"Ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till.”

Alliansen har inte direkt vind i seglen. Kanske är det därför de är så ofta ute och cyklar. Men man tog inte segelbåten till Gotland. Kanske för att de går på grund med sina beslut, trots att de så ofta befinner sig på djupt vatten. Men, som med FRA, letar man febrilt efter legitima skäl till sina beslut. Likt alla andra förslag som man slänger i sjön och ser om det flyter borde man ha sett att ur liberal synpunkt borde FRA-lagen sjunka som en sten. Man står sedan vid rodret, anfäkta och anamma (och vad vi andra tycker det gör detsamma), likt en onykter Kapten Haddock: som seglar på de sju haven och tror att sänkta skatter kan ska rädda Kaptenen vid det sjunkande skeppet Alliansen. Kanske man borde surfa på nätet istället för att finna råd eller nåd. Man försöker febrilt skapa en mening med sin politik annars försvann de själva i horisonten. Så även om det blåser kallt och högervindar överallt spelar det ingen roll. Ty ”Ingen vind duger åt den som inte har någon hamn han ska till.*”


* Michel de Montaigne. Läs honom i sommar.

Shopocalypse Now: "...Och Medan Man Konsumerar Kan Man Se Matchen".

Stureplanmänniskor intar Båstad.
- Vi vill ha hit partyeliten, som kan lyfta en natt hos oss och ta ut det bästa av kvällen. Folk som har råd att festa på flott sätt, många av deras gäster har ju möjlighet att köpa de största och de dyraste flaskorna champagne och det är ju ofta ett likamedtecken att det blir bättre fest då, säger Fredrik Olofson.

Att Fredrik Olsson gillar att man köper de dyraste flaskorna och försöker intala andra att det blir en bättre fest för att flaskorna är dyrare är inte så konstigt. Nåväl. Dessa människor är ändå anti-epikuréer. Eller som Montaigne uttryckte det. ”Den som har stort begär saknar mycket.” Men kommersialismen bygger på denna tomhet hos människan. På att vi saknar helajävlatiden.

Alain De Botton skriver: ”Om nu dyra saker är inte kan skänka oss någon påfallande glädje, hur kommer det då sig att vi känner oss så oemotståndligt lockade av dem? Det beror på att vi begår samma misstag som mannen som led av migrän och borrade ett hål i skallbenet: därför att dyra föremål kan kännas som ett rimligt svar på behov som vi inte förstår oss på. Föremålen imiterar, i en materiell dimension, det vi har behov av på ett psykologiskt plan. Vi behöver möblera om i våra hjärnkontor, men istället lockas vi till en ny hylla. Vi inhandlar en kasmirpullover som ett substitut för en väns goda råd.”

Hela den kommersiella hysterin bygger på psykologi. Vi övertalas via knep. Ibland tämligen ologiska. Som när jag lovades en tryggad framtid av en bank med hjälp av deras fonder, men om jag svarade tillräckligt snabbt skulle jag få en snabbhetspremie i form av ett armbandsur. Som om en tryggad framtid i sig inte var tillräcklig. Men hej! Kommersialismen talar inte till vår framtid, utan till det omedelbara nuet: den omedelbara tillfredsställelsen. Den eviga hungern efter mer mättar oss aldrig.

Det beror på att kommersialismen aldrig gör oss nöjda. Vårt begär växer. Vi erbjuds bonusar. Om man ska prenumerera på en tidning erbjuds man något helt ovidkommande. Något som inte har med tidningens själva ”budskap” att göra. Slavoj Zizek förklarar det så här: “the function of this ‘more’ is to fill in the lack of a ‘less’, to compensate for the fact, by definition, a merchandise never delivers on its (phantasmic) promises.”

Så köpfesten kan aldrig ta slut. Man inbillar sig det relevanta med det dyra, och behovet, att hela tiden bjuda över, kommer att drabba stureplansfestarna. Varav de flesta säkert har roligt ikväll. Och i morgon kväll. Det betvivlar jag icke. Även om vissa kommer att ha ångest, och må dåligt. Men det är en illusion, en farlig sådan (och med den finns ett inbyggt klassförakt), att dyrare är roligare och bättre. Vi väljer att köpa vatten på flaska. Helt i onödan. Det är till och med skadligt för vår natur. Men det är inte meningen att vi ska tänka så. "Nästa års smak blir – kranvatten. Lyxkrogarna kör det redan. Fresh-vatten heter det, filtrerat kranvatten på snygg och nydiskad flaska för 50 spänn. Häftigast är nog ändå vatten med köttsmak. Bacon Delight, Beef Tenderloin eller kanske några klunkar grillkyckling. Målgruppen för FortiFido och andra producenter är hundar och katter. I USA förstås. "

Allt är bakvänt. Det är inte längre: smakar det så kostar det, utan kostar det så smakar det.

Båstad är en köpfest. Ett party. Ett evenemang. Samtidigt pågår en tennisturnering. "Medan man konsumerar kan man se matchen", som det står på hemsidan för det nya hybrisbygget i Solna, Arenastaden. Det behövdes en ny arena. (Swedbank Arena ska arenan heta, liksom var och varannan arena i Sverige nu heter.) Arenan börjar allt mer likna ursäkten till ett gigantiskt köpcentrum, Och fotbollen som ska pågå på arenan ska locka konsumenter. ”Medan man konsumerar kan man se matchen.” Fotbollen (och andra "evenemang") blir komplementet till shoppingen.

Någonting har hänt. Någonting har blivit bakvänt.

Om Tortyr

Det är för vidrigt men tortyren är inte något nytt påfund direkt. Av någon anledning har människan i urminnes tider använt sig av de mest vidriga tortyrredskap. Människans uppfinningsrikedom kan verkligen vara imponerande destruktiv. För varje framsteg, kommer bakslagen. Men tortyrens verkan har den sin effekt? Till och med Michel de Montaigne den franske 1500-tals filosofen betvivlade detta faktum.

"Tortyren är en farlig uppfinning. Den tycks snarare pröva hur mycket man uthärdar än pröva sanningen. Både den som står ut med den och den som inte gör det döljer sanningen. Ty varför ska pinan få mig att bekänna det som är hellre än att tvinga mig att säga det som inte är."

...Och historien upprepar sig, det verkar ibland som att det enda vi lär oss är att vi aldrig lär oss:

In 2002, eight police officers were convicted of torturing detainees to death and sentenced to between one and 10 years in prison. Two years later, three senior police officers were tried for torturing a prisoner to confess that he killed his daughter, who turned out to be alive. Their sentences ranged from one to three years, but they were acquitted in a retrial.

Den historien påminner om en annan som jag läste ur Eduardo Galeanos bok Bakvända Världen (rekommenderas) om en mexikansk kongressledamot som 1986 besökte ett fängelse i Chiapas. Där så mötte han en tzotzilindian som hade dömts till 30 års fängelse för att ha skurit halsen av sin pappa. Kongressledamoten upptäckte dock, att varje dag kom en man och besökte tzotzilindianen i fängelset med majsbröd och bönor. Den mannen visade sig vara indianens pappa. Så den fängslade tzotzilindianen som inte förstod spanska särdeles bra, erkände sig skyldig till fadersmord, efter att ha misshandlats rejält. Tortyr som instrument att få fram sanningen kanske inte är särskilt fruktbart men tortyr är framförallt användbart som nedbrytningsmedel och i avskräckningssyfte. Men, skapar även grunden för hat och hämndbegär.

Men det där med att vi aldrig lär oss? Det är snarare så, att de som utnyttjar tortyren aldrig tror att det slår tillbaka på dem själva. Historierna är så många, och så tragiska. Alltid är det också de svagaste, de med minst makt, som drabbas hårdast.