När Väntan Går Ur Tiden

Jag väntar, sa Tvåstatslösningen,
jag väntar vid den sista olivlunden,
dit bulldozrarna ännu inte når.
Det var en dag, under gassande förhandlingar, och under Sions kalla stjärna.
Vissa saker avhandlades med iver och olust.

Ett löfte, svalt som det löfte som gavs indianerna;
så länge gräset gror och vattnet rinner:
en stat för palestinierna skall bli av.

För den som var dement var det en glädjande nyhet, för den som var paranoid var det ett friskhetstecken och för den okunnige en deja vu-upplevelse. För Tvåstatslösningen själv var det livsuppehållande dropp, varken mer eller mindre.

Det var dagar som gick, broar som revs, byggnader som sprängdes och odlingar som bulldozrades och murar som byggdes, landmassa som trots torka blev till mindre öar, och hoppet som vajade i vinden mot bättre vetande. Och tur var väl det:
”Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp.”*

Jag väntar fortfarande, sa Tvåstatslösningen några år senare, jag väntar vid det sista olivträdet.
Men det var tyst, jorden söndrad och etniskt rensat: minnena var tudelade, mänskligt segregerade, i upphöjd sorg och självvalt förträngda in i de öppna sårens glömska.
På flykt undan det som kunde ha varit.

Och varje morgon gick han ut på torget, för att förtjäna sitt uppehälle, med falska förhoppningar, och för att saluföra sin dröm. Men tiden gick och ingen köpte något av honom.

Förvisso kom där små finurliga instick av komplimanger från förbipasserade turister som såg så förvillande lika ut. De erbjöd honom vaga leenden, en klapp på axeln, ett och annat skambud och spelade luftgitarr för att roa honom. Eller om det var för att göra narr av honom. Det stod aldrig helt klart för honom hur det förhöll sig med det där.

All den ångestfyllda längtan och spänning som han var uppfylld av gjorde honom till slut anemisk och sjuklig.

Jag väntade lite för länge, sa Tvåstatslösningen några år senare.
För sedan dog jag. Men det gjorde inget, sa tvåstatslösningen på dödsbädden, som med sitt sista andetag i en stund av närmast religiös ingivelse hade spottat ut: Jag tror på ett liv efter detta.

Och som om han hela tiden hade känt till sitt öde: för i samma stund som han
dog, föddes
Enstatslösningen.


* Citat Ur P-O Enquists Kapten Nemos Bibliotek. (Som inte har någonting som helst med Israel/Palestina att göra.)