Solidaritetsdemonstration För Människorna I Iran

Det var många talare på ett soligt och varmt Medborgarplatsen idag. Det var representanter från flera olika riksdagspartier. Och det var ganska välfyllt med människor.

Jag lyckades bara fånga vad en del talare talade om.

Magnus Andersson, Centerpartiet, talade om Ahmadinejad och hans kärnvapenspetsar. Något som borde ha förvånat en del. (Och menade han att dessa fantasifoster i så fall skulle riktas mot de demonstrerande?) Magnus Andersson talade även om frihet och att vi alla är människor, att vi alla vill ha frihet. I övrigt var han speciellt inne på valfusket.

Men som regissören Shahriyar Latifzadeh noga talade om. Det är inte det eventuella valfusket som är det viktiga. Han blev ledsen, rent av förbannad, av att höra talas om Mousavi som reformator. Iran förtjänar mer än detta låtsasval var hans budskap.

Ana Valdez, gjorde kopplingar med Gaza, Irak och Chile. I Chile öppnades den svenska ambassaden för de flyende.

Man talade om att det var kvinnorna som närmast stod i första ledet. (Läs även Aftonbladet Kultur; Sholeh Irani. Minns även detta.)

Det var en del hårda ord. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt fick sig en skopa. Det var tal om folkmord. Vilket det naturligtvis inte är.

Det var egentligen inte särskilt många minnesvärda tal. (Med undantag.) Men det var många som ville tala, vilket är bra. Och demonstrationer av det här slaget är till som en solidaritetsaktion.

I övrigt: Bitta Mostofi och Bill Quigley

In Isfahan, Iran, an 80 year old woman stood defiantly in her doorway. Twenty baton-wielding Basij men arrived on motorcycles and threatened to enter her house in pursuit of a group of young demonstrators. Instead of running with fear or turning her back on the demonstrators, this woman looked the pursuers straight in the eye and said “You will not get past me.”

Patrick Cockburn:

It was never likely that the mass rallies of Iranians protesting against the outcome of the presidential election and an official result showing that President Mahmoud Ahmadinejad had won a sweeping victory would turn into a revolutionary situation.

The protesters do not have a core of committed organisers seeking to overthrow the government. In 1978-79 in Iran, there was a network of clerics in the mosques and a number of left-wing parties who could keep staging rallies in the face of repression. The forces of the state were swamped by the number of people declaring they were willing to die.

Today, the repressive apparatus of the state in Iran has numbers, discipline and commitment on its side. Thousands of security officers reportedly filled the streets around Baharestan Square in front of the Iranian parliament building yesterday, while only a few hundred demonstrators ran the gauntlet of police and Basiji militia on their motorcycles.

Och Esbati med länkar.