Det Politiska Är Personligt

Det politiska är personligt.

Och nationaldagen är över.
Det var då tur det. Det var inte någon vidare dag. Inte kul någonstans. Halvrisigt väder, och få kan förklara varför vi har en nationaldag, och vad det är vi firar, egentligen.
”Men det är väl trevligt med lite sund nationalism?”
Undrar om jag skulle kunna ställa ut ett konstverk, kallat Sund Nationalism, – tillägnat Sverigedemokratin och nationaldagen – med en svensk flagga som använts som toapapper?
- Det säger du bara för att provocera.
Bara för att provocera. Det är inte så bara, och förresten, tror jag att man i så fall skulle göra det för att man själv kände sig provocerad. Med andra ord enligt ett sofistikerat: ”ah men du rå?”
- Är du helt störd?
- Ja, tackar som frågar.

Det svenska flaggviftandet dog ut någon gång strax innan klockan tio.
Ett uselt svenskt fotbollslandslag förmådde än en gång inte att göra mål. Man missade straff, och skänkte bort ett mål. Vi som skulle vinna. Vi som har Zlatan, som ibland gör oss mållösa, på vår sida. Analyserna kommer att dugga tätt, och sågningarna kommer att försöka överträffa varandra i aggressivt språklig lekfullhet.
Lagerbäcks avgång kommer att krävas. Och detta i ett land som älskar att beskylla sig självt för att vara ett janteland. (Fast det där med jante, brukar vara enligt principen, att det gäller alla andra – inte jag själv.)

Men klockan elva eller något satte man igång den sjukligt dåliga svenska sickcomen Sjukan på SVT som borde framkalla en debatt om dödshjälp. En serie som inte är kul någonstans. Men SVT har ju en gång producerat skiten och tydligen dammades den av, då man insett att svensk humor inte har förbättrats ett skit, så det är lika bra att reprisera fanskapet, även om man borde ha begravt alla spår av den serien.

Inte kul någonstans.

Tidigare på dagen hade TV4 varit i någon liten svensk stad som Victoria passerade vinkandes såsom kungligheter gör. De är duktiga vinkare, det kan man inte ta ifrån dem. De har precis rätt teknik. Inte några överdrivna vinkningar, utan naturliga, men tydliga och utan att överanstränga handen så att hon orkar vinka sig igenom hela staden. (Vad gäller Silvia, misstänker jag att hon är lite av en kunglig Terminator, opererad så många gånger att hennes leende och vinkningar är helt automatiserade.)

En reporter gick och frågade barn om vad de tyckte om att Victoria var i stan och vad de skulle säga till henne. Ett barn sa att hon tyckte det var jätteroligt för hon hade aldrig sett Victoria förutom på TV och ett annat barn skulle säga ”Hej” till Victoria. Gulligt va?
Det var en stor dag för den lilla staden.
Året är 2009.

Fast... År 2049 sitter jag säkert och beklagar mig över att det faktiskt är 2049 och man fortfarande beundrar de vinkande kungligheterna. Det är inte kul någonstans.

Föräldrarna till dessa barn kan mycket väl vara motståndare till religiösa (främst muslimska) skolor för att de är oroliga för indoktrineringen.

Och snart är även EU-valet över, det lär inte vara någon trängsel imorgon när jag ska rösta, och det kommer att bli känt som valet då ”Piratpartiet dansade en sommar.”

Men det är individualiseringens tid (dock inte individens). Det märks inte minst på socialpolitiken, där de sociala problemen individualiserats. Det saknas en tro på att samhället kan förändras till det bättre rent artmässigt. Gradmässigt, vill de flesta förändra samhället. Mona Sahlin vill reparera a-kassan. Kanske lite mer resurser till socialarbetarna. Hon har lovat att satsa på välfärden.

Själv går jag till vallokalen med den principiella insikten om att en annan värld inte bara är möjlig, utan nödvändig – och då finns det inte plats för ett ideologifattigt parti som piratpartiet. Dessutom kommer jag att ha tagit på mig någon av mina politiska tröjor. Alltid provocerar det någon. Det politiska är personligt.