Elitism A´ La DN

Om den globala elitens ansvar skriver idag DN-liberalen Ragnar Roos om. För honom är denna globala elit något positivt. Ledaren tar sin utgångspunkt i en bok av David Rothkopf "Superclass: The Global Power Elite and the World They Are Making som Ragnar har läst. Överlag är han positivt inställd till boken. De två delar sin syn på kapitalismens förtjänster och det positiva med dess ojämlika distribution av pengar.

”Superklassen har vuxit fram parallellt med globaliseringen, en process som på det hela taget gagnat hela världsekonomin och lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom”.

Det är en sann liberal överdrift över individers inflytande över världshistorien. Individer som formar en elit. Det känns som om vi här tar ett par steg tillbaka i världshistorien, men:

”Globala orättvisor måste bekämpas. Det gör de bäst med liberala värden. Insiktsfulla eliter kan vrida utvecklingen mot en bättre värld - en egoistisk, kortsiktigt styrd superklass kan skjuta hela globaliseringen i sank.”

Detta är naturligtvis vad privilegierade anser om demokrati. Eliten ska styra vår värld framåt. Intressant är att Bono är med på denna lista. Han kännetecknar ”the good guys”. Om alla dessa individers inflytande var och en får ses som perifert, så är Bonos det om något. Hans inflytande över världspolitiken innebär att han får synas på fotografier med sina solbrillor med ett brett leende bredvid maktens män och bli en egofixerad symbol för Det Goda Världssamvetet.

Som exempel på en bad guy finns Ekvatorialguineas diktator Teodoro Obiang Nguema. Huruvida Bush med flera skulle kunna vara bad guys antyds naturligtvis inte. Men USA:s inflytande får väl fortfarande kategoriseras som ganska stort. För det är inte George W. Bush som individuell medlem av en elit som är av vikt.

Intressant är också att man uppenbarligen inte ser detta som ett eventuellt demokratiproblem med en elit som har så här mycket makt. Men det här är naturligtvis skrivet av en DN-liberal. Så länge eliten hyser rätt åsikter är det inget demokratiproblem. Men i artikeln finns dock ett hot mot dessa goda liberala värden. Det kommer österifrån.

”Superklassen kan välja att agera för de stora massornas välbefinnande av ren självbevarelsedrift - det kan vara det nödvändiga pris den globala eliten måste betala för att bevara stabiliteten. Den kan också ta sig dit genom att låta sig styras av klassiska värden som frihet, jämlikhet och broderskap. På den punkten ger Rothkopf uttryck för en oroande pessimism. I takt med att världsekonomins tyngdpunkt förskjuts österut får mäktiga människor från en kulturkrets som är mindre orienterad åt sådana värden större inflytande.”

Självgoda okritiska liberaler får man ibland för mycket av. Framförallt när det handlar om att selektivt välja ut lägen att vara liberal i. Det är lätt att skydda sina egna intressen. Att vara liberal när det gäller en själv. De privilegierade ser inte problemen. De skyddar sig själva. Att delar av världen lyfts ur fattigdom beror naturligtvis inte på de stora klyftorna i världen. Fattigdomen skulle vara mindre, med mindre klyftor.

Kapitalismen är inte ett system som skapar en ansvarstagande elit. Men den skapar en elit. Det vi kan förstå är med andra ord det uppenbara: kapitalismen är ett ständigt hot mot demokratin. Ragnar Roos skriver om det själv, om än utan att tänka på det. Han är mer intresserad av de ekonomiska klyftorna som en möjlighet att lyfta människor ur fattigdom. Men ekonomisk ojämlikhet främjar inte tillväxt. Med den ekonomiska ojämlikheten, och de stora klyftorna, kommer en ökad skillnad i politisk makt: som dessutom i första hand arbetar för att åter öka klyftorna. Den främjar därmed uppenbart inte demokratin.

Ekonomikommentarer kommenterar klyftor.