Change För Vissa, Business As USReal För Palestinierna

Det fanns ju de som oroade sig för att Obama skulle bli mindre Israel-vänlig. Ja, Joe The Plumber trodde att Obama skulle innebära ”the death of Israel”. Men för de som trodde att Obamas Israel-vänliga retorik och tal och löften till Israel (och totala ignorerande av palestinierna) under valkampanjen bara var just retorik och en del av en valkampanj behöver icke oroa sig. Obama har valt en väldigt pro-israelisk man som stabschef. Till och med de som ansåg att människors andranamn har betydelse borde idag vara lugnade. Barack Hussein Obama har nu vid sin sida Rahm Israel Emanuel. Emanuel-familjen härstammar dessutom från det gamla blodiga fascistiska terror-Irgun. Rahm själv tog värvning när USA slogs mot Irak 1991. Fast inte för USA, utan för Israel. Fadern försäkrar dessutom att sonen kommer att arbeta för Israel i det Vita Huset. Han är ju inte en arab som är där för att städa.

Så det bådar naturligtvis gott för alla de som enbart ser palestinierna som ett väghinder i den där vägkartan mot fred: väghinder som man ska köra över, måste köra över, men mer eller mindre våldsamt för att Israel ska få det Israel kan få (och det innebär så mycket som möjligt). Naturligtvis har få noterat detta val ur palestiniernas synvinkel. Liksom få har noterat Barack Obamas väldigt pro-israeliska inställning under valkampanjen. Det vill säga för den ockuperande starkare makten mot de ockuperade och förtryckta. Så utrikespolitiskt sett: ”change” my ass.

Obama har noga distanserat sig från allt och alla som kan uppfattas som Israel-kritiker. Från hans tidiga politiska karriär, där han kunde dinera med Edward Said, har han gått till idag, då han inte ger palestinerna en sekund av omtanke.

Å andra sidan: resonerar uppenbarligen de flesta: det kunde inte bli värre än med Bush. Så där är vi nu i den demokratiska utvecklingen. Vi är överlyckliga därför att det inte kunde bli värre. Fuckintastiskt. Och då ska man komma ihåg en annan sak. Det fanns Israel-vänner som var kritiska mot Bush. Emanuel var en av dem. Han ansåg att Bush var för kritisk mot Israel. Så där har vi det. Har vi jublat klart snart? Eller så här: Glöm smekmånaden.

Ps! Jag vill dock klargöra att jag anser inte att Israel styr USA:s utrikespolitik. Däremot är den Israel-vänliga politiken skrämmande överlag samt extremt enögd, så att AIPAC med fler har ett stort inflytande borde knappast ifrågasättas.

Electronic Intifada. Al- Andalus. DN. Alexander Cockburn.

Hans Bergström Felsurrar

Hans Bergström blir man inte av med i första taget. Hans Bergström har varit i USA och färgats av USA:s politiska skala, där även höger blir vänster. (Kan det bero på deras förvirrade koncept där republikanerna är röda?) På krönikerplats skriver han om valet i USA. (Han har på denna plats faktiskt hyllat Per Ahlmark för att denne fick rätt i alla sina profetior angående Irak-kriget. Det ni.)

” Men med sitt tal i Denver bytte Obama riktning. Han är nu den högst traditionelle demokraten, långt till vänster politiskt med attacker mot "de rika" och mot företagsamheten och med en mycket aggressiv ton mot John McCain. Ett positivt budskap om "hopp" ersattes av en negativ beskrivning av Amerika som ruttet.”

Amerika som ruttet? Hade Obama sagt något liknande hade han varit kölhalad, Fox News hade helt enkelt satt den frasen som repeat och låtit alla ”nyhetsankare” ta en semester till november och Obamas kandidatur hade varit begravd sex fot under marken. Och vadå? Obama långt till vänster? Nåväl. Vänta. Bergström är inte färdig med sitt nonsens:

Clinton bröt ny mark, bland annat med sin plädering för handel och med sin välfärdsreform. Obama framträder nu närmast som protektionist och socialist.

Socialist? Skriver Hans Bergström denna artikel som ett arbetsmaterial att inkludera i en jobbansökan till att bli en ”expert” på Fox News? För Hans Bergström är det som om det inte existerar klasskillnader i USA. Hans Bergström skriver om ”de rika” inom parantes som om klasskillnaderna i USA vore försumbara. Sen kommer en diskussion om taktik och en något besynnerlig slutsats med klassiskt borgerligt folkförakt:

Han ville säkert också nå fram till Hillary Clintons mer jordbundna väljare. Men det har skett till priset av fräschör.

Till priset av fräschör? Bergström fortsätter en diskussion om valet som visar på uppenbara brister i USA:s demokrati. Fixeringen vid individerna. (Jag menar: de har George W. Bush som president nu. Vad är hans styrka? )

Med det som har hänt på bara några dagar är att John McCain har tappat sitt till synes starkare kort: erfarenheten. Barack Obama har förlorat något av sitt starkaste kort: att företräda en ny typ av gränsöverskridande politik för en ny generation.

På något vis håller annars människor, framförallt i den övriga världen (där nästan alla människor bor), på Obama för att alternativet är så mycket sämre. Det här handlar om USA. Landet där man tagit risken ur demokratin. Kapitalet, storföretagen, och miljardärerna har inget att oroa sig för. Man kan få någon som är mindre lismande. Obama är inget hopp för vänstern. För kapitalet finns bara bra kandidater. Den stora massan kommer att få politiker vars agenda står långt till höger om dem själva. I USA, liberalernas drömland, har man tagit risken ur demokratin. Bara högerkandidater kan vinna valet. Oavsett vad Hans Bergström felsurrar om.

Nej, Obama är mannen. För alla utom ett oroväckande stort gäng neokonservativa människor varav många styrs av ren xenofobi och religiös fanatism. Demokraterna hade ett konvent, som var så jippofierat, att man tagit politiken ut ur politiken. Obama talar om hoppet. Om Change you can believe in. Men vad finns att believa in? Förändring? Obama är taktiker, skicklig retoriker, och har onekligen karisma till skillnad från den komiskt gråe John Kerry som var demokraternas förra kandidat. Men vad som verkligen ska göras återstår att bevisa. Han är på flera fronter betydligt mindre radikal än Hillary Clinton och framförallt John Edwards.

Melissa Etheridge äntrade så scenen för demokraterna på konventet. Drog “Give peace a chance”. Skämtar någon? Obama har möjligen insett vikten av diplomati. Men han är Demokrat. Han har Biden vid sin sida. Han kan komma att bli USA:s president. Give peace a chance känns mest som en modern ironisk slagdänga. Något Killing-gänget har skrivit.

Det republikanske konventet var tydligen fattigt på substans. Men att McCain skulle ha stulit "change"-temat är inte helt sant. Det har helt enkelt varit på var mans läppar. Dagens Nyheter skriver vid sitt återkommande nutidstips ”att det här valet kan bli hur kul som helst.” Nej, det kan det faktiskt inte.

Religionens Roll

Valet närmar sig. Hillary är nog lite skakis. Hon leder inte i opinionsundersökningarna.

En bisarr detalj i hela den här val-cirkusen är den onekligen ökande islamofobin som alltmer märks i det politiska sammanhanget i USA. Eller, om man så vill, den ytterligt ytliga kunskapen och synen på muslimer och islam. (Inte för att jag är någon expert på islam.) Förvisso har en muslim slagit sig in i kongressen, Keith Ellison, men detta skedde inte utan att vissa journalister ställde frågor om han skulle ”jobba med fienden.” Religionen spelar en väldigt stor roll i US-amerikansk politik. Mitt Romney som är en republikansk presidentkandidat är mormon och detta ses som något väldigt negativt av delar av USA:s befolkning. Men det är betydligt värre att vara muslim eller ateist. Kanske är det därför inte så konstigt att flera försöker spela på Barack Obamas uppväxt och hans mellannamn (Hussein.)

När Barack Obama nu presenteras som ett alternativ till presidentposten finns det en viss fokus på en speciell del av hans bakgrund: Han är delvis uppväxt i ett muslimskt land (och har mer eller mindre anklagats för att vara smygmuslim av bla Fox "News") och detta kan vara:
a) Bra: det ger honom mer cred bland världens araber och muslimer. Det kan lindra ilskan bland världens unga muslimer att bara se Barack Obamas ansikte.
b) dåligt: det misstänkliggör honom. Vad lärde han sig där i den där ”madrassan”?

Men vad gäller det första. Som en skriver i Washington Post

That boy is angry at the United States not because its presidents have all been white. He is angry because of Washington's unconditional support for Israel; because the United States has more than 150,000 troops in Iraq; because the United States gives the dictator of his country some $2 billion a year in aid, the vast majority of which goes toward supporting a police state. He is angry at the United States because he thinks it has hegemony over almost every aspect of his world.

På sätt och vis ligger det här i problemet med personval. Problemet med en form av vulgärindividualism, där tonvikten ligger väldigt mycket på själva kandidatens person och moraliska karaktär, där religionen spelar en betydande roll. För egentligen: Det är inte presidenten i sig som är det avgörande. Inte hur han ser ut, inte vad han säger, inte vad han läser. Det är den politik som landet kommer föra under den administration som officiellt leds av den mer eller mindre valde presidenten.

Vad gäller ”anklagelserna” (egentligen ska det inte vara citationstecken, eftersom han faktiskt blivit anklagad för att vara muslim) om att Obama skulle vara muslim så har Obama själv kraftigt dementerat att han skulle vara muslim. Han vill ju vinna valet.

Obama-lägret har ju tidigare dementerat olika saker. Men just det här med att han skulle vara muslim. Det är att gå för långt. Det är ett slag under bältet. Bibelbältet.

Barack Obama Is Not and Has Never Been a Muslim. Obama never prayed in a mosque. He has never been a Muslim, was not raised a Muslim, and is a committed Christian who attends the United Church of Christ.

Giuliani Hjärta Nineeleven

Rudolph Giuliani är republikanernas troliga kandidat. Han skiljer sig från Bush. Så långt är det sant. Men mannen som utnyttjar nine-eleven mer än Bush rent retoriskt är heller inte älskad av alla New Yorkare om man nu tror det. Via en artikel i ETC läser jag också hur hans mer liberala sidor i abortfrågan bland annat kan jämföras med hans mindre liberala sidor där det framförallt handlar om att exploatera nine-eleven. (Vad gäller hans mer toleranta sidor tror jag man också måste se det ur den synvinkeln att han faktiskt varit New Yorks borgmästare. New York skiljer sig kraftigt från stora delar av USA.) Giuliani är ingen fredsvän. Han kan mycket väl stå bakom en attack mot Iran.

Följande utdrag från The Economist den 13:e maj i år är intressant:
"He is famously and foolishly intolerant of criticism: when New York magazine ran ads on the city buses claiming that it was “Possibly the only good thing in New York Rudy hasn't taken credit for,” Mr Giuliani forced the buses to drop the ads, and was then embarrassingly beaten in court. And even Mr Giuliani's admirers admit he can sound callous. Of another young black man mistakenly shot by police, he said: “He's no altar boy.” It turned out he had been."

Giuliani ligger dock sämre till jämfört än med Hillary Clinton enligt vissa opinionssiffror. Mycket tyder på att det blir demokratiskt styre. Å andra sidan: låt mig få använda den slitna klyschan, pest eller kolera. (Eller: not a dime worth of difference.) Fördelen med om Giuliani och republikanerna vinner skulle väl i varje fall vara att då kan man ju alltid hoppas på Demokraterna.

(Inom parantes kunde jag notera att Per Ahlin skrev i morse att ett aktivt USA behövs. För några dagar sedan skrev förutspådde jag detta. Nu beror det inte på mig utan på DN:s förutsägbarhet. " ...jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all."

En Bättre Värld Är Möjlig Vs. Hillary Clinton

Så vem ska bli president i USA efter George W. Bush?

Det ser dystert ut. Som vanligt. Hopplöst till och med. Och det handlar inte bara om kandidaterna, utan även om själva debatten. Personval handlar i mångt och mycket om retorik. Säg för fan inga dumheter. Det sades ju vid förra valet att Howard Dean råkade höja rösten för mycket vid ett läge och där försvann han (ansåg vissa experter) ur racet. Al Gore påstods ha förlorat röster för att han kysste sin fru för hjärtligt på munnen. Det handlar om att bete sig rätt. Appearance.

Men låt mig få säga följande. Av de demokratiska kandidaterna hyser mitt hjärta en speciell anti-hjärtlig plats för demokraten Hillary Clinton. Låt mig bara ge ett exempel. Som även visar på den speciella typ av definitions och begreppsmisär, som finns i USA.

I den omtalade debatten på YouTube tillfrågades kandidaterna hurvida man var villig att möta ledarna av Syrien, Iran och Venezuela utan krav under den första presidentiella perioden. Obama svarade omedelbart "ja". Han ansåg då att tron att man bestraffar länder genom att inte tala med dem är löjeväckande. (Jag undrar: officiellt?)

Hillary, som är principlös utöver det vanliga, svarade det motsatta. Nu har hennes läger, efter debatten, hittat en vinkel där man kan visa på hur man skiljer sig åt från Obama. Man säger att Obama har visat sig villig att tala med några av världens värsta diktatorer.

Hillary attackerar alltså Obama för att han hellre vill föra samtal med andra länder. Så vad blir alternativen? Våld? Bomber? Statskupper? Det faktum att man utan den minsta tvekan i USA kan referera till Hugo Chávez som en av världens värsta diktatorer, säger också hur patetisk den intellektuella nivån är på den högre politiska debattnivån i USA.

Obama tar dock som tur är för USA tillbaka sitt uttalande. Krav inför samtalen ska det naturligtvis vara. Men det här med att ändra sig är inte bra. Man blir en flip-flopper och är det något de politiska kommentatorerna i USA älskar är det speciella one-liners och ord som man kan mata in i folks hjärnor. John Kerry? Jo, han var en flip-flopper. (Och ska jag vara ärlig. Var han nog det. Jag rev mitt hår när jag upptäckte hans menlösa inställning till Irak-kriget. Blir resultatet bra var det rätt att invadera, blir resultatet dåligt, var det fel att invadera.)

Obama har ändrat sig flera gånger tydligen. Detta är så vitt jag har märkt vad man tycker är det värsta. Obama hade tidigare i en intervju i Miami Herald, innan YouTube-debatten, sagt att han kunde tänka sig att tala med Hugo Chávez, men under vissa förutsättningar. Under vissa förutsättningar, sade han, tror jag alltid på samtal. "Sometimes it’s more important to talk to your enemies than to your friends."

Sen kom det så kallade misstaget. Under YouTube debatten sade han att han kunde tänka sig detta utan dessa speciella omständigheter. (Som för övrigt hänger i luften odefinierade.)

Tydligen har detta gett Hillary Clinton poäng mot Obama. Å andra sidan. Vi vet det. Hur många gånger ska det bekräftas innan någon liberal hajar till: i USA talar man med de man själv betraktar som vänner,demokratiska eller inte. Man kan välja de så kallade moderata regimerna (diktaturer) som Saudiarabien framför en radikal, åtminstone retoriskt radikal, demokrati som Venezuela. Men för att lyckas sälja Venezuela som en ond diktatur måste man stå enade och dupera befolkningen. För att lyckas med detta krävs ett väldigt litet politiskt utrymme. Demokrater och republikaner är eniga. Den av DN-liberalerna omkramade "liberala" NY Times gillar inte heller Hugo och Venezuela. Alla dessa har vissa gemensamma nämnare. De är väldigt privilegierade människor. Oftast vita gubbjävlar med cash.

Man kan sammanfatta detta med att jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all.

Finns det inget hopp? Den av DN-liberalerna hatade och förtalade Eduardo Galeano har sagt: I hope I never lose hope, but if that day comes and I'm sure that I have nothing to expect, nothing to believe in, and that the human condition is doomed to stupidity and crime, then I hope I will be honest enough to kill myself. Of course, I know the human condition is at once horrible and marvelous.

Nåväl. Vi slipper se Joe Lieberman som kandidat denna gång. Läs detta om ni har tid och lust att må fysiskt illa. Det är hans tal vid den där kristna "enade vi stå med Israel" spektaklet.

Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är osams med min omvärld. Så det kommer inte bli något glatt uppvaknande. Kanske kommer jag ligga på aga i natt.

Repukraterna Vs. Demoblikanerna. Så Ospännande Det Kan Bli

Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Ingenstans är det mer tydligt hur liten betydelse valet av demokrater och republikaner har som i Israel/Palestina frågan. Ändå kommer det alltid i våra svenska DN-liberalers ögon vara nödvändigt att USA blir mer aktiva i mellanöstern för att det ska bli fred mellan Israel och palestinierna. Men, å andra sidan, beror det ju på att det i DN-liberalernas ögon är så "lätt att sympatisera med Israel."

Relationen mellan Israel och USA är "extraordinarily important and vital to the strength of both of our countries," säger demokraternas Edwards. "It is a bond that can never be broken,"

Asså... "It is a bond that can never be broken." Abbas? Deal with that biatch.

Hur ska palestinierna kunna få ut något av ett sådant förhållande? Snälla DN-liberaler, upplys mig, på vilket sätt USA kommer att bidra till en rättvis fred? (Dags för en liten brasklapp: 1. Vad är rättvisa? 2. Man kanske menar att en rättvis fred är inte längre ett mål, utan målet får bli en fred till Israels förmån. och å andra sidan, är väl det en rättvis fred för en tidning som om den kritiserar Israel behöver lägga till att "det är lätt att sympatisera med Israel". Varför i helvete, är det alltid så lätt att sympatisera med Israel? Just det, jag glömde: Israel är ju mellanösterns enda demokrati. )

Från Republikanernas sida kommer Senator John McCain som vill stärka banden mellan Israel och NATO. McCain säger följande: "American support for Israel should intensify," "The enemies are too numerous, the margin of error too small, and shared values too great."

Vi vet var resten står, möjligtvis med undantag för de ovalbara som Ralph Nader och Dennis Kucinich.

Jag är ledsen, vänner av fred i mellanöstern, det blir four more years of misery, oavsett för er.

Good night, sa Angry Arab, men det är aldrig bra att gå och lägga sig när man är på dåligt humör. Sånt här ska man ta på morgnarna. Adrenalin och koffein, och så är man redo att riva dagens murar.

A Dime Worth Of Difference?

Countrysångaren Waylon Jennings beskrev förhållandet mellan demokraterna och republikanerna med att säga att "Theres not a dime worth of difference."

Men hur är det med den saken utrikespolitiskt sett? Demokraterna har ju kraftigt kritiserat Bush-administrationen. Angående Iran så säger en demokrat om demokraternas position att den är som republikanernas och att det är diplomati som gäller men användandet av våld mot Iran är inte uteslutet: "I've not ruled that out," he said but added, "It's not an option we want to consider until we know there is no other option."

Ett par saker här. 1. Bush hävdade samma sak när man attackerade Irak. Det var den absolut sista utvägen. Man hade utforskat alla andra möjligheter. 2. Jag noterar att artikelförfattaren skriver, but added, som om tillägget i sak skiljer sig från det han säger innan.

Vad gäller Palestina/Israel är det nästan värre. Demokraterna är ett mer genuint Israelterrorapologetiskt parti än republikanerna traditionellt sett. Men, de pratar gärna om fred i mellanöstern. Obama säger en del. Hillary säger en del, som när hon besökte Israel (utan att prata med palestinier) och skarpt försvarade muren men tillade med palestinierna i åtanke åtminstone, att den var inte riktad mot palestinierna som folk. Hillary har helt enkelt en speciell plats för Israel i sitt hjärta.

Jag noterar: Demokraterna pratar och de pratar. Men, hur är det då med Irak?

Per Ahlin skriver i Dagens DN att Bush ändrat retoriken. Han är inte längre lika självsäker. Sen citeras en Demokratisk senator:

"...majoriteten i detta land stöder inte längre det sätt på vilket kriget förs, det gör inte heller majoriteten av våra militärer eller majoriteten här i kongressen."

Så efter nästan fyra år av krig och ockupation i Irak har man modet att inte längre stödja på det sätt kriget förs. Så kanske hade Waylon Jennings fel, det kanske i varje fall är" a dime worth of difference".

Vem Ska Företräda Folkets Vilja i USA?

Skillnaden mellan republikanerna och demokraterna i USA har beskrivits som "Not a dime worth of difference".

Det är också en av poängerna som fredsaktivisten Sunsara Taylor vill komma med när hon ger sig på Bill O´Reilly i videolänken nedan. Hon skriver också bland annat så här om valen i november:
"As the Call for the World Can't Wait states, "The Bush regime is setting out to radically remake society very quickly, in a fascist way, and for generations to come."
This was not changed or even challenged in the 2006 elections. "

Hon skriver vidare: "The truth of how widespread opposition to the Bush program was apparent in the response our protests got all day long. It was even apparent when I stepped into the car that Fox News had provided for me. The driver, after hearing about my appearance, blurted out, "Bill O'Reilly is the lunatic! And George Bush doesn't need to be impeached. He needs to be thrown in jail!"

Nåväl: jag låter många människors favoritamerikan, om än en tecknad sådan, få kommentera, de senaste stora politiska händelserna i USA, nämligen Homer Simpson.

Paolo : Donald Rumsfeld avgick. Homer: Wohoo!
Paolo : Robert Gates kom istället. Homer: Doh!
Paolo : Republikanerna backade i novembervalen. Homer: Wohoo!
Paolo : Demokraterna gick framåt. Homer: Doh!

Sen kommer Marge och avbryter och tycker att det få räcka med politiskt analyserande för Homer. Han ska få lite öl, sen bums i säng, säger hon. Homer svarar: Wohoo! Beerbeerbeer, bedbedbed!

(Och inom parantes sagt vad betyder detta med ökat inflytande för demokraterna för palestinierna? På västbanken: intet nytt.)