En liten, och kanske inte så liten förresten, mediakupp var idag samordnad i New York. En fejkad New York Times var gjord. Det verkar som om The Yes Men är inblandade igen. Men enligt DN handlar det om bland annat tre ännu icke identifierade NY Times medarbetare, en filmpromotor och en konstprofessor. Jag applåderar upptåget! Men det här är lysande mediakritik. Inte bara ett upptåg. Inte bara ett meddelande till Obama och demokraterna. Detta, är något mycket välgjort och välplanerat. (You Tube-klipp här)
Det handlade om över en miljon uppenbart skickligt imiterade exemplar av New York Times, med den publikfriande förstasidesrubriken "Kriget är slut i Irak", som delades ut vid olika tunnelbanestationer och viktiga knutpunkter i New York, men även i en del andra städer i USA under fredagen.
Det fanns andra progressiva nyheter i den 14-sidiga tidningen. Som progressiva skatter, sjukvård för alla, en oljefond att bekämpa miljöproblemen med. Det finns hopp om framtiden!
Men vad gäller den blivande presidenten och kriget/krigen. I den svenska wannabe-New York Times-tidningen Dagens Nyheter ställer Lennart Pehrsson istället frågan vilket krig som blir Obamas. Han räknar nämligen inte Irak. Han räknar nämligen inte Afghanistan. Och, med en ursäkt inbyggd, verkar det som om det inte är USA som kommer att välja kriget utan kriget som kommer att välja USA; ty Lennart skriver: Utvecklingen i Afghanistan, Pakistan och Iran kan tvinga fram nya stora militära åtaganden. Det finns utrymme för både glansfulla framgångar och farliga misslyckanden.
För visst känns det som att det är så den liberala ursäkten är. Det är inte USA som startar krigen, egentligen. Det bara är något USA måste göra. Krigen är på sätt och vis oundvikliga. (Med undantag för Irak-kriget förstås, där står de flesta liberaler idag och säger att Irak-kriget var fel. ) Men president efter president ser sig till slut i något krig någonstans. Men i USA vill man inte det längre. Det tror jag var väljarnas budskap till Obama. Och dagens aktivistkuppsmeddelande!
Det handlade om över en miljon uppenbart skickligt imiterade exemplar av New York Times, med den publikfriande förstasidesrubriken "Kriget är slut i Irak", som delades ut vid olika tunnelbanestationer och viktiga knutpunkter i New York, men även i en del andra städer i USA under fredagen.
Det fanns andra progressiva nyheter i den 14-sidiga tidningen. Som progressiva skatter, sjukvård för alla, en oljefond att bekämpa miljöproblemen med. Det finns hopp om framtiden!
Men vad gäller den blivande presidenten och kriget/krigen. I den svenska wannabe-New York Times-tidningen Dagens Nyheter ställer Lennart Pehrsson istället frågan vilket krig som blir Obamas. Han räknar nämligen inte Irak. Han räknar nämligen inte Afghanistan. Och, med en ursäkt inbyggd, verkar det som om det inte är USA som kommer att välja kriget utan kriget som kommer att välja USA; ty Lennart skriver: Utvecklingen i Afghanistan, Pakistan och Iran kan tvinga fram nya stora militära åtaganden. Det finns utrymme för både glansfulla framgångar och farliga misslyckanden.
För visst känns det som att det är så den liberala ursäkten är. Det är inte USA som startar krigen, egentligen. Det bara är något USA måste göra. Krigen är på sätt och vis oundvikliga. (Med undantag för Irak-kriget förstås, där står de flesta liberaler idag och säger att Irak-kriget var fel. ) Men president efter president ser sig till slut i något krig någonstans. Men i USA vill man inte det längre. Det tror jag var väljarnas budskap till Obama. Och dagens aktivistkuppsmeddelande!
Hur som helst. Rekommenderar även den fejkade New York Times: Corrections. For the record.
Med bland annat följande rättelse (fler finns):
"Special Interests"
The Times has in the past used the term “special interests” to describe unions, environmentalists and even whole ethnic groups, and has used the word “pandering” when politicians take these groups’ concerns into account. We have typically not, however, used “pandering” to refer to politicians catering to the interests of corporations. The Times regrets that our use of such language may have given the impression that the interests of corporations are more important than those of citizens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar