Om Det Mediala Utrymmet

Peter Wolodarski skrev i DN om att F! fick för mycket medial uppmärksamhet. Och att de trots detta inte lyckades få särskilt många röster. Även om jag nästan inget hellre vill än idiotförklara Peter Wolodarski, så borde han väl veta att det viktiga är inte kvantiteten utan kvaliteten på det som sändes och skrevs om F! Men Wolodarski lever i sin egna lilla privilegierade värld. Det personliga är politiskt.

Men angående företeelser som får för mycket utrymme? Börsanalytikerna?

Själv är jag AIK:are. AIK:s supportrar har fått väldigt mycket massmedial uppmärksamhet genom åren. Denna uppmärksamhet har varit... rätt negativ för det mesta. En del välförtjänt, en del överdriven och en del har varit rena rama lögner. Vid ett tillfälle för en sju-åtta år sedan, var vi ett gäng AIK:are som spelade lite fotboll på på en liten gräsplätt nära Örjans Vall. Ett par barnfamiljer gick förbi. De små barnen, sju-åtta år, började ropa "Heja HBK", varpå deras föräldrar hyssjade sina barn. Deras föräldrar var antagligen goda tidningsläsare. Men, mig veterligen, har ännu ingen AIK:are misshandlat ett barn för att den hejar på ett annat lag.

DN-Liberalerna Och Historien Om Vänstervågen

DN:s demokratiälskande ledarsida varnar för vänstervågen i Sydamerika, en vänstervåg som bland annat bygger på att människor tröttnat på USA:s eviga inblandning i de sydamerikanska ländernas inrikespolitik (som skämtet går i sydamerika: ni vet väl varför det inte varit någon statskupp i USA? USA har ingen ambassad där.), man har tröttnat på nyliberalismen och elitens snyltande på massans bekostnad, man har tröttnat på det koloniala arvet, som skapat en extremt ojämlik kontinent. Haiti, det land USA har påverkat mest rent historiskt på de södra breddgraderna, är också, det fattigaste på den här sidan jorden. DN:s demokratiälskande ledarsida har som vanligt inga invändningar mot att IMF och USA får diktera hur andra länder sköter sin inrikespolitik. Demokrati?

Niklas Ekdal beskrev en gång det besynnerliga i att USA inte alltid arbetat med demokratier och ibland störtat de, och även stöttat diktaturer med att USA ”har svårare att navigera i vissa områden.” Denna helt fantastiska eufemism visar prov på liberal analysförmåga.

Jag tillägnar DN:s demokratiälskande ledarsida följande uttalande av General Smedley Butler som beskrev sin roll för som militär så här:

I spent 33 years and four months in active military service and during that period I spent most of my time as a high class muscle man for Big Business, for Wall Street and the bankers. In short, I was a racketeer, a gangster for capitalism. I helped make Mexico and especially Tampico safe for American oil interests in 1914. I helped make Haiti and Cuba a decent place for the National City Bank boys to collect revenues in. I helped in the raping of half a dozen Central American republics for the benefit of Wall Street. I helped purify Nicaragua for the International Banking House of Brown Brothers in 1902-1912. I brought light to the Dominican Republic for the American sugar interests in 1916. I helped make Honduras right for the American fruit companies in 1903. In China in 1927 I helped see to it that Standard Oil went on its way unmolested. ... I was rewarded with honours, medals, promotions.

Tvåstatslösningen Som Redan Existerar I Den Frånvarande Liberalismens Namn

"Tvåstatslösning? Ja, det har vi ju redan. En stat för israelerna i Israel, en stat för bosättarna här på västbanken. Palestinierna finns inte med i ekvationen." Sagt av en palestinsk man som Cecilia Uddén träffat på Västbanken. Från Godmorgon Världen, 07-03-11

Tvåstatslösningen närmar sig inte. Israel fortsätter att bygga och stycka upp Västbanken. En undersökning visar att en majoritet av palestinierna, 70 %, är för ensstatslösningen. Man vill ha en stat för alla. Låter rätt demokratiskt, eller? Birgitta Ohlsson, liberal och feminist, som förstår demokratin så mycket bättre än en sån som jag håller dock troligtvis inte med.

I samma reportage i morse visar palestinierna prov på tålamod. "Man vänjer sig vid livets goda, och vid livets onda" säger en gammal dam och skrattar. Man vänjer sig... Ska man skratta eller gråta? Skratta åt eländet, verkar damens respons vara, och vänja sig. Hon ska bara veta att ingen liberal kommer att kämpa för hennes rättigheter så hon gör rätt i att vänja sig.

Det berättas även om något som måste vara den palestinska versionen av dricks och bonus teorin: Om det idag tar en timme i en vägspärr, men i morgon bara fem minuter, då kan man andas ut.

Idag skriver Niklas Ekdal i DN om den magiska liberalismen. Jag säger: det vore en bra idé.

Att Räkna Lik

Det dör oerhörda många människor i Irak. Dagligen. Våldet är en sak och ingen förnekar detta. Men, hur många som har dött sedan mars 2003 är omtvistat. Hur man bäst räknar döda är omtvistat. Den vedertagna siffran i europeiska medier och i USA är den lägre siffran från Iraq Body Count som enbart utgår från hur många döda som rapporterats in till medier. Per Jönsson i DN tror att anledningen till att man i europeisk och US-amerikansk media väljer den lägre siffran är att Lancets rapporter är svåra att läsa.

Tillåt mig tvivla. Anledningen till att man väljer den lägre och inte högre siffran är naturligtvis ideologisk och av propagandaskäl. Man vill helst inte räkna lik från USA:s sida, men det är inte heller något man gärna gör från den europeisk media. (För övrigt är det intressant att Per Jönsson noterar att Lancets metoder godkänts på andra håll i världen. Man tycker då att han borde fundera på varför. Men han gör det inte. Lancets rapporter är selektivt svårlästa. Dock medger han att från Bush-administrationens sida kan det mycket väl vara fråga om propaganda och att denna propaganda smittat av sig till US-amerikansk media. Men, det är väl ingen nyhet att övriga världen ofta smittas ned av US-amerikansk propaganda, att högern i europa har tolkningsföreträdet.) Kritiken mot Iraq Body Count kommer främst från vänster, och de som hellre anammar Lancets rapport kommer från vänster. Potentiell kritik från höger skulle vara att vänstern vill ha det så. Man vill ha många döda för att bevisa hur katastrofal USA:s invasion var. Det är möjligt att den kritiken kommer, med tanke på att man från höger angrep vänstern för att vara tyst och inte glädjas med irakierna där i april 2003.

Forskning och metoder som används i forskning kommer ju alltid att vara omtvistade. I vissa fall mer än i andra. Forskning är sällan politiskt neutral. Les Roberts från Lancet är medveten om detta. En sak är säker, Lancets metod kräver mod, man forskar bostavligen med livet som insats. Men hur som helst. Det är uppenbart att enorma mängder människor har dött i Irak på grund av kriget, att ytterligare enorma mängder människor har skadats för resten av livet och att ännu fler människor flyr landet. Irak är en katastrof hur liken än räknas. Men dessvärre verkar forskningen inte kunna ge oss en lösning i detta fall. Lösningen måste ju vara politisk. Hur den nu ska se ut...

Men, man kan ju alltid om man inte kommer ifrån den katastrof som är Irak idag, hävda samma sak som Niklas Ekdal gjorde för ett par veckor sedan. Att Irak mycket väl kunnat se likadant ut idag utan USA:s invasion. Niklas Ekdal går faktiskt ett steg längre än så, "den tragiska ironin" är alltså att det kunde ha varit så här i Irak utan USA:s inblandning och då hade demonstranterna ropat "USA in i Irak". Sådär: då löser man ju det problemet, än en gång, kan man från DN-liberalt håll hjälpa USA att två sina händer. Det är dags att maila över den approachen till USA:s propagandamaskin.


Fotnot:
Niklas Ekdal var faktiskt emot USA:s invasion.

Les Roberts i Independent i torsdags.
Les Roberts svarar på frågor om Lancets forskningsmetoder.
Om räknekontroversen.

Upplyst Eller Nedsläckt På DN?

DN:s ledarsida analyserar ungefär så här den senaste tidens utveckling i Palestina: Israel bara ger och ger, men de dumma, dumma palestinierna blir aldrig nöjda utan bara skjuter iväg raketer. Dessutom så är de ju så dumma att de krigar mot varandra av saker och ting som om det nu är någonting som kan förstås, så är det av skäl som inte har någonting överhuvudtaget att göra med Israel och USA . Och så vägrar de erkänna Israel som stat, oavsett hur stor den skulle bli på palestiniernas bekostnad. Israel har naturligtvis ingenting att erkänna. Dumma, dumma palestinier. Israel har insikten, det enda som kan lastas Israel är att de inte har en exakt plan för att komma dit. Å andra sidan beror ju det på att palestinierna är så dumma.

Hur var det nu DN beskrev sig själva... att man verkade i en upplysningstradition? Jo man "verkar i en humanistisk upplysningstradition - för tolerans, demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, vetenskapliga framsteg, fri handel och social utveckling. Vårt viktigaste uppdrag är att försvara människovärdet, vare sig det hotas av övergrepp eller fattigdom."

Så himla upplyst verkar det då inte vara, snarare råder det ett totalt mörker.

Det Var En Gång Ett Gäng Liberala Script

I en Friggebod samlas ett gäng liberala förkroppsligade script för att diskutera Israel/Palestina. De har alla klätt sig klanderfritt som vanligt. Alla ser likadana ut och är välrakade. Ingen vill råka tas för muslim. De har hört att muslimer ofta har skägg. Inte för att det i sig är fel att vara muslim, det är bara så att muslimer inte gillar frihet och liberalism på samma sätt som västerländska kristna och/eller sekulariserade liberaler. Muslimer är dessutom åtminstone ibland självmordsbombare. Det absolut värsta som finns.

- Välkomna, säger dörrvakten Vän Av Ordning, a.k.a Jan Björklund till det dussintal som dykt upp.
- Hej, säger Fredrik Malm och ser glad ut.
- De där får du inte ha på dig, säger Vän Av Ordning och pekar på Fredrik Malms glasögon.
- Vadå?
- Det är väl dina liberala glasögon, säger Vän Av Ordning, och idag diskuterar vi Israel/Palestina och det vet du väl, att vi inte kan ha på oss våra liberala glasögon då.
Fredrik Malm skrattar. – Ha, ha, nä det har du rätt i. Hur skulle det se ut? Utan de ser jag ju ingen mur. Då ser jag ju bara en säkerhetsbarriär. Vän Av Ordning nickar och berättar också att det är hårdare tag som gäller nu. Man har inrättat en skamvrå.
- Den är dock upptagen av en folkpartist som varit på de ockuperade, eh..., nej, de, de där andra områdena och som skrivit en motion som kritiserar Israel. Det gäller att stämma i bäcken tidigt. Vän Av Ordning, viskar till Fredrik, säg inget om att jag råkade säga ockuperade områdena. Jag vill inte hamna i skamvrån du vet.

Väl inne i Friggeboden instrueras man i retorik. Scripten måste uppdateras och utvecklas rent tekniskt. Man måste med alla medel lära sig att styra undan diskussioner om 1948, 1967, om de gånger Amnesty International och HRW kritiserar Israel. Men att alla bör vara aktiva i att försöka påverka båda dessa organisationer att kritisera palestinierna. – Vi fick ju HRW att till och med fördöma palestinskt icke-våld. Vi kan om vi bara vill. Retorikkursen fortsätter. Alla som säger något fel måste skriva ”Israel är mellanösterns enda demokrati.” 100 gånger på tavlan.

Lars Leijonborg ger ett exempel på bra retorik från valrörelsen. – Jag fick en fråga i direktsändning i TV om friskolor. Jag fick frågan om det fanns något problem med exempelvis den kristna skolan Livets Ord. Vet ni vad jag gjorde? Lars såg så där förnumstig ut, som bara han kan komma undan med. Jo, jag vände på frågan och sa att det inte borde finnas muslimska skolor som förnekar kristendomens värde. Notera, fortsätter Lars och ser allvarlig ut, att ingen i media märkte denna vändning. Jag var liberal men ändå inte. Friggeboden börjar eka av liberal tomhet eftersom scripten inte kan applådera. Så börjar allas favoritstund. Per Ahlmarks frågestund.
- Okej. Vad är Hizbollahs mål? Fredrik?
- Att döda så många civila som möjligt, föreslår Fredrik.
- Nja, svarar läromästare Per Ahlmark. Det är inte helt rätt, du är på rätt spår, men man kan få för sig att det handlar om andra än...
- Jag, jag, en ung man vid namn Erik Svansbo sträcker ivrigt upp handen.
- Ja, du, säger Per Ahlmark som pinsamt nog inte känner igen mannen. Det finns inte så många statsterrorapologeter som Per skulle vilja, så han är förvånad över att han inte känner igen mannen, men gläds ändå åt ett nytt ansikte. Svansbo känner till sin anonymitet, men det är något han så bittert gärna vill ändra på.
- De vill utrota judarna.
- Bra, börjar Per, men gör en gest med handen som visar att han vill att Svansbo ska tillägga något, precis som…
- Precis som Hitler! Vrålar en exalterad Svansbo
- Bra, säger Per och ger ifrån sig det närmaste ett leende han kan ge. Kom ihåg här och lär er att vi måste hålla diskussionen på en mycket, mycket låg nivå. Ni måste inse era begränsningar. Ni är avancerade script, men dock bara script, ni saknar analysförmåga och kritiskt tänkande. Scripten håller med.
- Har vi någon från DN här, undrar Per.
- Ja, säger Niklas Ekdal och Per Ahlin i liberalt korus.
- Jag är lite besviken på er. Ni har dristat er till att kritisera Israel ibland.
- Men, men… börjar Per Ahlin och ser lite moloken ut. Vi har ju alltid gjort det med tillägget att ”det är lätt att sympatisera med Israel” oavsett vad Israel gör. Och vi håller konsekvent tyst om de dagliga övergreppen från Israels sida. Jag menar, så mycket kritiserar vi inte Israel.
- Ni får G. Inte mer, säger Per och håller upp ett varningens finger. Det krävs mer om ni ska få VG.
Kvällen går mot sitt slut. Fredrick Federley går runt med kollekten till den israeliska armén. Man pratar om vänsterns moraliska tomhet, om Israels rätt att existera och om att man alltid måste komma ihåg att fråga de som kritiserar Israel om de tycker att Israel har en rätt att existera. - Och för Israels skull, börja aldrig att backa på den punkten. Inte ens om de medger den. Fortsätt. Nöt ut dem. Trötta ut dem. Tråka ihjäl era meningsmotståndare med samma argument om och om och om och om igen.

De liberala scripten lämnar Friggeboden, stärkta i sin solidariska kamp mot den svagare parten i mellanöstern. Alla längtar tillbaka till nästa gång. För då blir det en diskussion om alla scriptens favoritord i hela världen: anti-semitism. – Åh, vad jag älskar anti-semitism, säger en deltagare och hela ansiktet lyser upp. Men kommer på sig själv med att det där kan ju låta lite fel. Äh, ni vet vad jag menar, säger deltagaren och alla script nickar glatt.
Per Ahlmark vinkar av alla: - Sprid ut er nu mina små script, sprid ut er, och kom ihåg att det är ingen lögn om ni verkligen tror på det.

Andelsdemokrati; Den Demokratiska Kapitalismen Frågar Dig: Vilken Produkt Vill Du Rösta På Idag? Del Två.

“Contrary to its claims, capitalism's relationship to democracy and the market economy is much the same as the relationship of a cancer to the body whose life energies it expropriates. Cancer is a pathology that occurs when an otherwise healthy cell forgets that it is a part of the body and begins to pursue its own unlimited growth without regard to the consequences for the whole. The growth of the cancerous cells deprives the healthy cells of nourishment and ultimately kills both the body and itself. Capitalism does much the same to the societies it infests.” Korten

Institutioner som Världsbanken och IMF, med ett antal hundra ekonomer, har en oerhörd makt. Tillsammans med globala företag som jagar vinster världen över, utan att visa intresse för annat än vinsten, kan de styra över enskilda länders ekonomiska politik. Så är då lösningen konsumentmakt?

Konsumenter bestämmer inte på marknaden, man bara svarar utifrån den mer eller mindre bristfälliga information man får. Med den jakt på kapitalackumulation som följer kommer kapitalisterna att välja att satsa på produkter man tror människor omedelbart vill ha. Och hur ska man se på den växande vapenindustrin och fängelseindustrin (dock framförallt i USA)? På vilket sätt bestämmer vi konsumenter där? Men här är inte vi konsumenterna. Staten blir konsumenten. Där reproduceras krigen, och rädslan, eftersom det är genom denna rädsla kapitalackumulationen kan fortgå. Krig kan vara lönsamt. Enda sättet att rättfärdiga statens fortsatta investeringar i militära utgifter är att påtala dess nödvändighet. Och ju mer som investeras i denna bransch desto svårare blir det att dra sig ur. (Exempelvis kan vi i Sverige ur ett ekonomiskt perspektiv inte annat än bryta mot våra egna lagar när vi säljer vapen till USA. Så om vi demokratiskt röstade för ett stopp av försäljningen av vapen till USA skulle våra politiker ignorera detta: men framförallt genom att inte låta oss rösta om det.) Om inga hot föreligger, inga kunder, om ingen rädsla förekommer, ingen försäljning. När socialpolitiken reduceras till individuella och biologiska problem passar detta kapitalismen: det är inte samhället det är fel på, det är individerna. (I denna individualismens era: individer som inte beter sig som förväntat, löper stor risk att diagnostiseras.) Läkemedelsindustrin vinner på ökade diagnosticeringar. Dessa företag kommer därmed att gå bättre och du har anledning att investera i dessa företag och i deras mediciner. Här kommer man alltså att tjäna pengar på biologismens framsteg och att människor är sina diagnoser och därför kommer mer pengar investeras i denna bransch, och med det följer att åsikterna och forskningen som stöder detta kommer att öka. Diagnosernas makt reproduceras, så länge det är lönsamt. Kapitalismen har talat. Ju mer pengar du har investerat i olika branscher, ju mer har du att förlora på att dessa branscher svärtas ned. Du försvarar dina produkter. Reklamen får oss att köpa produkterna. Reklam är inte fakta och information, den är till för att få oss att vilja ha, inte för att få oss att vilja veta mer.

För mig är det uppenbart: det pågår en kamp mellan den verkliga demokratin och kapitalismen. Globaliseringen innebär en utvidgning av denna kamp. Den är i sig inte av ondo, därför är det löjeväckande av liberaler och andra att kalla aktivister som demonstrerar mot vissa aspekter av globaliseringen för att vara en del av en anti-globaliseringsrörelse, naturligtvis ett ordval anammat av oberoende liberal media och ”neutral” media som SVT. Kampen om språket är ett krig där vänstern förlorat alltför många slag. Låt oss inte förlora socialismen, rättvisa, demokrati.

Dessutom blir ekonomiskt kapital och ägande en möjlighet till flykt från delar av miljöproblemen. I viss mån som världsbankens tidigare chefsekonom Lawrence Summers så humant noterade är det också så att ur ekonomisk synpunkt är de fattiga länderna ineffektivt lite miljöförstörda och i och med att fattiga har omedelbara överlevnadsbehov som står över akuta miljöfrågor, så blir miljöhänsyn till en lyxvara: en lyxvara de kan sälja till de rikare. En nyliberal win-win situation. De rika länderna behöver förbättrad miljö, de fattiga behöver kapital. (I en framtid dystopi så blir kanske syret till en lyxvara. Fattiga kan då för sin omedelbara överlevnad sälja sitt syre. Det fria valet styr detta. ) Allt och alla blir till varor. Konsumentdemokratin innebär att demokratin blir till ett marknadsvärde i slutändan. Nåväl: en anledning till att miljöfrågorna tas på allvar är att vi alla drabbas. Även rika. Och tur är väl det.

Kapitalisterna konkurrerar naturligtvis mot varandra, detta är anledningen menar liberalerna att de måste, vare sig de vill det eller inte, tillmötesgå konsumenternas krav. Man konkurrerar även genom att förändra produktionssystemen och reducera kostnaderna. Men även om kapitalisterna konkurrerar mot varandra är de beroende av ett visst system. Detta innebär samarbete som klass, genom att man är intresserade av en viss typ av utbildning, en gemensam syn på arbetsrätten och forskning och teknisk utveckling som passar kapitalisterna som en egen klass och som reproducerar systemet som sådant. Att sprida kapitalistiska värderingar blir nödvändigt, ändå är demokratin här onekligen ett hot. Man är som klass gemensamt intresserad av svaga fackföreningar, svaga kollektiva rörelser och lagar som passar kapitalister. När man hyllar individualismen så är det utifrån att det personliga är politiskt: jag har det ju bra, så varför klagar människor. När Wolodarski försöker intala sina läsare att fackföreningsrörelsen idag har större makt än företagen, gör han det utifrån sin egen utgångspunkt: att arbetarrörelsen inte har mer makt än företagen i sig, bara att man har för mycket makt i förhållande till vad man i hans nyliberala värld borde ha. Kapitalisterna må konkurrera med varandra, men man har gemensamma intressen. Ingen konsumentmakt, eller ägandedemokrati kan förändra detta och det syftar ju inte heller till detta. Demokratin ökar inte så länge de ekonomiska klyftorna är gigantiska och med DN-liberalernas välsignelse ökar. Mer kollektivt ägande skulle öka demokratins icke-ekonomiska och därmed verkliga värde.

Men vi behöver inte vad gäller miljöproblemen måla fan på väggen. Historiens slut och Armageddonscenarier har målats upp allt för ofta. De miljöproblem som finns är akuta ändå, de sociala orättvisorna är tillräckligt stora, utan att vi måste tala om slutet. Vi bör inte vara övertygade om att vi nått peak-oil. Alla dessa övertygelser är farliga. Så långt är jag med DN-liberalerna. Men där dessa ifrågasätter detta utifrån ett försvar för kapitalismen, så ifrågasätter jag det utifrån dess motsats. För kapitalismen innebär mer problem än så. Att vår planet förstörs av miljögifter är inget nytt. Vattenfrågan blir allt mer akut. Vi kan se hur detta är en liberal demokratifråga: ju rikare du är, ju mer makt du har, desto större tillgång till vatten och rent sådant. Dessa saker är uppenbara. Människorna alieneras från varandra på så många sätt genom kapitalismen. Domedagen är inte nödvändigtvis nära, men människor drabbas ändå. Ett råd från mig är: va’ inte fattig. Konsumtionen bygger också på det omedelbara tillfredsställandet. Reklamen säger inte till dig att det här behöver du om tjugo år utan: det här behöver du idag. Demokrati bygger på mer än så, på en mer långsiktig diskussion, på kollektiv debatt, inte enbart på inre individuella överläggningar om produkter. Den nyliberala visionen om ägandet som frigörande, är helt enkelt en återvändsgränd, så länge ägandet och därmed makten koncentreras till fåtalet och i ett kapitalistiskt system är detta ofrånkomligt.

Komiskt nog så är nyliberalerna individualitetens stora fiende. Anpassar du dig inte, exkluderas du från demokratin, stängs ute från samhället, klarar du inte av tempot ökar risken att du diagnosticeras (för vad beror naturligtvis på), och risken ökar att du fängslas. Den nyliberala demokratiska individen är den som konsumerar och bedömer varor utan att ifrågasätta och bedöma systemet som sådant. Jag konsumerar, alltså finns jag, alltså är jag delaktig i demokratin. Men logiken är glasklar. När hotet från Al-Qaeda målades upp som värst, var man rädda för framförallt en sak bland de politiska ledarna i USA. Att människor inte skulle våga sig ut och shoppa. Alltså såldes idén om USA:s demokrati som ett shoppingcentrum. Al-Qaeda hotade demokratin, man ville få människorna att sluta shoppa, så för att upprätthålla demokratins flagga skulle man helt enkelt shoppa. Bli aktivist för demokratin: gå och köp ett par skor. Måhända att din rösträtt med nio och nittio i fickan inte ger dig många andelar i denna demokrati, men det är mer än ingenting.

Men vad miljön gäller behöver DN-liberalerna inte oroa sig. Kapitalismen är anpassningsbar, destruktiv och konstruktiv på samma gång. Det finns mycket pengar att hämta i miljöfrågor. Och det görs redan. Är man tillräckligt innovativ, kan man begå nedsmutsningen och ta den som en extern kostnad, och sedan internalisera vinsten genom att ta betalt för att ta hand om denna nedsmutsning. Naturen är en viktig del av kapitalets ackumulation. Varje outnyttjad del av vår natur är ett slöseri. Miljöpolitiken kommer att än mer infogas i den kapitalistiska logiken. Ekonomiskt sett kommer nya vinnare att födas. De ofödda betalar det högsta priset.

Demokrati? Köp det eller inte.

Andelsdemokrati; Den Demokratiska Kapitalismen Frågar Dig: Vilken Produkt Vill Du Rösta På Idag?

”A tree has no value standing; it is only when the tree gets killed and turned into plywood and hot tubs that it generates market value. A fish swimming has no value; it is only when the fish is killed and marketed as a commodity that it generates value. Thus destroying nature is generic to the market economy.” Danaher

Man ogillar på DN:s ledarredaktion att miljöproblemen verkar vara relaterade till dagens kapitalistiska system. Man ogillar att dagens fattigdom hos vissa relateras till kapitalismen, eftersom man menar att det är brist på kapitalism som skapar fattigdom. Man ogillar att folk inte ser det uppenbara att kapitalism kräver demokrati och vice versa. Miljöproblemen och demokratins framväxt skall lösas genom mer privat ägande, teknologiska framsteg och genom smarta konsumenter inte genom demokratiska beslut. Men det som är problemet är naturligtvis att demokratin så ofta verkar besvära kapitalismen och kapitalisterna. Därför är det av vikt att de stora ekonomiska frågorna inte beblandas med demokratin. Det man minst av allt vill, är att vi som folk skulle gå in och utnyttja vår demokratiska rätt och rösta för lagar som begränsar miljöfarorna, som begränsar företagens makt. Därför förordar man konsumentdemokrati, därför att då erbjuder kapitalismen oss produkter som vi väljer att köpa eller inte köpa. Detta, mina vänner, är inte demokrati, utan demokratisk kapitalism. Att äga och köpa blir då en del av den demokratiska kapitalismen. Och det är klart som korvspad att det finns starka företrädare för denna variant. Människor med pengar.

Igår var det ägardemokrati, på tapeten på DN:s ledarsida och idag är det i grund och botten konsumentdemokrati. Ju rikare du är, ju mer du äger, desto mer demokratisk är du som individ. Men om produkterna du vill ha inte finns? Eller om det visar sig att du inte har råd med den produkten du vill ha? Då röstar man helt enkelt på den vara man har råd med. Demokrati a la DN-liberalism. Den ekonomiska makten ska stå helt utanför demokratisk kontroll, och du reduceras till demokratisk konsument. Så vad har du i plånboken idag? Okej. Det blir Lidl som gäller idag, och inga rättvisemärkta bananer.

Demokratin växte inte fram genom konsumentmakt, den växte inte fram genom ägande. Den växte fram genom kollektiv kamp. Den trotsade ägandet, den trotsade makten, den trotsade kapitalismen. Vi röstar inte idag därför att kapitalisterna och de rika och privilegierade gav folket den möjligheten. Herregud, hur rädda var och är inte de rika för vad folket kan hitta på. De kan ju rösta fel.

USA är ett intressant exempel på i mitt tycke en kamp mellan demokrati och kapitalism. Det råder inget tvivel om att det finns en stark tradition för demokrati i USA. Man har starka demokratiska institutioner. Men kapitalismen är ännu starkare. Ägandet och den ekonomiska makten påverkar starkt demokratin. Ju rikare du är, desto större inflytande har du. När George W. Bush blev vald, var man från Exxon nöjda, eftersom man räknade med att det Bush sa, var ungefär vad man själv skulle säga. Notabelt är att man i USA nyligen vann en liten demokratisk seger över kapitalismen, då lobbygruppernas inflytande minskades en aning. Men om man ser konsumentmakt och ägande som demokratiskt då borde inte detta vara problematiskt med att starka lobbygrupper påverkar de politiska besluten. När Irak först ”befriades” sade inte Paul Bremer: ”Iraq is open for democracy”, nej: han sa ”Iraq is open for business”. Men, för nyliberaler är detta i stort sett samma sak. Men hur mycket hade irakierna att säga till om den privatiseringsvåg som följde? Ingenjävlating.

Stora medieföretag, ägda av rika eller ännu rikare människor som frotteras med sina rika vänner, kan överdriva, ljuga eller förtiga saker och påverka människor i en viss riktning. Vad händer med demokratin när massmedier skall vara privatägda och vara finaniserade genom annonser? Man kan rösta med plånboken blir ett besynnerligt svar. Se på USA. Hur många av de stora medieföretagen hade någon form av kritisk granskning inför kriget mot Irak. Mediekonsumtenternas val reducerades till i stort sett ingenting.

För fattiga människor intresserar inte kapitalisterna. Produkter görs i högre grad för de som har råd, än för de som behöver det. Det här är ju en uppenbar brist för konsumentdemokratin. En rik mans erektion är mer intressant än ett fattigt barns överlevnad. Hur skall då denna konsumentdemokrati spridas till de som inte har råd? Helt enkelt så här: de är inte involverade i demokratin förrän de har råd, förrän de äger. Så för att komma in bör man sälja sig till lägsta möjliga pris om ingen annan möjlighet finns. Demokratin blir till en klubb. Man bör betala en avgift för att komma in, inte baserad på kunskap eller intresse, utan på plånbokens storlek. VIP-avdelningen når man bara ju tjockare plånboken är. (För övrig är uttrycket ”ju tjockare plånbok” nästan lika obegripligt för dagens kids som när Kalle Anka äter majskolv och låter som en skrivmaskin. För vad betyder det ljudet för barnen av idag? Tjocka plånböcker är nästan ett fattigdomstecken för då måste man ha en massa mynt som saknar reellt värde.)

Produkterna görs inte och köps inte om människor verkligen inte behöver dessa produkter och om man inte vill ha dem, protesterar folkpartisten Vän Av Ordning. Verkligen? I beg to differ.
Samtidigt vill DN-liberaler försämra de sociala trygghetsnäten, människorna måste bli mer flexibla och man måste anpassa sig till vad företagen vill och behöver. Det vill säga försämra demokrati-möjligheterna för de som har det allra sämst. Enda sättet att bli delaktig i miljöfrågorna och den ekonomiska politiken och rättvisefrågor är i konsumentdemokratin att sälja sin arbetskraft, oavsett vad det är för företag man säljer sig till. Demokratin reduceras till detta och till val som skapar ojämlikhet. PPM-fonderna förvandlas till sann demokrati. När valde du att byta dina PPM-fonder senast?

Repukraterna Vs. Demoblikanerna. Så Ospännande Det Kan Bli

Jag har sagt det förr, jag säger det igen. Ingenstans är det mer tydligt hur liten betydelse valet av demokrater och republikaner har som i Israel/Palestina frågan. Ändå kommer det alltid i våra svenska DN-liberalers ögon vara nödvändigt att USA blir mer aktiva i mellanöstern för att det ska bli fred mellan Israel och palestinierna. Men, å andra sidan, beror det ju på att det i DN-liberalernas ögon är så "lätt att sympatisera med Israel."

Relationen mellan Israel och USA är "extraordinarily important and vital to the strength of both of our countries," säger demokraternas Edwards. "It is a bond that can never be broken,"

Asså... "It is a bond that can never be broken." Abbas? Deal with that biatch.

Hur ska palestinierna kunna få ut något av ett sådant förhållande? Snälla DN-liberaler, upplys mig, på vilket sätt USA kommer att bidra till en rättvis fred? (Dags för en liten brasklapp: 1. Vad är rättvisa? 2. Man kanske menar att en rättvis fred är inte längre ett mål, utan målet får bli en fred till Israels förmån. och å andra sidan, är väl det en rättvis fred för en tidning som om den kritiserar Israel behöver lägga till att "det är lätt att sympatisera med Israel". Varför i helvete, är det alltid så lätt att sympatisera med Israel? Just det, jag glömde: Israel är ju mellanösterns enda demokrati. )

Från Republikanernas sida kommer Senator John McCain som vill stärka banden mellan Israel och NATO. McCain säger följande: "American support for Israel should intensify," "The enemies are too numerous, the margin of error too small, and shared values too great."

Vi vet var resten står, möjligtvis med undantag för de ovalbara som Ralph Nader och Dennis Kucinich.

Jag är ledsen, vänner av fred i mellanöstern, det blir four more years of misery, oavsett för er.

Good night, sa Angry Arab, men det är aldrig bra att gå och lägga sig när man är på dåligt humör. Sånt här ska man ta på morgnarna. Adrenalin och koffein, och så är man redo att riva dagens murar.

A Dime Worth Of Difference?

Countrysångaren Waylon Jennings beskrev förhållandet mellan demokraterna och republikanerna med att säga att "Theres not a dime worth of difference."

Men hur är det med den saken utrikespolitiskt sett? Demokraterna har ju kraftigt kritiserat Bush-administrationen. Angående Iran så säger en demokrat om demokraternas position att den är som republikanernas och att det är diplomati som gäller men användandet av våld mot Iran är inte uteslutet: "I've not ruled that out," he said but added, "It's not an option we want to consider until we know there is no other option."

Ett par saker här. 1. Bush hävdade samma sak när man attackerade Irak. Det var den absolut sista utvägen. Man hade utforskat alla andra möjligheter. 2. Jag noterar att artikelförfattaren skriver, but added, som om tillägget i sak skiljer sig från det han säger innan.

Vad gäller Palestina/Israel är det nästan värre. Demokraterna är ett mer genuint Israelterrorapologetiskt parti än republikanerna traditionellt sett. Men, de pratar gärna om fred i mellanöstern. Obama säger en del. Hillary säger en del, som när hon besökte Israel (utan att prata med palestinier) och skarpt försvarade muren men tillade med palestinierna i åtanke åtminstone, att den var inte riktad mot palestinierna som folk. Hillary har helt enkelt en speciell plats för Israel i sitt hjärta.

Jag noterar: Demokraterna pratar och de pratar. Men, hur är det då med Irak?

Per Ahlin skriver i Dagens DN att Bush ändrat retoriken. Han är inte längre lika självsäker. Sen citeras en Demokratisk senator:

"...majoriteten i detta land stöder inte längre det sätt på vilket kriget förs, det gör inte heller majoriteten av våra militärer eller majoriteten här i kongressen."

Så efter nästan fyra år av krig och ockupation i Irak har man modet att inte längre stödja på det sätt kriget förs. Så kanske hade Waylon Jennings fel, det kanske i varje fall är" a dime worth of difference".

Per Ahlmarks Nästa Klassiker? En Personlig Skiss

Kanske kan jag skicka det här till DN, som jag har skrivit, så slipper Per Ahlmark skriva det själv:

"Vad skulle människorna på vår jord göra utan USA? Utan ett USA med tålamod. Endast anti-amerikaner och idioter förstår inte att man måste ha tålamod för att få höra det kommande jublet i Bagdad. För det kommer att komma. Har den starkaste demokratin bestämt sig för något så kommer det ske. Jag hörde en vis kvinna på CNN säga att kriget i Irak är inte ett fiasko utan det är en succé som ännu inte inträffat. (1) Alla dessa människor som var emot kriget; vet ni vad? De tvingas äta sina egna ord och aktioner från 2002.
Succén är latent.

När USA bombar i Somalia borde alla människor vara tacksamma. Man försöker rena världen från den plåga som är islamofascismen. När USA förutsättningslöst altruistiskt, med enbart demokrati och frihet som motivation, ger sig in i Irak och bekämpar, med den del av den egna befolkningen som är mindre privilegierades liv som insats, terrorister från världens farligaste plats borde vi alla applådera detta. Vi borde skänka Gotland som bas till USA. Fårö med. 140 länder har gett tillstånd till, eller i vart fall, fått acceptera, USA:s militära närvaro.

Ondskan måste bekämpas. Men det tycker inte alla. Vissa verkar tycka att ondskan inte är så farlig. Iran närmar sig. Hör ni inte det? Iran närmar sig. De vill inget annat än utplåna Israel. De behöver varken kärnkraft eller militär. Vi kan bara hoppas att USA gör det enda rätta och börjar bomba Iran, gärna med demokratiska kärnvapen mot icke-demokratiska anläggningar.

Vi ser det annars nu, hur de samlas i trupp, anti-semiterna, kommunisterna, socialisterna, islamisterna, Carl Bildt och Hans Blix, fan och hans moster och startar bokcirklar där de läser Sion Vises Protokoll, Det Kommunistiska Manifestet, böcker av historiker som inte jag gillar och Koranen. Men fega européer väntar på att USA ska rädda dem som så många gånger förr.

Vi måste vara vakna, och inte slumra till. Men, eftersom Sverige är fegt och Europa saknar, med undantag för den djupt ärliga och kärleksfulle Tony Blair, handlingskraft måste vi lita på att USA än en gång bär frihetens fana högt. Europas ledare är ambivalenta, men har på egen hand antagit sin egen ideologiska apati och kraftlöshet och väntar på USA, men är samtidigt omedvetet avundsjuka på det fantastiska USA med sin förmåga att aldrig missbruka sin militära och ekonomiska överlägsenhet. USA stannar i Irak av goda skäl.

När den bästa presidenten genom tiderna, George Bush pratar om frihet gör han det för alla människor, inte bara för människorna i Västeuropa. George Bushs tal är tal som kommer att gå till historien som de mest ärliga, kärleksfulla, toleranta och faktafyllda tal som getts. Bush själv kommer framställas som en fantastisk talare (2) med gott hjärta, goda ambitioner och ett innovativt språk. Historien kommer att ge honom rätt! Om USA vill använda kärnvapen eller klusterbomber eller utarmat uran gör man det för mänsklighetens bästa för sina ögon. Detta måste vi alla inse, även de mest korkade fredsivrare som inte inser att vi måste ge kriget en chans. Krig är faktiskt fred. Det är freden som är kriget. Det har dumskallarna som var emot kriget i Irak inte förstått. Men Bush är smartare än så. Ingen foolar honom twice. Idag hade Saddams tortyrkammare inte varit borta om dessa fredsivrare fått sin vilja igenom. Hade fredsivrarna fått sin vilja igenom hade människor torterats, våldtagits, stympats. Idag finns bara demokratins tortyrkammare.

Bush har allt och vinner allt. Han vinner tal, globala debatter, krig och intervjuer och folks hjärtan om de har några. Han vinner i längden och i det korta. Männen på mars om det fanns några och om de skulle vara lika intelligenta som jag skulle rösta på George W. Bush, eftersom det bara kan vara anti-semitiska jordbor som inte förstår Bushs storhet. George W. Bush är den fria världens ledare. Framröstad av en demokrati med cirka 5 % av jordens befolkning, varav ungefär hälften av de som får rösta i landet går och röstar , varav cirka hälften av denna hälft röstade fram Bush, som hela världens fria ledare och på så sätt är han även vår ledare. Det är demokratin, dumbom.

USA är världens mest älskade demokrati i USA, och eftersom USA är en demokrati måste de få göra det de behagar utanför sitt lands gränser. Ingen president talar så mycket om demokrati och frihet som George Bush. Hörde ni Göran Persson, terroristsympatisören, nämna demokrati lika ofta? Vi får inte glömma att Göran Pladder-Persson, genom att fördöma den dåvarande israeliska ambassadören Zvi Mazels hjälteinsats när denne förstörde det terroristhyllande konstverket på Moderna Muséet så berättigade Persson samtidigt terrorister att mörda civila, kvinnor och barn, till och med demokratiskt födda bebisar. Pladder-Persson vet, till skillnad från Bush, inte när han ska tala och när han inte ska tala. Pladder-Persson har kritiserat Israel en gång och det är en gång för mycket. Det är bra att anti-semiterna i Sverige inte lyckades vinna valet åt Göran Pladder-Persson igen.

I mellanöstern där alla korrumperade människor och terrorister faktiskt är araber och ofta anti-semiter, måste Israel som är den enda demokratin, få försvara sig med alla medel. Om man bygger en mur gör man det för att man värnar om demokratin och rättigheten att vara det, rättigheten att inte utplånas av ondskan. Det är demokratin, dumbom. Hamas erkänner inte Israels rätt att ockupera och fortsätta ta åt sig mark, och på så sätt utöka demokratins gränser. Det är något araberna borde vara tacksamma för. För varje ytterligare hektar som kommer innanför Israels gränser, desto större blir demokratin i mellanöstern. Det är demokratin, dumbom. Den sprider sig. Det enda som kan förhindra detta är palestinska terrorister och att europeiska anti-semiter tar avstånd från demokratins frammarsch. Palestinierna har aldrig drabbats så mycket som av sin egen okunnighet, mord och mutor, mord och mutor förstår ni. Förstår man inte att de har sig själva att skylla så har man ingenting förstått. Ingenting! Dessutom tackar de alltid nej till de generösa smulor som demokratin Israel så generöst erbjuder.

Saddam Hussein är borta. Människor som har drabbats av honom är lättade och känner frihetens explosiva vindar. Friheten smäller högt för alla som älskar demokrati såsom jag gör. Eller som Condoleezza Rice sa när Israel försvarade sig mot hatets Hizbollah, det är födslosmärtor för demokratin, för ett nytt mellanöstern. Det gäller att härda ut. Endast europas vänster och världens anti-semiter och islamister och Carl Bildt gråter under dessa birthpangs. Till slut kommer någon att få äta upp sina ord.

Men, vad kan vi göra då, vi som inte står på mördarnas hatiska, anti-semitiska sida? Vi kan bara göra en sak: att okritiskt stödja allt som Israel och USA gör. Det är demokratin för dummies."

Fotnot: 1. Hämtat: Ur The Daily Show: 9 januari. Sagt av: Francis Townsend, Homeland Securiyt Adviser
2. http://www.youtube.com/watch?v=uSOA2FkmjQQ&eurl=

DN Ger USA Sin Välsignelse! (Igen.)

Bombinsatsen mot Somalia var okontroversiell anser Per Ahlin på DN:s ledarsida. "Det går dessutom att föra ett resonemang utifrån begreppet självhjälp." Det går: framförallt om man måste med alla medel tillåtna, legitimera allt som USA gör. Men annars: Utifrån självhjälp? Självhjälp för vem då? Vad är egentligen självhjälp?

Per Ahlin fortsätter: "En stat kan sägas ha en skyldighet att se till att dess territorium inte används på ett sådant sätt att det skadar andra. Om regeringen inte förmår det kan den drabbade ha en rätt att ingripa, att helt enkelt utföra det som staten själv borde ha gjort."

(Visst här skulle det kunna gå att raljera och ironisera om att någon borde ta hand om landet USA, som är den största globala angriparen. Dess territorium används ju på ett sätt som ju uppenbarligen skadar andras. Men det tänker jag inte.)

Aha. Självhjälp för USA alltså. Finns det någon risk för de inblandade? Etiopien, Somalia, kanske något annat land i närheten, där det bor människor - eller för att prata liberalska - individer?
"Nog finns risken att USA på ett eller annat sätt fastnar i Somalia, men i de olika fronter som Washington öppnat i "kriget" mot terrorismen är det somaliska problemet litet. "

Jag tror jag förstår. Risken är för USA att det blir ett somaliskt problem som drabbar USA.

Dessa pilemariska DN-liberaler med sin faiblesse för mänskliga rättigheter, demokrati och liberalism. För vita, privilegierade människor i väst alltså.

Vän Av Ordning, folkpartisten, protesterar: Du läser Per Ahlin som fan läser bibeln. Per Ahlin pratar om att det i jämförelse med andra delar av världen är det somaliska problemet litet. Och han skriver att USA har problem faktiskt, och att kriget mot terrorism inte förs i Irak utan i länder som Afghanistan, som närmar sig ett misslyckande, och Somalia. Dessutom är Somalia uppenbarligen ett näste för terrorister.

Men snälla, Vän Av Ordning: Faktum kvarstår, artikeln sammantagen: det är inte många ord om människorna som bor i dessa länder. De existerar förvisso, men som hot mot oss. Perspektivet är enbart sedd från den snäva synvinkel som finns i USA och väst. Om du vill läsa mer om USA och Somalia, läs då följande: http://www.counterpunch.org/naylor01092007.html

Demokrati Nu!

På sidan Democracy Now! dyker det alltid upp intressanta intervjuer och debatter. I en debatt om Jimmy Carters bok med ett provokativt ord med i titeln, Apartheid, så diskuterar två historiker med olika utgångspunkter. (Fortfarande har ingen DN-liberal nämnt boken, trots att den rört upp en så pass hetsig debatt i USA. Antar att det är bäst att ignorera alltihop eftersom man ändå gillar Carter lite grann.)

Gil Troy som ogillar Carters bok, säger bland annat att Carter har spelat ut sin roll som medlare med boken. Han säger också att det är som historiker, en falsk analogi att kalla Israel för en apartheidstat. Finkelstein i sin tur pekar på faktorer som att man även i delar av det politiska och mediala Israel kallar Israels agerande som typiskt för en apartheidstat. Gil Troy påstår också att den öppna diskussionen och det öppna debattklimatet är mycket större i Israel och i USA än på de palestinska områdena, där den politiska kulturen är mer våldsam än verbal. Han säger även att palestinierna inte tog emot det "generösa erbjudandet under Camp David". Detta protesterar Finkelstein kraftigt emot och hänvisar till något som även en tidigare utrikesminister, tillika historiker, Shlomo Ben- Ami (som även har dykt upp på DN:s ledarsida) har sagt: att om jag varit palestinier så hade jag avböjt erbjudandet.

(Det finns även en debatt mellan Shlomo Ben-Ami och Finkelstein på Democracy Now! som är mycket läs och hörvärd.)

Samtidigt I Afghanistan...

För ett par år sedan trodde DN-liberalerna på omvärldens omtanke om Afghanistan. Man trodde att det här visade på västs välvilja gentemot omvärlden. För muntliga löften om att ställa upp med stora ekonomiska satsningar och humanitärt bistånd måste ju hållas, brukar ju hållas, eller hur? Moderatledaren Bo Lundgren utropade: - Varför beklagar sig Gudrun Schyman. Detta krig befriar ju kvinnorna!

'I need to sell my daughters because of the drought,' said her mother Sahatgul, 30. 'We don't have enough food and the bride price will enable us to buy food.

Fiendens Fiende Inte Alltid Din Vän

Innan Irak-kriget, gav sig Per Ahlmark i flera nästintill hatiska inlägg på Hans Blix. Anledningen var ju att förminska dennes trovärdighet och öka USA:s. Nu ger sig Per Ahlmark på en annan inom högern. Detta är den andra artikeln på kort tid som han ägnar helt åt vår nye utrikesminister. Vad är det han vill nu? Vill han återuppta sina gamla våta kärnvapen drömmar? Visa vägen med att vi ska bomba Iran? Har karaktärsmordet på Bildt att göra med att denne lovordade valet i Palestina?

Och med Ahlmarks förkärlek att hata diverse -ismer: notera alltid frånvaron av kolonialismen och imperialismen. Men det är sant utan utrotandet av folkslagen i Nordamerika hade vi ju inte haft USA idag.

Jaså?

Wolodarski skriver idag i DN..." På 2000-talet är det facket som har överhanden, vilket flera fackförbund inte är sena att utnyttja: restaurangägare utan kollektivavtal blockeras, lettiska byggarbetare tvingas hem, småföretag drivs i konkurs."

Dock: "Den historiska lärdomen är att makt ständigt måste balanseras, annars väntar maktmissbruk och korruption."

Matchen Wolodarski mot Wolodarski slutade därmed oavgjort.

Veckans Boktips: The Ethnic Cleansing Of Palestine av Ilan Pappe

Det här boktipset tillägnar jag liberalerna på DN:s ledarredaktion, som i varje artikel när konflikten Israel/Palestina/Libanon ökar i intensitet tar till sig det israeliska tolkningsföreträdet när man trots allt går så långt som att man vågar kritisera Israel med ord om övervåld, ty det är ju ändå ”lätt att sympatisera med Israel”.

Det här boktipset tillägnar jag Fredrik Federley, den stolta representanten för stureplanscentern, som skänkte pengar till Israels krigsmaskin, och inte verkar ha någon större ånger när klusterbomberna ännu tar livet av lekande barn.

Det här boktipset tillägnar jag liberalen och feministen Birgitta Ohlsson som går i demonstrationståg för Israel när man bombar sönder det fattiga och extremt trångbebodda Gaza som har en stor population barn.

Det här boktipset tillägnar jag alla dem som beklagar sig över att Hamas inte erkänt Israels rätt att existera, när Israel gör allt för att dölja sanningen om vad landet är uppbyggt på, hur landet skapades eller som inte ens bestämt hur mycket mark man tänkt stjäla från palestinierna för sitt Israel (där muren är ännu ett instrument att ta åt sig mer jord). Jag hämtar ett citat ur boken: ”It is a platitude of historiography that the victors in war get away with both the loot and the version of events.”

Det här boktipset tillägnar jag de som tror att anti-sionism är detsamma som anti-semitism. Låt mig komma med ett utdrag ur boken:

”The problem with Israel is not its jewishness – judaism has many faces and many of them provide a solid basis for peace and cohabition; it is its ethnic Zionist charter. Zionism does not have the same margins of pluralism that judaism offers, espescially not for the palestinians. They can never be a part of the Zionist state and space and will continue to fight – and hopefully their fight will be peaceful and succesful. If not it will be desperate and vengeful adn, like a whirlwind, will suck all up in a huge perpetual sandstorm that will rage not only through the arab and muslim worlds, but also within Britain and the United States, the powers which, each in turn, feed the tempest and threatens to ruin us all.”

Det här boktipset tillägnar jag med andra ord exempelvis Henrik Bachner och Per Ahlmark som letar anti-semiter i varje vrå, och som också hoppas att finna, och den som söker så skall finna och överdriva och förvanska. Och som talar om hotet om utplånandet av Israel, som ett hot riktat mot jordens alla judar, baserat på ren ondska, rent hat. Jag låter dessa rader ur boken svara :

”Exploiting this mythology , Israel was later able to secure massive support for the state in jewish communities around the world, while demonising arabs as a whole, and the Palestinians in particular, in the eyes of the general public in the US. The reality on the ground was, of course, almost the complete opposite: Palestinians were facing massive expulsion. The month that Israeli historiography singles out as the “toughest” actually saw the Palestinians simply attempting to be saved from that fate, rather than being preoccupied with the destruction of the jewish community. When it was over, nothing stood in the way of the cleansing troops of Israel.”

Det här boktipset tillägnar jag Forum För Levande Historia som skriver på sin hemsida att ”För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien. Och genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden. Vår utgångspunkt är Förintelsen, men vi tar också upp andra brott mot mänskligheten.”

Det här boktipset tillägnar jag folkpartisten, liberalen, den intellektuelle (?) Fredrik Malm som avslutade en radiodebatt med att säga att svenskarna var naiva som inte förstod att Hizbollahs mål var att döda så många civila som möjligt (med en sådan analys kommer varje förslag till lösning i sanning vara naivt och dödsdömt), och som själv skämtar om det hårdföra Israel och låter det spela mittback i alliansens drömelva, "Staten Israel kan ibland spela lite för brutalt i markeringsspelet och ligger väldigt högt upp i banan, ofta utanför straffområdets gröna linje. Spelar alltid med riktig killer instinct, Alliansens Ulvskog med dubbla benskydd. " (Varför inte ta med självmordsbombare som inhoppare och anfallare: slår med sin explosivitet ofta till oväntat, och hänsynslöst. Lamslår motståndarna med skräck.)

Det här boktipset tillägnar jag alla som kallar sig liberaler och tror på liberalismens principer, men bara ibland, och bara för vissa, och som inte tar avstånd från en mur som kollektivt dömer, bestraffar och utestänger människor.

Det här boktipset tillägnar jag samfundet Sverige-Israel och en representant som Gunnar Hökmark. Kommentarer överflödiga.

Det här boktipset, och nu blir jag snart capslockförbannad, tillägnar jag Dick Erixon som påstod när Gaza bombades i somras att världen belönar palestinskt våld.

Det här boktipset tillägnar jag Dilsa Demirbag-Sten som spred ut lögnen att palestinierna dödar varann i högre grad än vad Israel dödar palestinier, och detta även utan att ens försöka förstå vad som händer i utsatta desperata delar av världen där utsattheten ökar dramatiskt.

Det här boktipset tillägnar jag tidskriften Neo, som när den visar bilder med palestinier och palestinska barn är det inte som offer, inte som människor, utan enbart som terrorister.

Det här boktipset tillägnar jag alla nyhetsredaktörer som förklarade att konflikten i somras började med att antingen a) Hamas kidnappade en soldat eller b) Hizbollah kidnappade två soldater.

Det här boktipset tillägnar jag alla bokförläggare: måtte någon översätta och ge ut den.