”Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel.”

Passande nog läser jag den helt lysande boken ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström. En bok om rasismens Danmark. Hur partierna kom att följa en speciell rasistisk diskurs när det kom till invandrarna och då främst utomeuropeiska invandrare. Ikväll gick även dokumentären ”De kallar oss rasister” av Lena Sundström på fyran och på radion kör Kalle Larsson över Nyamko Sabuni i en debatt med Sabuni om folkpartiets senaste integrationspolitiska utspel och han konstaterar krasst att folkpartiet gör alltid ett sånt här utspel en månad före valet. Ja i varje fall, sedan år 2002. Och att man gör det utifrån ren populism. Ungefär då, år 2002, var det man först försökte göra upp med den rasistiska retoriken från danska folkpartiet, innan man anpassade sin egna integrationspolitik efter danskt mönster (även om man inte gick lika långt och höll tand för tunga.) I ord kritiserade man det danska folkpartiet samtidigt som man lärde sig strategier och taktik från ett annat rastiskt danskt parti, Venstre. Man upptäckte de billiga utspelens charm. Det kostade bara folkpartiets socialliberala själ.

Folkpartiet höll på att åka ut, när man med mediala utspel fångade väljarnas uppmärksamhet. Det är inte oväntat att folkpartiet i kampen om att få höras, om att få synas, i den bittra kampen om dagordningen konsekvent knåpar ihop förenklade och tillspetsade budskap till väljarna. Se på oss! Vi är handlingskraftiga! Vi lyssnar på väljarna! Det må vara spekulativt men det kan tillfälligt fånga en del väljare som ändå inte kan se någon större skillnad mellan partierna. Minst ett rasistisk utspel per val ska locka väljarna till FP.

Nyamko medger i grund och botten i radiodebatten att förslaget inte är helt genomtänkt. Hon tycker att problemet måste lösas, med för få invandrare i arbete: och börjar med lösningen även om hon inte vet om det ens är en laglig lösning. Samtidigt som det handlar om lönedumpning.

Som Magnus Dahlstedt skriver i antologin ”Den bästa av världar? Betraktelser över en postpolitisk samtid.” (2008) : ”Den mix av neoliberala (riktade mot ”bidragsstaten”) och rasifierade ( riktade mot invandrare) element som kommit att karakterisera fp:s integrationspolitiska hållning återspeglar en allmän politisk-filosofisk paradox, nämligen den motsägelsefulla relation mellan å ena sidan frihet och å andra sidan paternalism och auktoritär styrning som har långa anor inom den liberala tanketraditionen.”

Han menar att fp sedan år 2002 har använt integrationsfrågan som ett politiskt varumärke. Detta beror i sin tur på att det finns två centrala processer i det postpolitiska Sverige: politikens successiva medialisering och politikens rasifiering. När ideologierna tunnas ut blir politiken utspelsbaserad och frågor som dessa tar upp utrymmet, och det handlar om krav och skyldigheter. Det är ett ändrat språk. Rättigheterna kommer alltmer i skymundan.

Det handlar om en rasism som säger sig vara något annat. Man spelar anti-rasist: talar i kodord, om universella värden. Men samtidigt måste man positionera sig inför valet. Och det gäller att ta den enkla vägen. Vara konkret och tydlig (men visionslös och kortsiktig). Det är ont om tid.

Där det finns en vind, är det alltid frestande att sätta segel, säger en socialdemokrat i Danmark som för att förklara hur det i stort sett kan vara så att samtliga partier i Danmark valt att flirta med främlingsfientligheten och islamofobin.

Å andra sidan, som Montaigne, skrev för fem hundra år sedan, ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till. Folkpartiet må kränga valfläsk och kanske håller sig kvar vid makten, men frågan är om man har sålt sina ideal för att köpa sig de röster man vill ha.

DN SR

Honduras Och Liberalerna

Apropå liberaler och deras selektiva liberalism, så är det väl värt att nämna det faktum att man i Den Liberala internationalen, LI, har utsett den honduranske kuppresidenten Roberto Micheletti till en av sina vice ordförandeposter. Micheletti kommer att tillträda efter att han har avgått som president.

Angående detta säger Folkpartiets Internationella sekreterare, Fredrik Svensson, till Arbetaren Zenit att alla medlemspartier, inklusive honduranska Liberala Partiet, har rätt att själv utse en vice ordförande. Micheletti skulle därmed inte kunna nekas posten med mindre påföljd än att Liberala Partiet utesluts. Detta vore kanske ingen dum idé eftersom det Liberala Partiet bevisligen verkar frångå en viktig liberal fråga: gällande demokratins vara eller icke-vara. Men som tur är finner ju alltid liberaler kryphål.

Fredrik Svensson hänvisar nämligen även till Internationalens resolution om Honduras, där följande sägs: ”Landet gick igenom allvarliga oroligheter provocerade av presidentens brott mot grundlagen. [...] LI tror att det internationella samfundets stöd för att försäkra att de kommande valen i Honduras blir fria, rättvisa och demokratiska är avgörande”.

På så vis lyckas liberalerna kritisera, den folkvalde, Manuel Zelayas påstådda grundlagsbrott, utan att fördöma själva statskuppen, och därtill ställer ställer man inga krav på Zelayas återinsättande för att erkänna valet.

Sådan är liberalismen. I en demokrati måste man rösta rätt, annars kör man mot rött.

I DN:s analys är detta också intressant: "Det är första gången som Lula da Silva och Obama offentligt är i konflikt med varandra, och bedömare menar att det också är första gången som president Lula, ansedd som en enande kraft, ”hänger på repen” i en internationell konflikt."

Lula hänger alltså på repen, vad nu det egentligen innebär, för att han till skillnad från Obama har tagit kraftfullt avstånd från statskuppen och för att man definierar statskuppen som en statskupp.

En Palestinsk Pseudostat

Förtrycket fortsätter mot palestinierna. Uppgivna palestinska ledare funderar på att utropa en stat. Det handlar dock om en egen stat med en massa närmast oöverstigliga problem, inbyggda och planterade i denna ”stat”. Att officiellt stödja tvåstatslösningen har annars alltid varit liberalernas alibi för att de tar palestiniernas situation på allvar. De har dock aldrig någonsin gett sig in i att förklara hur en sådan stat i praktiken skulle se ut. Man har inte heller gjort något allvarligt försök till att verkligen stödja palestinierna. Staten Israels säkerhet går ju före alla inblandade individers rättigheter.

Det är på mark med 500 000 bosättare/ockupanter som de inte särdeles demokratiskt valda palestinska ledarna tänkt utropa sin stat. Det är med gränser kontrollerade av Israel man tänkt utropa sin stat. Och med sin pyttelilla, extremt trångbodda stat, kommer man inte längre vara statslösa. Att vara statslös har varit hur hemskt och bisarrt det än låter, haft en taktisk fördel för palestinierna. Men man kommer med sin fiktiva statsbildning ha cementerat ett apartheidsystem med ett antal bantustans.

Rätten att återvända för palestinierna kommer att försvinna som krav. Att utropa en stat gör ingenting för majoriteten av palestinierna. De i diasporan, flyktingarna. Deras drömmar överges. Palestinierna splittras ytterligare. Palestinierna i Israel fortsätter att vara andra klassens medborgare för all framtid.

En annan risk ligger ju i den demokratiska problematiken. Redan nu ser vi hur Västbanken, med stöd av väst och Israel, har tenderat att allt mer likna en polisstat styrd av PA. Det handlar om en palestinsk myndighet som i grund och botten gjort allt för att göra kolonialherrarna glada. Man har låtit Israel ta makten över vattnet, man försöker hålla demonstranter på mattan, arresterar oliktänkande, fördömer Hamas, erkänner staten Israels rätt att existera. Med så lättkuvade förhandlare blir det naturligtvis en munsbit för Israel när förhandlingar väl ska ske mellan två stater.

En palestinsk stat skulle bli en stat där Israel kontrollerar de palestinska gränserna och luftutrymmet. När ockupationen ”slutar” enligt västbankseliten – se Gaza btw- kommer israelisk propaganda att ta en viktig seger. Plötsligt är man inte längre ockupanter officiellt. Palestinierna har själva valt detta och nu har ju palestinierna sin stat. Detta trots att ockupationen i praktiken kommer att fortsätta. Och majoriteten av palestinierna kommer inte att nöja sig med detta. Våldet kommer åter att blossa upp. Liberaler och sionister kommer att peka på att nu har palestinierna sin stat och ändå brukar de våld. Se hur opålitliga och våldsamma palestinierna är! Någon palestinsk armé kommer inte att tillåtas. Man kommer att förbli oskyddade mot israeliska ”självförsvarsinvasioner” som naturligtvis kommer att ske i ”förebyggande syften”, även om man kommer att ha svårt att hävda att palestinierna har massförstörelsevapen.

Salam Fayyad, premiärministern, kommer säkerligen få en del stöd av västvärlden, då han är omtyckt av västvärldens ledare. Med andra ord kommer vi i våra ”fria” tidningar få läsa ganska positiva omdömen om honom. Av palestinierna fick han 2 % av rösterna senast. (Det är inte heller så att han är speciellt betrodd i Fatahs led heller. Fayyad är oberoende.) Det är möjligt att om nya val skulle ske att hans popularitet skulle stiga, dels av det skäl att han nu syns mer och står relativt fri från det korrumperade Fatah och från Abbas och Dahlan.

När exempelvis Jinge stöder planen gör han det för att han inte längre ser någon som helst möjlighet till rättvisa. Han ser inga alternativ. Han vill minimera lidandet för palestinierna. Det är ett sista desperat drag för palestinierna enligt devisen: ”det kan inte bli värre”. Men det kan det. Jinge är trött på förhandlandet. Men har tar grundligt miste om han tror att ett utropande av en palestinsk stat skulle betyda en palestinsk stat utan förhandlingar. Det är snarare så att den palestinska myndigheten tror att om man är en stat har man större tyngd i förhandlingarna. Att Fayyad och Fatah skulle sluta försöka med förhandlingar med Israel är naturligtvis en omöjlighet.

Men när palestinierna spelar ut sitt sista kort har man ingenting längre att förhandla om, men ändå kommer man tvingas förhandla, och de som ska förhandla är de som har gjort det hittills med fruktlösa resultat. Man har sin stat. Sitt medborgarskap. Och så sitter man där med sina bantustans och alla dessa palestinier i diasporan, och som andraklassens medborgare i staten Israel. Det är ett Palestina dömt till konflikt och fattigdom, till korruption och hopplöshet. Med Virgina Tilleys ord: ”den nuvarande omöjliga situationen blir permanent.” Virginia Tilley gör dessutom viktiga observationer från anti-apartheidkampen i Sydafrika. Att utropa en palestinsk stat nu vore helt enkelt ett fatalt misstag menar hon.

Ur demokratisk, liberal, humanistisk, antirasistisk och moraliskt-etisk synpunkt så är tvåstatslösningen inte acceptabel. Det är en lösning som pekar ut palestinierna, ursprungsbefolkningen, som mindre värda, ett folk man måste ta en form av minimal hänsyn till – det israeliska tolkningsföreträdet gäller när det kommer till tvåstatslösningen (även om för många sionister är det ett sätt att dra ut på tiden och stjäla mer mark och bygga ut ockupationen ). Det är i dagsläget enbart skenbart en mer praktisk och trovärdig lösning än enstatslösningen. Naturligtvis kan ingen heller i nuläget tro på en enstatslösning. Sionisterna är för starka och har USA och EU som backar upp de i kampen mot palestinierna. Fast det finns saker som talar för palestinierna. Den demografiska utvecklingen oroar Israel. Samtidigt har solidaritetsaktionerna världen över för och med palestinierna ökat. Den israeliska propagandan blir alltmer Bagdad Bob-liknande. Palestinierna vägrar låta sig kuvas. Det ökade israeliska förtrycket kan ses som samma typ av desperation som drabbar stater med stora problem.

Men den stat palestinierna skulle få hur skulle den se ut? Salam Fayyad drömmer om ett fritt och rikt Palestina. Oberoende av Israel. En egen flygplats! Salam Fayyad drömmer. När PA har tagit emot miljarder av dollar i bistånd har det enda som skett att man blivit biståndsberoende och korrupta. Fayyad vill avsluta ockupationen när den fortfarande är kvar. Det är en pseudostat. En pseudostat som förvisso kanske skulle gynna västbankseliten. Vilket är en variant av det där med kakan. Det är som att planera att ha kvar kakan, när någon annan långsamt äter upp den. (Haltar liknelsen? Jodå.)

Efter många år av förtryck och ofrihet kan man förstå tanken bakom idén. Det är lätt att inse den omedelbara lockelsen av en egen stat. Men det kan visa sig vara ett oåterkalleligt fatalt misstag. Därför krävs det stor palestinsk samling bakom detta. Beslutet ska inte tas av några icke-valda palestinier. Och i slutändan kommer detta beslut att bestämmas av Israel och USA om det godkänns eller inte.

Det viktiga är dock inte om det är en stat eller två eller fjorton utan hur man ska kunna skapa en stat med lika möjligheter och likvärdiga medborgarskap för alla som bor där. Det elementära borde vara respekten för varje individs okränkbara rättigheter mellan jämbördiga människor – judar, kristna, muslimer, och så vidare. Det är frapperande hur lite hänsyn till denna grundläggande rättighetsaspekt för samtliga individer som västvärlden och våra kära liberaler tar. Det är alltid staten Israels egenmäktigt uttalade säkerhetsaspekt som går före individernas rättigheter.

Palestinierna behöver en riktig stat inte en symbolisk pseudostat. Dessutom är rasismen ofrånkomlig i sionismen och det i sig skapar obotliga missförhållanden.

Även Ali Abunimah, EI, argumentar emot en palestinsk stat i nuläget. "Liberation, Not A Fictitious Palestinian 'State'"

På Västbanken, Där De Goda Infödingarna Bor

Den verkliga berättelsen om Israel/Palestina kan inte begränsas till att förklaras med det som hände/händer/pågår i Gaza. Eller med Hamas. Enligt Ben White i Guardian är det vad som sker på Västbanken som är det mest talande.

På Västbanken har de israeliska övergreppen ökat. Ockupationen har ökat. Och så här kan ockupation se ut, på västbanken, där de goda infödingarna bor:

For three consecutive days this week, Israeli forces invaded Jayyous, a village battling for survival as their agricultural land is lost to the wall and neighbouring Jewish colony. The soldiers occupied homes, detained residents, blocked off access roads, vandalised property, beat protestors, and raised the Israeli flag at the top of several buildings.

Men för svenska liberaler är det Israels existens som är prio ett. Ni vet den redan existerande staten Israel. Svenska liberaler har försvarat den de facto existerande staten Israels politik med att Israels existens måste erkännas. Detta samtidigt som palestinierna som inte har en egen stat ser sin potentiella stat förminskas för var minut som går framförallt på Västbanken. Samtidigt försöker Israel övertyga palestinierna i Gaza, att vara mer som palestinierna på Västbanken, genom blockad, belägring och bombardemang.

De goda palestinierna på Västbanken, som för var dag med egna ögon ser sin del av Palestina krympa, styckas upp, ska alltså vara ett föredöme för palestinierna i Gaza. På Västbanken regerar den av Israel valde palestiniern Mahmoud Abbas. (Han är ej längre är vald av palestinierna.) I förra veckan konfiskerades mer mark av Israel på Västbanken. Bönder på Västbanken har blivit beskjutna av israelisk militär när de försökt bruka sin mark med dödsfall som följd. Demonstrationer mot en mur som förstör palestiniernas odlingar har mötts av tårgas och skarp ammunition från den israeliska militären med dödsfall som följd. Människor kidnappas från sina hem och fängslas varje vecka, utan tårdrypande vädjanden från Väst som till exempel gällande den tillfångatagna israeliska soldaten Gilad Shalit som många av oss till och med kan namnet på till skillnad från de anonymiserade palestinierna.

Samtidigt räcker det inte för de statslösa palestinierna att erkänna att den existerande staten Israel existerar. De statslösa palestinierna, flyktingar och etniskt rensade, ska även erkänna den existerande staten Israels rätt att existera. Flyktingar som en gång bodde där Israel idag existerar, ska alltså erkänna Israels rätt att existera på den plats där många av de själva en gång bodde. Man ska erkänna att den stat som gjort de så illa genom åren har en rätt att existera, när man själva inte ens har en egen stat. Därtill ska man erkänna en stat som ännu inte bestämt sig för hur mycket mer mark av palestinierna man ska ta. Är inte detta krav både moraliskt förkastligt, en smula cyniskt och i ärlighetens namn, i praktiken helt onödigt? Hamas, hur illa man än kan tycka om deras politik, har nämligen i praktiken erkänt Israels existens genom erkännandet av tvåstatslösningen. Detta räcker inte menar Israel och därmed även de västerländska och svenska liberalerna. De koloniserade måste kuvas mer än så för att få Västs samtycke. Detta sker dessutom när exempelvis det israeliska partiet Likud inte erkänner en framtida palestinsk stat. Hänger ni med i den liberala logiken?

De statslösa palestinierna kanske inte förstår det idag. Och det är nog tveksamt att de någonsin kommer att förstå eller övertygas om den västerländska liberalismens logik. För att citera den palestinska poeten Mahmoud Darwish, en fråga även tillägnad de svenska liberalerna:
Jag frågar er, ärade damer och herrar:
Har alla människor rätt till sin jord?

Det Koloniala Tolkningsföreträdet

Allt är som det brukar vara i mellanöstern skriver Per Ahlin på DN:s ledarsida i en artikel som behandlar palestinierna enbart som ett problem för Israel. Inte som ett folk med rättigheter. Inte som ockuperade, belägrade och berövade sina grundläggande liberala rättigheter.

Han skriver :

Gaza är ett ständigt pågående huvudbry för Israel. Den ensidiga reträtten gav inte önskad säkerhet och utgör, tillsammans med återtåget från södra Libanon, i många israelers ögon ett bevis för att eftergifter är farliga.

Här undrar jag vad Per Ahlin menar med den ensidiga reträtten. Varifrån skulle palestinierna gjort reträtt? Borde palestinierna gett upp delar av Västbanken då? Och då får man väl säga följande: antalet bosättare har ökat med fler människor på Västbanken än vad det fanns bosättare i Gaza.

Och Per Ahlin fortsätter med det koloniala tolkningsföreträdet och en häpnadsväckande brist på förståelse för situationen när skulden läggs på oresonliga och kompromisslösa palestinier:

Blicken måste riktas längre fram, och långsiktigt är den israeliska strategin tydlig. Den handlar om att koncentrera ansträngningarna till Västbanken, där det i Israels ögon finns trovärdiga palestinska företrädare. Målet är att visa att fredsvilja och beredskap att kompromissa lönar sig och att den av Hamas valda vägen endast leder in i en destruktiv återvändsgränd.

Så hur har palestiniernas tidigare kompromissande fungerat under alla dessa år? Vad har palestinierna vunnit genom åren? Den av Hamas valda vägen? Vilken väg är det? Motstånd mot ockupationen? Det är för övrigt på Västbanken Israel fortsätter utbyggandet av ockupationen.

Tillägg: Samtidigt som Per Ahlin oroar sig för Israel letar nu palestinerna i Gaza efter mat bland soporna. Allt är inte riktigt som det brukar i mellanöstern med andra ord. Det är värre än vanligt för palestinierna.

(Inom parentes sagt: Sant och visst är det att palestinierna för tillfället har ytterst få bra politiska företrädare. Hamas och Fatah är båda usla alternativ. )

"I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free"

Valet är över i USA Barack Obama har vunnit och det anses generellt som en seger för demokratin att en svart man nu har vunnit valet i USA. Och naturligtvis, med tanke på USA:s historia, är det ett framsteg. Samtidigt så råder en ekonomisk kris i världen och i USA. De som drabbas hårdast är kvinnorna. Speciellt svarta kvinnor. Fattiga svarta kvinnor. Det är ett problem på flera sätt. Ur exempelvis en demokratisk aspekt: I USA finns ingen möjlighet att ett av de två partierna tar parti för dem. Tar upp kampen för dem.

Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.

Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.

Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.

Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.

Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”

Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.

Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.

Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.

En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.

(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)

...Och Nu Till Något Helt Annat. Eller?

Det skall protesteras mot FRA under parollen Hoppets Demonstration. Demonstrationens budord:

Vi protesterar för:
frihet
demokrati
yttrandefrihet
rätten till privata utrymmen
rätten till privat kommunikation
ett rättvist samhälle
ett fritt samhälle

mot: massavlyssning
massdatalagring
kvarhållande av massdatalagring
omotiverad videoövervakning
uppluckringen av rätten till privat kommunikation mellan
jurister och klienter
läkare och patienter
biktfäder och biktare (kontakten mellan trosförbund och dess medlemmar)
journalister och källor
uppluckringen av gränsen mellan polismyndighet och militär underrättelsetjänst
ett system byggt på misstro

Fint så. Låt mig nu lite hastigt vara en aning ofin och byta ämne. För jag kan nämligen konstatera att många som skriver under på detta och går med i en demonstration med ovan nämnda punkter också stöder Israel i sin kollektiva bestraffning av palestinierna.

Sionistisk Familjepolitik Gentemot Palestinierna Och Andra Orättvisor

Israel fortsätter naturligtvis med sina brott och den "upplysta" "liberala" västvärlden håller käften. Israel splittrar familjer: tvingar människor från västbanken till Gaza (beroende på var deras registrerade adress är någonstans), samt försöker utpressa människor att bli ”informatörer”. Vill du få adekvat sjukvård? Nå! Bli informatör! De som vägrar riskerar att dö, bli blinda eller försämra sin hälsa drastiskt.

Vad gäller att splittra familjerna innebär det faktiskt att man med tvång håller familjer isär från varandra. Om man hade någon vilja till fred med palestinierna så skulle man naturligtvis inte hålla på med såna här grymheter. Det handlar om två metoder Israel använder för att splittra familjer: dels förvägrar man ansökningar från familjemedlemmar om att få återförenas, och dels söker man med militär igenom hus för att leta upp ”illegala”. Tänk er det. Tänk er det. Du är inte skriven på adressen. Så du deporteras. Bort från din familj, bort från palestinskt område, ditt hemland, av människor som ockuperar ditt land. Borde inte en sån här familjepolitik åtminstone få våra kristdemokrater att protestera?* Äkta makar hålls separerade från varandra, barn från sina föräldrar.

Det mesta i Israels politik gentemot palestinierna är till för att splittra palestinierna. Och även förnedra palestinierna. Så tror du fortfarande på fredsprocessen? Gör du? Nä. Tänkte väl det.


* Naturligtvis inte. Lika lite som det går att vädja till liberalerna om att applicera sina liberala värderingar att gälla även för palestinierna.

Det Cyniska Israel

Så vad ska man ”hoppas” på i Israel efter Olmert? Kanske en man som en gång talade om att döda 70 palestinier per dag. Det var lagom många tyckte han liksom. Ett pris värt att betala. Shaul Mofaz är en hårdför man vilket han bevisat under sina år i Israel, både som minister och i det militära. Knappast någon som kommer att hjälpa palestinierna att få sin stat. Inte för att det råder brist på hökar i Israel, med föga respekt för palestinska liv, som exempelvis Barak visar med sitt löfte om nya attacker mot ghettofängelset Gaza.

Nu går det ju att döda palestinier på flera sätt. Man kan förvägra dem vård. Det händer ju att palestinier dör när de inte släpps igenom till sjukhusen. Senast i förra veckan rapporterades det om fem människor som dog inom loppet av 24 timmar på grund av detta. Det är med ofattbar cynism Israel agerar gentemot palestinierna. För att de ska släppas igenom för att få den vård de behöver kan de tvingas bli informatörer, tjallare, förrädare, golare. Israel utnyttjar alltså den misär man själva skapat till sin egen fördel. Denna fördel visar dock på Israels kroniskt kortsiktiga tänkande.

Lite sionistisk rysk roulette. Israels moral har redan spelat. Och förlorat.

Ps! Läs gärna även journalisten Mohammed Omer om sin situation som journalist efter misshandelsvälkomnandet. Publicerades först i The Nation, nästan som en vädjan till människor i USA: Hör på oss. Lyssna även på oss.

Jinge. Svensson.

Olmerts Förakt Och Öppna Rasism Öppnar För Mer Etnisk Rensning

"

Whoever thinks its possible to live with 270,000 Arabs in Jerusalem must take into account that there will be more bulldozers, more tractors, and more cars carrying out [terror] attacks.

“Ehud Olmert, premiärminister i mellanösterns enda "demokrati".

Vem som än tror att det går att föra fredssamtal med Israel måste ta Israels öppna och mycket medvetna rasism i beaktning. Vem som än tror att det går att skapa ett Palestina måste ta Israels fortgående ockupation, etniska rensning och utbyggande av bosättningar på ockuperat område i beaktning. Vem som än tror att palestinierna ska kunna förhandla och medla med Israel måste ta medlaren USA:s löjeväckande odiskreta favoriserande av Israel i beaktning.

Annars är ju bulldozern ett välkänt gammalt vapen i Israels fortgående etniska rensning. Men det är ju också sen gammalt: brott begågna av Israel skall accepteras, till och med applåderas, såsom självförsvar, oavsett hur ologiskt det än blir ur en liberal aspekt.

Rawia Morra: Ehud Olmert öppnade sitt regeringsmöte med att berömma Shabak för avrättningen av Jalal al-Din Natsha i hans faders hus. Natsha var anklagad för att ligga bakom attentatet i Dimona.

Modern hade hämtats för att övertala sin son att överlämna sig till israelerna då han befann sig i familjens nya hus som höll på att byggas. Han vägrade. Man sköt skott, granater, satte eld på huset och sprängde det till pulver till slut när Jalal al-Din i sin desperation sköt mot angriparna. Jag har själv aldrig sett något liknande. Det var verkligen bara pulver kvar
Till modern sa man: Du kan gå nu. Du kan inte identifiera kroppen för han är “söndersmulad”. Det är vad den tillintetgorda modern berättade för media när morgonen kom. Och det jag såg på teve var svarta bitar ihopsamlade på en bår. Huvudet lär ha hittats så sent som i eftermiddagen idag.

Vad än Jalal al-Din hade gjort, så blev han där dömd och avrättad, som så många andra, utan rättegång."

Elitism A´ La DN

Om den globala elitens ansvar skriver idag DN-liberalen Ragnar Roos om. För honom är denna globala elit något positivt. Ledaren tar sin utgångspunkt i en bok av David Rothkopf "Superclass: The Global Power Elite and the World They Are Making som Ragnar har läst. Överlag är han positivt inställd till boken. De två delar sin syn på kapitalismens förtjänster och det positiva med dess ojämlika distribution av pengar.

”Superklassen har vuxit fram parallellt med globaliseringen, en process som på det hela taget gagnat hela världsekonomin och lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom”.

Det är en sann liberal överdrift över individers inflytande över världshistorien. Individer som formar en elit. Det känns som om vi här tar ett par steg tillbaka i världshistorien, men:

”Globala orättvisor måste bekämpas. Det gör de bäst med liberala värden. Insiktsfulla eliter kan vrida utvecklingen mot en bättre värld - en egoistisk, kortsiktigt styrd superklass kan skjuta hela globaliseringen i sank.”

Detta är naturligtvis vad privilegierade anser om demokrati. Eliten ska styra vår värld framåt. Intressant är att Bono är med på denna lista. Han kännetecknar ”the good guys”. Om alla dessa individers inflytande var och en får ses som perifert, så är Bonos det om något. Hans inflytande över världspolitiken innebär att han får synas på fotografier med sina solbrillor med ett brett leende bredvid maktens män och bli en egofixerad symbol för Det Goda Världssamvetet.

Som exempel på en bad guy finns Ekvatorialguineas diktator Teodoro Obiang Nguema. Huruvida Bush med flera skulle kunna vara bad guys antyds naturligtvis inte. Men USA:s inflytande får väl fortfarande kategoriseras som ganska stort. För det är inte George W. Bush som individuell medlem av en elit som är av vikt.

Intressant är också att man uppenbarligen inte ser detta som ett eventuellt demokratiproblem med en elit som har så här mycket makt. Men det här är naturligtvis skrivet av en DN-liberal. Så länge eliten hyser rätt åsikter är det inget demokratiproblem. Men i artikeln finns dock ett hot mot dessa goda liberala värden. Det kommer österifrån.

”Superklassen kan välja att agera för de stora massornas välbefinnande av ren självbevarelsedrift - det kan vara det nödvändiga pris den globala eliten måste betala för att bevara stabiliteten. Den kan också ta sig dit genom att låta sig styras av klassiska värden som frihet, jämlikhet och broderskap. På den punkten ger Rothkopf uttryck för en oroande pessimism. I takt med att världsekonomins tyngdpunkt förskjuts österut får mäktiga människor från en kulturkrets som är mindre orienterad åt sådana värden större inflytande.”

Självgoda okritiska liberaler får man ibland för mycket av. Framförallt när det handlar om att selektivt välja ut lägen att vara liberal i. Det är lätt att skydda sina egna intressen. Att vara liberal när det gäller en själv. De privilegierade ser inte problemen. De skyddar sig själva. Att delar av världen lyfts ur fattigdom beror naturligtvis inte på de stora klyftorna i världen. Fattigdomen skulle vara mindre, med mindre klyftor.

Kapitalismen är inte ett system som skapar en ansvarstagande elit. Men den skapar en elit. Det vi kan förstå är med andra ord det uppenbara: kapitalismen är ett ständigt hot mot demokratin. Ragnar Roos skriver om det själv, om än utan att tänka på det. Han är mer intresserad av de ekonomiska klyftorna som en möjlighet att lyfta människor ur fattigdom. Men ekonomisk ojämlikhet främjar inte tillväxt. Med den ekonomiska ojämlikheten, och de stora klyftorna, kommer en ökad skillnad i politisk makt: som dessutom i första hand arbetar för att åter öka klyftorna. Den främjar därmed uppenbart inte demokratin.

Ekonomikommentarer kommenterar klyftor.

Låt De Rätta Komma In

Den 20:e juli skrev Lisa Bjurwald ett litet inlägg på DN:s ledarsida, ej på nätet, om 3000 palestiniers flyktingsituation. Det var ingen kritik mot Israel, utan kritiken var riktad mot FN, och det faktum att Sudan kan tänka sig ta emot palestinier som flytt Irak-kriget. Är det vad FN kan erbjuda? FN är en fars menar Lisa.

Idag svarar en präst i svenska kyrkan, Peter Lööv, som arbetar med flyktingfrågor på DN:s insändarsida. Han menar att kritiken slår fel. ”Tragikomedin står inte FN för utan alla de länder som vägrar palestinierna asyl. Många är strandade i ökentrakterna på gränsen mot Syrien. En ström av palestinier har tagits emot av länder som Chile, Norge och Sverige. USA har hittills tagit emot nio palestinier från Irak under 2008. Flyktingarna möts av en vad Amnesty Internationell kalla ’global apati.’ ”

Som en liten fotnot tar jag åter upp Lisa Bjurwalds bibliska vädjan för att Gilad Shalit ska få återvända hem. Vad gäller palestinierna menar hon inte, Gud förbjude, att de ska få återvända hem. Däremot bör de få vara flyktingar på något bättre ställe än Sudan. Det är DN-Liberal humanism: vissa människor är mer värda än andra.

Samtidigt går det att läsa lite andra småmysiga nyheter från Israel. Israels militär gjorde en räd mot ett dagis, man tillfångatog 25 personer i Nablus, varav en kvinnlig palestinsk parlamentsledamot, en israelisk jeep körde över en palestinier för att sedan arrestera honom (han blev dock inte svårt skadad), och på en annan plats i Israel blev en palestinier attackerade av en mobb israeler när han satt i sin bil och väntade på sin syster. Några bosättare tänder eld på palestinska odlingar. Samtidigt dör en man på grund av att han inte får lämna Gaza för att få ordentlig vård. Allt detta under västvärldens hyllande av Israel. Men det är bara en vanlig dag för palestinierna på de ockuperade områdena. Inget att ringa nyhetsredaktionen för. Inget som avslutar DN:liberalernas evighetslånga liberala time-out vad gäller Israel/Palestina.

Motbilder. Rawia. Jinge. SVD

Om Vi Ska Ta Liberalismen På Allvar

Några folkpartister gick idag ut i DN och kritiserade FRA ur en liberal synpunkt och nu väntar jag på att man tar den liberala ideologin på allvar i en annan fråga med. Jag kan till och med hjälpa till på traven med en debatt-artikel som delvis är ett plagiat av dagens debatt-artikel.

Senvårens och sommarens intensiva debatt om FRA-lagen är unik i sitt slag. Många medborgare har blivit berörda, oroliga och engagerade. Det har på kort tid skapats en ny och bred rörelse för individens frihet i Sverige om FRA-lagen. Denna omfattar människor i alla åldrar, och med olika social bakgrund och politisk tillhörighet. Denna begränsning av individers rättigheter är ingenting emot de begränsningar av palestiniernas rättigheter som sker på daglig basis i Palestina. Vi vädjar därför till alla liberaler att ta ett steg tillbaka och öppna upp era liberala hjärtan för en ny och förutsättningslös diskussion om Israel och Palestina där även palestiniernas behov, rättigheter och människovärde tas med.

Det är ett allvarligt misstag att utpeka motståndet mot Israel som enbart uttryck för okunnighet, anti-semitism, och terrorism. Tro inte heller att motståndet företräds av isolerade terrorgrupper. Den upprörda debatten handlar ytterst om relationen mellan Israel och det ockuperade och belägrade palestina, något som ansvarskännande politiker, medborgare och debattörer måste ta på största allvar.

När staten Israel berövar palestinierna sina liberala rättigheter att självförverkliga sina liv berövar även Israel möjligheten till en verklig tvåstatslösning. För alla som kallar sig Israel-vänner bör vi därför också våga kritisera Israel, för Israels egen skull.

Flera nationer runt om i världen har, i skuggan av verkliga eller inbillade terrorhot, öppnat Pandoras ask när det gäller alltför långtgående motåtgärder. När man från Israels sida till exempel stänger muslimska välgörenhetsorganisationer berövar man människor möjligheten till livsnödvändiga hjälpmedel för att ta sig fram i sin vardag. Självklart måste Israel få skydda sig mot terrorism och militära hot, men de integritetskränkningar som följer med Israels agerande hör inte hemma i en modern, liberal rättsstat.

Vad vi vänder oss emot är den lösning som är implicerad i Israels själva politik gentemot palestinierna och som innebär att även andra än terrorister utsätts för integritetsinskränkningar och militära samt polisiära aktioner. Palestinierna drabbas av tusentals små inskränkningar som inte noteras av medierna, men som påverkar palestinierna i sin vardag. Vattenfrågan är ett exempel en sån fråga. Bosättarna använder fem gånger mer vatten än palestinierna som bara använder 70 % av vad WHO anser vara ett minimum för människan att använda. Den medicinska situationen är ofta akut för många palestinier, detta är något som ofta medvetet förvärras av den israeliska militären. Dagligen görs räder mot palestinska byar med förstörelse av egendom som följd. Från israeliskt håll fortsätter man att bygga ut på ockuperad mark.

När dessutom veteraner från Sydafrikas anti-apartheidrörelse menar att det finns saker med Israel/Palestina som är värre än apartheidtiden där, som till exempel förhindrandet av rörelsefriheten, bör vi som liberaler verkligen lyssna. Dessutom angående de protester i byn Nilin som skett mot muren, och dess begränsande av rörelsefriheten så har den israeliska armén gått hårt åt mot protesterna och byborna har förbjudits att till och med demonstrera mot murbygget. Man har dock från den israeliska arméns sida ljugit angående detta och menar att detta förbud gjorts i samråd med byborna.

Liberalismen slår fast att varje individ ska vara garanterad vissa okränkbara rättigheter. Liberalism kan dock allmänt sägas vara nära förbundet med individuell frihet, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati. Liberalismen, så som vi tror på den, menar att varje människa har samma rättigheter, oberoende av exempelvis kön, sexuell läggning, religion och etnicitet. Därför måste varje sann liberal stå upp mot det staten Israel gör varje dag mot miljoner individer som råkar vara palestinier.

(Bonus: Anna Wester. Rawia Morra. Svensson. DN )

"En Lag Är 100 % Bättre Än Ingen Lag Alls"

De olika partiledarna i den luggslitna alliansen väljer olika taktik i debatten om FRA.

Där Reinfeldt väljer en demokratiskt avgrundsblå taktik: "Alla tjänar på om debatten lägger sig." så väljer Maud Olofsson en skenbart mer optimitisk taktik: en centerbrun gräva-upp-liket- taktik: "Jag har ju försökt lyft fram dem [integritetsfrågorna] i flera år. " Dock säger hon, avvisande angående att riva upp lagen, enligt klockren skenheligt centerpartistisk mattematisk svart-vit-logik: "En lag är 100 % bättre än ingen lag alls."

Fotnot: Maud-citaten från DN 26:e juni 2008. Pappersupplaga.

Viktig Läxa: Om man när man går över gatan ser åt fel håll riskerar man bli överkörd av högerns liberalism.

Ett Illa Hanterat Problem

DN-liberalernas förtjusande vraka-och-väljliberalism förnekar sig aldrig. Israels rätt och rättigheter kommer alltid först när det gäller mellanöstern. I en ledarartikel av Per Jönsson bara några dagar efter ännu en våldsam attack från Israels sida kan man i DN utläsa vad palestinierna är. Ett illa hanterat problem.

Alldeles bortsett från Israels illa hanterade problem med palestinierna står onekligen landet inför ett tilltagande säkerhetspolitiskt dilemma.

Per Jönsson skiljer sig inte från sina medarbetare på DN:s ledarsida. Det är Israel man bryr sig om. Man vill ha fred och 1967 års gränser (i viss mån 1967 års gränser) för Israels skull. Vissa på redaktionen vill att man ska förhandla med Hamas. För Israels skull. Alltid när man skriver så handlar det om hur man ska nå den bästa positionen för Israel, regerande världsmästare i Etnisk Rensning.

Hamas och Hizbollah finns där i regionen som ett hot mot Israel. Som en produkt av ondskan. Som om grupperna inte existerade som annat.

De omgivande länderna i regionen är ett hot mot freden, de som inte är uppköpta av USA, det vill säga. Mot Israel. Som om det inte är Israel som är det land som visat mest aggressivitet. Än en gång. Allt Israel gör är en reaktion mot dessa yttre hot. Här kan ibland DN-liberalerna sträcka sig så långt att Israel har gått för hårt fram. Israel kan misslyckas med det man företar sig. Men då enbart som taktiska felbeslut.

Per Jönsson avslutar:

"Här anas onekligen en risk för att premiärminister Ehud Olmerts svaga ledarskap och svaga regeringskoalition kan frestas att militärt slå till mot just Syrien, som i sammanhanget framstår som nyckelstaten för såväl Hizbollahs och Hamas som Irans hot mot Israel. Det är ett framtidsscenario som vi i omvärlden knappast har vare sig råd eller moralisk rätt att blunda för. "

Det vardagliga förtrycket mot palestinierna skriver man sällan om. Den kan man blunda för, den moraliska rätten kan man blunda för, det illa hanterade problemet kallat palestinerna kan man till och med bortse från. Om man skriver om ockupationen gör man det först efter att ha förklarat sin "Israel-först"-tro. Det går knappast att ta miste om detta faktum, ty man är inte säskilt diskreta. Det faktum att man har så lätt att blunda för Israels förnekande av grundläggande liberala rättigheter för palestinierna säger en hel del om en ledarsida som kallar sig liberal.

DN-liberalerna mina damer och herrar är inga hycklare. De är något värre.

Finn Hur Många Fel Som Helst

Detta har några dagar på nacken, men Gudmundsson på SVD hittade en artikel som han gillade i en Västervikstidning. Det är en man som skriver om borgerlig kulturpolitik. Men beklagar sig mest över vänstern. (Notera hans uppradande av vänsterikonerna.)

Att vänsterregimer orsakar fattigdom och förtryck är oftast USA:s fel. Lenin, Hitler, Stalin, Mao, Castro, Lukasjenko, Chavez. Vänsterikonerna varierar så smått i typ och brutalitet. Fienden är alltid USA, Israel och den fria marknaden. Det är religiös fanatism förklädd till politisk och ekonomisk lära. Styrkan i brygden är avsevärd.

Borgerligheten har varit gisslan så länge att den börjat solidarisera sig med sina fångvaktare. Det blir viktigare att vara kompis med kulturskäggen än att driva sina egna uppfattningar.

Trycket är så stort att många borgerliga debattörer känner sig tvungna att i vilket fall nicka erkännsamt åt vänster. Hur många borgerliga debattörer har till exempel inte betygat sin beundran för Naomi Klein i stället för att helt enkelt konstatera att 90 procent av allt hon skriver i princip är lögn? Hur många erkänner inte mumlande att Marx - som haft fel i exakt allt - är en intressant tänkare?"

Japp det är synd om borgerligheten. Det är sant.

Sen läste jag en liten sak av låtsasliberalen Birgitta Ohlsson där hon skriver om vänsterpartiet:

De kämpar för att upplösa EU, bojkotta Mellanösterns enda demokrati och stödja Latinamerikas diktaturer. Vänsterpartiet får betyget icke godkänt i historia. EU skapades ur andra världskrigets aska och ruiner. Europas ledare insåg att ett nära samarbete och ömsesidigt beroende var enda möjligheten att förhindra nya krig. Tack vare EU har Europa åtnjutit fred, frihet och demokrati det senaste halvseklet.

Det må vara sant att EU i viss mån skapades som ett fredsprojekt inom delar av europa. Men efter andra världskriget har europeiska länder ockuperat och bombat andra länder och även byggt sina egna tortyrcentrum eller koncentrationsläger. Men det är klart: det var ju utanför europa. I obskyra länder i Afrika, Asien: där icke-vita människor bor. Sedan är det åter intressant att notera att hon faktiskt kallar Venezuela en diktatur. Ety: det är ju inte en diktatur.

Birgitta Ohlsson tillägger: Vi får aldrig glömma histo­rien och lärdomen om varthän alternativet till samarbete och solidaritet leder.

Men att bojkotta folkvalda palestinier är däremot helt okej? Hon menar att alternativet till samarbete och solidaritet leder till förtryck och kaos och fattigdom och terror? Som i Gaza?

Låt oss alla sjunga med Christer Sjögrens låt:

I’m walking down the street, my feet feel like dancing,
The people that I meet are smiling, romancing
It’s something in the air that makes it enchanting
This is the place for you and me
We’re a part of one big family

I love Europe

”We must take a neighborhood in Gaza and wipe it off the map”

Dessvärre är det ofta så. För att slippa utmana den världsbild man byggt upp och så länge försvarat måste man blunda för vissa saker. Detta kan drabba alla människor. Vi har alla våra extra känsliga punkter. Något vi tror extra mycket på.

När jag i förrgår såg dokumentären Välkommen till Hebron kände jag dock hoppet i de människor som vågar utmana sin världsbild, en före detta soldat och en ung kvinna som tror på framtiden, fastän den måste se mörk ut.

Men vilka Israel-vänner ser en sådan dokumentär? Vilka Israel-vänner vågar utmana sin enögda världsbild? Ingen. Israel-vännerna måste blunda för filmen, eller smutskasta filmen. Israel-vännernas bästa försvar har varit att ignorera det mesta av det som drabbar palestinierna och mer eller mindre hävda att allt började med palestinsk terrorism. Även om det faller på sin logiska orimlighet.

Men, det spelar ofta ingen roll. Det visar sig att det israeliska tolkningsföreträdet kommer alltid först. Även när kritik framförs mot Israel, så görs det utifrån Israels tolkningsföreträde. När Israel säger att de agerar därför att (valfri anledning) så accepteras det. Det finns en förståelse för Israel som bland annat bygger på att man är en av västerlandet godkänd demokrati.

Exempel: När Israel bombade skiten ur Gaza och delar av Beirut den där sommaren runt hörnet så var mediernas analys och förklaring helt utifrån vad Israel sade. Israel skyllde då på Hamas och/eller Hizbollah. Som om Hamas och Hizbollah i sin tur inte skulle haft några skäl. Hizbollah och Hamas tillfångatog då sammanlagt 3 soldater. Som jämförelse kan meddelas att idag har den israeliska armén tillfångatagit/kidnappat 85 palestinier. Och som många vet har man redan tusentals palestinier i fångenskap. Dagarna innan Hamas och Hizbollahs aktioner utplånades en palestinsk familj på en strand i Gaza av Israel. Men det var en isolerad händelse. Inget som utlöser något. Det var mest otur, ren och skär och som dessutom bland Israel-vänner kan förklaras med att om inte palestinierna ägnade sig åt terrorism skulle det inte hända.

Tidräkningen för Israels terroraktioner börjar alltid med att någon annan gjort något först. Från Väst kan man kritisera Israel på sin höjd för att de agerar för hårt: DN-liberaler, med sin selektiva elitistiska pseudoliberalism, kan kritisera Israel, så mycket kan jag ge de, men alltid utifrån Israels tolkningsföreträde. Staten Israel går före människornas rättigheter. Mänskliga rättigheter är förbehållet en minoritet. När man isolerar och belägrar ghettofängelset Gaza förklaras det med något palestinierna gjort: vare sig det handlar om att palestinierna har röstat (men fel) eller skickat raketer mot södra Israel.

När man såg Välkommen Till Hebron var det uppenbart, att den avskyvärda rasism som bosättarna ägnade sig åt och det hat man uppfostrar barnen med, inte är genomförbar utan den liberala demokratin Israels goda minne och beskydd. Den kan inte ske utan sionismens goda minne. (Jag är fullt medveten om att många israeler tar avstånd från bosättarna och deras rasism. Men ockupationen och den etniska rensningen skapade Israel.)

Israel kan kränka luftutrymmet på sina grannländer på ett sätt som vi vet vore otänkbart om något annat land skulle göra det. Israel kan diskutera slaktandet av politiskt valda ledare som Ismail Haniyeh och komma undan med det. Det handlar bara om rent logiska steg man ska ta. Man kan säga saker som: "We must take a neighborhood in Gaza and wipe it off the map." ” Minister Meir Sheetrit, AP, New York Times, 10 Feb 2008.

Wipe it off the map?

Och man kan naturligtvis mörda människor lite varstans när det passar. Som ledare i Hizbollah. (Hur viktig han var kan naturligtvis diskuteras.)

Välkommen till Hebron är välkommen till palestiniernas vardag. Välkommen till att vara under konstant tryck från Israel, ett konstant hot om våld och terror från Israels sida. Välkommen till ett dagligt förtryck och dagliga vardagliga förödmjukelser, till daglig terror, till en daglig dos av praktiskt utförd rasism. Välkommen till att lida under västvärldens goda minne. Välkommen till att fira 60 år av förtryck.

Det påstås ofta att vi ska lära av historien. Att med hjälp av informationen ska människors lidande hindras. Det lidande som åsamkas palestinierna är ingen hemlighet. Världens liberaler visar dock sitt rätta ansikte på närmast daglig basis: alla människor är inte lika värda. Jag vet att det är allmänt bekant. Det behövde bara sägas en gång till.

Befria Palestina!

Suhartos Död: Det Är Inte Hans Död Vi Sörjer, Utan Hans Liv

Suharto dog nyligen. Hans regim mördade en miljon människor med stora delar av den fria världens goda minne. Naturligtvis var även här USA:s ambassad inblandad i det smutsiga arbetet. (Som det latinamerikanska skämtet går. Varför har det aldrig varit någon statskupp i USA? Därför att USA har ingen ambassad där.) Men Storbritannien var inte heller oskyldiga.

John Pilger frågade Alan Clark, ansvarig under Thatcher-eran för vapenleveranser till Suharto: "Did it bother you personally that you were causing such mayhem and human suffering?"
"No, not in the slightest," svarade Alan Clark: "It never entered my head."

John Pilger förtydligar varför han frågar: "I ask the question because I read you are a vegetarian and are seriously concerned with the way animals are killed."
"Yeah?"
"Doesn't that concern extend to humans?"
"Curiously not."

Det finns ju en liten textrad som ibland pryder dödsannonser. Det står: "Sörj ej över att jag är död. Gläds åt att jag har levt." I Suhartos fall kan det bli:

"Sörj ej över att jag är död. Sörj över att jag har levt."

Så Reagerade Ett Par Liberaler När Deras Favoritmur Föll

Så kan man ju göra, när man som liberal inte vill dela glädjen med andra människor när de river en mur och kan handla nödvändigheter och befria sig för en kort stund; man ställer sig frågan: Var fick de alla pengarna ifrån? "Få frågade sig varifrån de nyss så isolerade och utblottade Gazainvånarna fått alla pengar." Var inte palestinierna fattiga och utblottade? De ljög! Så kan man göra när man inte respekterar alla människors lika värde, man frågar: Hur kunde de handla? De kanske inte ens var isolerade? (Jag undrar om det är besvikelse över att de kunde handla, eller om det är glädje över att man på så här vis kan hävda att Israels blockad mycket väl kan fortsätta. De har ju pengar.) Man blundar för friheten, för överlevnaden, för desperationen.

Oh la la. Det kan inte vara lätt att kalla sig liberal och ogilla liberalism. Men så är det: för våra liberaler räcker inte liberalismen till för alla människor. Det är inte mat och vatten och skog som det måste hushållas med, utan liberalism tydligen.

Fotnot: Jag orkar inte ta reda på fler reaktioner. Jag är rädd att min helg förstörs av deras kalla hjärtan.

Alla "Liberalers" Diktator

...Och så även Daily Show. I ett program i veckan kallade Jon Stewart Hugo Chávez för en av områdets craziest motherfuckers. Han sade även som ett skämt angående att Chavez och Venezuela ska köpa in vapen för ett antal miljarder för ett eventuellt försvarskrig mot USA. "Varför skulle USA invadera ett oljerikt land med en diktator?... Ay Caramba!"

I Sverige är också Chávez en diktator för de som kallar sig liberaler. Åsa Linderborg skrev för ett par dagar sedan. "Få gör liberalerna så nervösa som Venezuelas folkvalde president Hugo Chávez. I söndagens Expressen beklagar ledarredaktionen att den nya författningen tillåter att ”vänsterdiktatorn” Chávez väljs om ”i all oändlighet” (19 aug).
Men i så fall är Sverige också en diktatur, eftersom Reinfeldt kan sitta på livstid om han väljs tillräckligt ofta. Jo, ibland kan demokratin verka skrämmande. "

Demokratin kan inte bara verka skrämmande utan förvirrande. Liberalerna som de kallar sig såg det som ett bevis för Chávez diktatorfasoner att han inte förlängde en TV-stations kontrakt och därmed tillgång till marknätet. Kanalen sänder fortfarande i Venezuela. Bara inte via marknätet. För liberaler är det därmed inte problematiskt att yttrandefrihet går att äga via pengar och rikedom. Under statskuppen 2002 deltog liberalernas favvokanal hjärtligt. Medierna var, som en general sade det, ett dödligt vapen. Nödvändig. 80 % av TV-kanalerna är privatägda och nästan alla 118 tidningskoncerner är privatägda.

Det är okej att äga yttandefriheten med hjälp av pengar enligt liberalerna, varav flera, naturligtvis på daglig basis kan njuta av detta faktum genom att skriva i så kallade oberoende liberala medier.

Samtidigt skriver John Pilger och låter först en man med erfarenhet av krossade drömmar berätta:

”Under åren med Allende hyste vi ett hopp om att den mänskliga anden skulle triumfera”, sa Roberto. ”Men i Latinamerika beter sig de som tror sig vara födda till att härska med en sådan brutalitet för att försvara sina rättigheter, sin egendom, sitt grepp om samhället att det inte ligger långt från verklig fascism. Människor som är välklädda, vars hus är fyllda med mat, går ut på gatorna och slår på kastruller i protest, som om de inte hade någonting. Detta såg vi i Chile för 36 år sedan. Detta är vad vi ser i Venezuela i dag. Det är som om Chávez vore Allende. Det väcker många minnen hos mig.”

Propagandan lever vidare. Och som alltid med hjälp av de liberala och demokratiska krafterna. Det finns inget som skrämmer de privilegierade liberalerna så mycket som folket.

"Propagandan som riktades mot Allende och, i ett senare skede, mot den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua, har stora likheter med dagens kampanj mot de växande folkliga demokratiska rörelserna i Latinamerika. Kampanjen tar först och främst sikte på Venezuela, och i synnerhet Chávez, och själva hätskheten i angreppen antyder att något spännande håller på att hända - och så är det verkligen. Tusentals fattiga venezuelaner får nu träffa en läkare för första gången i sitt liv, deras barn blir vaccinerade och de får dricka rent vatten.
Mer än 25 000 kommunala råd har upprättats vid sidan om de gamla korrumperade lokala byråkratierna. Många utgör levande exempel på fungerande gräsrotsdemokrati. Talespersoner väljs, men alla beslut, idéer och utgifter måste godkännas av en rådsförsamling."

För de som inte har tillgång till någon yttrandefrihet utan bara rösträtten, en rätt som tidigare i grund och botten mest varit teoretisk, har Chávez trots allt inneburit ett lyft. En minskad fattigdom. En större frihet.

...Och propagandan har alltså nått Jon Stewart som förvisso även tidigare drivit med Chávez. Det är naturligtvis helt i sin ordning, men när en man och ett program som kallar sig progressivt och liberalt, kallar den flerfaldigt folkvalde Chávez diktator då delar man säng med hökarna i USA. Ett eventuellt krig, eller statskupp, mot Venezuela kommer därför att bli lättare att acceptera.

Inte för att jag tror att USA kommer att attackera Venezuela. Inte heller för att jag tror lika gott om Chávez som exempelvis John Pilger. Men det är tragiskt att det inte finns några liberaler längre.