Haiti, Rasism Och Västs Självgoda Samvete

Naturkatastrofer dyker upp då och då. Det kan vi vara så säkra på. Det mänskliga lidandet är svårt att förstå. Samtidigt är det som vanligt främst de fattiga som drabbas – och det är vi lika förbannat medvetna om, år efter år, samtidigt gör vi ytterst lite för att faktiskt göra något åt denna gigantiska orättvisa (vilket det är – att på grund av fattigdom vara mer utsatt även för naturens nycker.) Och det är alltid först efter att katastroferna händer som vi står där med våra löften om hjälp och bistånd. I Haiti är det eftersatta områden som drabbats. Och Haiti är i grund och botten ett eftersatt land.

När det gäller berättelsen om Haiti kan vi vara säker på ett par saker. Den sociala historiska verkligheten i Haiti är frånkopplad från den mediala berättelsen. Fattigdomen bara finns där. Människorna är offer för en naturkatastrof. Den sociala och politiskt historiska kontexten får inte plats i denna berättelse.

Däremot kan vi i viss mån få höra talas om diktatorer, korruption och om fattigdom. Kanske får vi även höra om slavupproret. Vi får dock inte veta att när Haiti befriade sig självt med stora direkta kostnader i mänskligt lidande och ekonomisk förödelse, blev de skadeståndskyldiga till Frankrike samt att USA straffade Haiti ekonomiskt.

USA har även ockuperat den lilla ön. USA har en lång historia med Haiti. Den har inte varit till gagn för Haiti. Men istället lanseras USA som den stora räddaren. Den goda viljan. Det vore bra om USA gjorde det naturligtvis, men också om man erkände sin skuld till Haiti. Om man däremot läser exempelvis SVT: texts faktarutor om Haiti får man istället en annan bild. USA har försökt hjälpa tillbaka en störtad president. Det är förvisso sant att Aristide återvände på 90-talet till Haiti med USA:s hjälp, men det är en smula falskt att bara berätta om just den delen, när man dessutom gjort det under förutsättning att Haiti följer den nyliberala ekonomiska planen. Dessutom har USA hjälpt till att stödja diverse diktatorer, störta demokratiskt valda ledare. Inget annat land i världen har haft USA så involverat i sin politik. Inget annat land är heller lika fattigt. Denna del av historien berättas inte. USA ockuperade Haiti mellan 1915 och 1934. Man stödde Papa Doc och baby Doc mellan 1957 och 1986. Man var med och störtade Aristide på 2000-talet. Detta extremt fattiga land har ytterst lite att vara tacksam för när det gäller omvärldens stöd och sympatier. (Även om det är positivt med medkänsla och viljan att skänka pengar till de utsatta. )

Historien om Haiti är en berättelse om slaveri, och uppror. Naturligtvis är inte skulden enbart västs, men det är dock också så att i våra medier frias väst helt från skulden, vilket är historierevisionism. Och, naturligtvis är det inte västs fel att en jordbävning kommer till (vi ska dock komma ihåg att socialdemokraterna fick ta en del av skulden för hur många svenskar som dog tsunamin i Asien för ett par år sedan.)

I berättelsen om Haiti får vi höra om hur farligt det nu är att vara hjälparbetare. Knappast farligare än att vara fattig haitier dock. Men vi bör inte förvånas. Om ett år kommer vi säkert att få se ett reportage på TV – som om det vore ett journalistiskt jubileum. ”Ett år efter jordskalvet. Haiti ännu inte återuppbyggt.” Om två år kommer tystnaden att vara total. Fattigdomen vara kronisk. Och biståndsberoendet kroniskt.

Inte heller berättas historien om den nyliberala politik som påtvingats Haiti som också har förstört mycket för Haiti. Landet bara är fattigt. Diktaturer har kommit och gått. Som om västvärlden bara dyker upp som den goda anden i flaskan och hjälper till när katastrofen väl är ett faktum – där möjligtvis problemet kan vara att det dröjer för länge, eller att biståndet är för litet. Dessvärre har Haiti förhindrats att bli en stat som kan bli självförsörjande och självständigt. På olika sätt dikteras villkoren för Haiti utifrån. Genom att förhindra partier som bland annat står för höjda minimilöner skapar man grunden för sweatshops och en fattigdomsspiral som bibehålls genom välgörenhet och NGO:s – även om NGO:s naturligtvis vill väl, så är de inte demokratiska institutioner. Nu behöver naturligtvis Haiti bistånd, men Haiti behöver även politisk stabilitet och politiskt stöd. Katastrofen var en naturkatastrof men omfattningen av lidandet av den har sin förklaring i en social och politiskt historisk kontext.

Därför är det en mer än lovligt dyster ironi att George W. Bush ska hjälpa till att samla in pengar till Haiti. George W. Bush har aktivt motarbetat den haitiska demokratin, och framförallt den folkvalde Aristide, som med hjälp av USA blev avsatt och dumpad på annan plats i världen. Aristide är inte välkommen tillbaka till Haiti.

Vi oroar oss över, och blir bestörta över, plundringen som görs av fattiga haitier, vi får se bilder av plundring -även om den inte är fullt så allvarlig som det utmålas. Men det kommer också att ske en plundring av de biståndspengar som skänks. Hur mycket av alla pengar som strömmar in i Haiti kommer att gå till de välbehövande? Och hur kommer det se ut om ett par år?

(För övrigt är Pat Robertson en idiot. )

Läs bland annat: Nelson P Valdes. Randall Robinson, democracy now.

DN: EU-miljarder.