Tre Viktiga Artiklar Om Israel/Palestina Som Kräver Empati Och Läsförståelse (Inget För Rabiata Israelvänner)

Först ut är Jonathan Cook om ett tilltagande förakt för palestinierna och dess historia i Israel:

Officials announced last week that they were sending out special “national anthem kits” to 8,000 schools, including those in the separate Arab education system, in time for the start of the new academic year in September. The kits have been designed to be suitable for all age groups and for use across the curriculum, from civics and history classes to music and literature lessons.

The anthem, known as Ha-Tikva, or The Hope, has long been unpopular with Israel’s Arab minority because its lyrics refer only to a Jewish historical connection to the land.

Mr Saar’s initiative is widely seen among Israel’s 1.3 million Arab citizens as a further indication of the rising nationalistic tide sweeping policymakers. Last week the ministry also announced that textbooks recently issued to Arab schoolchildren would have expunged the word “nakba”, or catastrophe, to describe the Palestinians’ dispossession at Israel’s founding in 1948.

Sen ger jag er Ben White som skriver om alla rapporter som kommit ut om det palestinska lidandet, men att det palestinierna behöver är inte mer rapporter:

What the Palestinians ultimately need is not more reports, but action. The investigations are invaluable, of course, helping to show up the Israeli spin for what it is. But unless there is action by both the same civil society producing the evidence of war crimes, as well as the politicians, then we can be sure that more Palestinian names will be added to those of the Olaiwa family, and the hundreds more who perished in Gaza.


Och avslutningsvis en viktig artikel: Avväpna Israel skriver Ilan Pappé i en medvetet utopisk artikel:

In Israel, as in the West, the vision of a demilitarized Palestine is accepted as feasible scenario where it would be regarded as totally insane and unhelpful to imagine a peace based on the demilitarization of Israel as well. This disparity in the attributes of statehood is part of a much larger imbalance in the international community perception of, and attitude towards, Israel and Palestine...

...The Zionist movement appeared in central and eastern Europe in the late nineteenth century as a movement propelled by two noble impulses. The first was a search by Jewish political leaders for a safe haven for a community that was exposed increasingly to a hostile environment and anti-Semitic ideologies and which had the potential in escalating to something worse - as indeed it did in the genocide of the European Jews in the Second World War. The second impulse was a wish to redefine Judaism, the religion, in a new secular form, inspired by the spring of nations around them when so many cultural, religious and ethnic groups redefined themselves in the new intoxicating way of nationalism. As mentioned the search for security and new self determination was noble and normal at the time. However, the moment these impulses were territorialized, namely gravitated towards a specific piece of land, the national project of Zionism became a colonialist one.


Ilan Pappé menar att vi måste analysera sionismen som projekt. Förstå dess historia och bakgrund och vad det inneburit för palestinierna. För fredens skull.

Ockupation Utesluter Liberalism

Palestina är illegalt i Israels ögon. En US-amerikansk besökare får frågan i tullen: ”Hur vet jag att du inte kommer att besöka Västbanken? Hur vet jag att du inte kommer att demonstrera mot Israel? Hur vet jag att du inte kommer att arbeta med palestinska NGO:s?”

Palestinierna är helt enkelt illegala. Israel skyr heller inga medel till att provocera palestinierna.

Jag läser att journalisten Mohammed Omar misshandlats av ockupationens hantlangare. Samtidigt har åter en tonåring dödats av Israel. Sedan avbryts den mördade tonåringens begravning av israeliska ocupationsstyrkor och flera av de sörjande skadas under attacken. Nyheten berättas naturligtvis inte av Nathan Shachar. Hans senaste alster handlade om hur palestinierna brutit vapenvilan. Det rapporteras förvisso även från Nathan att Israel dödade två palestinier innan qassamraketerna skickades från Gaza. Men, trots att Jihad, alltså svarade på en israelisk attack, så är det palestinierna som bröt vapenvilan. Samtidigt har ockupanter/bosättare och israelisk militär fortsatt att gå bärsärk på palestinsk mark och fortsatt att tillfångata palestinier. Israel attackerar dessutom fredliga demonstrationer mot muren.

DN-liberalernas senaste tillskott på ledarsidan har skrivit en vädjan (DN- 25 juni pappersupplaga) om att Hamas måste frige den israeliska soldaten Gilad Shalit. Honom kan vi till och med namnet på. Palestinierna fortsätter vara ointressanta namnlösa offer i DN-liberalernas historierevisionism. De tusentals palestinier som är tillfångatagna talar Lisa inte så mycket om. Men Lisa Bjurwald citerar även en bibelpassage som används i kampanjen för Gilads frigivning. Det är Jeremiah 31:17."Dina barn skola återvända tillbaka till sitt land." Det är en dörr som Lisa Bjurwald kanske inte borde öppna. Det där med rätten att få återvända till sitt land.

Nåväl. Liberalism är svårt, inte bara för svenska liberaler. Det är en närmast omöjlig ekvation för Israel. Ilan Pappe förklarar: A society that endorses a 40-year occupation of another people cannot be a liberal one. A society that discriminates against 20 percent of its population because they are not Jews cannot be described as progressive. The problem in Israel is not the role of religion or tradition; it is the role of Zionism, a very clear ideology of exclusion, racism and expulsion. This ideology allows the army to play a significant role in most of the domestic and foreign policies, and it is probably right to say that Israel is not a state with an army, but an army with a state.

Så hur liberalt är Israel? Förvisso bör Valfri Svensk Liberal skickas på en grundkurs i liberalism, men å andra sidan har liberalismen ofta varit en svår nöt att knäcka för våra liberaler. Man väljer okunnighet före hyckleri. Men Israels liberalism gäller inte alla. Därmed är det inte liberalism.

Fotnot: Libanon-kriget ansågs ju starta med Hizbollahs tillfångatagande av två israeliska ockupationssoldater. Men bara några dagar innan hade Israel brutit en vapenvila genom att slakta en familj med åtta människor på en badstrand i Gaza.

Ps! I Rapport 19:30 talade Elisabeth Höglund om att Golan-höjderna är den fredligaste delen av Israel.

Några Intervjuer

Här är en intervju med Ilan Pappé och Noam Chomsky. Två så kallade självhatande judar. Det handlar om Israel. De har en del skiftande åsikter. Men det är en intervju väl värd att lägga ett par minuter av sin dyrt förvärvade fritid på.

Här är två intervjuer med Naomi Klein, på Sverigebesök. DN (pappersupplagan bara ännu, men lär snart komma på nätet.). AB.

Nakba

Jag har ofta undrat hur man klarar av att förneka den etniska rensningen av palestinier. Man har från sionistiskt och Israelkramande håll förklarat att det handlade om människor som lämnade sina hem frivilligt eller som flydde på grund av ett krig. Min fråga har alltid varit: men hur skulle man kunna bygga en judisk stat då? Hade man så att säga bara tur? Shit happens, så att säga… för palestinierna alltså.

Historiker som Ilan Pappe har ju visat tydligt att det handlat om etnisk rensning, men från statsterrorapologeternas håll, kallar man Pappe för galning och anser att det räcker med det. Men Benny Morris då? Shlomo Ben-Ami? Benny Morris har sagt att: ”A Jewish state would not have come into existence without the uprooting of 700,000 Palestinians. Therefore it was necessary to uproot them." Morris skiljer sig kraftigt från Pappe, då han inte visar någon större sympati för palestinierna. "There are circumstances in history that justify ethnic cleansing." Och om Ben-Gurion har kunnat lastats för något, enligt Benny Morris, så är det för att han inte var tillräckligt hård i sin etniska rensning. Det skulle helt enkelt ha varit bättre om man blivit av med alla araber.

Shlomo Ben-Ami tar en medelväg. Man bör erkänna oförrätterna, men kan inte acceptera att flyktingarna får återvända. Han menar i likhet med många historiker, att det är så här länder skapas. Genom våld, övergrepp, stöld av mark och etnisk rensning.

Att erkänna övergrepp och oförrätterna vore ett viktigt första steg. Detta menar också ett gäng intellektuella arabiska israeler som vill se…” A democratic state based on equality between the Israeli Jews and the Palestinian Arabs in Israel will ensure both groups' rights in a just and egalitarian way,"

Många menar att judarna måste också få ha en stat. En specifikt judisk stat. Jag undrar ibland även hur man ser på den stora minoriteten i landet. Innebär inte detta en form av diskriminering? Jag har förståelse för att historiens anti-semitism har skapat ett behov av ett hem där man kan känna sig trygg. Men, i det här fallet, gjorde man det på bekostnad av icke-judar. Jag har själv har blivit förespråkare för enstatslösningen på senare år, om än med reservation. Det kan ses som naivt. (Och problemen och hindren för denna lösning är för många för att reda ut här.) Men tvåstatslösningen ser också naiv ut. (Med den lilla fördelen dock att Israel nu ändå faktiskt konkret existerar. Skulle Israel ge upp sin existens som Israel? Verkar ej troligt.) Framförallt när man ser hur Västbanken alltmer styckas upp. Man kan säga att det idag råder en enstatslösning där den palestinska befolkningen förtrycks. På sätt och vis kan man se att den israeliska politiken är en smula självdestruktiv i och med att man närmast omöjliggör Västbanken för palestinierna. Förvisso hoppas nog en del att palestinierna än en gång ska ”frivilligt” lämna sina hem, då man är helt isolerade, men palestinierna är envisa.

I Israel blir man dessutom allt oroligare för den demografiska situationen, i varje fall på vissa håll. I Jerusalem flyttar den judiska, sekulära medelklassen ut och kvar stannar de ortodoxa som förvisso genom häpnadsväckande högt barnafödande hjälper till att öka den judiska befolkningen, så ökar araberna mer ändå.

Ett annat problem är att vi har en ganska begränsad syn på historien. Trots att klimathotet ibland tar till undergångsliknande brösttoner , så måste man försöka skapa en framtidsvision som så att säga tänker längre än bara ett par år framåt. Det finns ofta en förmåga att tala om historiens slut. Man ser sig själv leva i den epoken. Men historien är oviss och komplicerad. Det viktigaste vore att söka en lösning där människor kan leva gemensamt. Visst finns det ett stort hat i regionen. Men om hatet och segregationen ska brytas måste man hitta alternativ till den politik som förs.

...we must begin to construct a vision of a nonracial, nonsectarian Palestine-Israel, which belongs to all the people who live in it, Israeli Jews, Palestinians, and all exiles who want to return and live in peace with their neighbors.

Samtidigt i USA gör man ett reportage om palestinsk hatpropaganda, som i verkligheten visar sig vara israelisk propaganda. Men över hela linjen i USA sprids den (och även i Sverige). Man litar på MEMRI. Från Fox "News" till The Daily Show: palestinska barn indoktrineras. Man beklagar sig över det oresonliga palestinska hatet. Samtidigt i den verkliga världen händer det andra saker:

While all of this air-time was being devoted to the mouse, some real news about the region with genuine political implications was completely ignored:

1. World Bank criticizes Israel over Palestinian economy: Describing a system of apartheid that has devastated the Palestinian economy without naming it as such, the World Bank warned of the consequences if this continues.

2. Israel plans new Jerusalem settlement: In response to the report, Israel announced the approval of plans to further Judaize Jerusalem, bringing the number of settlers living illegally on Palestinian land in the Occupied West Bank to 570,000.

3. Shot West Bank woman ‘loses baby’: During an Israeli army raid in the West Bank, a pregnant woman was shot in the stomach and lost her baby.

Say No More!

Om liberalerna kunde bli lite mer, ja, liberala så kunde jag ägna lite mer tid åt annat. Här nedan en bra artikel som säger det ack så uppenbara.

(Ibland frågar jag mig varför liberalerna upprepar det Israel säger som om de vore ett eko.)
'AS SOON AS certain topics are raised," George Orwell once wrote, "the concrete melts into the abstract and no one seems able to think of turns of speech that are not hackneyed: Prose consists less and less of words chosen for the sake of their meaning, and more and more of phrases tacked together like the sections of a prefabricated henhouse." Such a combination of vagueness and sheer incompetence in language, Orwell warned, leads to political conformity."

Och till saken: vad är det som är rimligt egentligen i att palestinierna ska erkänna Israels rätt att existera. Egentligen.

"Actually, it asks even more. Israel wants the Palestinians, half of whom were driven from their homeland so that a Jewish state could be created in 1948, to recognize not merely that it exists (which is undeniable) but that it is "right" that it exists — that it was right for them to have been dispossessed of their homes, their property and their livelihoods so that a Jewish state could be created on their land. The Palestinians are not the world's first dispossessed people, but they are the first to be asked to legitimize what happened to them."

Och jag måste fylla på med lite Ilan Pappe. I en artikel i Washington Post menar han att sionismen är det största hotet i mellanöstern. Han har dock tröttnat på bristen på moral och etik i dagens Israel och flyttar därifrån. "When I was struggling against public denial of what occurred in 1948, I was still hopeful," säger han och fortsätter: "But the fact that denial has disappeared is even more worrying. It means that my outlook and theirs is unbridgeable. This is a basic problem of morality and ethics now."

Och ett litet tillägg från en annan artikel i Washington Post som handlar om en annan av de nya historikerna nämligen Benny Morris: Benny Morris menar att Ben-Gurion borde varit än mer drastisk i den etniska rensningen (notera att han icke förnekar etnisk rensning.) "Among his more surprising contentions was that Ben-Gurion should have expelled more Palestinians during the 1948 war to leave a stronger Jewish majority between the Mediterranean Sea and the Jordan River.
"If the man was already driving out people, maybe he should have gone the whole hog," Morris says now. "Perhaps in the end population exchanges and transfers, although they may have caused great suffering at the time, may in the long run have been better for everyone concerned."

Ilan Pappe dyker upp här med:

"Pappe, a senior lecturer at the University of Haifa, shared countless lecture hall stages with Morris after their first books appeared, and the men became friends. Now they no longer speak, their relationship poisoned by a series of angry public exchanges rooted in their vastly different interpretations of Israel's history.
"Morris bothers me for what he represents, not as a person," Pappe says during a visit to his cluttered university office. "The extremes he is willing to go to justify Zionism and the prejudice he shows against the Palestinians is shared by so many Jews.""

Fotnot: Egentligen har jag idag bara suttit och läst Angry Arab. Och där stött på det ovanstående.

Anti-Semitism Och Förintelsens Dag

Denna dag, är väl värd att ha som riktmärke för vad hatet och desperationen kan göra med människor. Ungefär 6 miljoner judar mördades under andra världskriget. Därtill ett antal miljoner icke-önskvärda till. (Det som är sant är ju att en hel del judar var kommunister också. De mördades alltså i egenskap av att vara jude och kommunist. Men att mörda kommunister brukar i regel inte ses som lika allvarligt. Jag antar att det beror på att man menar att kommunisterna i sin tur annars hade mördat ett antal människor.)

Heinrich Himmler höll ett tal den 4:e oktober 1943 där han sade följande: "En grundprincip gäller varje SS-man - att vara ärlig, anständig, lojal och kamratlig mot männi­skor av vårt eget blod och inga andra. Om andra folk lever i välstånd eller dör av hunger intresserar mig endast i den mån vi kan använda dem som slavar för vår kultur... Jag vill nu i all öppenhet ta upp ett mycket svårt ämne... judeevakueringen, utrotningen av det judiska folket. Det hör till de saker som är lätt att säga... Men då vet man inte vad det betyder... att stå inför hundra, femhundra eller många tusentals lik. Att ha uthärdat detta och - frånsett några fall av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga har gjort oss hårda. "

Det här citatet är också en öppning för något annat. Det här hade nämligen också varit en utmärkt dag för att problematisera anti-semitismen. Det vill säga, att skilja den historiska europeiska anti-semitismen och den faktiskt existerande anti-semitismen i mellanöstern. För den finns ju. Både skillnaden och anti-semitismen i mellanöstern finns.

Problemet är ju att sionisterna arbetar för att inte problematisera någonting. De vill mer än gärna ha en global närmast konspiratorisk anti-semitism. När Henrik Bachner och Helene Lööw gjorde sin undersökning om anti-semitism var den onekligen gjord för att bekräfta undersökarnas "värsta" farhågor. Med hjälp av anti-semitismen rättfärdigas Israel som stat och man kan förklara bort de allra värsta övergreppen från Israels sida (eller som Fredrik Malm gjorde, skämta om dem.) Sionisterna vill göra likhetstecken mellan judendom och sionism och dessvärre följer många med på det tåget i mellanöstern, tragiskt ovetandes om den björntjänst de gör sig själva och kampen för palestiniernas rättigheter. Sionisterna säger sig företräda världens judar och gör därmed världens judar en otjänst.

Boken som jag tidigare har nämnt av Ilan Pappe och som totalsågades, med hjälp av ett försök till karaktärsmord och med ett par inte så diskreta lögner, av Svensk Israelinformations Samuel Danofksy, kommer inte ens att komma så långt som att bli omtalad och recenserad i USA såsom Carters bok gjorde. Men USA är ju ett land som i sin tur är uppbyggt på förintelse av människor och etnisk rensning. Ett land som har monument om Förintelsen men inte har något om utrotandet av ett stort antal folkslag på sin egen hemmaplan.

Israel hade aldrig existerat idag om inte den europeiska anti-semitismen funnits. Jag kan förstå om sionister i viss mån ville utnyttja förintelsen i politiska syften, (förföljelsen av judar hade ju ändå pågått i så oerhört lång tid i europa), för att på något sätt skapa sig en trygg oas. Jag ser inte det i sig som omoraliskt eller oetiskt. Det omoraliska och oetiska ligger i brotten som begicks och begås i sionismens namn och förnekandet av de brott sionismen begått och begår.

Historien berättas av den som har makten att berätta den. Historien förfalskas inte alltid, den kan i viss mån berättas selektivt och delar kan ignoreras helt. Men, jag tror att bland de framsteg som görs i världen så är det på områden som forskning och historieforskning.

Men att förneka katastrofen 1948 är att vara förnekare och förfalskare av historien. Det är sant att palestinierna inte har råkat ut för samma öde som europas judar, men det är väl ändå ingen ursäkt. När Samuel Danofsky förnekar att den etniska rensningen startades innan kriget 1948 ägnar han sig åt historieförfalskning. Han borde veta det vidriga i att förfalska historien. Men bryr han sig om palestinierna?

"Still, even in America, where Nakba denial is as obligatory as Holocaust denial is condemned, objective historical truth is available in Professor Pappe's book for anyone who cares."

Vad gäller historien om anti-semitism, så saknar jag verkligen en ärlig och fruktbar diskussion. Språket är oerhört viktigt. Det är onekligen en kamp om begreppen. Men, vad liberaler och andra oförtrötterliga Israelapologeter ofta gör när de tar ordet anti-semitism i sin mun är att de förminskar begreppet. Det är tragiskt att de inte inser det, men jag misstänker att det är ofta av ren och skär intellektuell lättja som det görs, inte för att man är korkad. Därtill är onekligen ett problem i debatten Israel-Palestina, att det politiska har blivit personligt. Debatten, vilket kan märkas på diverse forum, infekteras snabbt av anti-semitism och rasism. Det förhindrar fruktbara diskussioner.

Men vad gäller anti-semitismens upphörande i mellanöstern lyssnar jag på Lenni Brenners råd:
"if you want to end todays 'anti-Semitism' against Jews, end Zionism´s 'anti-Semitism' against the Palestinians."

Per Gahrton Rekommenderar Också Ilan Pappes "The Ethnic Cleansing Of Palestine."

I gårdagens Aftonbladet skriver Per Gahrton om boken jag tidigare rekommenderat.

"Håller Israel äntligen på att hinnas upp av sitt mörka förflutna – den systematiska utdrivningen av minst 700 000 palestinier från ockuperat område 1948–49? Länge framfördes den bistra sanningen mest av arabiska och palestinska forskare och i viss mån FN-organ och människorättsorganisationer. Sedan slutet av 80-talet har dock också israeliska historiker grävt i arkiv och påvisat att massflykten drevs fram av massakrer, våldtäkter, summariska avrättningar. Men inte förrän nu, genom den israeliska historikern Ilan Pappés nyutkomna The ethnic cleansing of Palestine (Oneworld Publications, London 2006) klargörs bortom allt tvivel att utdrivningen inte ”bara” berodde på krigets fasor utan också var resultatet av centralt israeliskt beslutsfattande och noggrann förhandsplanering."

Undrar hur man kommer tala om den här boken på de liberala tidningarnas ledarredaktioner och sidor? Mitt tips: med största möjliga tyssssssssssssssssssstnad.

Ord Och Inga Visor

Ilan Pappe skriver om situationen på Västbanken och Gaza. Det är ord och inga visor:

"There is still no other way of stopping Israel than besides boycott, divestment
and sanctions. We should all support it clearly, openly, unconditionally,
regardless of what the gurus of our world tell us about the efficiency or raison
d'etre of such actions."

Jag rekommenderar än en gång hans bok The Ethnic Cleansing of Palestine.