En Ursäkt Till Israel Och Deras Empatiska Vänner

Mitt i alla ursäkter, eller bristen på det. Det är naturligtvis de mördade som ska be om ursäkt. Och det är vi som måste förstå mördarnas sorg. Och det är apartheidstaten Israel som det är synd om, inte de etniskt rensade, belägrade, demokratiskt berövade och ockuperade palestinierna. (Jag hör dig Hökmark, jag gör verkligen det. Israel blev lurade att massakrera dessa människor som ville bryta en blockad.)

Ghassan Hage vet mer:

I don’t write poems but, in any case, poems are not poems
Long ago, I was made to understand that Palestine was not Palestine;
I was also informed that Palestinians were not Palestinians;
They also explained to me that ethnic cleansing was not ethnic cleansing.
And when naive old me saw freedom fighters they patiently showed me that they were not freedom fighters, and that resistance was not resistance…

And when, stupidly, I noticed arrogance, oppression and humiliation they benevolently enlightened me so I can see that arrogance was not arrogance, oppression was not oppression, and humiliation was not humiliation.

I saw misery, racism, inhumanity and a concentration camp. But they told me that they were experts in misery, racism, inhumanity and concentrations camps and I have to take their word for it: this was not misery, racism, inhumanity and a concentrations camp.
Over the years they’ve taught me so many things: invasion was not invasion, occupation was not occupation, colonialism was not colonialism and apartheid was not apartheid…

They opened my simple mind to even more complex truths that my poor brain could not on its own compute like: ‘having nuclear weapons’ was not ‘having nuclear weapons’, ‘not having weapons of mass destruction’ was ‘having weapons of mass destruction’.
And, democracy (in the Gaza strip) was not democracy. Having second class citizens (in Israel) was democracy.

So you’ll excuse me if I am not surprised to learn today that there were more things that I thought we evident that are not: peace activists are not peace activists, piracy is not piracy, the massacre of unarmed people is not the massacre of unarmed people.

I have such a limited brain and my ignorance is unlimited. And they’re so fucking intelligent. Really.

Sådan Är Demokratin

In the meantime, various Western governments have told Mr Abbas that he will continue to get their cash only if he continues to ostracise Hamas.

"Liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier"

Säger som Åsa:
Varje ny artikel stärker diagnosen att liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier: De har inget människovärde och vi som hävdar motsatsen ska bara hålla käften. Inte skriva, inte tala, inte ställa frågor. Själva sitter de som de tre aporna, som vägrar se, lyssna eller tala om det obehagliga.

...Och bevisen är bra många nu. Kommer aldrig glömma, aldrig förlåta dem för deras reaktion efter Cast Lead.

Kairo-Deklarationen

Press release, Gaza Freedom March delegates, 4 January 2010

The following declaration was issued on 1 January 2010:

Gaza Freedom Marchers approved today a declaration aimed at accelerating the global campaign for boycott, divestment and sanctions (BDS) against Israeli Apartheid.

Roughly 1,400 activists from 43 countries converged in Cairo on their way to Gaza to join with Palestinians marching to break Israel's illegal siege. They were prevented from entering Gaza by the Egyptian authorities.

As a result, the Freedom Marchers remained in Cairo. They staged a series of nonviolent actions aimed at pressuring the international community to end the siege as one step in the larger struggle to secure justice for Palestinians throughout historic Palestine.

This declaration arose from those actions: We, international delegates meeting in Cairo during the Gaza Freedom March 2009 in collective response to an initiative from the South African delegation, state:

In view of:

* Israel's ongoing collective punishment of Palestinians through the illegal occupation and siege of Gaza;
* the illegal occupation of the West Bank, including East Jerusalem, and the continued construction of the illegal Apartheid Wall and settlements;
* the new Wall under construction by Egypt and the US which will tighten even further the siege of Gaza;
* the contempt for Palestinian democracy shown by Israel, the US, Canada, the EU and others after the Palestinian elections of 2006;
* the war crimes committed by Israel during the invasion of Gaza one year ago;
* the continuing discrimination and repression faced by Palestinians within Israel;
* and the continuing exile of millions of Palestinian refugees;
* all of which oppressive acts are based ultimately on the Zionist ideology which underpins Israel;
* in the knowledge that our own governments have given Israel direct economic, financial, military and diplomatic support and allowed it to behave with impunity;
* and mindful of the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous People (2007)

We reaffirm our commitment to:

Palestinian Self-Determination
Ending the Occupation
Equal Rights for All within historic Palestine
The full Right of Return for Palestinian refugees

We therefore reaffirm our commitment to the United Palestinian call of July 2005 for Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) to compel Israel to comply with international law.

To that end, we call for and wish to help initiate a global mass, democratic anti-apartheid movement to work in full consultation with Palestinian civil society to implement the Palestinian call for BDS.

Mindful of the many strong similarities between apartheid Israel and the former apartheid regime in South Africa, we propose:

1) An international speaking tour in the first six months of 2010 by Palestinian and South African trade unionists and civil society activists, to be joined by trade unionists and activists committed to this program within the countries toured, to take mass education on BDS directly to the trade union membership and wider public internationally;

2) Participation in the Israeli Apartheid Week in March 2010;

3) A systematic unified approach to the boycott of Israeli products, involving consumers, workers and their unions in the retail, warehousing and transportation sectors;

4) Developing the academic, cultural and sports boycott;

5) Campaigns to encourage divestment of trade union and other pension funds from companies directly implicated in the occupation and/or the Israeli military industries;

6) Legal actions targeting the external recruitment of soldiers to serve in the Israeli military, and the prosecution of Israeli government war criminals; coordination of Citizen's Arrest Bureaux to identify, campaign and seek to prosecute Israeli war criminals; support for the Goldstone report and the implementation of its recommendations;

7) Campaigns against charitable status of the Jewish National Fund (JNF).

We appeal to organizations and individuals committed to this declaration to sign it and work with us to make it a reality.

Please e-mail us at cairodec A T gmail D O T com

Mubaraks Feghet, Resans Plus och Minus

Så möts Viva Palestina med våld i Egypten. Människor med fred i sinnet, och nödhjälp åt palestinierna möts av våld. Det är de senaste nyheterna från Egypten och El-Arish. Egyptens roll i belägringen av Gaza blir allt mer repressiv.

Samtidigt: In i det sista hoppas en del aktivister från Gaza Freedom March på att få komma in i Egypten. Vi som var där måste kunna erkänna att det gick inte som planerat. Att kampanjen i viss mån blev en besvikelse. Egyptiska myndigheter gjorde allt i sin makt för att förstöra fredsmarschen. Vi fick väldigt lite uppmärksamhet och vi fick inte marschera sida vid sida med palestinierna. (I Sverige uppmärksammades det knappt alls - och knappt ens av palestinavänlig alternativmedia.)

Men eftersom det viktiga är det politiska, vad var vinsterna? Kampen för ett fritt Palestina sker på så många fronter och görs på många olika sätt. Misslyckanden föder nya idéer och kampen fortsätter. Det finns aktivister som oförtrötterligt fortsätter. (Själv har jag inte varit i närheten av den aktivism som så många andra har. På resan träffade jag judiska amerikaner som kämpat i arbetarrörelsen i USA. Här fanns äldre män från Veterans For Peace som åker runt i USA och informerar om verkligheten utan avråda från att ta värvning. Som informerar om att minst var tredje kvinna i militären har blivit våldtagen. En hel del tuffa kvinnor som inte viker en tum. Och en av dem är Hedy Epstein, 85-årig förintelseöverlevare som naturligtvis fått hör att hon är en självhatande judinna. Och många andra som kämpar i så många frågor. Som reser runt, kämpar och vars huvudsakliga syfte är något större än det som direkt berör de själva. Sen fanns det, beklämmande konspirationsteoretiker, vita amerikaner, muslimska kanandensere och teorierna så bakvända att man baxnar. Jag och min engelska vän hamnade i öppet gräl med kanadensarna. Och min engelska vän ska ha mycket cred för sitt engagemang. Mitt ifrågasättande av logiken bakom kanske inte ledde någonvart. Det är så förbannat sorgligt. Alla förlorar på det, och att behöva konspirationsteorier, varav en var tydligt anti-semitisk, - och ofta är ju konspirationsteorier det- för att stärka sin egen uppfattning kan ju vara ett bevis på att övertygelsen i sig inte är stark nog annars. En av teorierna var alltså att USA låg bakom nineelven. Det här är egentligen ett kapitel för sig. För det finns en del svart humor i det. När jag skulle återge det absurda för en annan som var med på resan, en amerikan, då visade det sig att han hade samma jävla teori. )

Det blev också en viktig lärdom för många att se hur staten Egypten verkligen är USA:s direkta lydhund, även om det som Uri Avnery också påpekar kan finnas andra skäl till att Egypten förvägrar palestinierna sin frihet. (Att vi inte fick demonstrera i Gaza är i första hand att förvägra palestinierna sin frihet - inte någonting som i huvudsak riktade sig mot oss.)
85 personer åkte till slut till Gaza. Detta skedde som en märklig kompromiss i slutändan, efter många hetsiga diskussioner och samtal, även med folk i Gaza utan att vara en del av GFM. Många såg medgivandet att låta två bussar åka som en propagandaseger för Egypten. Det interna politiska käbbel som höll på att splittra GFM i två delar var också det mycket intressant att följa – beslutet var allt annat än demokratiskt. Jag var en av de som ansåg att bussarna aldrig skulle ha åkt in. Men det som varit ledarskapet för GFM byttes i stort sett ut. In klev en karismatisk skotte vid namn Mick Napier. Med humor och styrka och auktoritet tog han över för att skapa enighet och förvandla en marsch i Gaza till demonstrationer och aktioner i Kairo. Vi tänkte inte bli de turister Mubarak ville omvandla oss till.

Det är också intressant att se hur delar av Egyptens religiösa maktsfär står bakom murbyggandet. En del vill kalla muren anti-smugglingsmur. Muren är till för att förhindra kriminalitet. Så ett fatwa bråk har dykt upp gällande muren.

I Egypten höll vi tillsammans med journalister en demonstration anordnad av egyptiska aktivister en demo mot muren.

Det är också av värde att att öka medvetandet om att den massiva säkerhetstjänsten och den allomstädes närvaron av egyptisk polis som håller befolkningen i schack och ser till att demokratin aldrig blir av är finansierad av det retoriskt demokratiälskande landet USA. USA:s stöd för Egypten är ovärderligt för Mubarak. Därför bidrar USA även med assistans till den nya muren som ska omgärda Gaza. För att förhindra tunnlarna. Denna skammens mur omdebatteras väldigt lite i en värld där frihet följer en värderingsskala. Palestinierna förtjänar den inte lika mycket som andra. Lägg märke till sådana här saker när USA ska vara den fredsmedlande parten mellan Israel och Palestinierna. USA hjälper till att klämma till Palestinierna från alla håll.

När demonstrationer i Kairo blev av gjordes de genom olika taktiker som innebar att aktivisterna gjorde rusningar mot en gemsam flagga. En kaosvariant som gick oväntat bra. Vi skulle gå omkring och låtas vara turister och när så en flagga restes skulle alla rusa dit och starta demonstrationen. Och så blev det. Cirka 400 personer lyckades delta i den demonstrationen som skedde samma dag som det var meningen att vi skulle marschera i Gaza. Minst ett hotell var vid den tidpunkten under husarrest. (Det hotell där många aktivister bodde och delar av ledarskapet.) Några blev misshandlade av egyptisk säkerhetspolis. Själv hamnade jag mitt emellan två rader av poliser och släpades sedermera med marken med två backpackväskor i varsin hand. (En var min egen. Jag var förberedd för att sova på gatan. Eller deportation.) Fransmännen valde att sätta press på sin egen regering genom att sova utanför ambassaden. De var cirka 300. 30 personer från andra nationaliteter påbörjade en hungerstrejk.

Under demonstrationerna kunde man se många egyptier göra tummen upp. De flesta såg dock mest förvånade ut. Någon förbipasserande tyckte vid en manifestation (som sade vad han sa utan att veta att arabisktalande palestinavänner stod bredvid honom) att demonstranterna borde skjutas på fläcken. Ett par andra gestikulerade vilt emot oss. Mubarak-regimen talade om oss som bråkmakare och huliganer. Det var tämligen fascinerande. Men så fungerar propaganda. När jag såg mig omkring var det en brokig samling. En hög medelålder. Och politiskt insatta. Bråkmakare? I beg to differ. Min spontana åsikt är att majoriteten av egyptierna var med oss. Men de vågade inte alltid visa det. Diskreta leenden, V-tecken och sådant som snabbt kunde avslutas ifall polisen kom på dem.

Omringade av en form av kravallpolis kunde vi stå där i timmar, tills vi bestämde själva att avsluta demonstrationerna. Kravallpoliserna var mycket unga och verkade framförallt vara en form av kanonmat. De såg allt annat än arga ut. De såg inte ut att hysa agg emot oss. De log ofta åt aktivisternas märkligheter, sånger - som ofta var på arabiska. Ett fåtal vågade sig till att prata med de arabisktalande aktivisterna. Under en annan demonstration, utanför det israeliska konsulatet i Kairo där cirka 300 aktivister samlats efter att det skanderats boycott Israel, hörde jag bakom min rygg hur två unga kravallpoliser tillsammans småviskade “boycott Israel“. Ett par militärpoliser hade ingen aning om vad vi gjorde där. En svensk-palestinier med svenskt pass informerade om vad vi gjorde där. Av en annan kravallpolis fick han ett telefonnummer. Ifall han behövde hjälp.

Den palestinska flaggan hängde på pyramiden. Den vajade lite varstans i Kairo. Men det var inte alltid omtyckt av egyptisk säkerhetspolis att se olika fredsbudskap. För Egyptisk polis var alltid hack i hälarna. Deportation var alltid en risk man fick ta. Men våra västerländska pass var ett extra skydd i en alltför uppenbart hycklande värld. Män eller kvinnor med arabiskt utseende låg alltid sämre till. På våra hotell fanns infiltratörer. Ibland är det viktigt att se det med våra egna ögon. Men ibland är informationen tillräcklig. Så vad vet vi nu som vi inte visste innan?
Problemet är inte att informationen saknas när det gäller Gaza eller Västbanken eller den existerande staten Israel eller Egyptens förhållande till USA eller sin egen befolkning. Problemet är att palestinierna saknar frihet och politiskt stöd.

Så kampen fortsätter. Och BDS-rörelsen har garanterat stärkts av den här resan. Kairo-deklarationen är ett sådant initiativ som behöver globalt stöd.

HD-blogg.

Marschen Som Inte Blev, Eller

Dag fyra i Kairo for min del gällande Gaza Freedom March Allt hindras av Egypten. Ett rävspel på hög nivå pågår. Lägg märke till svenska UD:s officiella information. Read it and weep.

Fredsmarschen "Gaza Freedom March" som planeras genomföras på årsdagen av Israels anfall mot Gaza har förbjudits av egyptiska myndigheter.

Egypten förbjuder en fredsmarsch i Gaza. Det säger allt. (Sverige skryter om sin lilla insats. )

Annars råder kaos här nere (Kairo i sig är rätt kaotiskt.). Poliser, civila som i uniform är överallt, smyger sig in på våra hotell och i våra grupper, frågar efter våra ledare och vad våra planer är härnäst. Ett par egyptier har gripits, ett par unga amerikanskor har misshandlats, taxichaufförer som kört en del aktivister till vissa destinationer har hotats med indragna tillstånd. Vid en ceremoni vid båtar vid Nilen togs motorer ut ur båtar och inga båtar fick avgå. Aktivister som varit på väg till Gaza har tvingats vända. En grupp på 30 människor som tagit sig till staden El Arish har placerats i en form av husarrest. De har inte fått lämna staden. Ny information kommer in konstant. Rykten sprids. Bevittnade en chockad blodig amerikanska inte kunna berätta for oss vad som hade hänt. Dock har det varit lite incidenter.

Våra stategier och planer förändras konstant. Via mobiltelefoner, internet, anslagstavlor, stora som små möten och våra centrala hotell sprids ny information. Frustration möter kreativitet. Ibland påminner vi varandra om varför vi är där. Lugnet återkommer. Nya aktioner skapas.

We do not forget that our frustrations here in Cairo are the smallest fraction of what our friends in Gaza suffer every day. We do not forget the passport privilege that has so far kept us from physical harm. We do not forget the shelter awarded by some of our embassies, and our friends and allies who make endless appeals to the Egyptian Foreign Ministry on our behalf. Yesterday was not a day of forgetting. December 27th is a day to remember.

Vi vill till Gaza. Men av Egypten (vilket innebar i praktiken Israel och USA) får vi inte. UD hjälper oss inte. De hänvisar till sin hemsida.

Igår kväll kom ett plötsligt härska och söndra förslag från Egypten. Två bussar får åka, vilket skulle innebära 7 % av delegaterna. Ett förhastat beslut från den centrala kommiten ledde till att forslaget godtos - de fick bara ngn timma pa sig att ta beslutet. Men efter att arrangörerna i Gaza inte ville ha dit oss om inte alla fick åka avböjde GFM bussarna. Egypten förmedlade också officiellt att de 100 man skulle släppa in var lugna mannikoir. resterande 1260 människorna var huliganer. I Gaza hungrar man efter politiska segrar och politiskt stöd. Västvärldens ledare ignorerar dem. Själv tyckte jag tidigt att acceptera ett sådant förslag vore ett nederlag, även om bara det faktum, att förslaget kom i sig visade att var kamp har nere gett resultat. Men diskussionerna gick minst sagt heta om vad som vore det bästa for Gaza. Ett tag verkade GFM vara splittrat i tva delar.

Det ar en brokig samling har nere. Medelåldern är ganska hög, inte bara förintelseöverlevaren och tidigare hungerstrejkande 85åringen Hedy Epstein är senior, och det är antagligen fler kvinnor än man har. 43 länder är representerade och här finns judar, kristna, muslimer och ateister. Enade i solidaritet.

Samtidigt pågår nya planer och grupper om hur man kan fortsätta kampen efter den här resan. Nya grupper och internationella allianser skapas, och speciellt en antiapartheidgrupp initierad av delegationen fran Sydafrika ser lovande ut.

Morgondagen blir spännande. Vi ska ut på gatorna inom sinom tid. Men hur, när och var återstår att losa.

Kampen fortsätter! Befria Palestina!

Uppsala Nya Tidning om marschen. Kanske nar i alla fall de Gaza.
Democracy Now om marschen!

Rätten Till Självförsvar Och Motstånd

Palestinierna behöver politiskt stöd. Till och med liberala Expressens ledarsida tycker att belägringen av Gaza är negativ, att den har gått för långt ur ett mänskligt perspektiv. Det är en oväntat stark markering från svenska liberaler. Något som onekligen saknats i debatten. Så långt är det ett framsteg. Dock finns det alltid vissa aspekter som måste kommas ihåg när liberaler kritiserar Israel.

Man förklarar ändå att Israel har en rätt att försvara sig, aldrig någonsin kan man dock läsa att palestinierna har rätt att försvara sig mot angrepp från israel. Aldrig. Man får heller aldrig läsa att palestinierna har rätt att göra motstånd mot o-c-k-u-p-a-t-i-o-n-e-n. I grund och botten är belägringen av Gaza på så många vis så anti-liberal att det vore grundläggande för en liberal att vara emot blockaden. Det går i grund och botten inte att försvara belägringen. Därför har det antagligen varit ganska tyst om belägringen av Gaza. (Notera dock hur de flesta som kommenterar Expressens artikel försvarar den kollektiva bestraffningen.)

Det som i huvudsak är problemet är att palestinierna bara kan få någon form av liberal förståelse och empati så länge de enbart är offer. Som politiska varelser, som människor med ambitioner finns de inte. När palestinier attackeras för att de protesterar mot en mur, eller när de bara försöker odla sin mark, jaga fåglar eller fiska och attackeras och i vissa fall dödas för det, så verkar det som om dessa palestinierna förnekas rätten att i självförsvar få försvara sig mot Israel. Detta verkar vara otänkbart för liberalerna. Frågan ställs aldrig för liberalerna.

Palestinierna avkrävs ett aktivt icke-motstånd. Man ska förhandla. På Israels villkor. Därtill verkar det vara lätt att glömma bort ett annat faktum: palestinierna möts av våld oavsett vilken typ av motstånd man väljer att anta. Svaret till varför Israel agerar som de gör kan man delvis finna i kommentaren från 2002 av dåvarande överbefälhavaren Moshe Ayalon: ” Man måste få palestinierna att inse i djupet av sitt medvetande att de är ett besegrat folk.” Och våld är den metod Israel hela tiden använder sig av mot palestinierna. Ändå får vi aldrig höra att palestinierna måste få ha rätt att till självförsvar, samt få ha rätten till aktivt motstånd mot ockupationen.

Liberaler är ofta så oerhört falska i sin humanism att de dessvärre lurar sig själva. Det faktum att Expressen begär ett upphörande av belägringen betyder egentligen inte särskilt mycket. Det är ett liberalt alibi - men bättre än Dagens Nyheters tystnad. Men det har mer betydelse än när Birgitta Ohlsson räcker upp sin hand och säger att hon är för tvåstatslösningen och tycker att det är allt stöd i världen palestinierna behöver.

Så varför vill jag gå marschen? Jag marscherar för en friare värld, mot en värld fylld av rasism, segregation, hat och hyckleri. För att palestinierna inte ska inse i djupet av sitt medvetande att de inte står ensamma – trots konstanta svek från världens makthavare. Att de är ett besegrat folk kommer de aldrig att inse oavsett om det blir en internationell marsch eller inte.

Men vad sänder detta för budskap till palestinierna? Vi tillåter er inte ens internationell solidaritet. Vi vill att ni ska känna er ensamma och desperata. Sen kan man, i sann rasistisk anda, alltid skylla våldsutbrotten på att såna är palestinierna.

Democracy Now om Gaza Freedom March
Bianca Zammit om marschen:
".....The siege has to end. This is the message that will be carried during the Gaza Freedom March on the 31st December 2009. The Gaza Freedom March is comprised of people who have found the courage to say No where the international community has failed."

Viva Palestina i sin tur har problem att komma in i Gaza. Man är fast i Jordanien. Egypten vill att vi ska turista istället för att visa solidaritet med palestinierna i en fredsdemonstration.

DN

Låt Oss Tala Om Rasism: Att Förneka Palestinierna Allt

15 biståndsorganisationer säger att det kommer att ta 500 år att bygga upp Gaza i den här takten. Då ska det kommas ihåg att den beräkningen görs utan att ha med i beräkningen att Israel kan få för sig att bomba sönder ghettofängelset igen. Men sveket mot Gaza stannar inte där. Det är ett globalt svek, där viktiga maktcentra alla förnekar palestinierna rättigheter.

I en värld av absurditeter.
Egypten förbjuder Gaza Freedom March, en ickevåldsdemonstration, den 31:a december. Man gör det genom att förvägra 1300 aktivister inträde i det belägrade Gaza. Palestinierna skall alltså även förbjudas solidaritet. Allt förvägras palestinierna. Allt. I Sverige är dock liberalerna upptagna med att försvara Israels övergrepp med att anklaga Israelkritiker för anti-semitism, alltmedan palestinierna enbart tillåts att existera som individer, men förvägras rätten att göra mer än bara överleva. Men palestinierna är bespottade och förnekade sin mänsklighet. De är en osörjbar massa, ett problem för Israel. Palestiniernas röster görs ohörda

Egypten går att förstå. Man är USA:s mutade lydhund. Jag är inte förvånad. Har befarat detta under lång tid. För samtidigt bygger Egypten en modern och stor mur - wall of shame- mot gränsen till Gaza. Finansierad av fredspristagarens hemland USA. Fred är inte en rättighet, frihet är inte en rättighet. Den är alltid villkorad av de med makten att avgöra vilka som förtjänar frihet och fred.

Snart är det ett år sedan Israel bedrev ett 22-dagars bombardemang av ghettofängelset Gaza, där 50 % av befolkningen är under 15 år. Redan innan detta krig var en stor del av befolkningen traumatiserad. Efter kriget blev det av ”naturliga” skäl ännu värre. Sviterna av angreppet är enorma, fysiska, psykiska och materiella. Värst lider barnen. Barnen i Gaza känner sig inte trygga i sina hem, andra har inga hem eftersom Israel har bombat sönder deras hem och Israel har stoppat importen av byggmaterial till Gaza. Palestinierna är kollektivt bestraffade av Israel med västvärldens goda minne och med essentiellt stöd av Egypten.

Israel dikterar vad palestinierna förtjänar att äta. Det finns helt enkelt mat som inte ses som nödvändigt för “ the basic existence of the population.” Israel har stoppat importen av papper till skolböcker, råmaterial för industrin och byggmaterial för att återuppbygga husen. 97 % av industrin i Gaza är nedlagd. Även import för att palestinierna ska kunna återuppbygga vattenreningsverk har stoppats. Detta gör att 90 % av vattnet av WTO anses otjänligt att dricka. Även i dessa frågor avgör Israel vad palestinierna behöver för att överleva. Men någon utveckling ska man inte tänka på. Israel förnekar palestinierna det som liberaler så ofta brukar tala varmt om. Men det är i huvudsak palestinierna man ställer kraven på.

Enligt den israeliska ockupationslogiken, som inte saknar ett stort mått av svart humor, kan även människor som av Israel är registrerade Gaza-bor vistas illegalt på Västbanken (och vice versa), oavsett om man har studier att slutföra där eller har sin familj där. Palestinier kan alltså vistas illegalt på palestinsk mark. Denna bedömning görs av ockupantstaten Israel.

Belägringen av Gaza förnekar palestinierna grundläggande rättigheter, och arbetslösheten är gigantisk. Man är beroende av välgörenhet och bistånd. Politiskt stöd får man däremot se sig i himlen efter. Man kan kalla det hyckleri, man kan kalla det rasism, man kan kalla det för svek gentemot palestinierna. Men framförallt vill nog inte de statslösa palestinierna att självgoda ”liberala” västerlänningar ska predika för dem om demokrati, fred och liberalismens välsignelser.

Viktig källa: http://www.gazagateway.org/2009/09/no-development-no-prosperity-no-humanitarian-crisis/

Lift the blockade.: Enough is enough. "According to a recently leaked report by the UN office of the humanitarian co-ordinator, Gaza is undergoing "a process of de-development, which potentially could lead to the complete breakdown of public infrastructure".
En vädjan från Gaza.


Mitt i allt elände: lite ljus. Konsert för Gaza 27:e december. Läs Anna Wester.

Inom parentes: Men liberalerna kommer att fortsätta ägna den närmaste tiden åt att käbbla och kalla Aftonbladet för anti-semitiskt. Palestinierna? What liberal gives a fuck.

Gaza Freedom March

Den 31:a december går Gaza Freedom March av stapeln. Över 1000 internationella aktivister och 10 000-tals palestinier ska marschera mot den israeliska gränsen. Det finns även en liten svensk delegation med sju individer, där jag för övrigt ingår som en av dessa individer.

Denna marsch sker på grund av att världens makthavare är fullständigt likgiltiga inför det palestinska folkets rättigheter. Föraktet för palestinierna cementeras med att Egypten nu bygger en ny konstruktion längs med gränsen mot Gaza. Finansierat av USA. Ni vet, den så viktiga medlande parten i ”konflikten” mellan Israel och Palestina. Marschen borde vara politiskt harmlös. Kanske till och med för harmlös. Syftet är att Israel ska upphöra med sin rättsvidriga kollektiva bestraffning av palestinierna.

Bland de marscherande utmärks Hedy Epstein, 85-årig överlevande från förintelsen. Hon säger:

As President Obama accepts a Peace Prize he does not deserve, it's a good time to model what real peacemaking looks like. That's why-at the ripe age of 85-I'll be joining the Gaza Freedom March on December 31. Over 1,000 peacemakers from around the world will join hands with 50,000 Palestinians in Gaza as we walk together to the Israeli border. As Jews, Christians, Muslims, atheists, and members of many faiths we will come together as one humanity to condemn the brutal invasion of Gaza one year ago and demand that Israel lift the siege that has brought 1.5 million people to the brink of disaster.

You can show your support for real peacemaking by endorsing the Gaza Freedom March and telling your friends and community about this historic event!

Klass, Rasism, Klassrasism

Sionismen var dömd att göra palestinierna till antingen flyktingar eller andra klassens medborgare som skulle hamna i vad liberaler skulle benämna som ”utanförskap”. Det är talande att liberaler sällan vill tala om hur utanförskapet skapas. I Israel är det ju egentligen inget större hjärnbryderi att förstå att palestinierna skulle hamna i ett utanförskap, där palestinierna blir en egen underklass. (Och genom anti-semitismens historia tvingades dessutom en stor del av Europas judar forma en specifik klass då judarna inte alltid tilläts arbeta med vad som helst.)

"The social, economic, health and educational gaps between Israel's Jewish and Arab citizens are continuing to grow, mostly as a result of unfair government policies and prejudice from the Jewish population, a study published Wednesday has found. Now in its third year, the Equality Index of Jewish and Arab Citizens in Israel, published by Sikkuy, the Association for the Advancement of Civic Equality, cites growing housing shortages and a looming welfare crisis as the main concerns facing the country's 1.5 million Arabic-speakers. "The index shows an alarming picture: that the gap between Jews and Arabs has increased by almost five percent in just two years," commented Ron Gerlitz, co- executive director of Sikkuy."

Sionismen alienerar, delvis eftersom den redan i sitt eget antagande av behovet av sin egen existens sker utifrån en teori om alienation. Förföljelsen av judarna i europa stärkte sionismen i sin grundtanke att judar måste ha en egen stat. Man ville ha en trygg fristad: fri från rasism, hat och förföljelse, någonstans att leva tryggt och värdigt.

Sionismen har därefter blivit sin egen skapelsemyt. Det moderna rasbegreppet har alltid delat in människor i olika grad i över och undermänniskor. Sionismen ville skapa en stat där judarna kunde känna sig hemma, där de inte längre betraktades som undermänniskor. Den judiska nationalismen letade ett hem. Den fann ett där andra- icke judar- bodde. Staten Israel skapades efter lång och enveten kamp och på bekostnad av palestinierna. En ny grym orättvisa var skapad. Hur skulle palestinierna i Israel någonsin kunna känna sig hemma i en stat som betraktar sig och sitt land som evigt judisk, där man på alla möjliga vis försöker sopa undan den palestinska historien under mattan? Där historierevisionism blev en del av historieundervisningen. Där flykten från rasism blev reproducerandet av rasism. I det sionistiskt koloniala projektet skapades även en ny form av kolonialism. Ursprungsbefolkningen var man egentligen inte ens intresserad av som arbetskraft. Helst av allt ville man få bort alla palestinier.

Nu har Israel därför blivit ett klassamhälle i flera aspekter. Klassklyftorna i samhället är stora, liksom de är i alla kapitalistiska samhällen. För palestinierna blir alienationen alltså dubbel. De blir en misstrodd och misstänkliggjord samhällsklass, där många israeler misstänker att palestinierna inte har Israels bästa för ögonen, och därmed riskerar de inte heller att få några framstående positioner i samhället. Redan i det att de själva, i sitt hemland, som muslimer eller kristna är medvetna om att de lever i en judisk stat talar onekligen om det för de, att de är här på undantag. Grundförutsättningarna för palestinierna att göra klassresor minskar dubbelt: genom att de inte har samma möjligheter i samhället som israeliska judar och svårigheten att göra klassresor, som redan är svårt i kapitalistiska samhällen, försvåras när man inte bara är underklass och arbetarklass utan även palestinier. Och när 22-dagars kriget i Gaza ägde rum förra vintern stödde över 90 % av de judiska israelerna kriget. Nu följer en anti-rasistisk truism i det första ledet av nästa mening: Det är inte en konsekvens av att judarna är onda eller extra barbariska, utan det är en effekt av vad sionismen (och krig) i sig skapar: nationalism, rasism och rädsla – en kronisk rädsla för ”de andra”. Det är en närmast inbyggd och medfödd sionistisk logik. En värld utan rasism skulle aldrig ha skapat och närt sionismen. Det är i grunden alltså inte en religiös fråga. Det är en fråga om rasism och kampen om land. Sionisterna ansåg inte att de kunde leva med palestinierna. Och här är en skillnad. Det är palestinierna som historiskt varit de stora anti-rasisterna, genom att föreslå en gemensam stat. Enstatslösningen har aldrig accepterats av sionisterna. Det säger sig självt. Det säger även att i sionismen finns en misstro mot palestinierna. Sionismen är övertygad om att Israel måste vara en militärt överlägsen judisk stat annars kommer ”de andra” att utplåna judarna som folk.

Det är på så vis en extra dyster ödets ironi, att många av de tidiga sionisterna var socialister som ville skapa ett tryggt klassfritt samhälle fritt från rasism; extra dyster eftersom man har misslyckats i trippel bemärkelse: Israel har blivit ett rasistiskt och skrämt klassamhälle, där arbetarna kan ställas emot varandra grundat på religiös tillhörighet. Ingen tvåstatslösning i världen kan råda bot på det.

(Inom parentes sagt... Men som Vellinge visar skapar klassamhällen i sig rasism. Det bygger naturligtvis ofta på att priviligierade ofta ser sig själva som av dugligare material, man är bättre människor helt enkelt. I Vellinge håller man ifrån sig invandrarna och arbetarklassen. Vellinge är ett symptom på att även Sverige är ett politiskt alienerat samhälle. Men exemplet Israel visar också prov på varför vi i Sverige måste vara på vår vakt när kristna fanatiker vill skapa en EU-konstitution grundad på kristna värderingar. )

En Palestinsk Pseudostat

Förtrycket fortsätter mot palestinierna. Uppgivna palestinska ledare funderar på att utropa en stat. Det handlar dock om en egen stat med en massa närmast oöverstigliga problem, inbyggda och planterade i denna ”stat”. Att officiellt stödja tvåstatslösningen har annars alltid varit liberalernas alibi för att de tar palestiniernas situation på allvar. De har dock aldrig någonsin gett sig in i att förklara hur en sådan stat i praktiken skulle se ut. Man har inte heller gjort något allvarligt försök till att verkligen stödja palestinierna. Staten Israels säkerhet går ju före alla inblandade individers rättigheter.

Det är på mark med 500 000 bosättare/ockupanter som de inte särdeles demokratiskt valda palestinska ledarna tänkt utropa sin stat. Det är med gränser kontrollerade av Israel man tänkt utropa sin stat. Och med sin pyttelilla, extremt trångbodda stat, kommer man inte längre vara statslösa. Att vara statslös har varit hur hemskt och bisarrt det än låter, haft en taktisk fördel för palestinierna. Men man kommer med sin fiktiva statsbildning ha cementerat ett apartheidsystem med ett antal bantustans.

Rätten att återvända för palestinierna kommer att försvinna som krav. Att utropa en stat gör ingenting för majoriteten av palestinierna. De i diasporan, flyktingarna. Deras drömmar överges. Palestinierna splittras ytterligare. Palestinierna i Israel fortsätter att vara andra klassens medborgare för all framtid.

En annan risk ligger ju i den demokratiska problematiken. Redan nu ser vi hur Västbanken, med stöd av väst och Israel, har tenderat att allt mer likna en polisstat styrd av PA. Det handlar om en palestinsk myndighet som i grund och botten gjort allt för att göra kolonialherrarna glada. Man har låtit Israel ta makten över vattnet, man försöker hålla demonstranter på mattan, arresterar oliktänkande, fördömer Hamas, erkänner staten Israels rätt att existera. Med så lättkuvade förhandlare blir det naturligtvis en munsbit för Israel när förhandlingar väl ska ske mellan två stater.

En palestinsk stat skulle bli en stat där Israel kontrollerar de palestinska gränserna och luftutrymmet. När ockupationen ”slutar” enligt västbankseliten – se Gaza btw- kommer israelisk propaganda att ta en viktig seger. Plötsligt är man inte längre ockupanter officiellt. Palestinierna har själva valt detta och nu har ju palestinierna sin stat. Detta trots att ockupationen i praktiken kommer att fortsätta. Och majoriteten av palestinierna kommer inte att nöja sig med detta. Våldet kommer åter att blossa upp. Liberaler och sionister kommer att peka på att nu har palestinierna sin stat och ändå brukar de våld. Se hur opålitliga och våldsamma palestinierna är! Någon palestinsk armé kommer inte att tillåtas. Man kommer att förbli oskyddade mot israeliska ”självförsvarsinvasioner” som naturligtvis kommer att ske i ”förebyggande syften”, även om man kommer att ha svårt att hävda att palestinierna har massförstörelsevapen.

Salam Fayyad, premiärministern, kommer säkerligen få en del stöd av västvärlden, då han är omtyckt av västvärldens ledare. Med andra ord kommer vi i våra ”fria” tidningar få läsa ganska positiva omdömen om honom. Av palestinierna fick han 2 % av rösterna senast. (Det är inte heller så att han är speciellt betrodd i Fatahs led heller. Fayyad är oberoende.) Det är möjligt att om nya val skulle ske att hans popularitet skulle stiga, dels av det skäl att han nu syns mer och står relativt fri från det korrumperade Fatah och från Abbas och Dahlan.

När exempelvis Jinge stöder planen gör han det för att han inte längre ser någon som helst möjlighet till rättvisa. Han ser inga alternativ. Han vill minimera lidandet för palestinierna. Det är ett sista desperat drag för palestinierna enligt devisen: ”det kan inte bli värre”. Men det kan det. Jinge är trött på förhandlandet. Men har tar grundligt miste om han tror att ett utropande av en palestinsk stat skulle betyda en palestinsk stat utan förhandlingar. Det är snarare så att den palestinska myndigheten tror att om man är en stat har man större tyngd i förhandlingarna. Att Fayyad och Fatah skulle sluta försöka med förhandlingar med Israel är naturligtvis en omöjlighet.

Men när palestinierna spelar ut sitt sista kort har man ingenting längre att förhandla om, men ändå kommer man tvingas förhandla, och de som ska förhandla är de som har gjort det hittills med fruktlösa resultat. Man har sin stat. Sitt medborgarskap. Och så sitter man där med sina bantustans och alla dessa palestinier i diasporan, och som andraklassens medborgare i staten Israel. Det är ett Palestina dömt till konflikt och fattigdom, till korruption och hopplöshet. Med Virgina Tilleys ord: ”den nuvarande omöjliga situationen blir permanent.” Virginia Tilley gör dessutom viktiga observationer från anti-apartheidkampen i Sydafrika. Att utropa en palestinsk stat nu vore helt enkelt ett fatalt misstag menar hon.

Ur demokratisk, liberal, humanistisk, antirasistisk och moraliskt-etisk synpunkt så är tvåstatslösningen inte acceptabel. Det är en lösning som pekar ut palestinierna, ursprungsbefolkningen, som mindre värda, ett folk man måste ta en form av minimal hänsyn till – det israeliska tolkningsföreträdet gäller när det kommer till tvåstatslösningen (även om för många sionister är det ett sätt att dra ut på tiden och stjäla mer mark och bygga ut ockupationen ). Det är i dagsläget enbart skenbart en mer praktisk och trovärdig lösning än enstatslösningen. Naturligtvis kan ingen heller i nuläget tro på en enstatslösning. Sionisterna är för starka och har USA och EU som backar upp de i kampen mot palestinierna. Fast det finns saker som talar för palestinierna. Den demografiska utvecklingen oroar Israel. Samtidigt har solidaritetsaktionerna världen över för och med palestinierna ökat. Den israeliska propagandan blir alltmer Bagdad Bob-liknande. Palestinierna vägrar låta sig kuvas. Det ökade israeliska förtrycket kan ses som samma typ av desperation som drabbar stater med stora problem.

Men den stat palestinierna skulle få hur skulle den se ut? Salam Fayyad drömmer om ett fritt och rikt Palestina. Oberoende av Israel. En egen flygplats! Salam Fayyad drömmer. När PA har tagit emot miljarder av dollar i bistånd har det enda som skett att man blivit biståndsberoende och korrupta. Fayyad vill avsluta ockupationen när den fortfarande är kvar. Det är en pseudostat. En pseudostat som förvisso kanske skulle gynna västbankseliten. Vilket är en variant av det där med kakan. Det är som att planera att ha kvar kakan, när någon annan långsamt äter upp den. (Haltar liknelsen? Jodå.)

Efter många år av förtryck och ofrihet kan man förstå tanken bakom idén. Det är lätt att inse den omedelbara lockelsen av en egen stat. Men det kan visa sig vara ett oåterkalleligt fatalt misstag. Därför krävs det stor palestinsk samling bakom detta. Beslutet ska inte tas av några icke-valda palestinier. Och i slutändan kommer detta beslut att bestämmas av Israel och USA om det godkänns eller inte.

Det viktiga är dock inte om det är en stat eller två eller fjorton utan hur man ska kunna skapa en stat med lika möjligheter och likvärdiga medborgarskap för alla som bor där. Det elementära borde vara respekten för varje individs okränkbara rättigheter mellan jämbördiga människor – judar, kristna, muslimer, och så vidare. Det är frapperande hur lite hänsyn till denna grundläggande rättighetsaspekt för samtliga individer som västvärlden och våra kära liberaler tar. Det är alltid staten Israels egenmäktigt uttalade säkerhetsaspekt som går före individernas rättigheter.

Palestinierna behöver en riktig stat inte en symbolisk pseudostat. Dessutom är rasismen ofrånkomlig i sionismen och det i sig skapar obotliga missförhållanden.

Även Ali Abunimah, EI, argumentar emot en palestinsk stat i nuläget. "Liberation, Not A Fictitious Palestinian 'State'"

Prioriterade Liv Och Osynliggjorda Människor

Naturligtvis prioriteras den israeliska soldaten Gilad Shalit. Han är en riktig människa. Inte palestinier. Naturligtvis får Gilad Shalits eventuella frigivning stor uppmärksamhet i västmedier. Det är också rätt talande att Israel kan släppa ett antal kvinnor bara för en videofrekvens med Shalit. Å andra sidan kan ju israeliska militärer bara åka till en by på Västbanken och slentriantillfångata några palestinier.

Samtidigt har 6200 barn tillfångatagits/kidnappats av den israeliska ockupationsarmén sedan 2000. I detta nu sitter 337 barn i fängelse i Israel. Kan du namnet på något av dessa barn?

Mur Vs Mur

Nu firas Berlin-murens fall. Med all rätta.

I onsdags var jag och såg en teaterpjäs på stadsteaterns allra minsta scen om en annan mur, som fortfarande byggs, en mur längre än Berlin-muren. Denna pjäs är en del av att Stadsteatern nu uppmärksammar Berlinmurens fall för 20 år sedan. Men denna existerande mur som i grund och botten försvaras av en hel del av samma människor som nu hyllar den rivna muren är en mur som framförallt särskiljer palestinier från andra palestinier, som särskiljer palestinierna från sitt land, sina arbeten, sina skolor, sina naturresurser, sina livsförnödenheter, sina marker, snarare än är en säkerhetsbarriär till för att skydda de goda människorna från de onda. Muren stjäl mark och vatten från palestinierna. Förstör palestinsk egendom. 120 000 träd har fällts och 37 kilometer bevattningsledningar har förstörts på den palestinska sidan. Hur kan en sådan mur annat än föraktas? Eller ses som något annat än ett mänskligt misslyckande?

Pjäsen Mur utförs av Sven Wollter med en monolog skriven av David Hare. Ursprungligen uppförd av David Hare. Den ställer frågor. Om språket, om värdighet. Men gör även vissa påpekanden. Muren är även ett misslyckande för staten Israel. Detta borde upprepas om och om igen.

Sven Wollter gör det hela enkelt, rättframt och bra. Det är så avslappnat att det nästan mer känns som en föreläsning eller som en faktafylld reseberättelse från Västbanken. Vi har Sven Wollter i hans eget vardagsrum.

Dessvärre dör tekniken mot slutet då det var meningen att ett bildspel skulle ske till toner av Freddie Wadling och Fläskkvartettens tolkning av Over The Rainbow. Bildspelet skulle bestå av graffiti från muren. Men Sven Wollter berättar så målande att man verkligen kan se bilderna framför sig. Förvisso underlättades det för mig som visste hur flera av målningarna såg ut.
Wollter avslutade med att låta publiken få komma till tals. Men publiken var blyg denna kväll. Själv var jag inte bättre, men kände att jag svek när jag ingenting sade. Exempelvis hade jag velat tillägga att anledningen till att Hamas började vinna röster inte bara berodde på korruptionen inom PLO och Fatah utan framförallt berodde på att det palestinska folket hade förlorat tron på att Fatah skulle leverera frihet åt palestinierna

Stadsteaterns info. SVD recension.

Abbas Irrelevans

Mahmoud Abbas är besviken och förvånad över att USA också under Barack Obama favoriserar Israel och tycks acceptera de olagliga bosättningarna.

Om han är uppriktigt förvånad är det bara ännu en anledning till varför denna koloniala lydhund bör avgå med svansen mellan benen.

Intressant är det att Israel, Egypten och Jordanien säger sig vilja ha kvar Abbas. Men det kan säkert ändå bli någon lika menlös som Abbas. Någon lika lydig som Abbas. Någon lika korrupt.

Vem palestinierna vill ha är precis lika irrelevant för omvärlden som vanligt.

Abbas, är en man som dessutom hyser anti-semitiska åsikter. Det kommer att uppdagas mer misstänker jag, men inte mer än rätt. Palestinierna måste göra upp med anti-semitismen på riktigt. Enligt Asad AbuKhalil har Abbas skrivit förintelseförnekande texter. Det är dessvärre nog inte ovanligt. Men Abbas måste bort av många skäl. Men tänk om man valde att ta bort ledare på grund av anti-semitism. Det vore hedervärt och ärligt talat otroligt viktigt för framtida fred och samlevnad.

Befria Gaza!

Blockaden av Gaza är ett övergrepp mot internationell lag som har lett till väldigt mycket lidande. Den 31:a december är det meningen att en marsch ska gå av stapeln med palestinierna i Gaza. Läs mer här och här.

Befria Gaza. Från Hamas. Från Israel. Från Västvärldens hyckleri.

Israel Själ

Det är kolonialism. Och det är ingen ny nyhet. Detta var ingen välbevarad hemlighet. Detta är bara en del i det vi kan se som hur ett förtryck kan skapas och bibehållas. Detta är den palestinska vardagen. Palestinierna använder cirka 60 liter per person per dag. Enligt vissa uppgifter använder israeliska medborgare 330 liter per dag. (Amnesty hävdar alltså att skillnaden är mindre.) Världshälsoorganisationen uttrycker att en människa behöver 100 liter vatten per dag. I Gaza är det vatten som finns i grunden otjänligt.

Det här en del av ockupationens logik. Palestinierna berövas inte bara sitt land, utan ska även berövas sin mänskliga potential, sin mänskliga värdighet, sin förmåga till självförsörjning. Palestinierna ska inte längre ha kontakt med sitt eget land. Med muren avskiljer Israel palestinierna från livsnödvändigheter, man blir beroende av staten Israels ”välvilja”. Med murbygget har vatten bytt sida. Från Palestina till ”Israel”. En palestinsk hydrolog har räknat ut att 90 % av vattnet har hamnat på Israels sida av muren (men alltså fortfarande på Västbanken.) En olycklig slump skulle säkert valfri liberal hävda. Brunnar har förstörts för att muren ska stå där den står. En olycklig slump eller nödvändighet av säkerhetsskäl skulle en liberal säga. Byar har fått se allt sitt vatten hamna på fel sida av muren, och därmed har skördar halverats. Brunnar har medvetet förstörts av bosättare. Med muren har den palestinska vattenförbrukningen sjunkit dramatiskt. Palestinierna förnekas därutöver ofta att gräva nya brunnar för vatten. Tillstånd för palestinier är som bekant svårare att få än det är för judiska israeler. En slump skulle säkert liberalerna påstå. Israel är ju som bekant i liberalernas ögon en demokrati och en rättsstat.

Det är en kolonial taktik som skiljer sig från andra. Israel berövar medvetet palestinierna vattnet och marken, inte för att tjäna kapitalistiska intressen utanför Palestina, utan är till för att palestiniernas egendom ska omvandlas till judisk. Det är dock naturligtvis inte judendomen eller judarna som är skyldiga till detta, utan det är sionismen. Sionismen är en studie i våld, i stöld. Sara Roy kallar det av-utveckling då utbytesrelationerna mellan Israel och Västbanken karaktäriseras av man försöker bryta ned periferins ekonomiska struktur. Muren är en ständig påminnelse. Vi behöver inte er. Vi vill inte ha er här. Vi litar inte på er. Det ter sig alltså troligast att tro att Israel helt enkelt vill få den palestinska vardagen att vara så omöjlig att leva att man ”frivilligt” ger sig av. Man helt enkelt förnekar palestinierna sitt levebröd, och gör det i form av ”självförsvar”. Så vem försvarar palestinierna? Den palestinska myndigheten, korrupt och lealös? Västvärldens liberaler, principiellt prostituerade och etiskt fattiga?

Så vad kommer att hända? Detta är bara ännu en rapport som kan läggas till handlingarna. USA och EU kommer inte att agera. Samtidigt fortsätter den etniska rensningen i östra Jerusalem. Rivningarna av hus fortsätter och nu rivs även tälten för palestinier som tidigare blivit utkastade från sitt hem. Att vara för tvåstatslösningen är alltmer ett försök till ett alibi för människor som kallar sig liberaler som samtidigt försvarar Israel i allt det de gör. Det finns inget hållbart, eller fast, i det som skulle vara den palestinska staten. Det är en pseudostat.

Se denna ganska dåliga debatt om vattenfrågan. Det intressanta är hur den israeliska debattören lägger all skuld på palestinierna samtidigt som han beskyller Amnesty för att komma med helt grundlösa anklagelser och detta för att Amnesty helt enkelt är en politiserad organisation som av någon anledning, debattören säger inte uttryckligen varför, ogillar Israel.

Läs även Esbati. Jinge.

Källa för delar av inlägget: Palestine In Pieces av Bill och Kathleen Christison.

Zizek Om Förnekelse Hos Liberala Israel-vänner.

Slavoj Zizek :
“When peace-loving Israeli liberals present their conflict with Palestinians in neutral, symmetrical terms – admitting that there are extremists on both sides who reject peace – one should ask a simple question: what goes on in the Middle East when nothing is happening there at the direct politico-military level (ie, when there are no tensions, attacks or negotiations)? What goes on is the slow work of taking the land from the Palestinians on the West Bank: the gradual strangling of the Palestinian economy, the parcelling up of their land, the building of new settlements, the pressure on Palestinian farmers to make them abandon their land (which goes from crop-burning and religious desecration to targeted killings) – all this supported by a Kafkaesque network of legal regulations.”

Ps! Gäller även fredsälskande DN-liberaler som Per Ahlin och Niklas Ekdal bland andra.

Ps2! Fast i Sverige har fredsälskande DN-liberaler som Niklas Ekdal åter kunnat diskutera konflikten genom den av liberaler så åtråvärda diskursen anti-semitism. Men om palestinierna talar man tyst. Om den etniska rensningen av palestinier håller man helt enkelt käften. Så länge det som sker enbart är olika former av övergrepp mot palestinierna ser man inga som helst skäl till att diskutera eller till att bli upprörda. Om vissa saker må vi berätta. Läs Motbilder bland annat.

Sionism Och Rasism.

Rasismen i Israel tilltar. Det handlar inte bara om enstaka förvirrade individer som i ord uttrycker den vidrigaste formen av rasism och som blir filmade på kamera och utvalda att vara med. Det handlar om alla dessa små tecken. 79 % av israelerna stödde massmordet på palestinierna i vintras och ansåg att det var en lyckad operation som inte behöver utredas vidare, ur ett rent etiskt och moraliskt perspektiv. Man ansåg att bombarderandet av ett ghettofängelse där mer än 50 % av invånarna är under 15 år var berättigat. Det faktum att palestinierna i Gaza förvägras rätten att livnära sig själva är en kollektiv bestraffning vars rättfärdigande bygger på rasistiska antaganden. Palestinier som försöker fiska på palestinskt vatten, för att livnära sig själva och sina familjer, blir bordade och kidnappade av Israel. Vi har uppemot 11 000 palestinier i Israeliska fängelser, flera hundra av dessa sitter utan att ha fått någon som helst form av rättegång och utan att få veta hur länge de ska sitta. Över 350 av dessa är barn. Men kan ni namnet på någon fånge i den här regionen är det Gilad Shalit, den tillfångatagna israeliska ockupationssoldaten. De palestinska fångarna råkar dessutom ut för övergrepp av fångvaktarna.

Där finns den tydliga segregationen i Israel, där israeliska familjer inte vill ha palestinier (araber i deras munnar) på dagis, eller palestinska barn som förbjuds spela och lyssna på arabisk musik på läger. Vi har sett förslag på hur palestinierna skall förbjudas att få tala om Nakba. Men hur palestinierna själva ska tvingas erkänna Israels rätt att fördriva palestinier för att få en stat. Vi ser hur palestinska hus rivs för att de är olagliga, medan bosättare får bygga, och ta över palestinska ägor. Vi vet hur det finns mark i Israel som bara är till för judar. Vi ser hur man bygger exklusiva vägar för judar. Att påstå att sådant här inte skulle vara rasistiskt är att göra intellektuella vurpor av rang. I sann kolonial anda väljer sedan kolonialmakten en part att förhandla med, samtidigt som internationell kolonialmedia väljer att blunda för sådant, vilket lägger grogrunden för interna våldsamheter och korruption.

Det här är ideologiskt skapad rasism. En rasism som är olycklig, dels för att den i grund och botten är en europeisk skapelse, men framförallt för att den är så hastigt konstgjord. Även om all rasism är onödig och olycklig, så finns det också något konstgjort i det. Rasismen framkallas av olika skäl. För sionismen är den dubbel: sionismen själv existerar delvis på grund av rasism, men skapar i sin tur dels nya vågor av anti-semitism men även rasism gentemot araber och palestinier. (Samtidigt måste man erkänna att rasismen och anti-semitismen kan se olika ut. Antipatierna mot judarna skiljer sig åt, liksom anti-patierna mot palestinierna, det finns inte en känslomässig anti-semitism, vars utlopp ser likadan ut överallt. Winston Churchill och Hitler var inte samma typ av anti-semiter. Eller dagens Abbas och nynazisten.)

Så rasismen i Israel är oundviklig på grund av sionismen. Men inte på grund av judarna eller judendomen (eller palestinierna och islam). Det här är en viktig åtskillnad som måste göras, betonas och om och om igen upprepas. Det betyder dock att rasismen kan motverkas. Det här är dock vanskligt. Sionism är som ofta påpekas faktiskt ett kodord som används i rent anti-semitiskt syfte. När man talar om sionism måste man inte vara naiv, utan intellektuellt hederlig och tydlig. Jag har ett par gånger tyvärr upptäckt hur palestinavänner och palestinier har pratar om judar och sionister som samma sak, och därmed vara källa till vedervärdig anti-semitism. Konspirationsteorier är farliga och kontraproduktiva och ofta kopplade just till judar, för att sprida anti-semitism.

Så vad vill vi ha för värld? Vad tror vi själva om oss människor, som människor? Är vi kapabla till att bygga en värld utan rasistiska antaganden? Jag tror att det går och är övertygad om att det är nödvändigt, vi slösar på mänskligt potential, och på mänskliga liv annars. För det måste inte bara murar rivas, snarare än resas, utan sionismen som sådan måste troligen rivas, idag bevaras den genom att ständigt måla ut palestinier och araber som fiender. Det kommer naturligtvis inte att riva all världens rasism, eller ens all rasism i den här regionen. Men det är nödvändiga steg att ta.

Ett Exempel På Rasism

En fråga ställs till en ung judisk kvinna i Västra Jerusalem:
- Vet du vad som händer idag i Sheikh Jarrah?
- Nej.
- Vet du var det ligger?
- Nej.
- I östra Jerusalem.
- Vad händer där borta?
- Vräkningen av palestinska familjer som bott där i över 50 år och nu är de hemlösa.
- Utmärkt.
- Utmärkt?
- Ja.

Det här är familjer med historik av att tvingas lämna sina hem. Man gjorde det 1948, då tvingades man lämna västra Jerusalem. Den etniska rensningen fortsätter på detta sätt. Den sker parallellt med den rasism som sionismen inte kan bli fri från. Men EU och Carl Bildt framför nu sina åsikter så snart är nog allt bra igen.

Läs: Joseph Dana.

Ännu Ett Lästips För Svenska Bokförläggare: Kill Khalid av Paul McGeough

Kill Khalid: The Failed Mossad Assassination of Khalid Mishal and the Rise of Hamas av Paul McGeough (The New Press, 2009)

Kill Khalid är en fascinerande och spännande historia, och är närmast att beskriva som ett journalistiskt mästerverk. Det är som att läsa en bok om Israel/Palestina-konflikten som är en blandning av Gellert Tamas Lasermannen och en deckare av Le Carré.

Det är en bok som har en specifik händelse som central utgångspunkt, nämligen mordförsöket på Hamasledaren Khalid Mishal 1997, men som samtidigt är en berättelse om Mishals liv, hans väg till Hamas, men framförallt är det här en berättelse som cirkulerar omkring Hamas, om den palestinska befrielsekampen med allt spillt blod och alla misslyckanden. En berättelse som förklarar Hamas uppgång, där Arafats och PLO:s misslyckanden med att ge palestinierna frihet är en viktig förklaring. Det korrupta Fatah accepteras av väst, väljs av Israel som kolonialmaktens polis och man startar förföljelse av Hamas-medlemmar, något som Hamas sedan använder det som propaganda: ”Fängslade av Israel och Fatah”.

Det är en fascinerande berättelse om makt och politik, där det maktpolitiska spelet böljar fram och tillbaka. Det är även av intresse då det finns tecken på att Hamas ökar de religiösa inslagen i sin politik i Gaza och påtvingar människor religiösa påbud, och detta sker samtidigt som Israel och västvärlden fortsätter att medvetet öka splittringen mellan palestinierna i sann gammal kolonial anda. Detta sker naturligtvis utan att man har palestiniernas bästa i ögonen. Att Hamas ökar de religiösa påbuden kan vara just ett resultat av att Israel och västvärlden inte gynnat den pragmatiska sidan av Hamas. Den politiska mognad som ändå skett hos Hamas (som har Muslimska brödraskapet som förebild, vilket dessvärre inte är särdeles positivt) sedan 1987 borde ha setts som framsteg i västvärlden, och även det reella avhållandet från vidrig anti-semitism borde ses som framsteg (även om det inte helt försvinner). Istället vill väst fortsätta demoniseringen och avpolitiseringen av Hamas och konflikten.

Därför är det extra viktigt med reportage av det här slaget. Det är alltid bra med berättelser som inte försöker avpolitisera världen, och göra den till en moralisk kamp mellan det goda och onda.

Hamas kom att åtminstone för en stund att bli vinnare i detta lönnmordsmisslyckande av Mossad. Mossad försökte spruta in gift i Khalids öra, genom ett ”bisarrt instrument” (som visade sig vara en kamera). En del av giftet fann sig in i örat, och efter ett dygn började giftet verka. Dock avslöjades attentatet i samma stund som det skedde. Bland annat tog en livvakt tog upp jakten och till slut tillfångatogs två av Mossads agenter av Jordansk säkerhetspolis. Några andra gömde sig på Israels ambassad. Det hela blev en förnedrande prestigeförlust för Netanyahu och Mossad som tvingades komma med motgiftet då Kung Hussein i Jordanien blev mycket förgrymmad. Han var rädd för att detta kunde starta tumult och uppror i hans eget land och i slutändan själv förlora makten. Det var i sig inte så mycket attentatet i sig som var problemet, utan det faktum att Israel, gjort detta bakom hans rygg. För Kung Hussein var det ett svek mot honom personligen. Men en kvinnlig journalist, Randa Habib, har även en viktig roll i Khalids överlevnad. Aktörerna är många och oväntade i detta drama. I Israel var Netanyahu medveten om att detta kunde riskera förhandlingarna i Oslo, men å andra sidan var Netanyahu ointresserad av detta avtal. Liksom Hamas och Khalid Mishal.

Boken, som har avromantiserat det palestinska motståndet, är fylld av det maktpolitiska spel som böljar fram och tillbaka. Hamas anpassar sig efter omgivningen, men viker inte många tum, och den blodiga uppgörelsen i Gaza mellan Fatah och Hamas är en otäck redogörelse av flera illdåd begångna av palestinier mot varandra, samtidigt som civilbefolkningen gömde sig i sina hus och gav sig själva utegångsförbud. Även detta måste ses som ett uttryck för Fatahs misslyckanden och Israels och USA:s maktspel. Hamas är en nationell befrielserörelse i första hand (som samtidigt ägnat sig åt oförsvarlig terror) vars styrka har ökat i takt med Fatahs och PLO:s misslyckanden, dess korruption, och dess försök att utplåna Hamas. Det är en rörelse som inte viker sig, och vars psykologi visar att den inte böjer sig för påtryckningar. Boken slutar sin spännande resa månaden innan massmordet i Gaza i vintras. Om en översättning till svenska skulle ske skulle det kanske passa med ett litet tillägg om just det som går under eufemismen 22-dagars kriget.

Det är även så man måste se raketbeskjutningen från Gaza. Främst som ett symboliskt motstånd, som visar att man inte viker sig, att inga sanktioner och bojkotter avhåller Hamas från det väpnade motståndet. Hamas har vid många tillfällen även använt sig av självmordsbombare, något som knappast gynnat Hamas ur PR-synpunkt. Detta är Khalid och Hamas medvetna om, men självmordsbomberna är även de något som man analyserar ur strategisk synpunkt och är till för att visa Israel att om palestinierna inte går säkra, ska inte heller israelerna göra det. Det är heller inget Khalid tar avstånd från, även om han inte säger sig vara direkt delaktig i planeringen av dessa attacker, då Hamas i likhet med IRA har en politisk och militär del, med relativ autonomi. Hamas tror inte att förhandlingar och möten kan bära frukt om det inte också finns ett väpnat motstånd. Det är en slutsats man har dragit av att ha studerat Fatah.

Hamas har öppet ifrågasatt Fatahs avkall från motstånd och Fatahs förhandlingar med Israel, då Israel under samma period har fortsatt att konfiskera palestinsk mark och fortsätter att på olika sätt att utöva etnisk rensning. Hamas ser också hur lite man har att i praktiken att vinna på att anamma Fatahs och PLO:s erkännande av Israel. Till det tillkommer att man inte heller vet vilket Israel man ska erkänna. Hamas erkänner till slut i praktiken tvåstatslösningen. Israel och omvärlden ställer krav på palestinierna, men samma tydliga krav ställs inte på Israel. Bojkotten av Hamas är godkänd av USA och EU. När det gäller Israel kan man enbart prestera tomma ord. Det är i ljuset av Fatahs tillkortakommanden man ska se Hamas styrka och framväxt.

Uppsplittrandet av Palestina är naturligtvis en politiskt medveten handling av Israel. I sann kolonial anda korrumperas det koloniserade ledarskapet. Frågan är sedan hur lång tid en sådan skada tar att reparera? Hamas har vunnit sin kraft av att Fatah så uppenbart korrumperats och dessutom resignerat i kampen mot israel i utbyte just mot biståndssmulor och bibehållen makt. Men det har inte gett det palestinska folket mer frihet eller rikedom. Det är dock oerhört beklämmande att misstänksamheten och hatet är så pass stort mellan de olika grupperingarna. Från Hamas sida, när man ger avkall på sitt mest bombastiska och melodramatiska språk, har man försökt att framhålla att fienden inte är Fatah (med undantag för den våldsamt hatade gangstern Muhammed Dahlan och dennes närmaste följeslagare) utan Israel.

En sak är säker. Det palestinska motståndet försvinner inte.

En annan recension av samma bok finns här från London Review of books. Hamas finns på grund av alla misslyckanden. Hamas spelar högt, farligt, ofta människofientligt spel, grunddokumentet var djupt anti-semitiskt och har inga betänkligheter kring civila offer. Det är naivt att tro att Hamas försvinner, men även naivt att tro att Hamas är palestiniernas bästa vän.