och USA som har talat om eventuella attacker mot Iran. Det är USA och Israel som talar i krigstermer. Det är Israel och USA som har kärnvapen. Det är Israel och USA som gång på gång kränker andra länders gränser och bombar i andra länder och ockuperar andra områden.

Men det är Iran som är hotet mot freden. Nåväl. Bush. Hur var det du sa... fool me once, shame on you, fool me twice...

Annars är det fint uträknat. Maktens mattematik har sitt eget facit.

Därutöver är det lite som en variant av kejsarens nya kläder. De flesta inte bara vet att kejsaren är naken och folkmassorna ropar det unisont i körer. "Du är naken, du är naken!" Kejsaren själv vet om det. Men skiter liksom i det. "Jag är kejsare och jag kan vara naken. Därför att jag är kejsare. Jag gör som jag vill. Och alltid kan jag väl lura någon om jag säger: 'Näe. Jag är inte naken.' Alltid kan jag skrämma någon till underkastelse: Óm du inte är med mig, så är du emot mig."

"Jag Hatar Alla Iranier."

"I hate all iranians." Sa tydligen en representant för Bush-administrationen. Politiskt inkorrekt? Allt är väl relativt.

Det är dock intressant att det sägs i samband med Ahmadinejads besök. En man som tillskrivs alla möjliga uttalanden och hånas för dem. (Till saken hör att han naturligtvis också säger en del märkliga, hatiska och idiotiska saker. ) Uttalanden som får mycket stor uppmärksamhet. Men där det också uppenbarligen används i politiska syften inte bara emot honom, utan mot Iran. En del påståenden som han sägs ha gjort har han heller inte sagt.

Okej. Ahmadinejad är en i både realiteten och i symboliken viktigare person. Men ändå. En rådgivare i utrikesfrågor. "I hate all iranians." Det känns som ett uttalande som ligger rätt i både tid och rum för en som representerar Bush-administrationen.

Fotnot: Och, visst, Daily Mail är inte en trovärdig tidning i sig. Men den här artikeln verkar trovärdig.