"I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free"

Valet är över i USA Barack Obama har vunnit och det anses generellt som en seger för demokratin att en svart man nu har vunnit valet i USA. Och naturligtvis, med tanke på USA:s historia, är det ett framsteg. Samtidigt så råder en ekonomisk kris i världen och i USA. De som drabbas hårdast är kvinnorna. Speciellt svarta kvinnor. Fattiga svarta kvinnor. Det är ett problem på flera sätt. Ur exempelvis en demokratisk aspekt: I USA finns ingen möjlighet att ett av de två partierna tar parti för dem. Tar upp kampen för dem.

Det får mig att tänka på Nina Simone. Och speciellt en låt med Nina: I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free. En låt som Bill Clinton nämnde i sitt begravningstal vid Rosa Parks begravning. Men han missade en del av Ninas poäng med låten. Bill Clinton menade då enligt Kim Hester D. Williams … att alla idag, till skillnad från när Rosa Parks levde, har inte bara en möjlighet att vara fria, utan är fria.

Men det Bill Clinton missade då, och det liberaler missar idag, är att det handlade inte bara för Nina Simone om att vara svart. Där fanns även klassfrågan. Där fanns även genusfrågan. Arbetare, kvinna, svart. Utsatt för ”the matrix of domination”, som Patricia Hill Collins skulle säga. I detta fanns en hel politik formad för att bibehålla den rasistiska strukturen. Detta handlade inte bara om att få några smulor av rättigheter till sig. Det handlade om strukturer i samhället. Med valet av Barack Obama så handlar det inte bara om att i och med att en svart man blir president så är det slutgiltiga hindret för svarta borttaget i USA. (Liksom det i sig inte var en seger för feminismen att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien.) Ninas version av I Wish I Knew handlar om mer än en individs längtan till frihet: det handlar om ”hennes folks” längtan. Så även om enskilda individer på olika sätt tar sig fram, eller gör en mindre klassresa, så innebär inte detta att det är möjligt för alla. Men för varje enskild individ som lyckas, så är det samtidigt som det är en framgång för individen, även en framgång för den liberala ideologin: den liberala historieberättelsen, det liberala samvetet.

Nina Simone var tidigt en politisk aktivist, någon som tidigt uppfattade de politiska orättvisorna. Men för att Nina skulle kanalisera ilskan genom musiken och texterna, så krävdes det ett par tragedier. Mord på en NAACP aktivist var början, men droppen som fick bägaren att rinna över var mordet på de fyra barnen i en kyrka i Birmingham.

Rasismen fick henne att till slut agera. Hon blev en arg, svart, kvinna. Mississippi Goddamn blev hennes första politiska låt. Innan dess hade hon varit tveksam till att skriva politiska låtar. Det var för ytligt. Man kunde inte i en låt gå på djupet. Hon ansåg att protestmusik tog iväg värdigheten från människor som verkligen ägnade hela sitt liv åt kampen för rättvisa. Ett par minuter musik var helt enkelt otillräckligt. De innebrända barnen ändrade hennes inställning helt.

Men faktum var att hennes ilska först övergick i hat: hennes första spontana tanke var att gå ut och mörda någon som hon kunde identifiera som en person som stod i vägen för att hennes folk skulle få någon form av rättvisa för första gången. Hennes dåvarande man hindrade henne. ”Nina, du vet ingenting om hur man dödar. Det enda du har är musiken.”

Hon blev inte helt övertygad först. Men till slut övertygades hon. Inte av moraliska skäl. Icke-våld som metod trodde hon inte helt på. Det var snarare just att det var mer rationellt att hon ägnade sig åt protestmusik. Så hon satte sig ned vid pianot. Skrev Mississippi Goddamn.

Så när Simone sjöng, "I wish that you knew how it feels to be me. Then you'd see and agree that everyone should be free" så är betoningen på att "everyone should be free." När Clinton håller med om grundtanken att alla människor ska vara fria, så menade han då även att vi redan kommit så långt. Alla har lika möjligheter. Men i USA har man aldrig riktigt förstått vidden av förtrycket.

Vi har med Barack Obama tagit ett steg framåt. Ett kliv som har en enorm symbolisk mening. Det sker dock i en kontext av att vi alltså har två högerpartier att välja på. Men det intressanta är även att vi, i en tid vi ser oss som så oerhört upplysta, och i decennier hyllat USA, med sin ”the american dream” – landet där allt är möjligt, först nu ser en svart man som president. Varför? Han tillhör rätt klass. Han står för en politik, som det politiska, det mediala och det ekonomiska etablissemanget kan acceptera (och även föredrar framför det andra högeralternativet). Det är med andra ord inte vilken svart man som helst som blir president. Så när man nu som exempelvis DN-liberalen Niklas Ekdal gjorde i en artikel innan valet försöker påskina att detta bevisar att i USA är verkligen allt möjligt, så är det onekligen en sanning med modifikation. Det är den liberala förklaringsmodellens problem. Ur en liberal vulgärindividualistisk tolkning är allt möjligt för alla så länge alla får rösta, så är det i teorin, ett idealtypiskt land, tillräckligt fritt. Du är född i USA: du är fri att bli vad du bestämmer dig för att bli. Men det räcker inte så, för det är inte så. Frihet är dessutom inte allt. Det är inte så att Barack Obama kliver fram i ett samhälle fritt från forna tiders förtryck, eller friställd från det klassamhälle USA har byggt upp. Rasismen i USA är inte utrotad bara för att man har valt en svart man till president (som det vita USA kan tolerera). Det blir inte ett nytt USA av en ny president.

En annan aspekt är dessutom hur noga man varit från Obama-kampanjen att betona att Obama är kristen: han är inte muslim och han är inte arab. Men en annan sak som också varit av vikt är att se till att han inte framstår som en oresonligt "angry black man". Han är ingen svart man att vara rädd för, vilket han försökte bevisa genom flera inspirerande och hoppfulla tal. Så även om hela världen har tagit ett steg framåt med presidentvalet, så är det än så länge på ett ytligt plan. Men någon större ”change” lär vi inte få se. Och Nina Simones låt fortsätter att ha sin betydelse. En av anledningarna är att man i USA är blinda för klassamhällets segregerande krafter.

(Inom parantes: Zaramis om USA-vänsterns, den tragiskt marginaliserade, åsikter om valet. Zaramis om bristerna i USA-valet. Vänsterekonomis kommentar. Esbati: Spelar det någon roll?)