Så möts Viva Palestina med våld i Egypten. Människor med fred i sinnet, och nödhjälp åt palestinierna möts av våld. Det är de senaste nyheterna från Egypten och El-Arish. Egyptens roll i belägringen av Gaza blir allt mer repressiv.
Samtidigt: In i det sista hoppas en del aktivister från Gaza Freedom March på att få komma in i Egypten. Vi som var där måste kunna erkänna att det gick inte som planerat. Att kampanjen i viss mån blev en besvikelse. Egyptiska myndigheter gjorde allt i sin makt för att förstöra fredsmarschen. Vi fick väldigt lite uppmärksamhet och vi fick inte marschera sida vid sida med palestinierna. (I Sverige uppmärksammades det knappt alls - och knappt ens av palestinavänlig alternativmedia.)
Men eftersom det viktiga är det politiska, vad var vinsterna? Kampen för ett fritt Palestina sker på så många fronter och görs på många olika sätt. Misslyckanden föder nya idéer och kampen fortsätter. Det finns aktivister som oförtrötterligt fortsätter. (Själv har jag inte varit i närheten av den aktivism som så många andra har. På resan träffade jag judiska amerikaner som kämpat i arbetarrörelsen i USA. Här fanns äldre män från Veterans For Peace som åker runt i USA och informerar om verkligheten utan avråda från att ta värvning. Som informerar om att minst var tredje kvinna i militären har blivit våldtagen. En hel del tuffa kvinnor som inte viker en tum. Och en av dem är Hedy Epstein, 85-årig förintelseöverlevare som naturligtvis fått hör att hon är en självhatande judinna. Och många andra som kämpar i så många frågor. Som reser runt, kämpar och vars huvudsakliga syfte är något större än det som direkt berör de själva. Sen fanns det, beklämmande konspirationsteoretiker, vita amerikaner, muslimska kanandensere och teorierna så bakvända att man baxnar. Jag och min engelska vän hamnade i öppet gräl med kanadensarna. Och min engelska vän ska ha mycket cred för sitt engagemang. Mitt ifrågasättande av logiken bakom kanske inte ledde någonvart. Det är så förbannat sorgligt. Alla förlorar på det, och att behöva konspirationsteorier, varav en var tydligt anti-semitisk, - och ofta är ju konspirationsteorier det- för att stärka sin egen uppfattning kan ju vara ett bevis på att övertygelsen i sig inte är stark nog annars. En av teorierna var alltså att USA låg bakom nineelven. Det här är egentligen ett kapitel för sig. För det finns en del svart humor i det. När jag skulle återge det absurda för en annan som var med på resan, en amerikan, då visade det sig att han hade samma jävla teori. )
Det blev också en viktig lärdom för många att se hur staten Egypten verkligen är USA:s direkta lydhund, även om det som Uri Avnery också påpekar kan finnas andra skäl till att Egypten förvägrar palestinierna sin frihet. (Att vi inte fick demonstrera i Gaza är i första hand att förvägra palestinierna sin frihet - inte någonting som i huvudsak riktade sig mot oss.)
85 personer åkte till slut till Gaza. Detta skedde som en märklig kompromiss i slutändan, efter många hetsiga diskussioner och samtal, även med folk i Gaza utan att vara en del av GFM. Många såg medgivandet att låta två bussar åka som en propagandaseger för Egypten. Det interna politiska käbbel som höll på att splittra GFM i två delar var också det mycket intressant att följa – beslutet var allt annat än demokratiskt. Jag var en av de som ansåg att bussarna aldrig skulle ha åkt in. Men det som varit ledarskapet för GFM byttes i stort sett ut. In klev en karismatisk skotte vid namn Mick Napier. Med humor och styrka och auktoritet tog han över för att skapa enighet och förvandla en marsch i Gaza till demonstrationer och aktioner i Kairo. Vi tänkte inte bli de turister Mubarak ville omvandla oss till.
Det är också intressant att se hur delar av Egyptens religiösa maktsfär står bakom murbyggandet. En del vill kalla muren anti-smugglingsmur. Muren är till för att förhindra kriminalitet. Så ett fatwa bråk har dykt upp gällande muren.
I Egypten höll vi tillsammans med journalister en demonstration anordnad av egyptiska aktivister en demo mot muren.
Det är också av värde att att öka medvetandet om att den massiva säkerhetstjänsten och den allomstädes närvaron av egyptisk polis som håller befolkningen i schack och ser till att demokratin aldrig blir av är finansierad av det retoriskt demokratiälskande landet USA. USA:s stöd för Egypten är ovärderligt för Mubarak. Därför bidrar USA även med assistans till den nya muren som ska omgärda Gaza. För att förhindra tunnlarna. Denna skammens mur omdebatteras väldigt lite i en värld där frihet följer en värderingsskala. Palestinierna förtjänar den inte lika mycket som andra. Lägg märke till sådana här saker när USA ska vara den fredsmedlande parten mellan Israel och Palestinierna. USA hjälper till att klämma till Palestinierna från alla håll.
När demonstrationer i Kairo blev av gjordes de genom olika taktiker som innebar att aktivisterna gjorde rusningar mot en gemsam flagga. En kaosvariant som gick oväntat bra. Vi skulle gå omkring och låtas vara turister och när så en flagga restes skulle alla rusa dit och starta demonstrationen. Och så blev det. Cirka 400 personer lyckades delta i den demonstrationen som skedde samma dag som det var meningen att vi skulle marschera i Gaza. Minst ett hotell var vid den tidpunkten under husarrest. (Det hotell där många aktivister bodde och delar av ledarskapet.) Några blev misshandlade av egyptisk säkerhetspolis. Själv hamnade jag mitt emellan två rader av poliser och släpades sedermera med marken med två backpackväskor i varsin hand. (En var min egen. Jag var förberedd för att sova på gatan. Eller deportation.) Fransmännen valde att sätta press på sin egen regering genom att sova utanför ambassaden. De var cirka 300. 30 personer från andra nationaliteter påbörjade en hungerstrejk.
Under demonstrationerna kunde man se många egyptier göra tummen upp. De flesta såg dock mest förvånade ut. Någon förbipasserande tyckte vid en manifestation (som sade vad han sa utan att veta att arabisktalande palestinavänner stod bredvid honom) att demonstranterna borde skjutas på fläcken. Ett par andra gestikulerade vilt emot oss. Mubarak-regimen talade om oss som bråkmakare och huliganer. Det var tämligen fascinerande. Men så fungerar propaganda. När jag såg mig omkring var det en brokig samling. En hög medelålder. Och politiskt insatta. Bråkmakare? I beg to differ. Min spontana åsikt är att majoriteten av egyptierna var med oss. Men de vågade inte alltid visa det. Diskreta leenden, V-tecken och sådant som snabbt kunde avslutas ifall polisen kom på dem.
Omringade av en form av kravallpolis kunde vi stå där i timmar, tills vi bestämde själva att avsluta demonstrationerna. Kravallpoliserna var mycket unga och verkade framförallt vara en form av kanonmat. De såg allt annat än arga ut. De såg inte ut att hysa agg emot oss. De log ofta åt aktivisternas märkligheter, sånger - som ofta var på arabiska. Ett fåtal vågade sig till att prata med de arabisktalande aktivisterna. Under en annan demonstration, utanför det israeliska konsulatet i Kairo där cirka 300 aktivister samlats efter att det skanderats boycott Israel, hörde jag bakom min rygg hur två unga kravallpoliser tillsammans småviskade “boycott Israel“. Ett par militärpoliser hade ingen aning om vad vi gjorde där. En svensk-palestinier med svenskt pass informerade om vad vi gjorde där. Av en annan kravallpolis fick han ett telefonnummer. Ifall han behövde hjälp.
Den palestinska flaggan hängde på pyramiden. Den vajade lite varstans i Kairo. Men det var inte alltid omtyckt av egyptisk säkerhetspolis att se olika fredsbudskap. För Egyptisk polis var alltid hack i hälarna. Deportation var alltid en risk man fick ta. Men våra västerländska pass var ett extra skydd i en alltför uppenbart hycklande värld. Män eller kvinnor med arabiskt utseende låg alltid sämre till. På våra hotell fanns infiltratörer. Ibland är det viktigt att se det med våra egna ögon. Men ibland är informationen tillräcklig. Så vad vet vi nu som vi inte visste innan?
Problemet är inte att informationen saknas när det gäller Gaza eller Västbanken eller den existerande staten Israel eller Egyptens förhållande till USA eller sin egen befolkning. Problemet är att palestinierna saknar frihet och politiskt stöd.
Så kampen fortsätter. Och BDS-rörelsen har garanterat stärkts av den här resan. Kairo-deklarationen är ett sådant initiativ som behöver globalt stöd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar