Är Hugo Chávez stålmannen?

Var det Chávez som jagade bort planen?

När nyheter kommer från Venezuela i svensk media så är det väldigt inriktat på Hugo Chávez som person. Ofta är nyheterna dessutom vinklade så att Chávez framstår som nyckfull och despotisk. Nu har Hugo Chávez jagat bort flygplan. Som ska tillhöra USA:s flygvapen. (Är Hugo Chávez stålmannen? Han är ju en hjälte för många socialt utsatta och fattiga.)

Valfri svensk på gatan har antagligen en ganska negativ syn på Chávez. Inte på grund av vad Chávez gör och har gjort utan på grund av den mediala berättelsen om Hugo Chávez. I viss mån ska det erkännas att Hugo Chávez har tagit mycket plats och onekligen skapar en hel del fiender. Men Chávez har som Magnus Linton påpekar anledning att vara oroad av USA:s närvaro.

Men det finns även de som vet att Hugo Chávez inte är en diktator men som väljer att kalla honom det ändå. Oärligt? Joråsatteh...

En Inkompetent Diktator Talar

" Oavsett vem de lade sin röst på, så har väljarna i dag visat att vi har ett demokratiskt system i Venezuela som respekterar folkviljan", sade president Hugo Chávez, sedan det blivit känt att valdeltagandet varit rekordhöga 65 procent i regionalvalen. DN.

Chávez har gjort det igen. Erkänt sig besegrad. Även om han denna gång vann i de flesta regionerna i Venezuela, så borde ju en diktator vinna i alla regioner. Internationella valobservatörer hade än en gång inget att klaga på. Någon borde skicka denna diktator på diktatorkurs. Man skulle ju kunna ta honom för demokrat.

Lite Slentrianhyckleri Så Här På Veckoslutet

Var ska man börja? Var ska man sluta? Hur kan man beskriva detta utan att hemfalla åt sarkasmer och ironi? Utan att använda en liknelse som: att kasta sten i glashus? Utan att känna att ordet hyckleri börjar kännas urvattnat när det gäller världens mest berömda demokrati? Jag vet inte. Jag vet bara inte. Men, hur som helst, USA anklagar Venezuela för att blanda sig i ett annat lands politiska val genom ekonomisk inblandning.

Det Handlar Faktiskt Inte Bara Om Chávez

Å ena sidan såg jag nyss ett typiskt anti-Chavez inslag på SVT:s rapport. Det var nästan komiskt. Hela reportaget på kanske en och en halv stackars minut var utan tvekan vinklat. Man får en bild av att valet handlar om en sak och sak allena. Om Chavez ska härska för evigt eller inte. Det är mer komplicerat än så. Det handlar även om att stärka rättigheterna för människor som arbetar i den informella sektorn och om lagstadgad arbetstid på 36 timmar i veckan. Det handlar även om att eventuellt begränsa riksbankens makt och storgodsägares makt.

Å andra sidan. Det finns vissa poänger i kritiken mot honom. Varför bryr sig Chavez så mycket om vad den spanska kungen sade? Är hans eget ego av så stor vikt att han får ta personliga beslut som påverkar hela nationen? Och riskerar inte den så kallade socialismen Chávez talar om mest bli ett retoriskt enmansprojekt. Visst är det uppenbart att en del gjorts för att stärka demokratin i landet, men att skapa nya lagar som gör att han själv kan bli omvald tills han dör är osmakligt och om inte odemokratiskt i sig, så knappast något som stärker demokratin. Även om ledare i godkända demokratier kan väljas om och om och om igen, så är detta inte ett steg på rätt väg för Venezuela.

Ju mer jag läser om honom och hör honom ju mindre klok blir jag på honom. Samtidigt börjar kupprykten att florera igen. Venezuela ska "destabiliseras".

Samtidigt har högerns angrepp på honom och det faktum att han i USA till och med av någorlunda progressiva The Daily Show med Jon Stewart kallas för diktator gjort mig frustrerad. Så här långt har han vunnit en massa val. Inte därför att han kontrollerar media. Tvärtom. Trots media har han vunnit en massa val. Han är inte och har inte varit en diktator. Han styr landet därför att han vunnit en jävla massa val. Även om Magnus Linton på DNs: kultursidor skriver att yttrandefrihet har knutits till pengar i och med Chávez. Fast egentligen. Yttrandefriheten är knuten till pengar i hela den kapitalistiska världen mer eller mindre. Vilka äger medierna?

Men Chávez, eller bilden jag får av honom, skulle behöva en liten dos ödmjukhet. "Det handlar faktiskt inte bara om Chávez" är något som jag riktar både mot honom och medierna som bevakar Venezuela.

(Inom parantes sagt. Nathan Shachar, DN-liberalernas högerman på utrikesredaktionen som även förklarat att det varit valfusk bakom segrarna, översatte för ett par år sedan en mycket hätsk och hatisk anti-Chavez essä, ovärdig Dagens Nyheter, av Mario Vargas Llosa. I den artikeln befarade han att en folkomröstning inte skulle hållas. Han var övertygad. Folkomröstningen hölls och oops. Chavez vann.)

(Inom en annan parantes sagt. Jag beklagade i ett mail till DN Shachars latinamerika bevakning och just den från Venezuela. Att allt var illa i Venezuela menade Shachar i ett svar bekräftades av hans egna journalistkompisar i Venezuela. Han hade bett en att hitta en väljare som gått från att vara emot Chávez till att vara för. Det hade inte gått. Det motsatta däremot. Att det var valfusk ansåg han vara bekräftat. Jag tog upp Jimmy Carters närvaro under valet. Det ansåg Shachar vara en skamfläck för Carter.)

Alla "Liberalers" Diktator

...Och så även Daily Show. I ett program i veckan kallade Jon Stewart Hugo Chávez för en av områdets craziest motherfuckers. Han sade även som ett skämt angående att Chavez och Venezuela ska köpa in vapen för ett antal miljarder för ett eventuellt försvarskrig mot USA. "Varför skulle USA invadera ett oljerikt land med en diktator?... Ay Caramba!"

I Sverige är också Chávez en diktator för de som kallar sig liberaler. Åsa Linderborg skrev för ett par dagar sedan. "Få gör liberalerna så nervösa som Venezuelas folkvalde president Hugo Chávez. I söndagens Expressen beklagar ledarredaktionen att den nya författningen tillåter att ”vänsterdiktatorn” Chávez väljs om ”i all oändlighet” (19 aug).
Men i så fall är Sverige också en diktatur, eftersom Reinfeldt kan sitta på livstid om han väljs tillräckligt ofta. Jo, ibland kan demokratin verka skrämmande. "

Demokratin kan inte bara verka skrämmande utan förvirrande. Liberalerna som de kallar sig såg det som ett bevis för Chávez diktatorfasoner att han inte förlängde en TV-stations kontrakt och därmed tillgång till marknätet. Kanalen sänder fortfarande i Venezuela. Bara inte via marknätet. För liberaler är det därmed inte problematiskt att yttrandefrihet går att äga via pengar och rikedom. Under statskuppen 2002 deltog liberalernas favvokanal hjärtligt. Medierna var, som en general sade det, ett dödligt vapen. Nödvändig. 80 % av TV-kanalerna är privatägda och nästan alla 118 tidningskoncerner är privatägda.

Det är okej att äga yttandefriheten med hjälp av pengar enligt liberalerna, varav flera, naturligtvis på daglig basis kan njuta av detta faktum genom att skriva i så kallade oberoende liberala medier.

Samtidigt skriver John Pilger och låter först en man med erfarenhet av krossade drömmar berätta:

”Under åren med Allende hyste vi ett hopp om att den mänskliga anden skulle triumfera”, sa Roberto. ”Men i Latinamerika beter sig de som tror sig vara födda till att härska med en sådan brutalitet för att försvara sina rättigheter, sin egendom, sitt grepp om samhället att det inte ligger långt från verklig fascism. Människor som är välklädda, vars hus är fyllda med mat, går ut på gatorna och slår på kastruller i protest, som om de inte hade någonting. Detta såg vi i Chile för 36 år sedan. Detta är vad vi ser i Venezuela i dag. Det är som om Chávez vore Allende. Det väcker många minnen hos mig.”

Propagandan lever vidare. Och som alltid med hjälp av de liberala och demokratiska krafterna. Det finns inget som skrämmer de privilegierade liberalerna så mycket som folket.

"Propagandan som riktades mot Allende och, i ett senare skede, mot den sandinistiska vänsterregeringen i Nicaragua, har stora likheter med dagens kampanj mot de växande folkliga demokratiska rörelserna i Latinamerika. Kampanjen tar först och främst sikte på Venezuela, och i synnerhet Chávez, och själva hätskheten i angreppen antyder att något spännande håller på att hända - och så är det verkligen. Tusentals fattiga venezuelaner får nu träffa en läkare för första gången i sitt liv, deras barn blir vaccinerade och de får dricka rent vatten.
Mer än 25 000 kommunala råd har upprättats vid sidan om de gamla korrumperade lokala byråkratierna. Många utgör levande exempel på fungerande gräsrotsdemokrati. Talespersoner väljs, men alla beslut, idéer och utgifter måste godkännas av en rådsförsamling."

För de som inte har tillgång till någon yttrandefrihet utan bara rösträtten, en rätt som tidigare i grund och botten mest varit teoretisk, har Chávez trots allt inneburit ett lyft. En minskad fattigdom. En större frihet.

...Och propagandan har alltså nått Jon Stewart som förvisso även tidigare drivit med Chávez. Det är naturligtvis helt i sin ordning, men när en man och ett program som kallar sig progressivt och liberalt, kallar den flerfaldigt folkvalde Chávez diktator då delar man säng med hökarna i USA. Ett eventuellt krig, eller statskupp, mot Venezuela kommer därför att bli lättare att acceptera.

Inte för att jag tror att USA kommer att attackera Venezuela. Inte heller för att jag tror lika gott om Chávez som exempelvis John Pilger. Men det är tragiskt att det inte finns några liberaler längre.

En Bättre Värld Är Möjlig Vs. Hillary Clinton

Så vem ska bli president i USA efter George W. Bush?

Det ser dystert ut. Som vanligt. Hopplöst till och med. Och det handlar inte bara om kandidaterna, utan även om själva debatten. Personval handlar i mångt och mycket om retorik. Säg för fan inga dumheter. Det sades ju vid förra valet att Howard Dean råkade höja rösten för mycket vid ett läge och där försvann han (ansåg vissa experter) ur racet. Al Gore påstods ha förlorat röster för att han kysste sin fru för hjärtligt på munnen. Det handlar om att bete sig rätt. Appearance.

Men låt mig få säga följande. Av de demokratiska kandidaterna hyser mitt hjärta en speciell anti-hjärtlig plats för demokraten Hillary Clinton. Låt mig bara ge ett exempel. Som även visar på den speciella typ av definitions och begreppsmisär, som finns i USA.

I den omtalade debatten på YouTube tillfrågades kandidaterna hurvida man var villig att möta ledarna av Syrien, Iran och Venezuela utan krav under den första presidentiella perioden. Obama svarade omedelbart "ja". Han ansåg då att tron att man bestraffar länder genom att inte tala med dem är löjeväckande. (Jag undrar: officiellt?)

Hillary, som är principlös utöver det vanliga, svarade det motsatta. Nu har hennes läger, efter debatten, hittat en vinkel där man kan visa på hur man skiljer sig åt från Obama. Man säger att Obama har visat sig villig att tala med några av världens värsta diktatorer.

Hillary attackerar alltså Obama för att han hellre vill föra samtal med andra länder. Så vad blir alternativen? Våld? Bomber? Statskupper? Det faktum att man utan den minsta tvekan i USA kan referera till Hugo Chávez som en av världens värsta diktatorer, säger också hur patetisk den intellektuella nivån är på den högre politiska debattnivån i USA.

Obama tar dock som tur är för USA tillbaka sitt uttalande. Krav inför samtalen ska det naturligtvis vara. Men det här med att ändra sig är inte bra. Man blir en flip-flopper och är det något de politiska kommentatorerna i USA älskar är det speciella one-liners och ord som man kan mata in i folks hjärnor. John Kerry? Jo, han var en flip-flopper. (Och ska jag vara ärlig. Var han nog det. Jag rev mitt hår när jag upptäckte hans menlösa inställning till Irak-kriget. Blir resultatet bra var det rätt att invadera, blir resultatet dåligt, var det fel att invadera.)

Obama har ändrat sig flera gånger tydligen. Detta är så vitt jag har märkt vad man tycker är det värsta. Obama hade tidigare i en intervju i Miami Herald, innan YouTube-debatten, sagt att han kunde tänka sig att tala med Hugo Chávez, men under vissa förutsättningar. Under vissa förutsättningar, sade han, tror jag alltid på samtal. "Sometimes it’s more important to talk to your enemies than to your friends."

Sen kom det så kallade misstaget. Under YouTube debatten sade han att han kunde tänka sig detta utan dessa speciella omständigheter. (Som för övrigt hänger i luften odefinierade.)

Tydligen har detta gett Hillary Clinton poäng mot Obama. Å andra sidan. Vi vet det. Hur många gånger ska det bekräftas innan någon liberal hajar till: i USA talar man med de man själv betraktar som vänner,demokratiska eller inte. Man kan välja de så kallade moderata regimerna (diktaturer) som Saudiarabien framför en radikal, åtminstone retoriskt radikal, demokrati som Venezuela. Men för att lyckas sälja Venezuela som en ond diktatur måste man stå enade och dupera befolkningen. För att lyckas med detta krävs ett väldigt litet politiskt utrymme. Demokrater och republikaner är eniga. Den av DN-liberalerna omkramade "liberala" NY Times gillar inte heller Hugo och Venezuela. Alla dessa har vissa gemensamma nämnare. De är väldigt privilegierade människor. Oftast vita gubbjävlar med cash.

Man kan sammanfatta detta med att jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all.

Finns det inget hopp? Den av DN-liberalerna hatade och förtalade Eduardo Galeano har sagt: I hope I never lose hope, but if that day comes and I'm sure that I have nothing to expect, nothing to believe in, and that the human condition is doomed to stupidity and crime, then I hope I will be honest enough to kill myself. Of course, I know the human condition is at once horrible and marvelous.

Nåväl. Vi slipper se Joe Lieberman som kandidat denna gång. Läs detta om ni har tid och lust att må fysiskt illa. Det är hans tal vid den där kristna "enade vi stå med Israel" spektaklet.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är osams med min omvärld. Så det kommer inte bli något glatt uppvaknande. Kanske kommer jag ligga på aga i natt.

Chávez Och Världsbanken

Liberalerna lär inte gilla Chavez mer efter hans beslut att lämna IMF och Världsbanken. Nog kan Chavez ibland låta en smula populistisk och nog kan man tycka att han kunde vara lite mer diplomatisk, men hans analys om att Världsbanken och IMF skulle vara verktyg för imperialism, är helt enkelt en korrekt analys. Det är egentligen varken drastiskt eller populistiskt. IMF och Världsbanken är odemokratiska redskap för nyliberalism.

Petter Larsson skriver i Aftonbladet att:
"Så sent som i vintras kritiserade IMF regeringen Chávez. Extrainkomsterna från de höga oljepriserna borde sparas, inte läggas på skolor, sjukvård och andra dumheter, tyckte fonden. Det statliga oljebolagets socialprogramschef Hugo Moyer svarade att satsningar på människor inte är kostnader, utan måste ses som investeringar i framtiden. ”Vi har en social skuld till befolkningen”, sa han (BBC 24 december)."

Man talar ibland om att Chavéz har ökat klyftorna i det politiska samtalet. Att han är skyldig till att samtalstonen är hård och att Venezuela är så polariserat. (Ja, han var ju till och med skyldig till att han råkade ut för en statskupp.) För liberaler handlar det alltså inte om de enorma ekonomiska klyftor som skapats genom förtryck och imperialism, genom alla år av utsugning, utan att Venezuela helt plötsligt fick en politisk aktör som inte var tillräckligt höger och USA-vänlig. Det var det som skapade polariseringen. Så länge det finns miljoner av fattiga och samhälleligt uteslutna människor är det ingen fara. Faran kommer om det dyker upp en politisk aktör som anser att även dessa människor har ett värde och har potential.

Men angående Chávez och avskedet; frågan är, eftersom det hela är en symbolisk akt i första hand: vad det kan få för följder i praktiken. Fortsättning följer...