Shopocalypse Now: "...Och Medan Man Konsumerar Kan Man Se Matchen".

Stureplanmänniskor intar Båstad.
- Vi vill ha hit partyeliten, som kan lyfta en natt hos oss och ta ut det bästa av kvällen. Folk som har råd att festa på flott sätt, många av deras gäster har ju möjlighet att köpa de största och de dyraste flaskorna champagne och det är ju ofta ett likamedtecken att det blir bättre fest då, säger Fredrik Olofson.

Att Fredrik Olsson gillar att man köper de dyraste flaskorna och försöker intala andra att det blir en bättre fest för att flaskorna är dyrare är inte så konstigt. Nåväl. Dessa människor är ändå anti-epikuréer. Eller som Montaigne uttryckte det. ”Den som har stort begär saknar mycket.” Men kommersialismen bygger på denna tomhet hos människan. På att vi saknar helajävlatiden.

Alain De Botton skriver: ”Om nu dyra saker är inte kan skänka oss någon påfallande glädje, hur kommer det då sig att vi känner oss så oemotståndligt lockade av dem? Det beror på att vi begår samma misstag som mannen som led av migrän och borrade ett hål i skallbenet: därför att dyra föremål kan kännas som ett rimligt svar på behov som vi inte förstår oss på. Föremålen imiterar, i en materiell dimension, det vi har behov av på ett psykologiskt plan. Vi behöver möblera om i våra hjärnkontor, men istället lockas vi till en ny hylla. Vi inhandlar en kasmirpullover som ett substitut för en väns goda råd.”

Hela den kommersiella hysterin bygger på psykologi. Vi övertalas via knep. Ibland tämligen ologiska. Som när jag lovades en tryggad framtid av en bank med hjälp av deras fonder, men om jag svarade tillräckligt snabbt skulle jag få en snabbhetspremie i form av ett armbandsur. Som om en tryggad framtid i sig inte var tillräcklig. Men hej! Kommersialismen talar inte till vår framtid, utan till det omedelbara nuet: den omedelbara tillfredsställelsen. Den eviga hungern efter mer mättar oss aldrig.

Det beror på att kommersialismen aldrig gör oss nöjda. Vårt begär växer. Vi erbjuds bonusar. Om man ska prenumerera på en tidning erbjuds man något helt ovidkommande. Något som inte har med tidningens själva ”budskap” att göra. Slavoj Zizek förklarar det så här: “the function of this ‘more’ is to fill in the lack of a ‘less’, to compensate for the fact, by definition, a merchandise never delivers on its (phantasmic) promises.”

Så köpfesten kan aldrig ta slut. Man inbillar sig det relevanta med det dyra, och behovet, att hela tiden bjuda över, kommer att drabba stureplansfestarna. Varav de flesta säkert har roligt ikväll. Och i morgon kväll. Det betvivlar jag icke. Även om vissa kommer att ha ångest, och må dåligt. Men det är en illusion, en farlig sådan (och med den finns ett inbyggt klassförakt), att dyrare är roligare och bättre. Vi väljer att köpa vatten på flaska. Helt i onödan. Det är till och med skadligt för vår natur. Men det är inte meningen att vi ska tänka så. "Nästa års smak blir – kranvatten. Lyxkrogarna kör det redan. Fresh-vatten heter det, filtrerat kranvatten på snygg och nydiskad flaska för 50 spänn. Häftigast är nog ändå vatten med köttsmak. Bacon Delight, Beef Tenderloin eller kanske några klunkar grillkyckling. Målgruppen för FortiFido och andra producenter är hundar och katter. I USA förstås. "

Allt är bakvänt. Det är inte längre: smakar det så kostar det, utan kostar det så smakar det.

Båstad är en köpfest. Ett party. Ett evenemang. Samtidigt pågår en tennisturnering. "Medan man konsumerar kan man se matchen", som det står på hemsidan för det nya hybrisbygget i Solna, Arenastaden. Det behövdes en ny arena. (Swedbank Arena ska arenan heta, liksom var och varannan arena i Sverige nu heter.) Arenan börjar allt mer likna ursäkten till ett gigantiskt köpcentrum, Och fotbollen som ska pågå på arenan ska locka konsumenter. ”Medan man konsumerar kan man se matchen.” Fotbollen (och andra "evenemang") blir komplementet till shoppingen.

Någonting har hänt. Någonting har blivit bakvänt.