”Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel.”

Passande nog läser jag den helt lysande boken ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström. En bok om rasismens Danmark. Hur partierna kom att följa en speciell rasistisk diskurs när det kom till invandrarna och då främst utomeuropeiska invandrare. Ikväll gick även dokumentären ”De kallar oss rasister” av Lena Sundström på fyran och på radion kör Kalle Larsson över Nyamko Sabuni i en debatt med Sabuni om folkpartiets senaste integrationspolitiska utspel och han konstaterar krasst att folkpartiet gör alltid ett sånt här utspel en månad före valet. Ja i varje fall, sedan år 2002. Och att man gör det utifrån ren populism. Ungefär då, år 2002, var det man först försökte göra upp med den rasistiska retoriken från danska folkpartiet, innan man anpassade sin egna integrationspolitik efter danskt mönster (även om man inte gick lika långt och höll tand för tunga.) I ord kritiserade man det danska folkpartiet samtidigt som man lärde sig strategier och taktik från ett annat rastiskt danskt parti, Venstre. Man upptäckte de billiga utspelens charm. Det kostade bara folkpartiets socialliberala själ.

Folkpartiet höll på att åka ut, när man med mediala utspel fångade väljarnas uppmärksamhet. Det är inte oväntat att folkpartiet i kampen om att få höras, om att få synas, i den bittra kampen om dagordningen konsekvent knåpar ihop förenklade och tillspetsade budskap till väljarna. Se på oss! Vi är handlingskraftiga! Vi lyssnar på väljarna! Det må vara spekulativt men det kan tillfälligt fånga en del väljare som ändå inte kan se någon större skillnad mellan partierna. Minst ett rasistisk utspel per val ska locka väljarna till FP.

Nyamko medger i grund och botten i radiodebatten att förslaget inte är helt genomtänkt. Hon tycker att problemet måste lösas, med för få invandrare i arbete: och börjar med lösningen även om hon inte vet om det ens är en laglig lösning. Samtidigt som det handlar om lönedumpning.

Som Magnus Dahlstedt skriver i antologin ”Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid.” (2008) : ”Den mix av neoliberala (riktade mot ”bidragsstaten”) och rasifierade ( riktade mot invandrare) element som kommit att karakterisera fp:s integrationspolitiska hållning återspeglar en allmän politisk-filosofisk paradox, nämligen den motsägelsefulla relation mellan å ena sidan frihet och å andra sidan paternalism och auktoritär styrning som har långa anor inom den liberala tanketraditionen.”

Han menar att fp sedan år 2002 har använt integrationsfrågan som ett politiskt varumärke. Detta beror i sin tur på att det finns två centrala processer i det postpolitiska Sverige: politikens successiva medialisering och politikens rasifiering. När ideologierna tunnas ut blir politiken utspelsbaserad och frågor som dessa tar upp utrymmet, och det handlar om krav och skyldigheter. Det är ett ändrat språk. Rättigheterna kommer alltmer i skymundan.

Det handlar om en rasism som säger sig vara något annat. Man spelar anti-rasist: talar i kodord, om universella värden. Men samtidigt måste man positionera sig inför valet. Och det gäller att ta den enkla vägen. Vara konkret och tydlig (men visionslös och kortsiktig). Det är ont om tid.

Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel, säger en socialdemokrat i Danmark som för att förklara hur det i stort sett kan vara så att samtliga partier i Danmark valt att flirta med främlingsfientligheten och islamofobin.

Å andra sidan, som Montaigne, skrev för fem hundra år sedan, ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till. Folkpartiet må kränga valfläsk och kanske håller sig kvar vid makten, men frågan är om man har sålt sina ideal för att köpa sig de röster man vill ha.

DN SR

Haiti, Rasism Och Västs Självgoda Samvete

Naturkatastrofer dyker upp då och då. Det kan vi vara så säkra på. Det mänskliga lidandet är svårt att förstå. Samtidigt är det som vanligt främst de fattiga som drabbas – och det är vi lika förbannat medvetna om, år efter år, samtidigt gör vi ytterst lite för att faktiskt göra något åt denna gigantiska orättvisa (vilket det är – att på grund av fattigdom vara mer utsatt även för naturens nycker.) Och det är alltid först efter att katastroferna händer som vi står där med våra löften om hjälp och bistånd. I Haiti är det eftersatta områden som drabbats. Och Haiti är i grund och botten ett eftersatt land.

När det gäller berättelsen om Haiti kan vi vara säker på ett par saker. Den sociala historiska verkligheten i Haiti är frånkopplad från den mediala berättelsen. Fattigdomen bara finns där. Människorna är offer för en naturkatastrof. Den sociala och politiskt historiska kontexten får inte plats i denna berättelse.

Däremot kan vi i viss mån få höra talas om diktatorer, korruption och om fattigdom. Kanske får vi även höra om slavupproret. Vi får dock inte veta att när Haiti befriade sig självt med stora direkta kostnader i mänskligt lidande och ekonomisk förödelse, blev de skadeståndskyldiga till Frankrike samt att USA straffade Haiti ekonomiskt.

USA har även ockuperat den lilla ön. USA har en lång historia med Haiti. Den har inte varit till gagn för Haiti. Men istället lanseras USA som den stora räddaren. Den goda viljan. Det vore bra om USA gjorde det naturligtvis, men också om man erkände sin skuld till Haiti. Om man däremot läser exempelvis SVT: texts faktarutor om Haiti får man istället en annan bild. USA har försökt hjälpa tillbaka en störtad president. Det är förvisso sant att Aristide återvände på 90-talet till Haiti med USA:s hjälp, men det är en smula falskt att bara berätta om just den delen, när man dessutom gjort det under förutsättning att Haiti följer den nyliberala ekonomiska planen. Dessutom har USA hjälpt till att stödja diverse diktatorer, störta demokratiskt valda ledare. Inget annat land i världen har haft USA så involverat i sin politik. Inget annat land är heller lika fattigt. Denna del av historien berättas inte. USA ockuperade Haiti mellan 1915 och 1934. Man stödde Papa Doc och baby Doc mellan 1957 och 1986. Man var med och störtade Aristide på 2000-talet. Detta extremt fattiga land har ytterst lite att vara tacksam för när det gäller omvärldens stöd och sympatier. (Även om det är positivt med medkänsla och viljan att skänka pengar till de utsatta. )

Historien om Haiti är en berättelse om slaveri, och uppror. Naturligtvis är inte skulden enbart västs, men det är dock också så att i våra medier frias väst helt från skulden, vilket är historierevisionism. Och, naturligtvis är det inte västs fel att en jordbävning kommer till (vi ska dock komma ihåg att socialdemokraterna fick ta en del av skulden för hur många svenskar som dog tsunamin i Asien för ett par år sedan.)

I berättelsen om Haiti får vi höra om hur farligt det nu är att vara hjälparbetare. Knappast farligare än att vara fattig haitier dock. Men vi bör inte förvånas. Om ett år kommer vi säkert att få se ett reportage på TV – som om det vore ett journalistiskt jubileum. ”Ett år efter jordskalvet. Haiti ännu inte återuppbyggt.” Om två år kommer tystnaden att vara total. Fattigdomen vara kronisk. Och biståndsberoendet kroniskt.

Inte heller berättas historien om den nyliberala politik som påtvingats Haiti som också har förstört mycket för Haiti. Landet bara är fattigt. Diktaturer har kommit och gått. Som om västvärlden bara dyker upp som den goda anden i flaskan och hjälper till när katastrofen väl är ett faktum – där möjligtvis problemet kan vara att det dröjer för länge, eller att biståndet är för litet. Dessvärre har Haiti förhindrats att bli en stat som kan bli självförsörjande och självständigt. På olika sätt dikteras villkoren för Haiti utifrån. Genom att förhindra partier som bland annat står för höjda minimilöner skapar man grunden för sweatshops och en fattigdomsspiral som bibehålls genom välgörenhet och NGO:s – även om NGO:s naturligtvis vill väl, så är de inte demokratiska institutioner. Nu behöver naturligtvis Haiti bistånd, men Haiti behöver även politisk stabilitet och politiskt stöd. Katastrofen var en naturkatastrof men omfattningen av lidandet av den har sin förklaring i en social och politiskt historisk kontext.

Därför är det en mer än lovligt dyster ironi att George W. Bush ska hjälpa till att samla in pengar till Haiti. George W. Bush har aktivt motarbetat den haitiska demokratin, och framförallt den folkvalde Aristide, som med hjälp av USA blev avsatt och dumpad på annan plats i världen. Aristide är inte välkommen tillbaka till Haiti.

Vi oroar oss över, och blir bestörta över, plundringen som görs av fattiga haitier, vi får se bilder av plundring -även om den inte är fullt så allvarlig som det utmålas. Men det kommer också att ske en plundring av de biståndspengar som skänks. Hur mycket av alla pengar som strömmar in i Haiti kommer att gå till de välbehövande? Och hur kommer det se ut om ett par år?

(För övrigt är Pat Robertson en idiot. )

Läs bland annat: Nelson P Valdes. Randall Robinson, democracy now.

DN: EU-miljarder.

Avstånd

Brev Till SD

jag såg en muslim idag
i varje fall tror jag det
han bar skägg och såg arg ut
jag vågade inte närma mig honom
han verkade vara lite du vet
sharia

jag tror han såg mig

Vad ska jag göra?

blåögd, ensam, rädd

SD SVAR

Vi förstår.
Hur du känner.

Vi omfamnar denna rädsla.
Och du har rätt i att vara misstänksam,
nyfikenhet dödade katten,

Men det finns även människor med skägg
som inte är muslimer.
De är antagligen inte trovärdiga heller.
Du förstår, man kan döma många, efter det yttre.
Man kan veta något utan att ta "veta" något
Man kan vara gatusmart
Inlärd med att veta att det vi tror oss se
(och kanske vill se- vad är det för fel med att vilja något?)
också är det vi ser
Vi behöver inga djupare analyser av en verklighet vi kan känna oss till
Bekänna oss till

Rösta på oss, så ska vi förstå dig i din rädsla,
Dela den med dig, dela av oss med våra rädslor inför den andre
Enade är vi både mer och mindre rädda.
Vi är motsägelsefullt enade
Vi kan hålla ihop.
Känna oss bättre, renare.
Du blir mindre
ensam
Du fyller din tomhet
med innehåll

Kanske ska vi ordna en telefonlinje, eller ett forum
För att lära oss att tala om våra rädslor
Bevaka dem
Bejaka dem.

Om du vill undvika en muslim
Är det din rätt
Om du är rädd
Vem är jag att förneka dig din rädsla?

Och som du säger
Våra fördomar, som de kallas,
Bygger inte på luft.
De finns ju där?
De som säger att det beror på okunskap
vet inte vad de pratar om.

Jag vet inte någonting om mars
Inte är jag rädd för marsmänniskor?

Rykten?
Vi säger: ingen rök utan eld.

Så låt oss tillsammans
Ta avstånd
Gå vår egen väg
En väg som vi har valt
Upptrampad av ärliga, kärleksfulla, människor
Som helt enkelt bara inte tolererar vissa
Delar av vårt samhälle.

Vi tolererar inte pedofiler.
Ska vi krama pedofiler bara för att de finns?
Pedofilerna tror också på något.

Tillsammans är vi räddare – våra selektivt utvalda berättelser är vår skapelsemyt-
Tillsammans räddar vi varandra.
Låt oss enas.
Vi är här.
Låt oss slippa integreras.
Låt oss befrias.

Vi är bara ärliga
Vi berättar som vi känner
Vi vet inte allt, vi kommer aldrig att veta allt
Så varför försöka?
Vi kommer aldrig att känna alla människor
Besöka alla platser
Så varför försöka?
Varför inte nöja oss?

Så låt oss ta avstånd
Slippa splittret från fulbomberna
Och stödja snyggbomberna
Och med hjälp av detta

Låt oss ta avstånd.
Tillsammans från de andra.

Mubaraks Feghet, Resans Plus och Minus

Så möts Viva Palestina med våld i Egypten. Människor med fred i sinnet, och nödhjälp åt palestinierna möts av våld. Det är de senaste nyheterna från Egypten och El-Arish. Egyptens roll i belägringen av Gaza blir allt mer repressiv.

Samtidigt: In i det sista hoppas en del aktivister från Gaza Freedom March på att få komma in i Egypten. Vi som var där måste kunna erkänna att det gick inte som planerat. Att kampanjen i viss mån blev en besvikelse. Egyptiska myndigheter gjorde allt i sin makt för att förstöra fredsmarschen. Vi fick väldigt lite uppmärksamhet och vi fick inte marschera sida vid sida med palestinierna. (I Sverige uppmärksammades det knappt alls - och knappt ens av palestinavänlig alternativmedia.)

Men eftersom det viktiga är det politiska, vad var vinsterna? Kampen för ett fritt Palestina sker på så många fronter och görs på många olika sätt. Misslyckanden föder nya idéer och kampen fortsätter. Det finns aktivister som oförtrötterligt fortsätter. (Själv har jag inte varit i närheten av den aktivism som så många andra har. På resan träffade jag judiska amerikaner som kämpat i arbetarrörelsen i USA. Här fanns äldre män från Veterans For Peace som åker runt i USA och informerar om verkligheten utan avråda från att ta värvning. Som informerar om att minst var tredje kvinna i militären har blivit våldtagen. En hel del tuffa kvinnor som inte viker en tum. Och en av dem är Hedy Epstein, 85-årig förintelseöverlevare som naturligtvis fått hör att hon är en självhatande judinna. Och många andra som kämpar i så många frågor. Som reser runt, kämpar och vars huvudsakliga syfte är något större än det som direkt berör de själva. Sen fanns det, beklämmande konspirationsteoretiker, vita amerikaner, muslimska kanandensere och teorierna så bakvända att man baxnar. Jag och min engelska vän hamnade i öppet gräl med kanadensarna. Och min engelska vän ska ha mycket cred för sitt engagemang. Mitt ifrågasättande av logiken bakom kanske inte ledde någonvart. Det är så förbannat sorgligt. Alla förlorar på det, och att behöva konspirationsteorier, varav en var tydligt anti-semitisk, - och ofta är ju konspirationsteorier det- för att stärka sin egen uppfattning kan ju vara ett bevis på att övertygelsen i sig inte är stark nog annars. En av teorierna var alltså att USA låg bakom nineelven. Det här är egentligen ett kapitel för sig. För det finns en del svart humor i det. När jag skulle återge det absurda för en annan som var med på resan, en amerikan, då visade det sig att han hade samma jävla teori. )

Det blev också en viktig lärdom för många att se hur staten Egypten verkligen är USA:s direkta lydhund, även om det som Uri Avnery också påpekar kan finnas andra skäl till att Egypten förvägrar palestinierna sin frihet. (Att vi inte fick demonstrera i Gaza är i första hand att förvägra palestinierna sin frihet - inte någonting som i huvudsak riktade sig mot oss.)
85 personer åkte till slut till Gaza. Detta skedde som en märklig kompromiss i slutändan, efter många hetsiga diskussioner och samtal, även med folk i Gaza utan att vara en del av GFM. Många såg medgivandet att låta två bussar åka som en propagandaseger för Egypten. Det interna politiska käbbel som höll på att splittra GFM i två delar var också det mycket intressant att följa – beslutet var allt annat än demokratiskt. Jag var en av de som ansåg att bussarna aldrig skulle ha åkt in. Men det som varit ledarskapet för GFM byttes i stort sett ut. In klev en karismatisk skotte vid namn Mick Napier. Med humor och styrka och auktoritet tog han över för att skapa enighet och förvandla en marsch i Gaza till demonstrationer och aktioner i Kairo. Vi tänkte inte bli de turister Mubarak ville omvandla oss till.

Det är också intressant att se hur delar av Egyptens religiösa maktsfär står bakom murbyggandet. En del vill kalla muren anti-smugglingsmur. Muren är till för att förhindra kriminalitet. Så ett fatwa bråk har dykt upp gällande muren.

I Egypten höll vi tillsammans med journalister en demonstration anordnad av egyptiska aktivister en demo mot muren.

Det är också av värde att att öka medvetandet om att den massiva säkerhetstjänsten och den allomstädes närvaron av egyptisk polis som håller befolkningen i schack och ser till att demokratin aldrig blir av är finansierad av det retoriskt demokratiälskande landet USA. USA:s stöd för Egypten är ovärderligt för Mubarak. Därför bidrar USA även med assistans till den nya muren som ska omgärda Gaza. För att förhindra tunnlarna. Denna skammens mur omdebatteras väldigt lite i en värld där frihet följer en värderingsskala. Palestinierna förtjänar den inte lika mycket som andra. Lägg märke till sådana här saker när USA ska vara den fredsmedlande parten mellan Israel och Palestinierna. USA hjälper till att klämma till Palestinierna från alla håll.

När demonstrationer i Kairo blev av gjordes de genom olika taktiker som innebar att aktivisterna gjorde rusningar mot en gemsam flagga. En kaosvariant som gick oväntat bra. Vi skulle gå omkring och låtas vara turister och när så en flagga restes skulle alla rusa dit och starta demonstrationen. Och så blev det. Cirka 400 personer lyckades delta i den demonstrationen som skedde samma dag som det var meningen att vi skulle marschera i Gaza. Minst ett hotell var vid den tidpunkten under husarrest. (Det hotell där många aktivister bodde och delar av ledarskapet.) Några blev misshandlade av egyptisk säkerhetspolis. Själv hamnade jag mitt emellan två rader av poliser och släpades sedermera med marken med två backpackväskor i varsin hand. (En var min egen. Jag var förberedd för att sova på gatan. Eller deportation.) Fransmännen valde att sätta press på sin egen regering genom att sova utanför ambassaden. De var cirka 300. 30 personer från andra nationaliteter påbörjade en hungerstrejk.

Under demonstrationerna kunde man se många egyptier göra tummen upp. De flesta såg dock mest förvånade ut. Någon förbipasserande tyckte vid en manifestation (som sade vad han sa utan att veta att arabisktalande palestinavänner stod bredvid honom) att demonstranterna borde skjutas på fläcken. Ett par andra gestikulerade vilt emot oss. Mubarak-regimen talade om oss som bråkmakare och huliganer. Det var tämligen fascinerande. Men så fungerar propaganda. När jag såg mig omkring var det en brokig samling. En hög medelålder. Och politiskt insatta. Bråkmakare? I beg to differ. Min spontana åsikt är att majoriteten av egyptierna var med oss. Men de vågade inte alltid visa det. Diskreta leenden, V-tecken och sådant som snabbt kunde avslutas ifall polisen kom på dem.

Omringade av en form av kravallpolis kunde vi stå där i timmar, tills vi bestämde själva att avsluta demonstrationerna. Kravallpoliserna var mycket unga och verkade framförallt vara en form av kanonmat. De såg allt annat än arga ut. De såg inte ut att hysa agg emot oss. De log ofta åt aktivisternas märkligheter, sånger - som ofta var på arabiska. Ett fåtal vågade sig till att prata med de arabisktalande aktivisterna. Under en annan demonstration, utanför det israeliska konsulatet i Kairo där cirka 300 aktivister samlats efter att det skanderats boycott Israel, hörde jag bakom min rygg hur två unga kravallpoliser tillsammans småviskade “boycott Israel“. Ett par militärpoliser hade ingen aning om vad vi gjorde där. En svensk-palestinier med svenskt pass informerade om vad vi gjorde där. Av en annan kravallpolis fick han ett telefonnummer. Ifall han behövde hjälp.

Den palestinska flaggan hängde på pyramiden. Den vajade lite varstans i Kairo. Men det var inte alltid omtyckt av egyptisk säkerhetspolis att se olika fredsbudskap. För Egyptisk polis var alltid hack i hälarna. Deportation var alltid en risk man fick ta. Men våra västerländska pass var ett extra skydd i en alltför uppenbart hycklande värld. Män eller kvinnor med arabiskt utseende låg alltid sämre till. På våra hotell fanns infiltratörer. Ibland är det viktigt att se det med våra egna ögon. Men ibland är informationen tillräcklig. Så vad vet vi nu som vi inte visste innan?
Problemet är inte att informationen saknas när det gäller Gaza eller Västbanken eller den existerande staten Israel eller Egyptens förhållande till USA eller sin egen befolkning. Problemet är att palestinierna saknar frihet och politiskt stöd.

Så kampen fortsätter. Och BDS-rörelsen har garanterat stärkts av den här resan. Kairo-deklarationen är ett sådant initiativ som behöver globalt stöd.

HD-blogg.

En Palestinsk Pseudostat

Förtrycket fortsätter mot palestinierna. Uppgivna palestinska ledare funderar på att utropa en stat. Det handlar dock om en egen stat med en massa närmast oöverstigliga problem, inbyggda och planterade i denna ”stat”. Att officiellt stödja tvåstatslösningen har annars alltid varit liberalernas alibi för att de tar palestiniernas situation på allvar. De har dock aldrig någonsin gett sig in i att förklara hur en sådan stat i praktiken skulle se ut. Man har inte heller gjort något allvarligt försök till att verkligen stödja palestinierna. Staten Israels säkerhet går ju före alla inblandade individers rättigheter.

Det är på mark med 500 000 bosättare/ockupanter som de inte särdeles demokratiskt valda palestinska ledarna tänkt utropa sin stat. Det är med gränser kontrollerade av Israel man tänkt utropa sin stat. Och med sin pyttelilla, extremt trångbodda stat, kommer man inte längre vara statslösa. Att vara statslös har varit hur hemskt och bisarrt det än låter, haft en taktisk fördel för palestinierna. Men man kommer med sin fiktiva statsbildning ha cementerat ett apartheidsystem med ett antal bantustans.

Rätten att återvända för palestinierna kommer att försvinna som krav. Att utropa en stat gör ingenting för majoriteten av palestinierna. De i diasporan, flyktingarna. Deras drömmar överges. Palestinierna splittras ytterligare. Palestinierna i Israel fortsätter att vara andra klassens medborgare för all framtid.

En annan risk ligger ju i den demokratiska problematiken. Redan nu ser vi hur Västbanken, med stöd av väst och Israel, har tenderat att allt mer likna en polisstat styrd av PA. Det handlar om en palestinsk myndighet som i grund och botten gjort allt för att göra kolonialherrarna glada. Man har låtit Israel ta makten över vattnet, man försöker hålla demonstranter på mattan, arresterar oliktänkande, fördömer Hamas, erkänner staten Israels rätt att existera. Med så lättkuvade förhandlare blir det naturligtvis en munsbit för Israel när förhandlingar väl ska ske mellan två stater.

En palestinsk stat skulle bli en stat där Israel kontrollerar de palestinska gränserna och luftutrymmet. När ockupationen ”slutar” enligt västbankseliten – se Gaza btw- kommer israelisk propaganda att ta en viktig seger. Plötsligt är man inte längre ockupanter officiellt. Palestinierna har själva valt detta och nu har ju palestinierna sin stat. Detta trots att ockupationen i praktiken kommer att fortsätta. Och majoriteten av palestinierna kommer inte att nöja sig med detta. Våldet kommer åter att blossa upp. Liberaler och sionister kommer att peka på att nu har palestinierna sin stat och ändå brukar de våld. Se hur opålitliga och våldsamma palestinierna är! Någon palestinsk armé kommer inte att tillåtas. Man kommer att förbli oskyddade mot israeliska ”självförsvarsinvasioner” som naturligtvis kommer att ske i ”förebyggande syften”, även om man kommer att ha svårt att hävda att palestinierna har massförstörelsevapen.

Salam Fayyad, premiärministern, kommer säkerligen få en del stöd av västvärlden, då han är omtyckt av västvärldens ledare. Med andra ord kommer vi i våra ”fria” tidningar få läsa ganska positiva omdömen om honom. Av palestinierna fick han 2 % av rösterna senast. (Det är inte heller så att han är speciellt betrodd i Fatahs led heller. Fayyad är oberoende.) Det är möjligt att om nya val skulle ske att hans popularitet skulle stiga, dels av det skäl att han nu syns mer och står relativt fri från det korrumperade Fatah och från Abbas och Dahlan.

När exempelvis Jinge stöder planen gör han det för att han inte längre ser någon som helst möjlighet till rättvisa. Han ser inga alternativ. Han vill minimera lidandet för palestinierna. Det är ett sista desperat drag för palestinierna enligt devisen: ”det kan inte bli värre”. Men det kan det. Jinge är trött på förhandlandet. Men har tar grundligt miste om han tror att ett utropande av en palestinsk stat skulle betyda en palestinsk stat utan förhandlingar. Det är snarare så att den palestinska myndigheten tror att om man är en stat har man större tyngd i förhandlingarna. Att Fayyad och Fatah skulle sluta försöka med förhandlingar med Israel är naturligtvis en omöjlighet.

Men när palestinierna spelar ut sitt sista kort har man ingenting längre att förhandla om, men ändå kommer man tvingas förhandla, och de som ska förhandla är de som har gjort det hittills med fruktlösa resultat. Man har sin stat. Sitt medborgarskap. Och så sitter man där med sina bantustans och alla dessa palestinier i diasporan, och som andraklassens medborgare i staten Israel. Det är ett Palestina dömt till konflikt och fattigdom, till korruption och hopplöshet. Med Virgina Tilleys ord: ”den nuvarande omöjliga situationen blir permanent.” Virginia Tilley gör dessutom viktiga observationer från anti-apartheidkampen i Sydafrika. Att utropa en palestinsk stat nu vore helt enkelt ett fatalt misstag menar hon.

Ur demokratisk, liberal, humanistisk, antirasistisk och moraliskt-etisk synpunkt så är tvåstatslösningen inte acceptabel. Det är en lösning som pekar ut palestinierna, ursprungsbefolkningen, som mindre värda, ett folk man måste ta en form av minimal hänsyn till – det israeliska tolkningsföreträdet gäller när det kommer till tvåstatslösningen (även om för många sionister är det ett sätt att dra ut på tiden och stjäla mer mark och bygga ut ockupationen ). Det är i dagsläget enbart skenbart en mer praktisk och trovärdig lösning än enstatslösningen. Naturligtvis kan ingen heller i nuläget tro på en enstatslösning. Sionisterna är för starka och har USA och EU som backar upp de i kampen mot palestinierna. Fast det finns saker som talar för palestinierna. Den demografiska utvecklingen oroar Israel. Samtidigt har solidaritetsaktionerna världen över för och med palestinierna ökat. Den israeliska propagandan blir alltmer Bagdad Bob-liknande. Palestinierna vägrar låta sig kuvas. Det ökade israeliska förtrycket kan ses som samma typ av desperation som drabbar stater med stora problem.

Men den stat palestinierna skulle få hur skulle den se ut? Salam Fayyad drömmer om ett fritt och rikt Palestina. Oberoende av Israel. En egen flygplats! Salam Fayyad drömmer. När PA har tagit emot miljarder av dollar i bistånd har det enda som skett att man blivit biståndsberoende och korrupta. Fayyad vill avsluta ockupationen när den fortfarande är kvar. Det är en pseudostat. En pseudostat som förvisso kanske skulle gynna västbankseliten. Vilket är en variant av det där med kakan. Det är som att planera att ha kvar kakan, när någon annan långsamt äter upp den. (Haltar liknelsen? Jodå.)

Efter många år av förtryck och ofrihet kan man förstå tanken bakom idén. Det är lätt att inse den omedelbara lockelsen av en egen stat. Men det kan visa sig vara ett oåterkalleligt fatalt misstag. Därför krävs det stor palestinsk samling bakom detta. Beslutet ska inte tas av några icke-valda palestinier. Och i slutändan kommer detta beslut att bestämmas av Israel och USA om det godkänns eller inte.

Det viktiga är dock inte om det är en stat eller två eller fjorton utan hur man ska kunna skapa en stat med lika möjligheter och likvärdiga medborgarskap för alla som bor där. Det elementära borde vara respekten för varje individs okränkbara rättigheter mellan jämbördiga människor – judar, kristna, muslimer, och så vidare. Det är frapperande hur lite hänsyn till denna grundläggande rättighetsaspekt för samtliga individer som västvärlden och våra kära liberaler tar. Det är alltid staten Israels egenmäktigt uttalade säkerhetsaspekt som går före individernas rättigheter.

Palestinierna behöver en riktig stat inte en symbolisk pseudostat. Dessutom är rasismen ofrånkomlig i sionismen och det i sig skapar obotliga missförhållanden.

Även Ali Abunimah, EI, argumentar emot en palestinsk stat i nuläget. "Liberation, Not A Fictitious Palestinian 'State'"

Prioriterade Liv Och Osynliggjorda Människor

Naturligtvis prioriteras den israeliska soldaten Gilad Shalit. Han är en riktig människa. Inte palestinier. Naturligtvis får Gilad Shalits eventuella frigivning stor uppmärksamhet i västmedier. Det är också rätt talande att Israel kan släppa ett antal kvinnor bara för en videofrekvens med Shalit. Å andra sidan kan ju israeliska militärer bara åka till en by på Västbanken och slentriantillfångata några palestinier.

Samtidigt har 6200 barn tillfångatagits/kidnappats av den israeliska ockupationsarmén sedan 2000. I detta nu sitter 337 barn i fängelse i Israel. Kan du namnet på något av dessa barn?

Fotboll Och Anti-Palestinsk Rasism

Respektfull rasism.

Beitar Jerusalem captain Aviram Baruchyan met Thursday evening with fans belonging to the “La Familia” organization and apologized for saying that he would like to see an Arab play in the football team.

The fans told him they were hurt by the remark he made about 10 days ago at an anti-violence conference.

Baruchyan said at the end of Thursday’s meeting, “The most painful thing is that I unfortunately hurt Beitar’s fans, and I understood that I hurt them very much. It’s important for me that the players know and that everyone knows that I am with them through thick and thin, and I don’t care what other people think or write.
“However,” he added, “it’s important for me to stress that I’m not the one who decides on these things, but if at the moment the fans don’t want it, there won’t be an Arab player in Beitar.”

Fotnot: Beitar Jerusalem är förvisso ökänt för sin rasism. Deras liberala antagonister är Hapoel Tel Aviv.

Mur Vs Mur

Nu firas Berlin-murens fall. Med all rätta.

I onsdags var jag och såg en teaterpjäs på stadsteaterns allra minsta scen om en annan mur, som fortfarande byggs, en mur längre än Berlin-muren. Denna pjäs är en del av att Stadsteatern nu uppmärksammar Berlinmurens fall för 20 år sedan. Men denna existerande mur som i grund och botten försvaras av en hel del av samma människor som nu hyllar den rivna muren är en mur som framförallt särskiljer palestinier från andra palestinier, som särskiljer palestinierna från sitt land, sina arbeten, sina skolor, sina naturresurser, sina livsförnödenheter, sina marker, snarare än är en säkerhetsbarriär till för att skydda de goda människorna från de onda. Muren stjäl mark och vatten från palestinierna. Förstör palestinsk egendom. 120 000 träd har fällts och 37 kilometer bevattningsledningar har förstörts på den palestinska sidan. Hur kan en sådan mur annat än föraktas? Eller ses som något annat än ett mänskligt misslyckande?

Pjäsen Mur utförs av Sven Wollter med en monolog skriven av David Hare. Ursprungligen uppförd av David Hare. Den ställer frågor. Om språket, om värdighet. Men gör även vissa påpekanden. Muren är även ett misslyckande för staten Israel. Detta borde upprepas om och om igen.

Sven Wollter gör det hela enkelt, rättframt och bra. Det är så avslappnat att det nästan mer känns som en föreläsning eller som en faktafylld reseberättelse från Västbanken. Vi har Sven Wollter i hans eget vardagsrum.

Dessvärre dör tekniken mot slutet då det var meningen att ett bildspel skulle ske till toner av Freddie Wadling och Fläskkvartettens tolkning av Over The Rainbow. Bildspelet skulle bestå av graffiti från muren. Men Sven Wollter berättar så målande att man verkligen kan se bilderna framför sig. Förvisso underlättades det för mig som visste hur flera av målningarna såg ut.
Wollter avslutade med att låta publiken få komma till tals. Men publiken var blyg denna kväll. Själv var jag inte bättre, men kände att jag svek när jag ingenting sade. Exempelvis hade jag velat tillägga att anledningen till att Hamas började vinna röster inte bara berodde på korruptionen inom PLO och Fatah utan framförallt berodde på att det palestinska folket hade förlorat tron på att Fatah skulle leverera frihet åt palestinierna

Stadsteaterns info. SVD recension.

Vardagliga anti-semitiska detaljer

Hittar denna anteckning bland mina papper..

En man på avstånd anklagar domaren för att vara jude.
Minns AIK-klackens sjungande om "judegårn", med sorg i hjärtat.
Minns på lågstadiet klasskamratens prat om judar som fiender. Minns inte lärarens reaktion. Minns bara hur märkligt det lät. Men hon hade fått det från sin marockanska pappa. Hon kan inte varit mer än 9 år.
En granne till mina föräldrar berättade för dem att judarna  visste om attacken elfte september. En vanlig svennebanan granne.
Läser en kommentatorstråd under Angry Arab, där rasister och antisemiter fajtas om att vara vidrigast. Världens alla judar lastas för Israel.
Ser hakkors på en husvägg. Kommer på mig själv sen med att fundera, vem anmäler jag det till?
Tänker på alla tiders pogromer.
Minns bilden av mamman med det lilla barnet i sin famn, sekunderna innan en nazi skjuter henne och barnet framför en massgrav.
Inte alltför sällan vandaliseras judiska kyrkogårdar.
Detta hat. Frammanade hat.

Men vi går väl framåt? Eller?
Jag tror jag underskattar anti-semitismens kraft ibland.
Aldrig igen.

Man måste kunna hålla flera tankar i huvudet.

Tragisk facklig historia

Jag är profacklig. Vänster. Men fullt medveten om en mörkare historia finns. Och det finns alltid en fara för rasism i de egna leden.


Mycket har blivit bättre. Men vaksam behöver man alltid vara.


1892 till exempel krävde 43 fackföreningar i England en restriktivare flyktingpolitik, och samma år antog engelska LO en resolution som krävde att judar skulle exkluderas från möjligheten att söka fristad i England. Kravet stöddes av ledarna för hamnarbetarna i London. Det är alltid värt att ha i minnet, eftersom jag också är Palestinaaktivist. Detta exkluderande skapar behov av fristad. Sekreteraren i Sjömansfacket, J H Wilson, var därtill tragiskt nog den förste som 1893 reste kravet på immigrationskontroll i parlamentet. För i helvete Wilson!


Sen fortsatte det. Och faran med att inte vara solidariskt konsekvent och inkluderande.
Kampen för en restriktiv flyktingpolitik kulminerade till exempel  i 1905 års Aliens Act, som kraftigt begränsade invandringen av förföljda judar från Östeuropa. Argumenten som kom  från vänster var en salig blandning av kristen, ekonomisk och rasistisk antisemitism. Diverse hatuttryck gällande judar följde och konspirationsteorier med det: Judarna var »barn från gettot«, »ett gift i våra vener« och England var »för engelsmännen«. Dessutom tog »fattiga« judar jobb och bostäder från engelska arbetare - allt det här känner vi igen, och rasism återanvänder sina uttryck, medan de »rika« judarna sög ut arbetarklassen. Så ser en del av historien ut. För jävligt helt enkelt. Judehatets cirkelhelvete.


Vi har en del vidriga uttryck från den tiden. Men de lever ännu kvar. Men fackföreningsrörelsen har blivit bättre. Anklagelser om rasism finns fortfarande och ibland kan kritiken ha visst fog för sig.


Men fackföreningar får aldrig sparka nedåt.

Rasism, Fox News och The Daily Show

Rasismen ökar i USA, och det görs naturligtvis med hjälp av högermedier i USA. Högermediernas hatfyllda desinformationskampanjer gäller allt från den sjukvårdsreform som just nu diskuteras i USA till huruvida Obama verkligen är född i USA. Ingen är mer lämpad eller bättre på att avslöja hatet och hyckleriet än Jon Stewart and The Daily Show. Och Glenn Beck som nämns i DN-artikeln är onekligen en av de allra värsta.

Ett exempel här. Ytterligare ett här. Ett annat här med fortsättning här.

Sionism Och Rasism.

Rasismen i Israel tilltar. Det handlar inte bara om enstaka förvirrade individer som i ord uttrycker den vidrigaste formen av rasism och som blir filmade på kamera och utvalda att vara med. Det handlar om alla dessa små tecken. 79 % av israelerna stödde massmordet på palestinierna i vintras och ansåg att det var en lyckad operation som inte behöver utredas vidare, ur ett rent etiskt och moraliskt perspektiv. Man ansåg att bombarderandet av ett ghettofängelse där mer än 50 % av invånarna är under 15 år var berättigat. Det faktum att palestinierna i Gaza förvägras rätten att livnära sig själva är en kollektiv bestraffning vars rättfärdigande bygger på rasistiska antaganden. Palestinier som försöker fiska på palestinskt vatten, för att livnära sig själva och sina familjer, blir bordade och kidnappade av Israel. Vi har uppemot 11 000 palestinier i Israeliska fängelser, flera hundra av dessa sitter utan att ha fått någon som helst form av rättegång och utan att få veta hur länge de ska sitta. Över 350 av dessa är barn. Men kan ni namnet på någon fånge i den här regionen är det Gilad Shalit, den tillfångatagna israeliska ockupationssoldaten. De palestinska fångarna råkar dessutom ut för övergrepp av fångvaktarna.

Där finns den tydliga segregationen i Israel, där israeliska familjer inte vill ha palestinier (araber i deras munnar) på dagis, eller palestinska barn som förbjuds spela och lyssna på arabisk musik på läger. Vi har sett förslag på hur palestinierna skall förbjudas att få tala om Nakba. Men hur palestinierna själva ska tvingas erkänna Israels rätt att fördriva palestinier för att få en stat. Vi ser hur palestinska hus rivs för att de är olagliga, medan bosättare får bygga, och ta över palestinska ägor. Vi vet hur det finns mark i Israel som bara är till för judar. Vi ser hur man bygger exklusiva vägar för judar. Att påstå att sådant här inte skulle vara rasistiskt är att göra intellektuella vurpor av rang. I sann kolonial anda väljer sedan kolonialmakten en part att förhandla med, samtidigt som internationell kolonialmedia väljer att blunda för sådant, vilket lägger grogrunden för interna våldsamheter och korruption.

Det här är ideologiskt skapad rasism. En rasism som är olycklig, dels för att den i grund och botten är en europeisk skapelse, men framförallt för att den är så hastigt konstgjord. Även om all rasism är onödig och olycklig, så finns det också något konstgjort i det. Rasismen framkallas av olika skäl. För sionismen är den dubbel: sionismen själv existerar delvis på grund av rasism, men skapar i sin tur dels nya vågor av anti-semitism men även rasism gentemot araber och palestinier. (Samtidigt måste man erkänna att rasismen och anti-semitismen kan se olika ut. Antipatierna mot judarna skiljer sig åt, liksom anti-patierna mot palestinierna, det finns inte en känslomässig anti-semitism, vars utlopp ser likadan ut överallt. Winston Churchill och Hitler var inte samma typ av anti-semiter. Eller dagens Abbas och nynazisten.)

Så rasismen i Israel är oundviklig på grund av sionismen. Men inte på grund av judarna eller judendomen (eller palestinierna och islam). Det här är en viktig åtskillnad som måste göras, betonas och om och om igen upprepas. Det betyder dock att rasismen kan motverkas. Det här är dock vanskligt. Sionism är som ofta påpekas faktiskt ett kodord som används i rent anti-semitiskt syfte. När man talar om sionism måste man inte vara naiv, utan intellektuellt hederlig och tydlig. Jag har ett par gånger tyvärr upptäckt hur palestinavänner och palestinier har pratar om judar och sionister som samma sak, och därmed vara källa till vedervärdig anti-semitism. Konspirationsteorier är farliga och kontraproduktiva och ofta kopplade just till judar, för att sprida anti-semitism.

Så vad vill vi ha för värld? Vad tror vi själva om oss människor, som människor? Är vi kapabla till att bygga en värld utan rasistiska antaganden? Jag tror att det går och är övertygad om att det är nödvändigt, vi slösar på mänskligt potential, och på mänskliga liv annars. För det måste inte bara murar rivas, snarare än resas, utan sionismen som sådan måste troligen rivas, idag bevaras den genom att ständigt måla ut palestinier och araber som fiender. Det kommer naturligtvis inte att riva all världens rasism, eller ens all rasism i den här regionen. Men det är nödvändiga steg att ta.

Ett Exempel På Rasism

En fråga ställs till en ung judisk kvinna i Västra Jerusalem:
- Vet du vad som händer idag i Sheikh Jarrah?
- Nej.
- Vet du var det ligger?
- Nej.
- I östra Jerusalem.
- Vad händer där borta?
- Vräkningen av palestinska familjer som bott där i över 50 år och nu är de hemlösa.
- Utmärkt.
- Utmärkt?
- Ja.

Det här är familjer med historik av att tvingas lämna sina hem. Man gjorde det 1948, då tvingades man lämna västra Jerusalem. Den etniska rensningen fortsätter på detta sätt. Den sker parallellt med den rasism som sionismen inte kan bli fri från. Men EU och Carl Bildt framför nu sina åsikter så snart är nog allt bra igen.

Läs: Joseph Dana.

För En Bättre Värld II

Chalmers Johnson har ett tiostegsprogram för nedmonterandet av USA-imperialimsen. För alla inblandades bästa. Det är därmed också ett program mot rasismen och slöseriet med naturresurser och mänskligt potential.

1. We need to put a halt to the serious environmental damage done by our bases planet-wide. We also need to stop writing SOFAs that exempt us from any responsibility for cleaning up after ourselves.

2. Liquidating the empire will end the burden of carrying our empire of bases and so of the "opportunity costs" that go with them -- the things we might otherwise do with our talents and resources but can't or won't.

3. As we already know (but often forget), imperialism breeds the use of torture. In the 1960s and 1970s we helped overthrow the elected governments in Brazil and Chile and underwrote regimes of torture that prefigured our own treatment of prisoners in Iraq and Afghanistan. (See, for instance, A.J. Langguth, Hidden Terrors [Pantheon, 1979], on how the U.S. spread torture methods to Brazil and Uruguay.) Dismantling the empire would potentially mean a real end to the modern American record of using torture abroad.

4. We need to cut the ever-lengthening train of camp followers, dependents, civilian employees of the Department of Defense, and hucksters -- along with their expensive medical facilities, housing requirements, swimming pools, clubs, golf courses, and so forth -- that follow our military enclaves around the world.

5. We need to discredit the myth promoted by the military-industrial complex that our military establishment is valuable to us in terms of jobs, scientific research, and defense. These alleged advantages have long been discreditedby serious economic research. Ending empire would make this happen.

6. As a self-respecting democratic nation, we need to stop being the world's largest exporter of arms and munitions and quit educating Third World militaries in the techniques of torture, military coups, and service as proxies for our imperialism. A prime candidate for immediate closure is the so-called School of the Americas, the U.S. Army's infamous military academy at Fort Benning, Georgia, for Latin American military officers. (See Chalmers Johnson, The Sorrows of Empire [Metropolitan Books, 2004], pp. 136-40.)

7. Given the growing constraints on the federal budget, we should abolish the Reserve Officers' Training Corps and other long-standing programs thatpromote militarism in our schools.

8. We need to restore discipline and accountability in our armed forces by radically scaling back our reliance on civilian contractors, private military companies, and agents working for the military outside the chain of command and the Uniform Code of Military Justice. (See Jeremy Scahill,Blackwater:The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army [Nation Books, 2007]). Ending empire would make this possible.

9. We need to reduce, not increase, the size of our standing army and deal much more effectively with the wounds our soldiers receive and combat stress they undergo.

10. To repeat the main message of this essay, we must give up our inappropriate reliance on military force as the chief means of attempting to achieve foreign policy objectives.

Läs gärna även detta: En redogörelse om soldaterna som återvänder hem till USA från diverse krig och blir till farliga individer för sig själva och sin omgivning. The Casualties Of War: The Hell Of War Comes Home.

Tre Viktiga Artiklar Om Israel/Palestina Som Kräver Empati Och Läsförståelse (Inget För Rabiata Israelvänner)

Först ut är Jonathan Cook om ett tilltagande förakt för palestinierna och dess historia i Israel:

Officials announced last week that they were sending out special “national anthem kits” to 8,000 schools, including those in the separate Arab education system, in time for the start of the new academic year in September. The kits have been designed to be suitable for all age groups and for use across the curriculum, from civics and history classes to music and literature lessons.

The anthem, known as Ha-Tikva, or The Hope, has long been unpopular with Israel’s Arab minority because its lyrics refer only to a Jewish historical connection to the land.

Mr Saar’s initiative is widely seen among Israel’s 1.3 million Arab citizens as a further indication of the rising nationalistic tide sweeping policymakers. Last week the ministry also announced that textbooks recently issued to Arab schoolchildren would have expunged the word “nakba”, or catastrophe, to describe the Palestinians’ dispossession at Israel’s founding in 1948.

Sen ger jag er Ben White som skriver om alla rapporter som kommit ut om det palestinska lidandet, men att det palestinierna behöver är inte mer rapporter:

What the Palestinians ultimately need is not more reports, but action. The investigations are invaluable, of course, helping to show up the Israeli spin for what it is. But unless there is action by both the same civil society producing the evidence of war crimes, as well as the politicians, then we can be sure that more Palestinian names will be added to those of the Olaiwa family, and the hundreds more who perished in Gaza.


Och avslutningsvis en viktig artikel: Avväpna Israel skriver Ilan Pappé i en medvetet utopisk artikel:

In Israel, as in the West, the vision of a demilitarized Palestine is accepted as feasible scenario where it would be regarded as totally insane and unhelpful to imagine a peace based on the demilitarization of Israel as well. This disparity in the attributes of statehood is part of a much larger imbalance in the international community perception of, and attitude towards, Israel and Palestine...

...The Zionist movement appeared in central and eastern Europe in the late nineteenth century as a movement propelled by two noble impulses. The first was a search by Jewish political leaders for a safe haven for a community that was exposed increasingly to a hostile environment and anti-Semitic ideologies and which had the potential in escalating to something worse - as indeed it did in the genocide of the European Jews in the Second World War. The second impulse was a wish to redefine Judaism, the religion, in a new secular form, inspired by the spring of nations around them when so many cultural, religious and ethnic groups redefined themselves in the new intoxicating way of nationalism. As mentioned the search for security and new self determination was noble and normal at the time. However, the moment these impulses were territorialized, namely gravitated towards a specific piece of land, the national project of Zionism became a colonialist one.


Ilan Pappé menar att vi måste analysera sionismen som projekt. Förstå dess historia och bakgrund och vad det inneburit för palestinierna. För fredens skull.

Lästips För Förläggare (Och Valfri Medmänniska): Två Böcker Att Översätta

Hur ska den första boken beskrivas? Eduardo Galeanos Mirrors – Stories Of Almost Everyone (Nation Books 2009).* På ett sätt påminner den om hans tidigare Bakvända världen. Lekfullt språk, med en tillbakahållen ilska: med humoristiska glimtar om en elak värld. Det är en bok om en värld som inte bara är möjlig att förändra utan nödvändig att förändra.

Men hur ska denna ändå rätt märkvärdiga bok beskrivas? Som en väldig massa korta anekdoter och små sagor – tidigare berättade och nedtecknade av andra- , och om människor vars röster inte får höras, och om Gudar vi inte längre tillber, även om det framförallt även kryllar av berättelser om välkända historiska figurer. Det är en bok utan källhänvisningar, skriven med historisk ärlighet men lekfullhet, och med Galeanos ändlösa empati för de röstlösa och fattiga och förtryckta – men därmed inte svaga. Han avskyr utan förbehåll rasismen och fattigdomen – orättvisor av människan skapade, för med det kommer en rädsla som kastrerar oss som människor, som förminskar oss som människor, som berövar människor på sin potential. Men det är just där hoppet ändå finns.

Ett utdrag:

The Devil Is Poor

Todays cities are immense jails holding prisoners of fear, where fortresses masquerade as homes and armor as clothing.
A state of siege. Do not get distracted, do not let down your guard, do not ever trust, say the lords of the world, masters of impunity who rape the environment, kidnap countries, extort wages, and murder by the throng. Watch out, they learn, the bad guys are right there, huddled in miserable slums, chewing on their envy, resentfully licking their wounds.
The poor: the raggamuffins for all bondage, the dead for all wars, the flesh for all prisons, the bargain-basement hands for all jobs.
Hunger, which kills silently, kills the silent. Experts speak for them, poorologists who tell us what the poor do not work at, what they do not eat, what they do not weigh, what height they do not reach, what they do not have, what they do not think, what parties they do not vote for, what they do not believe in.
The only question unanswered is why poor people are poor. Could it be because we are fed by their hunger and clothed by their nakedness?

En annan bok jag vill se översatt nu, inte senare, är Chris Harmans A Peoples History Of The World (Verso 2008), och titeln beskriver även vad boken utger sig för att vara. En bok om folkens historia. En bok om varför vi är där vi är, om hur vi formas med hjälp av den mänskliga historien. En bok ur marxistisk synvinkel: det vill säga en historia som är mer komplicerad än en historia mellan gott och ont, en historia som bygger på mer än enstaka historiskt viktiga individer och enstaka stora händelser. Det är en tjock men läsvärd och lättläst bok på cirka 50 relativt korta kapitel. För att kunna förstå världen måste vi känna till historien bakom. (Jag läste några rader på Newsmill hur en konservativ man förklarade hur han blivit konservativ. Han var formad framförallt av två händelser. Göteborgskravallerna och nineeleven. Med ett sådant fattigt narrativ är det kanske inte så konstigt om man blir moderat eller kristdemokrat, men det han själv inte förstår, är att han själv har formats så att det för honom är lätt att välja ut just dessa två händelser som viktiga för honom. Hans egen konservativa bakgrund gjorde det lättare att skapa sig en förenklad förståelse av vår komplexa historia och värld. Vi måste bli medvetna om vår historia. Vår gemensamma historia för att verkligen kunna förändra något till det bättre. )

Det finns i båda dessa böcker trots en massa nedslående nedslag i den mänskliga historien en gemensam nämnare: vi kan bättre, vi förtjänar bättre. En annan värld är inte bara möjlig, den är nödvändig.

Den unge Alexander erövrade Indien.
Han ensam?
Caesar slog gallerna.
Hade han inte åtminstone en kock med sig?
Filip av Spanien grät när hans flotta gått under.
Grät ingen annan än han?
Fredrik den andre segrade i sjuårskriget.
Vem segrade mer än han?

På varje sida en seger.
Vem lagade festmåltiden?
Vart tionde år en stor man.
Vem betalade omkostnaderna?

Så många berättelser.
Så många frågor

Brecht: Ur Frågor från en arbetare som läser

* Översatt för US-amerikansk publik från spanskan eftersom fotboll är översatt till soccer. Alltid en nagel i ögat på mig.

Socialt Missnöje Bakom Kravaller I Kina

Socialt missnöje ligger bakom kravallerna i Xinjiang i västra Kina, menar en Kina-expert och med tanke på hur det ser ut i Kina och just i den delen av Kina är det inte så märkligt. Det är en krutdurk och det är egentligen knappast oväntat med oroligheter. Uigurerna är ett i raden av folk som kräver samma rättigheter som andra. Det är grundläggande krav på rättvisa. Och i takt med segregationen kommer rasismen. Uigurerna har även drabbats hårt av den här planetens ”krig mot terrorismen”. Flera uigurer har exempelvis hamnat i Guantanamo.

DN 2

Från A-times, Jian Junbo som skriver om ökade klassklyftor som en viktig del av skulden:

The wealth gap is expanding between the Han, who in general live in rich areas, and those ethnic minorities who live in relatively poorer areas. The economic inequality between different regions is also a case between Han and non-Hans. Although this imbalance of economic development is due to many factors, it's easy for minorities to feel exploited by the Han.

As the influence of Marxism as the dominant ideology is diminishing in China, the sense of political equality is also abating. Today, common people aren't really considered the owners of the country, and laborers are no longer a respected class. Capitalists have become the government's guests of honor.

In China, political equality based on class equality has collapsed. For the past 60 years, this idea of class equality was a basis on which all common people, including minorities, could maintain an identity as one member of the Chinese political community.

Now, the economic and political marginalization of ethnic minorities is destroying the foundation of some ethnic groups' Chinese identity. At the same time, this marginalization is deeply misunderstood by many of the majority Han ethnic group.

The shared identity of the Chinese - as socialist labor - is gradually falling to pieces. The resulting riots in Urumqi may be just the start of something much, much bigger.

Privatiserad Rasism

A West Bank checkpoint managed by a private security company is not allowing Palestinians to pass through with large water bottles and some food items...

The company stops Palestinian workers from passing through the checkpoint with the following items: Large bottles of frozen water, large bottles of soft drinks, home-cooked food, coffee, tea and the spice zaatar. The security company also dictates the quantity of items allowed: Five pitas, one container of hummus and canned tuna, one small bottle or can of beverage, one or two slices of cheese, a few spoonfuls of sugar, and 5 to 10 olives. Workers are also not allowed to carry cooking utensils and work tools.

Och i Gaza är det som vanligt. Där har Israel upprättat en buffertzon på den palestinska sidan, som palestinier inte får äntra. Gör man det, gör man det bokstavligen med livet som insats. Man kan alltså bestraffas med dödsstraff av Israel för att man överträder lagen: "Beträd ej din egen gräsmatta, palestinier." Läs mer här.

Därtill kidnappar mellanösterns pirater människorättsaktivister från Free Gaza på väg till Gaza och för de till Israel. Människorättsaktivisterna befann sig inte ens på israeliskt vatten.

Detta är staten Israel, den liberaler älskar och omhuldar. Att de inte skäms ögonen ur sig när de ser vad som sker men ändå försvarar Israel. Att de inte sväljer sin egen tunga när de talar om frihet och mänskliga rättigheter. Att inte deras hjärtan förvandlas till sten när de talar om staten Israels rätt att existera, och hur palestinierna, de statslösa, måste erkänna Israels rätt före de får sin egen stat. Att inte deras hjärnor exploderar av logisk intolerans när de försöker försvara staten Israels rätt att förtrycka palestinier. Att inte deras ögon torkar ut av deras krokodiltårar för världens förtryckta. Men det visar på en sak. Hur viktig kampen för ett fritt Palestina är. Det är en kamp för alla människors lika värde. Och vi vet var liberalerna står i den kampen.

Lisa Bjurwalds Liberala Rasism

Lisa Bjurwald, Dagens Nyheter, förnekar sig inte. Idag har hon skrivit om mellanöstern och uttalats sig lite grann om det libanesiska valet. Hon är nöjd.

Lisa Bjurwald skriver om ett Libanon som inger hopp. Men varför? Hon skriver helt och hållet ur ett israeliskt perspektiv. För Lisa Bjurwald handlar inte det libanesiska valet om Libanon eller det libanesiska folket utan om Israel.

Därtill: Eftersom Libanons folk gick till val och har valt en av väst och Israel godkänd koalition så måste israelvännerna tillfälligtvis revidera den vanliga sloganen för Israel (som mellanösterns enda demokrati) till att nu bli mellanösterns främsta demokrati.

Lisa Bjurwald hävdar ett par saker i den här artikeln som vittnar om den tydliga sionistiska, och därmed rasistiska, utgångspunkten. Det är också en smula märkligt att hon menar att våldsideologi inte fungerar, samtidigt som det tveklöst är Israel som i huvudsak använder sig av den. Denna kommentar handlar nämligen om att ignorera det israeliska våldet. Oavsett om det gäller bombardemang av ett belägrat ghettofängelse som Gaza, bombardemang av Libanon sommaren 06 eller om det gäller beskjutning av fredsdemonstrationer på Västbanken. I huvudsak är det palestinier som dör av våld, våld anstiftat och orsakat av Israel. Dessutom är det våld att belägra, och medvetet svälta ut (även om det inte leder till direkt och akut hungersnöd) och kollektivt bestraffa en befolkning.

Lisa Bjurwald har på något sätt tagit till sig en märklig tolkning av Obamas Kairo-tal. Hon talar om en bitter eftersmak. Om en spricka mellan Israel och USA. (Och väldigt många människor skulle bli väldigt glada om en sådan verkligen uppstod. Det skulle sätta press på apartheidstaten Israel.) Men i talet har Lisa hittat något annat:

”Men den nya amerikanska undfallenheten mot arabländernas radikala element är både beklaglig och kontraproduktiv – inte bara för världsfreden utan för de människor som befinner sig i fundamentalisternas klor.”

Här är det oklart till vilka hon syftar. Är det den gamla vanliga US-amerikanska undfallenheten mot Saudiarabien och lydstaten Egypten hon syftar? Antagligen inte.
Därtill bör det sägas att Obamas kritik mot Israels utbyggnad av ockupationen är i sammanhanget lindrig, för att uttrycka det milt (inte märkbart hårdare än Bush den andres).

I talets uppbyggnad påbörjade Obama ett rättfärdigande av staten Israels existens. Detta gjorde han genom att diskutera förintelsen. En förintelse, jag hoppas även Lisa Bjurwald kan hålla med om, palestinierna var helt oskyldiga till. Palestinierna blev berövade sitt hemland och är i dag till stor del flyktingar. Han talade om palestiniernas sökande efter ett hemland, som om de inte hade något (det de saknar är en av västvärlden sanktionerad stat – och i Libanon mår palestinierna inte bra.). Han förklarade även för palestinierna att våld är omoraliskt och lönlöst. Detta riktat mot palestinierna som i färskt minne har kvar hur israel dödade 1400 palestinier i det som går under den sionistiska eufemismen 22-dagarskriget. Vad gällde kravet på Israel? Obama krävde ett stopp för en utbyggnad av ockupationen. Inte så mycket mer än så. Talet var alltså knappast någon tung kritik av israel även om det säkert kan låta så för sionister som anser att ett enda ord om Israelisk skuld eller ockupation är ett för mycket. Kanske var det den här meningen som Lisa ogillade i Obamas tal. "Given our interdependence, any world order that elevates one nation or group of people over another will inevitably fail."

På västbanken riskerar palestinier livet när de demonstrerar. Så palestiner som demonstrerar fredligt mot att deras land styckas upp och deras livsbetingelser förstörs kan alltså mötas av dödligt våld, sådant som Obama menade var omoraliskt och destruktivt när det gällde våld utfört av palestinier.

Lisa Bjurwald har nyligen skrivit en bok om högerextrema kvinnor. I en reviderad upplaga föreslår jag att hon ägnar ett kapitel åt ”liberala” kvinnor som Lisa själv. Hon kan även ta med sig Lisa Abramowitz med sin historierevisionistiska och rasistiska syn. Deras rasism är på ett sätt mycket farligare än de kvinnor som är med i nazistiska grupperingar, då Bjurwalds rasistiska utgångspunkt döljer sig bakom en retorisk fasad av liberalism och demokrati – men där palestinska rättigheter kommer långt efter staten Israels. Det är också intressant att se hur dessa kvinnor på ett vedervärdigt sätt verkar mena att våldet börjar bakvänt. Det vill säga att våldets orsak kommer från ett historiskt och socialt vakuum. På ett sätt vill man förklara det hela med ett religiöst betingat judehat. Som om den etniska rensningen av palestinierna helt saknar betydelse. Otäckt. Mycket otäckt.

Fotnot: Pappersupplagan hade en annan rubrik som syftade till att Libanons valutgång ingav hopp.

Piratpartiet Som Sverigedemokratsdödare

Kan Piratpartiet stjäla röster från Sverigedemokraterna? Det är en fråga som kan ha ett jakande svar. Piratpartiet är förvisso inte alls ett parti som har någon likhet med SD, men piratpartiet kan få en del missnöjesröster.

Det kanske är bra, men då tänker vi kortsiktigt. Det är inte enbart det faktum att Sverigedemokraterna kan nå tillräckligt många röster för att få en representant i EU som är problemet. Det är strömningarna i samhället. Dock finns det de som menar att kommer SD in så kan dessa framgångar ge SD ökad legitimitet . Anna- Lena Lodenius säger i Arbetaren: "Skulle de komma in så skulle det kanske innebära att de sågs mer som jämlikar och kunde få ta del i samarbetet partierna emellan. Min uppfattning är att de tycker att det är viktigt för dem, även om de inte sagt det rakt ut. "

Det är inte heller enbart aktivism i form av aktivt motstånd mot Sverigedemokraterna som kommer att stoppa de rasistiska strömningarna i samhället. Utan det som krävs är alternativ. Man måste fånga upp varför unga väljer, eller kan tänka sig, rasistiska alternativ i ett val.

Det krävs en aktiv politik som förhindrar ökad segregation och ökade klasskillnader i samhället. I och med att en högerpolitik aldrig kan förhindra detta, utan tvärtom bidra till det, så innebär högerpolitik ökad rasism.

http://www.sverigedemokratin.se/ En sida som är enligt sidan självt: Sidan har kommit till för att fungera som en samlingsplats för information om, opinion mot sverigedemokraterna och för att presentera alternativa politiska lösningar.