När Rädslan Kom Till Bromsten

Angående graffiti som skapande av otrygghet och som något onödigt.

Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad ska man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.
Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.

Ur Kapten Nemos Bibliotek av P-O Enquist. (Rekommenderas.)

Själv är jag uppväxt i Bromsten. Jag minns hur vi en dag förändrades där. Först visste vi inte vad som hade hänt. Men vi såg att något var fel när vi såg in i varandras ögon. Vi vågade inte längre sådant som vi vågat tidigare. Det var cykelhjälm på och utegångsförbud. Till slut hörde vi vad det berodde på. Någon, antagligen en ungdom, hade målat en gigantisk så kallad graffiti-målning över en stor vägg i det lilla industriområdet. Nu skulle ingen längre ha picknicks där. Inte för att det var populärt förut heller som picknickområde, men ändå. Ingen använde heller ordet förtjusande längre. Visst: vissa hade inte hört ordet förtjusande sedan pilsnerfilmens glansdagar, men visst fanns det ett kausalt samband: hade någon hört ordet förtjusande sägas om graffiti? På sätt och vis blev vi lättade. Nu visste vi var otryggheten kom från. Flyttlassen började gå. Och vad hade hänt med vårt välfärdssamhälle?

Själv har jag flyttat från Bromsten. Men mina föräldrar bor kvar. I otrygghet, hopplöshet och ständig vaksamhet. Tills den dag Kristina Alvendal gav de hoppet tillbaka.