Marschen Som Inte Blev, Eller

Dag fyra i Kairo for min del gällande Gaza Freedom March Allt hindras av Egypten. Ett rävspel på hög nivå pågår. Lägg märke till svenska UD:s officiella information. Read it and weep.

Fredsmarschen "Gaza Freedom March" som planeras genomföras på årsdagen av Israels anfall mot Gaza har förbjudits av egyptiska myndigheter.

Egypten förbjuder en fredsmarsch i Gaza. Det säger allt. (Sverige skryter om sin lilla insats. )

Annars råder kaos här nere (Kairo i sig är rätt kaotiskt.). Poliser, civila som i uniform är överallt, smyger sig in på våra hotell och i våra grupper, frågar efter våra ledare och vad våra planer är härnäst. Ett par egyptier har gripits, ett par unga amerikanskor har misshandlats, taxichaufförer som kört en del aktivister till vissa destinationer har hotats med indragna tillstånd. Vid en ceremoni vid båtar vid Nilen togs motorer ut ur båtar och inga båtar fick avgå. Aktivister som varit på väg till Gaza har tvingats vända. En grupp på 30 människor som tagit sig till staden El Arish har placerats i en form av husarrest. De har inte fått lämna staden. Ny information kommer in konstant. Rykten sprids. Bevittnade en chockad blodig amerikanska inte kunna berätta for oss vad som hade hänt. Dock har det varit lite incidenter.

Våra stategier och planer förändras konstant. Via mobiltelefoner, internet, anslagstavlor, stora som små möten och våra centrala hotell sprids ny information. Frustration möter kreativitet. Ibland påminner vi varandra om varför vi är där. Lugnet återkommer. Nya aktioner skapas.

We do not forget that our frustrations here in Cairo are the smallest fraction of what our friends in Gaza suffer every day. We do not forget the passport privilege that has so far kept us from physical harm. We do not forget the shelter awarded by some of our embassies, and our friends and allies who make endless appeals to the Egyptian Foreign Ministry on our behalf. Yesterday was not a day of forgetting. December 27th is a day to remember.

Vi vill till Gaza. Men av Egypten (vilket innebar i praktiken Israel och USA) får vi inte. UD hjälper oss inte. De hänvisar till sin hemsida.

Igår kväll kom ett plötsligt härska och söndra förslag från Egypten. Två bussar får åka, vilket skulle innebära 7 % av delegaterna. Ett förhastat beslut från den centrala kommiten ledde till att forslaget godtos - de fick bara ngn timma pa sig att ta beslutet. Men efter att arrangörerna i Gaza inte ville ha dit oss om inte alla fick åka avböjde GFM bussarna. Egypten förmedlade också officiellt att de 100 man skulle släppa in var lugna mannikoir. resterande 1260 människorna var huliganer. I Gaza hungrar man efter politiska segrar och politiskt stöd. Västvärldens ledare ignorerar dem. Själv tyckte jag tidigt att acceptera ett sådant förslag vore ett nederlag, även om bara det faktum, att förslaget kom i sig visade att var kamp har nere gett resultat. Men diskussionerna gick minst sagt heta om vad som vore det bästa for Gaza. Ett tag verkade GFM vara splittrat i tva delar.

Det ar en brokig samling har nere. Medelåldern är ganska hög, inte bara förintelseöverlevaren och tidigare hungerstrejkande 85åringen Hedy Epstein är senior, och det är antagligen fler kvinnor än man har. 43 länder är representerade och här finns judar, kristna, muslimer och ateister. Enade i solidaritet.

Samtidigt pågår nya planer och grupper om hur man kan fortsätta kampen efter den här resan. Nya grupper och internationella allianser skapas, och speciellt en antiapartheidgrupp initierad av delegationen fran Sydafrika ser lovande ut.

Morgondagen blir spännande. Vi ska ut på gatorna inom sinom tid. Men hur, när och var återstår att losa.

Kampen fortsätter! Befria Palestina!

Uppsala Nya Tidning om marschen. Kanske nar i alla fall de Gaza.
Democracy Now om marschen!