För att övertala Chirac att gå med i en bred allians i ett kommande krig mot Irak använde sig George W. Bush av deras gemensamma tro: "“Gog and Magog are at work in the Middle East…. The biblical prophecies are being fulfilled…. This confrontation is willed by God, who wants to use this conflict to erase his people’s enemies before a New Age begins.”
Chirac trodde knappt sina öron.
Gog och Magog är enligt Uppenbarelseboken 20:7–10 fientliga folk från jordens fyra hörn som i den allra yttersta tiden ska gå till angrepp mot de heliga men förintas genom eld från himlen. Men George W Bushs referens kan även härledas till Hesekiel i Gamla Testamentet, kapitel 38-39. Onda jävlar är det i varje fall och som till varje pris måste besegras.
Dick Erixon ogillar ju fundamentalism. Samtidigt är han övertygad om att George W. Bush håller på att omvärderas. Det är en ding-dick värld vi lever i. Som tur är slipper vi i varje fall i detta liv plågas av Bush dag och natt i evigheternas evigheter. Ett tag till måste vi dock dras med hans arv. Och idioterna som försvarar honom.
Visar inlägg med etikett George W. Bush. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett George W. Bush. Visa alla inlägg
onsdag 12 augusti 2009
söndag 1 februari 2009
Battle Of The Morons: Januari 2009
Välkomna till Battle Of The Morons. Januari månad år 2009.
Det finns dumhet som bekämpas på daglig basis. Människor världen över försöker avslöja makthavares juridiska och moraliska nakenhet och rena idioti. Det finns en dumhet som aldrig får vagga oss till ro genom distanserad ironi och sedan lämnas därhän, som om det inte spelade någon större roll. Sedan finns det dumhet som bekämpas i en intern kamp. Som här. I Battle Of The Morons.
De 8 finalisterna är George W. Bush som möter sin fanatiske Fan-club ordförande i Sverige, Dick ”Bagdad Bob den andre” Erixon. Fredrik Malm, några delar folkpartist, några delar sverigedemokrat och några delar klåpare möter Tzipi Livni, apartheidstaten Israels utrikesminister omtyckt av en företrädesvis vit, liberal elit. I den tredje kvartsfinalen möts Richard Williamson, katolsk förintelseförnekandebiskop nyligen förlåten av den lika katolska Påven (jag är inte anti-katolik), och, "journalisten" Dilsa Demirbag-Sten. I den fjärde kvartsfinalen möts, dessvärre, en nuvarande minister Nyamko Sabuni och en; dess bättre: före detta, minister Erik Åsbrink.
Kvartsfinal ett:
För lite mer än en vecka sedan blev, till omvärldens illa dolda förtjusning, George W. Bush av med sin presidentpost. George W. Bush har därför hållit en del avskedsintervjuer och presskonferenser där han beretts möjlighet att sammanfatta sitt presidentskap och ge sin syn på eventuella misstag. Han har förklarat att det är en sak han ångrade och det var ”mission accomplished” banderollen på det där hangarskeppet. Det ångrar han. Eller med hans egna ord: "It sent the wrong message. We were trying to say something differently," Efter 8 år av väldokumenterat elände, med misstag som finns i böcker tjockare än Bibeln, så var det enligt honom själv just det som blev fel (och att han ibland använde sig av fel retorik).
I övrigt handlar det om en del ”besvikelser”. Abu Ghraib var en ”besvikelse”. Besvikelse är onekligen något man känner inför något andra gör. Själv skulle jag använda ordet besvikelse om att AIK häromdagen förlorade en relativt betydelselös match mot jumbogänget Nybro i ishockey. Det var en besvikelse. ”Besvikelse” är det du känner när någonting går fel på grund av olyckliga omständigheter eller för att någon annan har gjort fel. Och det är att lägga ifrån sig ansvaret på andra. Detta är denna president som …
...hans kvartsfinalmotståndare i Battle Of The Morons , Dick Erixon, försvarar och beundrar reservationslöst. Dick har även varit en oförtröttlig, lögnaktig, propagandamaskin för Israel. (Finns för övrigt Dick Erixon? Eller är han lite som den där jobbiga Robert i Boxer-reklamen? Jag har sett Dick på TV, men jag har även sett Robert på TV.) ”Men är det inte mer krig och elände som Bush har skapat? Nej. Fredsforskarna är samstämmiga: det pågår färre krig i världen nu än det gjort på 50 år. Inte sedan 1960 har antalet krig varit så få som nu.”
Domarna är samstämmiga. Din bristande logik förtjänar kvartsfinalplatsen och en motbild. Man kan säga att ju mindre intresserad Bush varit av diverse regioner, desto fredligare har det varit där.
Resultat: Erixon får trots allt foten, Bush skor sig på sin egen inkompetens och haltar vidare. One moron left behind.
Kvartsfinal 2:
Fredrik Malm – som har haft en tung period med att försvara Israel – även om Israelvännerna sällan behöver lägga ned särskilt mycket tid eller tankekraft på sina inlägg eller argument, då de med stor sannolikhet är botar allihop. Han har använt ett av de mer korkade argumenten när det gäller att försvara Israel (notera även den sverigedemokratiska källan han använder sig av, med det mest orwellska namnet på en blogg genom tiderna- , lite som om jag skulle döpa om min blogg till Paolo Pissoffis manifest för sionismen):
”Bloggen Fred i Mellanöstern konstaterar att Gaza stad är mindre tätbefolkad än Umeå och att Gazaremsan är mindre tätbefolkad än både Monaco och Köpenhamn. Faktum är att Monaco är fyra gånger så tätbefolkat som Gaza. Detta kontrasterar starkt mot den medierapportering vi möter.”
Det är mycket oklart vad man vill säga med detta argument. Utom att det är ett präktigt självmål. Fredrik ”USA in i Iran” Malm gjorde även följande verklighetsfrånvända kommentar: ”Jag tvivlar på att Israel bombar annat än militära anläggningar”.
Hans motståndare är dock en mycket svår motståndare: Tzipi Livni är trots allt utrikesminister för det land Fredrik Malm gärna ägnar sig åt gratispropaganda för.
“Det finns ingen humanitär kris i Gaza-remsan och därför inget behov av en humanitär vapenvila.” sade Tzipi Livni om ett område som var i humanitär kris innan Israel började bomba sönder ghettofängelset.
Resultat: Tzipi Livni marscherar välförtjänt mot semifinal. Fredrik Malm får väl sätt in Livni i sin startelva i fotboll. Livni skulle säkert uppskatta den sortens humor.
Kvartsfinal 3.
Biskopen, Richard Williamson, som förnekade förintelsen. Behöver egentligen knappast kommenteras. Dock: det borde finnas ett speciellt helvete för förintelseförnekare. Särskilt såna som tror på Gud och uttalar sig om bristen på historiska bevis för att förintelselägren existerat. ”Jag anser att de historiska bevisen starkt talar emot att sex miljoner judar avsiktligt skulle ha gasats ihjäl i gaskammare, som en avsiktlig policy från Adolf Hitlers sida.”
Dilsa Demirbag-Sten för sin besynnerliga retorik, där hon i grund och botten försöker göra kritik mot Israel till anti-semitism och därmed använda Israel-vännernas klassiska om än sönderutnyttjade triumfkort. Hon hävdar: ”Som fri skribent tar jag mig rätten att inte välja sida i konflikten utan ta ställning för ökad demokrati och mot antisemitism. Det behövs i dessa dagar, med en finanskris som kommer att piska upp stämningarna än mer.”
Kanske är det här läge att stanna upp och fråga sig: vem i all sin dar har skyllt finanskrisen på Israel eller judarna? Mer än Dilsa alltså. Sen vet jag inte vem hon försöker lura med att hon inte har valt sida i konflikten. Mer än sig själv alltså.
Resultat: Williamson går vidare på grund av sin historiskt bevisade okunskap och sin verkliga existerande antisemitism. Så Dilsa har naturligtvis rätt i att antisemitismen fortfarande existerar och är ett hot.
Kvartsfinal 4:
Nyamko Sabuni – för att hon anser att det i sak inte spelar någon roll om en vetenskaplig rapport är korrekt gjord eller inte, så länge budskapet i rapporten passar hennes agenda.
– Det är väl bra om forskare granskar varandra. Den diskussionen ska jag som politiker inte lägga mig i. Men den vetenskapliga debatten får inte överskugga det faktum att det finns barn och kvinnor som förtrycks och trakasseras av ett antal radikala personer i Rosengård, säger demokratiminister Nyamko Sabuni (FP) till TT med anledning av debatten om rapporten om radikal islamism.
Oväntad kvartsfinalist är Erik Åsbrink, försäkringskassans ordförande. Åsbrink, som i SVD försöker förklara hur man ska lösa problemen på försäkringskassan. Missnöje råder där för att personalen på försäkringskassan helt enkelt inte hinner göra ett tillräckligt bra jobb vilket drabbar de sökande, och där arbetsmiljön bedöms vara undermålig vilket gör att många vill sluta enligt en studie från fackförbundet ST. Åsbrink: “Vi kan ännu inte säga vad som krävs. Men vi har redan minskat personalen från 17000 till 13000.”
Detta är rent borgerlig tänk och en borgerlig logik. Men onekligen komisk sådan. Man lever i något konstant nu, där man inte kan tänka sig, att besparingar nu, kan bli dyra samhällskostnader sen. Men det är sant. Om man vill få så lite missnöjd personal som möjligt kanske man ska minska personalen med ytterligare 13000.
(Vän Av Ordning skulle kanske hellre placera socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson, som verkar rätt nöjd med handläggningstiderna på FK och som skyller ifrån sig vad gäller själva problemen, på den här kvartsfinalplatsen, men icke så, ty jag nominerar som jag vill. Däremot borde hon avgå. Fortare än det tar att handlägga ett ärende.)
Resultat: Nyamko är förvisso inget vidare som politiker, men det är en bra förutsättning för att gå vidare i den här tävlingen.
Semifinaler:
Bush Vs. Tzipi.
Det vore att missunderskatta Bushs klåparaktighet och allmänna idioti att låta Livni vinna.
Williamson Vs. Nyamko.
Resultat: Williamson är den större knäppskallen. Det går inte att förneka.
Final:
George W. Bush avgår med segern i Battle Of The Morons - Januari. Hans okunskap har drabbat fler människor. Hans enastående självbedrägeri är helt enkelt outstanding. Amen.
Han får en gyllene vänstersko i förstapris. Grattis. Gå nu. Go away! Shoo.
Det finns dumhet som bekämpas på daglig basis. Människor världen över försöker avslöja makthavares juridiska och moraliska nakenhet och rena idioti. Det finns en dumhet som aldrig får vagga oss till ro genom distanserad ironi och sedan lämnas därhän, som om det inte spelade någon större roll. Sedan finns det dumhet som bekämpas i en intern kamp. Som här. I Battle Of The Morons.
De 8 finalisterna är George W. Bush som möter sin fanatiske Fan-club ordförande i Sverige, Dick ”Bagdad Bob den andre” Erixon. Fredrik Malm, några delar folkpartist, några delar sverigedemokrat och några delar klåpare möter Tzipi Livni, apartheidstaten Israels utrikesminister omtyckt av en företrädesvis vit, liberal elit. I den tredje kvartsfinalen möts Richard Williamson, katolsk förintelseförnekandebiskop nyligen förlåten av den lika katolska Påven (jag är inte anti-katolik), och, "journalisten" Dilsa Demirbag-Sten. I den fjärde kvartsfinalen möts, dessvärre, en nuvarande minister Nyamko Sabuni och en; dess bättre: före detta, minister Erik Åsbrink.
Kvartsfinal ett:
För lite mer än en vecka sedan blev, till omvärldens illa dolda förtjusning, George W. Bush av med sin presidentpost. George W. Bush har därför hållit en del avskedsintervjuer och presskonferenser där han beretts möjlighet att sammanfatta sitt presidentskap och ge sin syn på eventuella misstag. Han har förklarat att det är en sak han ångrade och det var ”mission accomplished” banderollen på det där hangarskeppet. Det ångrar han. Eller med hans egna ord: "It sent the wrong message. We were trying to say something differently," Efter 8 år av väldokumenterat elände, med misstag som finns i böcker tjockare än Bibeln, så var det enligt honom själv just det som blev fel (och att han ibland använde sig av fel retorik).
I övrigt handlar det om en del ”besvikelser”. Abu Ghraib var en ”besvikelse”. Besvikelse är onekligen något man känner inför något andra gör. Själv skulle jag använda ordet besvikelse om att AIK häromdagen förlorade en relativt betydelselös match mot jumbogänget Nybro i ishockey. Det var en besvikelse. ”Besvikelse” är det du känner när någonting går fel på grund av olyckliga omständigheter eller för att någon annan har gjort fel. Och det är att lägga ifrån sig ansvaret på andra. Detta är denna president som …
...hans kvartsfinalmotståndare i Battle Of The Morons , Dick Erixon, försvarar och beundrar reservationslöst. Dick har även varit en oförtröttlig, lögnaktig, propagandamaskin för Israel. (Finns för övrigt Dick Erixon? Eller är han lite som den där jobbiga Robert i Boxer-reklamen? Jag har sett Dick på TV, men jag har även sett Robert på TV.) ”Men är det inte mer krig och elände som Bush har skapat? Nej. Fredsforskarna är samstämmiga: det pågår färre krig i världen nu än det gjort på 50 år. Inte sedan 1960 har antalet krig varit så få som nu.”
Domarna är samstämmiga. Din bristande logik förtjänar kvartsfinalplatsen och en motbild. Man kan säga att ju mindre intresserad Bush varit av diverse regioner, desto fredligare har det varit där.
Resultat: Erixon får trots allt foten, Bush skor sig på sin egen inkompetens och haltar vidare. One moron left behind.
Kvartsfinal 2:
Fredrik Malm – som har haft en tung period med att försvara Israel – även om Israelvännerna sällan behöver lägga ned särskilt mycket tid eller tankekraft på sina inlägg eller argument, då de med stor sannolikhet är botar allihop. Han har använt ett av de mer korkade argumenten när det gäller att försvara Israel (notera även den sverigedemokratiska källan han använder sig av, med det mest orwellska namnet på en blogg genom tiderna- , lite som om jag skulle döpa om min blogg till Paolo Pissoffis manifest för sionismen):
”Bloggen Fred i Mellanöstern konstaterar att Gaza stad är mindre tätbefolkad än Umeå och att Gazaremsan är mindre tätbefolkad än både Monaco och Köpenhamn. Faktum är att Monaco är fyra gånger så tätbefolkat som Gaza. Detta kontrasterar starkt mot den medierapportering vi möter.”
Det är mycket oklart vad man vill säga med detta argument. Utom att det är ett präktigt självmål. Fredrik ”USA in i Iran” Malm gjorde även följande verklighetsfrånvända kommentar: ”Jag tvivlar på att Israel bombar annat än militära anläggningar”.
Hans motståndare är dock en mycket svår motståndare: Tzipi Livni är trots allt utrikesminister för det land Fredrik Malm gärna ägnar sig åt gratispropaganda för.
“Det finns ingen humanitär kris i Gaza-remsan och därför inget behov av en humanitär vapenvila.” sade Tzipi Livni om ett område som var i humanitär kris innan Israel började bomba sönder ghettofängelset.
Resultat: Tzipi Livni marscherar välförtjänt mot semifinal. Fredrik Malm får väl sätt in Livni i sin startelva i fotboll. Livni skulle säkert uppskatta den sortens humor.
Kvartsfinal 3.
Biskopen, Richard Williamson, som förnekade förintelsen. Behöver egentligen knappast kommenteras. Dock: det borde finnas ett speciellt helvete för förintelseförnekare. Särskilt såna som tror på Gud och uttalar sig om bristen på historiska bevis för att förintelselägren existerat. ”Jag anser att de historiska bevisen starkt talar emot att sex miljoner judar avsiktligt skulle ha gasats ihjäl i gaskammare, som en avsiktlig policy från Adolf Hitlers sida.”
Dilsa Demirbag-Sten för sin besynnerliga retorik, där hon i grund och botten försöker göra kritik mot Israel till anti-semitism och därmed använda Israel-vännernas klassiska om än sönderutnyttjade triumfkort. Hon hävdar: ”Som fri skribent tar jag mig rätten att inte välja sida i konflikten utan ta ställning för ökad demokrati och mot antisemitism. Det behövs i dessa dagar, med en finanskris som kommer att piska upp stämningarna än mer.”
Kanske är det här läge att stanna upp och fråga sig: vem i all sin dar har skyllt finanskrisen på Israel eller judarna? Mer än Dilsa alltså. Sen vet jag inte vem hon försöker lura med att hon inte har valt sida i konflikten. Mer än sig själv alltså.
Resultat: Williamson går vidare på grund av sin historiskt bevisade okunskap och sin verkliga existerande antisemitism. Så Dilsa har naturligtvis rätt i att antisemitismen fortfarande existerar och är ett hot.
Kvartsfinal 4:
Nyamko Sabuni – för att hon anser att det i sak inte spelar någon roll om en vetenskaplig rapport är korrekt gjord eller inte, så länge budskapet i rapporten passar hennes agenda.
– Det är väl bra om forskare granskar varandra. Den diskussionen ska jag som politiker inte lägga mig i. Men den vetenskapliga debatten får inte överskugga det faktum att det finns barn och kvinnor som förtrycks och trakasseras av ett antal radikala personer i Rosengård, säger demokratiminister Nyamko Sabuni (FP) till TT med anledning av debatten om rapporten om radikal islamism.
Oväntad kvartsfinalist är Erik Åsbrink, försäkringskassans ordförande. Åsbrink, som i SVD försöker förklara hur man ska lösa problemen på försäkringskassan. Missnöje råder där för att personalen på försäkringskassan helt enkelt inte hinner göra ett tillräckligt bra jobb vilket drabbar de sökande, och där arbetsmiljön bedöms vara undermålig vilket gör att många vill sluta enligt en studie från fackförbundet ST. Åsbrink: “Vi kan ännu inte säga vad som krävs. Men vi har redan minskat personalen från 17000 till 13000.”
Detta är rent borgerlig tänk och en borgerlig logik. Men onekligen komisk sådan. Man lever i något konstant nu, där man inte kan tänka sig, att besparingar nu, kan bli dyra samhällskostnader sen. Men det är sant. Om man vill få så lite missnöjd personal som möjligt kanske man ska minska personalen med ytterligare 13000.
(Vän Av Ordning skulle kanske hellre placera socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson, som verkar rätt nöjd med handläggningstiderna på FK och som skyller ifrån sig vad gäller själva problemen, på den här kvartsfinalplatsen, men icke så, ty jag nominerar som jag vill. Däremot borde hon avgå. Fortare än det tar att handlägga ett ärende.)
Resultat: Nyamko är förvisso inget vidare som politiker, men det är en bra förutsättning för att gå vidare i den här tävlingen.
Semifinaler:
Bush Vs. Tzipi.
Det vore att missunderskatta Bushs klåparaktighet och allmänna idioti att låta Livni vinna.
Williamson Vs. Nyamko.
Resultat: Williamson är den större knäppskallen. Det går inte att förneka.
Final:
George W. Bush avgår med segern i Battle Of The Morons - Januari. Hans okunskap har drabbat fler människor. Hans enastående självbedrägeri är helt enkelt outstanding. Amen.
Han får en gyllene vänstersko i förstapris. Grattis. Gå nu. Go away! Shoo.
Skon Som Klämmer
Enligt vissa källor tror Dick "Bagdad Bob den andre" Erixon att denna sko är till George W. Bushs ära och att detta är beviset för att Bush nu håller på att omvärderas även i Irak.** Det skrämmande med det här är att jag vet inte om det jag nu skrivit är ironi eller ren och skär sanning.
onsdag 17 december 2008
Skor
I detta inlägg skor jag mig på Angry Arab.
För den som följt Angry Arab en längre tid förstår att det där med skon mot Bush är något mycket speciellt för honom. I flera år har han skämtat om skor. Han har ju framförallt ironiserat över den orientalism som behandlat skoförolämpning som något signifikativt för alla araber. Även jag har bidragit till detta skotema. (läs här: stör mig dock på den klantiga felstavning, missade bokstav, som följt med. ) Nu ger jag er två kommentarer av Angry Arab som handlar om skokastningen mot Bush:
I wish all those Arabs cheering the shoe would take down to the streets and demonstrate against their tyrants and against Israel and they can throw their own shoes at their rulers instead of hypnotically watching scenes of the flying shoe, over and over again.
Deans of the Press and Publishing syndicates in Lebanon held a special event in honor of the shoe thrower. Somebody suggested opening a "special museum" for the shoe. How does one tour that museum? Like here is the shoe, and then here is the shoe and there is the shoe and here is the sock?
torsdag 6 november 2008
Don´t Hold Your Breath, Dick.
Dick Erixon är hysteriskt rolig. Han anser att George W. Bush nu håller på att omvärderas.
"Den ständigt kritiserade och häcklade makthavaren framstår i ett annat ljus när man börjar se honom som en del av historien, inte en del av det dagliga politiska käbblet.
Så fort denna förvandling påbörjats framstår George W Bush som mer av en aktiv, seriös och storslagen politisk ledare i en svår tid."
Eller?
"Den ständigt kritiserade och häcklade makthavaren framstår i ett annat ljus när man börjar se honom som en del av historien, inte en del av det dagliga politiska käbblet.
Så fort denna förvandling påbörjats framstår George W Bush som mer av en aktiv, seriös och storslagen politisk ledare i en svår tid."
Eller?
måndag 19 maj 2008
En Mur Som Formar En Bur Som Om Palestinierna Vore Djur
Det kom en insändare till The Economist...
SIR – Regarding the “separation barrier”, it is not a wall that Israel is building around Palestine; it is a cage. This is the first example in history of a group of people building a barrier around another group not to keep them out, but to keep them confined. Israel is treating the Palestinian people as though they are cattle or dogs. Not only is the rest of the world watching, they are supporting the keepers.
Matthew Pflaum Atlanta" Via Angry Arab. (Vars favorittidning oväntat nog är just The Economist.)
Sen får palestinierna olika typer av tveksam draghjälp för sin kamp. En annan farlig pajas är ju Bush som för övrigt har utlovat snar fred. Nå: lycka till med det, efter att ha lovordat Israel, ur en biblisk synpunkt och talat om det utvalda folket och Eretz Israel. Det lär ju verkligen locka palestinierna till förhandlingsbordet med hoppfullhet om en lösning som inte är horribelt orättvis. Israel lär dock dyka upp med god aptit. Att palestinerna skulle ha någon som helst nytta av terroristen Bin Ladens stöd i frågan framstår som ren idioti. Bin Laden och Bush: två kockar som gör världens blodigaste soppa. Håll er borta från Palestina-frågan!
SIR – Regarding the “separation barrier”, it is not a wall that Israel is building around Palestine; it is a cage. This is the first example in history of a group of people building a barrier around another group not to keep them out, but to keep them confined. Israel is treating the Palestinian people as though they are cattle or dogs. Not only is the rest of the world watching, they are supporting the keepers.
Matthew Pflaum Atlanta" Via Angry Arab. (Vars favorittidning oväntat nog är just The Economist.)
Sen får palestinierna olika typer av tveksam draghjälp för sin kamp. En annan farlig pajas är ju Bush som för övrigt har utlovat snar fred. Nå: lycka till med det, efter att ha lovordat Israel, ur en biblisk synpunkt och talat om det utvalda folket och Eretz Israel. Det lär ju verkligen locka palestinierna till förhandlingsbordet med hoppfullhet om en lösning som inte är horribelt orättvis. Israel lär dock dyka upp med god aptit. Att palestinerna skulle ha någon som helst nytta av terroristen Bin Ladens stöd i frågan framstår som ren idioti. Bin Laden och Bush: två kockar som gör världens blodigaste soppa. Håll er borta från Palestina-frågan!
torsdag 15 maj 2008
När En Rik Mäktig Man Visar Sin Solidaritet Så Gott Som Han Kan
Det här är bara så stort av George W. Bush. Han har slutat spelat golf för att stödja soldaterna i Irak.
"I feel I owe it to the families to be as -- to be in solidarity as best as I can with them. And I think playing golf during a war just sends the wrong signal." (Min kursivering)
Andra förslag: sluta prata eller sluta vara president.
Via Hampus Motbilder.
Fotnot: I valkampanjen 2004 var det John Kerry som utmålades som elitisten. I valkampanjen 2008 är det Barack Obama.
"I feel I owe it to the families to be as -- to be in solidarity as best as I can with them. And I think playing golf during a war just sends the wrong signal." (Min kursivering)
Andra förslag: sluta prata eller sluta vara president.
Via Hampus Motbilder.
Fotnot: I valkampanjen 2004 var det John Kerry som utmålades som elitisten. I valkampanjen 2008 är det Barack Obama.
söndag 13 januari 2008
Det Bush säger om Iran...
... skulle lika gärna kunna sägas om Israel.
Idag var han ju i Abu Dhabi, och på Rapport kunde man se Bush tala och det lät faktiskt som om det kunde handla om Israel. Visst inte allt kanske: men så här lät det delvis idag när han höll ett tal. (Det nedan är vad Rapport tog med.)
It seeks to intimidate its neighbors with ballistic missiles and bellicose rhetoric. And finally, it defies the United Nations and destabilizes the region by refusing to be open and transparent about its nuclear programs and ambitions.
I talets inledning felsurrar Bush om "en ny era", och inte vilken era som helst. Är det den som kommer efter Condi Rice´s födslosmärtor?
A great new era is unfolding before us. This new era is founded on the equality of all people before God. This new era is being built with the understanding that power is a trust that must be exercised with the consent of the governed -- and deliver equal justice under the law. And this new era offers hope for the millions across the Middle East who yearn for a future of peace and progress and opportunity.
Så nu vet vi. A great new era är på väg. Ha bara tålamod. Och be en bön eller nåt.
Idag var han ju i Abu Dhabi, och på Rapport kunde man se Bush tala och det lät faktiskt som om det kunde handla om Israel. Visst inte allt kanske: men så här lät det delvis idag när han höll ett tal. (Det nedan är vad Rapport tog med.)
It seeks to intimidate its neighbors with ballistic missiles and bellicose rhetoric. And finally, it defies the United Nations and destabilizes the region by refusing to be open and transparent about its nuclear programs and ambitions.
I talets inledning felsurrar Bush om "en ny era", och inte vilken era som helst. Är det den som kommer efter Condi Rice´s födslosmärtor?
A great new era is unfolding before us. This new era is founded on the equality of all people before God. This new era is being built with the understanding that power is a trust that must be exercised with the consent of the governed -- and deliver equal justice under the law. And this new era offers hope for the millions across the Middle East who yearn for a future of peace and progress and opportunity.
Så nu vet vi. A great new era är på väg. Ha bara tålamod. Och be en bön eller nåt.
tisdag 2 oktober 2007
"Jag Hatar Alla Iranier."
"I hate all iranians." Sa tydligen en representant för Bush-administrationen. Politiskt inkorrekt? Allt är väl relativt.
Det är dock intressant att det sägs i samband med Ahmadinejads besök. En man som tillskrivs alla möjliga uttalanden och hånas för dem. (Till saken hör att han naturligtvis också säger en del märkliga, hatiska och idiotiska saker. ) Uttalanden som får mycket stor uppmärksamhet. Men där det också uppenbarligen används i politiska syften inte bara emot honom, utan mot Iran. En del påståenden som han sägs ha gjort har han heller inte sagt.
Okej. Ahmadinejad är en i både realiteten och i symboliken viktigare person. Men ändå. En rådgivare i utrikesfrågor. "I hate all iranians." Det känns som ett uttalande som ligger rätt i både tid och rum för en som representerar Bush-administrationen.
Fotnot: Och, visst, Daily Mail är inte en trovärdig tidning i sig. Men den här artikeln verkar trovärdig.
Det är dock intressant att det sägs i samband med Ahmadinejads besök. En man som tillskrivs alla möjliga uttalanden och hånas för dem. (Till saken hör att han naturligtvis också säger en del märkliga, hatiska och idiotiska saker. ) Uttalanden som får mycket stor uppmärksamhet. Men där det också uppenbarligen används i politiska syften inte bara emot honom, utan mot Iran. En del påståenden som han sägs ha gjort har han heller inte sagt.
Okej. Ahmadinejad är en i både realiteten och i symboliken viktigare person. Men ändå. En rådgivare i utrikesfrågor. "I hate all iranians." Det känns som ett uttalande som ligger rätt i både tid och rum för en som representerar Bush-administrationen.
Fotnot: Och, visst, Daily Mail är inte en trovärdig tidning i sig. Men den här artikeln verkar trovärdig.
söndag 16 september 2007
Krigets Olika Ansikten
The Marlboro-man.
Fotografier. När jag läste en recension i DN igår (finns obegripligt nog ej på nätet) handlade den om Philip Zimbardos bok ”The Lucifer Effect. Understanding how good people turn evil” så fanns där ett fotografi av en US-amerikansk kvinnlig soldat som gör tummen upp ovan ett torterat irakiskt lik. Hon blev en av syndabockarna i Abu Ghraib-skandalen. Man beskyllde olika individer för dessa hemskheter. Dessa var oamerikanska individer. Det låg inte i USA:s kultur sades det att begå sådana brott och hemskheter. Den här boken vill ta ifrån oss bilden av oss själva som extra goda. Som lite bättre. Den vill inte frånta individerna sitt ansvar, bara berätta att ”människans individualitet är ett bräckligt skäl, och att omgivningens och situationens påverkan är starkare än vi själva till vardags förstår och accepterar.” (Lars Linder, DN 07-09-15) Detta vet vi. Även om många självgoda liberaler anser att det räcker att vara sekulariserad liberal och född i väst för att slippa påverkan utifrån. Dessutom menar Zimbardo att de verkligt skyldiga är i toppen. Om situationen formar individens handlande, så formar systemet situationen, skriver Lars Linder, recensenten. Men motiven till systemet, måste i sann propaganda vara höjda i dunkel, eller i vart fall inte officiellt uttalade, så det är klart som fan att Alan Greenspan gör sig skyldig till etikettbrott när han säger det vi alla ändå vet: Kriget var för oljan.
Så till fotot ovan. Den hade en motsatt effekt. Dess propagandasyfte är uppenbart. Den stod för det typiskt amerikanska hjältemodet. Detta är ett intressant foto, av flera skäl. Det togs under USA-s attack mot Fallujah för några år sedan.
Detta gjorde att mannen på fotot blev en så kallad ikon i USA. Den föreställer en marinsoldat vid namn Miller, som tar en paus under striderna i Fallujah. (En stad som helt förstördes av USA och inte av terrorister eller motståndsmän. Antalet döda är det ingen som vet. )
Fotografier. När jag läste en recension i DN igår (finns obegripligt nog ej på nätet) handlade den om Philip Zimbardos bok ”The Lucifer Effect. Understanding how good people turn evil” så fanns där ett fotografi av en US-amerikansk kvinnlig soldat som gör tummen upp ovan ett torterat irakiskt lik. Hon blev en av syndabockarna i Abu Ghraib-skandalen. Man beskyllde olika individer för dessa hemskheter. Dessa var oamerikanska individer. Det låg inte i USA:s kultur sades det att begå sådana brott och hemskheter. Den här boken vill ta ifrån oss bilden av oss själva som extra goda. Som lite bättre. Den vill inte frånta individerna sitt ansvar, bara berätta att ”människans individualitet är ett bräckligt skäl, och att omgivningens och situationens påverkan är starkare än vi själva till vardags förstår och accepterar.” (Lars Linder, DN 07-09-15) Detta vet vi. Även om många självgoda liberaler anser att det räcker att vara sekulariserad liberal och född i väst för att slippa påverkan utifrån. Dessutom menar Zimbardo att de verkligt skyldiga är i toppen. Om situationen formar individens handlande, så formar systemet situationen, skriver Lars Linder, recensenten. Men motiven till systemet, måste i sann propaganda vara höjda i dunkel, eller i vart fall inte officiellt uttalade, så det är klart som fan att Alan Greenspan gör sig skyldig till etikettbrott när han säger det vi alla ändå vet: Kriget var för oljan.
Så till fotot ovan. Den hade en motsatt effekt. Dess propagandasyfte är uppenbart. Den stod för det typiskt amerikanska hjältemodet. Detta är ett intressant foto, av flera skäl. Det togs under USA-s attack mot Fallujah för några år sedan.
Detta gjorde att mannen på fotot blev en så kallad ikon i USA. Den föreställer en marinsoldat vid namn Miller, som tar en paus under striderna i Fallujah. (En stad som helt förstördes av USA och inte av terrorister eller motståndsmän. Antalet döda är det ingen som vet. )
Den enda protesten mot bilden som kom var inte från krigsmotståndare i USA, utan från anti-rökningslobbyn i USA. Att röka är värre än att döda. För visst, passiv rökning dödar.
Ikonen på bilden hyllades av medierna, av patrioterna. En mycket känd nyhetsankare i USA, Dan Rather, kommenterar bilden så här: “This is a warrior with his eyes on the far horizon, scanning for danger. See it, study it, absorb it, think about it. Then take a deep breath of pride."
A deep breath of pride? Sade han: take a deep breath of shame när bilderna från Abu Ghraib kom ut?
Medierna fokuserar stundtals, på bilder, hjältesagor. Man rapporterar inte så mycket om lidandet. Man rapporterar främst från vad som sägs från US-amerikanskt håll. Vi räknar döda. Civila irakier, den lägsta siffran (de högsta är så att säga "kontroversiella") och döda ockupationssoldater räknas. Men man får inte vet varken hur de amerikanska soldaterna mår, eller vad som egentligen hände i staden Fallujah. Inte ens i Sverige nämndes staden Fallujah särdeles mycket. Ett skäl är att Irak och Fallujah är för osäkert för journalister. Kriget skadar människor på så många olika vis. Men propagandan vill ta ifrån oss individernas bräcklighet. Individernas komplexitet.
På en patriotisk sida hyllades mannen på bilden ännu en gång: “Miller, a three-pack-a -day smoker who is now being sought after by many women, says he doesn't understand what all the fuss is about. But his mother is thrilled”
På en patriotisk sida hyllades mannen på bilden ännu en gång: “Miller, a three-pack-a -day smoker who is now being sought after by many women, says he doesn't understand what all the fuss is about. But his mother is thrilled”
Men hans mamma var inte alls ”thrilled.” Hon, var förvisso stolt över sin son och glad över att han var vid liv, men framförallt ville hon bara ha hem sin pojke. Idag, är han frikallad, han har fått avsked från marinen på grund av post-traumatiskt stressyndrom. Och är motståndare till kriget. Han var hemma från kriget och skulle hjälpa till efter Katrina i New Orleans. En kille gjorde ett visslingsljud som lät som en inkommande granat. Miller blev vansinnig och misshandlade killen som gjorde visslingsljudet rejält. Bilden lever kanske dock vidare, historien om den stolte amerikanen som kämpar för sitt land och för demokrati och rättvisa.
Men hur man väljer att se på kriget är onekligen en ideologisk fråga. Fotografierna spelar en roll. En bild säger inte alltid mer än tusen ord.
Andra som förlorat sina söner i kriget i Irak har blivit oerhört aktiva i sina protester mot kriget i Irak. Som Cindy Sheehan. Hon skulle trappa ned sitt engagemang trodde jag för ett tag sedan, men igår var hon med och demonstrerade i Washington. Fast har de någon betydelse? Betyder några tusen människor utan makt någonting? För Bush, the decider, är det fortfarande bra att vara i Irak. Annars blir Irak en mardröm. Annars? Kanske skulle en psykoanalytisk titt på Bushs mardrömmar förklara en del. De kan inte vara roliga att uppleva.
Andra som förlorat sina söner i kriget i Irak har blivit oerhört aktiva i sina protester mot kriget i Irak. Som Cindy Sheehan. Hon skulle trappa ned sitt engagemang trodde jag för ett tag sedan, men igår var hon med och demonstrerade i Washington. Fast har de någon betydelse? Betyder några tusen människor utan makt någonting? För Bush, the decider, är det fortfarande bra att vara i Irak. Annars blir Irak en mardröm. Annars? Kanske skulle en psykoanalytisk titt på Bushs mardrömmar förklara en del. De kan inte vara roliga att uppleva.
tisdag 11 september 2007
"Idag Är Vi Alla Människor"
Glöm aldrig vad som hände den elfte september år 2001!
Det var dagen då det fruktansvärda hände, något som vi naturligtvis inte kunde tillåta eller förlåta i en civiliserad och fri värld, och vi chockades svårt av detta ofattbara. Vi sörjde ärligt och gemensamt med offren för katastrofen. Vi höll tysta minutrar för offren, stora delar av världen lyssnade på påvens känslofyllda tal.
För världen kunde inte längre tolerera det längre. Inte stillasittande se på. Och till FN sade USA:s president George W. Bush: "Show some backbone or become irrelevant", för den elfte september år 2001 dog 35 615 barn av svält enligt FAO.
Börsen chockades svårt av detta faktum, och Göran Persson gick ut och deklarerade att ett snabbt och lyckat krig mot svälten kunde dessutom vara bra för ekonomin. En amerikansk tidning skrev vad vi alla kände, nämligen att detta "förändrade alla och allt överallt."
Världen enades och vi sade gemensamt: "Idag är vi alla människor." För det var sant som någon sa att "Vi nu har vaknat upp till denna fara och vi är kallade att skydda jordens barn". Denna ansiktslösa fega motståndare måste bekämpas med alla medel. George W. Bush sade som det var: var man inte med honom skulle man vara emot. Man skulle bli anti-barn.
Vi blev helt enkelt tvungna att göra något, för vad för meddelande skulle det sända ut
till våra barn, de utomjordingar som skulle kunna komma på besök och beskåda vår civilisation, och för de ofödda, för framtidens människor, om vi ingenting gjorde, om vi inte reagerade på denna oanade grymhet, denna ondska, denna fara för friheten och rättvisan. Detta i sanning onödiga lidande för oskyldiga människor. George W. Bush blev "amazed" över hur detta kunde drabba så goda människor och lovade att göra någonting åt det, "make no mistake" som han tillade för att försäkra oss det hederliga uppsåtet i hans kärleksfulla mission.
Och vi gjorde något åt det för; som Bush uttryckte det så träffande: "We choose dignity of life over a culture of death."
Det var dagen då det fruktansvärda hände, något som vi naturligtvis inte kunde tillåta eller förlåta i en civiliserad och fri värld, och vi chockades svårt av detta ofattbara. Vi sörjde ärligt och gemensamt med offren för katastrofen. Vi höll tysta minutrar för offren, stora delar av världen lyssnade på påvens känslofyllda tal.
För världen kunde inte längre tolerera det längre. Inte stillasittande se på. Och till FN sade USA:s president George W. Bush: "Show some backbone or become irrelevant", för den elfte september år 2001 dog 35 615 barn av svält enligt FAO.
Börsen chockades svårt av detta faktum, och Göran Persson gick ut och deklarerade att ett snabbt och lyckat krig mot svälten kunde dessutom vara bra för ekonomin. En amerikansk tidning skrev vad vi alla kände, nämligen att detta "förändrade alla och allt överallt."
Världen enades och vi sade gemensamt: "Idag är vi alla människor." För det var sant som någon sa att "Vi nu har vaknat upp till denna fara och vi är kallade att skydda jordens barn". Denna ansiktslösa fega motståndare måste bekämpas med alla medel. George W. Bush sade som det var: var man inte med honom skulle man vara emot. Man skulle bli anti-barn.
Vi blev helt enkelt tvungna att göra något, för vad för meddelande skulle det sända ut
till våra barn, de utomjordingar som skulle kunna komma på besök och beskåda vår civilisation, och för de ofödda, för framtidens människor, om vi ingenting gjorde, om vi inte reagerade på denna oanade grymhet, denna ondska, denna fara för friheten och rättvisan. Detta i sanning onödiga lidande för oskyldiga människor. George W. Bush blev "amazed" över hur detta kunde drabba så goda människor och lovade att göra någonting åt det, "make no mistake" som han tillade för att försäkra oss det hederliga uppsåtet i hans kärleksfulla mission.
Och vi gjorde något åt det för; som Bush uttryckte det så träffande: "We choose dignity of life over a culture of death."
måndag 30 juli 2007
En Bättre Värld Är Möjlig Vs. Hillary Clinton
Så vem ska bli president i USA efter George W. Bush?
Det ser dystert ut. Som vanligt. Hopplöst till och med. Och det handlar inte bara om kandidaterna, utan även om själva debatten. Personval handlar i mångt och mycket om retorik. Säg för fan inga dumheter. Det sades ju vid förra valet att Howard Dean råkade höja rösten för mycket vid ett läge och där försvann han (ansåg vissa experter) ur racet. Al Gore påstods ha förlorat röster för att han kysste sin fru för hjärtligt på munnen. Det handlar om att bete sig rätt. Appearance.
Men låt mig få säga följande. Av de demokratiska kandidaterna hyser mitt hjärta en speciell anti-hjärtlig plats för demokraten Hillary Clinton. Låt mig bara ge ett exempel. Som även visar på den speciella typ av definitions och begreppsmisär, som finns i USA.
I den omtalade debatten på YouTube tillfrågades kandidaterna hurvida man var villig att möta ledarna av Syrien, Iran och Venezuela utan krav under den första presidentiella perioden. Obama svarade omedelbart "ja". Han ansåg då att tron att man bestraffar länder genom att inte tala med dem är löjeväckande. (Jag undrar: officiellt?)
Hillary, som är principlös utöver det vanliga, svarade det motsatta. Nu har hennes läger, efter debatten, hittat en vinkel där man kan visa på hur man skiljer sig åt från Obama. Man säger att Obama har visat sig villig att tala med några av världens värsta diktatorer.
Hillary attackerar alltså Obama för att han hellre vill föra samtal med andra länder. Så vad blir alternativen? Våld? Bomber? Statskupper? Det faktum att man utan den minsta tvekan i USA kan referera till Hugo Chávez som en av världens värsta diktatorer, säger också hur patetisk den intellektuella nivån är på den högre politiska debattnivån i USA.
Obama tar dock som tur är för USA tillbaka sitt uttalande. Krav inför samtalen ska det naturligtvis vara. Men det här med att ändra sig är inte bra. Man blir en flip-flopper och är det något de politiska kommentatorerna i USA älskar är det speciella one-liners och ord som man kan mata in i folks hjärnor. John Kerry? Jo, han var en flip-flopper. (Och ska jag vara ärlig. Var han nog det. Jag rev mitt hår när jag upptäckte hans menlösa inställning till Irak-kriget. Blir resultatet bra var det rätt att invadera, blir resultatet dåligt, var det fel att invadera.)
Obama har ändrat sig flera gånger tydligen. Detta är så vitt jag har märkt vad man tycker är det värsta. Obama hade tidigare i en intervju i Miami Herald, innan YouTube-debatten, sagt att han kunde tänka sig att tala med Hugo Chávez, men under vissa förutsättningar. Under vissa förutsättningar, sade han, tror jag alltid på samtal. "Sometimes it’s more important to talk to your enemies than to your friends."
Sen kom det så kallade misstaget. Under YouTube debatten sade han att han kunde tänka sig detta utan dessa speciella omständigheter. (Som för övrigt hänger i luften odefinierade.)
Tydligen har detta gett Hillary Clinton poäng mot Obama. Å andra sidan. Vi vet det. Hur många gånger ska det bekräftas innan någon liberal hajar till: i USA talar man med de man själv betraktar som vänner,demokratiska eller inte. Man kan välja de så kallade moderata regimerna (diktaturer) som Saudiarabien framför en radikal, åtminstone retoriskt radikal, demokrati som Venezuela. Men för att lyckas sälja Venezuela som en ond diktatur måste man stå enade och dupera befolkningen. För att lyckas med detta krävs ett väldigt litet politiskt utrymme. Demokrater och republikaner är eniga. Den av DN-liberalerna omkramade "liberala" NY Times gillar inte heller Hugo och Venezuela. Alla dessa har vissa gemensamma nämnare. De är väldigt privilegierade människor. Oftast vita gubbjävlar med cash.
Man kan sammanfatta detta med att jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all.
Finns det inget hopp? Den av DN-liberalerna hatade och förtalade Eduardo Galeano har sagt: I hope I never lose hope, but if that day comes and I'm sure that I have nothing to expect, nothing to believe in, and that the human condition is doomed to stupidity and crime, then I hope I will be honest enough to kill myself. Of course, I know the human condition is at once horrible and marvelous.
Nåväl. Vi slipper se Joe Lieberman som kandidat denna gång. Läs detta om ni har tid och lust att må fysiskt illa. Det är hans tal vid den där kristna "enade vi stå med Israel" spektaklet.
Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är osams med min omvärld. Så det kommer inte bli något glatt uppvaknande. Kanske kommer jag ligga på aga i natt.
Det ser dystert ut. Som vanligt. Hopplöst till och med. Och det handlar inte bara om kandidaterna, utan även om själva debatten. Personval handlar i mångt och mycket om retorik. Säg för fan inga dumheter. Det sades ju vid förra valet att Howard Dean råkade höja rösten för mycket vid ett läge och där försvann han (ansåg vissa experter) ur racet. Al Gore påstods ha förlorat röster för att han kysste sin fru för hjärtligt på munnen. Det handlar om att bete sig rätt. Appearance.
Men låt mig få säga följande. Av de demokratiska kandidaterna hyser mitt hjärta en speciell anti-hjärtlig plats för demokraten Hillary Clinton. Låt mig bara ge ett exempel. Som även visar på den speciella typ av definitions och begreppsmisär, som finns i USA.
I den omtalade debatten på YouTube tillfrågades kandidaterna hurvida man var villig att möta ledarna av Syrien, Iran och Venezuela utan krav under den första presidentiella perioden. Obama svarade omedelbart "ja". Han ansåg då att tron att man bestraffar länder genom att inte tala med dem är löjeväckande. (Jag undrar: officiellt?)
Hillary, som är principlös utöver det vanliga, svarade det motsatta. Nu har hennes läger, efter debatten, hittat en vinkel där man kan visa på hur man skiljer sig åt från Obama. Man säger att Obama har visat sig villig att tala med några av världens värsta diktatorer.
Hillary attackerar alltså Obama för att han hellre vill föra samtal med andra länder. Så vad blir alternativen? Våld? Bomber? Statskupper? Det faktum att man utan den minsta tvekan i USA kan referera till Hugo Chávez som en av världens värsta diktatorer, säger också hur patetisk den intellektuella nivån är på den högre politiska debattnivån i USA.
Obama tar dock som tur är för USA tillbaka sitt uttalande. Krav inför samtalen ska det naturligtvis vara. Men det här med att ändra sig är inte bra. Man blir en flip-flopper och är det något de politiska kommentatorerna i USA älskar är det speciella one-liners och ord som man kan mata in i folks hjärnor. John Kerry? Jo, han var en flip-flopper. (Och ska jag vara ärlig. Var han nog det. Jag rev mitt hår när jag upptäckte hans menlösa inställning till Irak-kriget. Blir resultatet bra var det rätt att invadera, blir resultatet dåligt, var det fel att invadera.)
Obama har ändrat sig flera gånger tydligen. Detta är så vitt jag har märkt vad man tycker är det värsta. Obama hade tidigare i en intervju i Miami Herald, innan YouTube-debatten, sagt att han kunde tänka sig att tala med Hugo Chávez, men under vissa förutsättningar. Under vissa förutsättningar, sade han, tror jag alltid på samtal. "Sometimes it’s more important to talk to your enemies than to your friends."
Sen kom det så kallade misstaget. Under YouTube debatten sade han att han kunde tänka sig detta utan dessa speciella omständigheter. (Som för övrigt hänger i luften odefinierade.)
Tydligen har detta gett Hillary Clinton poäng mot Obama. Å andra sidan. Vi vet det. Hur många gånger ska det bekräftas innan någon liberal hajar till: i USA talar man med de man själv betraktar som vänner,demokratiska eller inte. Man kan välja de så kallade moderata regimerna (diktaturer) som Saudiarabien framför en radikal, åtminstone retoriskt radikal, demokrati som Venezuela. Men för att lyckas sälja Venezuela som en ond diktatur måste man stå enade och dupera befolkningen. För att lyckas med detta krävs ett väldigt litet politiskt utrymme. Demokrater och republikaner är eniga. Den av DN-liberalerna omkramade "liberala" NY Times gillar inte heller Hugo och Venezuela. Alla dessa har vissa gemensamma nämnare. De är väldigt privilegierade människor. Oftast vita gubbjävlar med cash.
Man kan sammanfatta detta med att jag är redan nu förbannad på nästa US-amerikanska president. Jag är kanske ännu mer förbannad redan nu på de löjeväckande inför-valet ledarartiklar jag kommer att läsa på den så kallade oberoende liberala ledarsidan på DN. Där kommer man tålmodigt försöka intala människor, men framförallt sig själva, över vilka de relevanta skillnaderna är på kandidaterna och att USA behövs på den internationella scenen. USA behövs. Bara USA kan ställa allt till rätta och skapa fred. Problemet just nu är att Bush har valt helt fel taktik. Thats all.
Finns det inget hopp? Den av DN-liberalerna hatade och förtalade Eduardo Galeano har sagt: I hope I never lose hope, but if that day comes and I'm sure that I have nothing to expect, nothing to believe in, and that the human condition is doomed to stupidity and crime, then I hope I will be honest enough to kill myself. Of course, I know the human condition is at once horrible and marvelous.
Nåväl. Vi slipper se Joe Lieberman som kandidat denna gång. Läs detta om ni har tid och lust att må fysiskt illa. Det är hans tal vid den där kristna "enade vi stå med Israel" spektaklet.
Nu ska jag gå och lägga mig. Jag är osams med min omvärld. Så det kommer inte bli något glatt uppvaknande. Kanske kommer jag ligga på aga i natt.
lördag 30 juni 2007
Hur Ska Man Kunna Förstå Att Man Ingenting Förstår?
Till att börja med: Dagens Nyheter har en rubrik som säger att USA har dödat 26 extremister. Edit: Ser nu att man ändrat rubriken... (Annars; Det vill säga: DN och USA säger: Good riddens. De förtjänade att dö.) Men hur vet man att det var 26 extremister? USA säger det. De gånger det uppges från annat håll att civila dödats, skrivs detta inom citationstecken. Då är det bara obekräftade rykten. Men, annars fortsätter man hugga av hydrans huvud i sin kamp mot terrorismen. Dessutom har man förlorat knähunden Blair. Men Blair kan utnyttjas på annat håll.
Tony Blair är en vän av Israel. "A true friend of Israel. " Från Israels sida hörs lovord men det är väl därför han fick jobbet? Vem skulle tro att någon som var en vän av palestinierna skulle få jobbet? En sån kommer väl per definition stämplas som anti-semit. Tony kommer att misslyckas. Skälen är flera. Ett av de är USA.
För, när man av och till hör, från liberalt håll att USA måste engagera sig mer i konflikten i mellanöstern blir jag alltid lika frustrerad. ”Har ni inte fattat någonting?” säger då mitt kroppsspråk och ansiktsuttryck. I USA har man inte en särdeles objektiv syn på saken. Man till och med gör märkliga liknelser och förhoppningar till Irak.
För Bush sa i ett tal för några dagar sedan han hoppas att Irak blir som Israel, en demokrati som bemöter hotet från terrorism men ändå bibehåller sin demokratiska karaktär. Jag lämnar över ordet till Juan Cole "These words may be the stupidest ones ever uttered by a US president. Given their likely impact on the US war effort in the Middle East, they are downright criminal."
Oj. Ord och inga visor. Han fortsätter med att visa på att USA:s politiska elit inte fattat någonting. (Och detta är sant. Men de är förvisso inte ensamma om det. )" Israel is not popular in the Middle East, and it isn't because Middle Easterners are bigots. It is because Israel is coded as the last European colonial presence in the region, an heir to French Algeria, British Egypt, and Dutch Indonesia-- and because the Israelis pugnaciously continue to try to colonize neighboring bits of territory."
Men, Coles poäng, är att det korkade ligger i någonting annat. Han menar att Bush vill stabilisera Irak med en jämförelse ägnad den mest hatade nationen i området. Han skapar med andra ord propaganda för de han vill bekämpa. Nej, Bush, som av och till och bland annat dagen innan, har talat att man måste föra fram det amerikanska budskapet till den muslimska världen och så gör han detta, rent strategiska misstag. Men så här är det ju. Vet man för lite om hur saker och ting verkligen förhåller sig och har en övertro på den egna förmågan: detta det omnipotenta USA, gör att man aldrig kan lösa kriget mot terrorismen. Man kan inte lösa några konflikter alls, därför att man är så övertygad om sin överlägsenhet. Liberalerna har liknande problem. Vi har ju dessutom våra egna små neoconliberaler som Ann-Sofie Dahl, som i grund och botten menar med hjälp av en annan form av logik, att det är vi som kritiserar USA som inte har fattat någonting. USA har drabbats av ett trauma, av ett lidande, som ingen annan kan förstå, som inte sympatiserar med USA och deras krigspolitik. Detta utmynnar att varje form av kritik av USA kategoriseras under etiketten: "Oinsatt." Så vem är det egentligen som fattar något då?
Nu är ju Irak ett enormt komplicerat konfliktområde. Såna som Paul Bremer hjälpte till att väcka den latenta misstron mellan sunni och shia, och sedan dess, har i sanning extremister och diverse galningar beblandats i en röra där även mer legitima motståndsrörelser och frihetskämpar finns. Men Irak går sönder. Lidandet är totalt. Och som vanligt drabbas barn och kvinnor värst. Kvinnliga flyktingar har sämre alternativ och råkar oftare ut för att övergrepp och tvingas in i prostitution. Bland annat ska alltså 50 000 irakiska kvinnor tvingats in i prostitution i Syrien. Där kan arabiska män som motsatt sig USA och dess krig mot Irak utnyttja en av krigets produkter. Hur ska man till slut kunna förstå någonting av allt detta?
Jag sitter dock som ett klistrat frågetecken varje gång jag ser Bush. Hur kunde han vinna valet? Men så minns jag. Alternativet var John Kerry. Han fattade inte heller någonting.
Fotnot: Sokrates hävdade att "Det enda jag vet är att jag ingenting vet."
Tony Blair är en vän av Israel. "A true friend of Israel. " Från Israels sida hörs lovord men det är väl därför han fick jobbet? Vem skulle tro att någon som var en vän av palestinierna skulle få jobbet? En sån kommer väl per definition stämplas som anti-semit. Tony kommer att misslyckas. Skälen är flera. Ett av de är USA.
För, när man av och till hör, från liberalt håll att USA måste engagera sig mer i konflikten i mellanöstern blir jag alltid lika frustrerad. ”Har ni inte fattat någonting?” säger då mitt kroppsspråk och ansiktsuttryck. I USA har man inte en särdeles objektiv syn på saken. Man till och med gör märkliga liknelser och förhoppningar till Irak.
För Bush sa i ett tal för några dagar sedan han hoppas att Irak blir som Israel, en demokrati som bemöter hotet från terrorism men ändå bibehåller sin demokratiska karaktär. Jag lämnar över ordet till Juan Cole "These words may be the stupidest ones ever uttered by a US president. Given their likely impact on the US war effort in the Middle East, they are downright criminal."
Oj. Ord och inga visor. Han fortsätter med att visa på att USA:s politiska elit inte fattat någonting. (Och detta är sant. Men de är förvisso inte ensamma om det. )" Israel is not popular in the Middle East, and it isn't because Middle Easterners are bigots. It is because Israel is coded as the last European colonial presence in the region, an heir to French Algeria, British Egypt, and Dutch Indonesia-- and because the Israelis pugnaciously continue to try to colonize neighboring bits of territory."
Men, Coles poäng, är att det korkade ligger i någonting annat. Han menar att Bush vill stabilisera Irak med en jämförelse ägnad den mest hatade nationen i området. Han skapar med andra ord propaganda för de han vill bekämpa. Nej, Bush, som av och till och bland annat dagen innan, har talat att man måste föra fram det amerikanska budskapet till den muslimska världen och så gör han detta, rent strategiska misstag. Men så här är det ju. Vet man för lite om hur saker och ting verkligen förhåller sig och har en övertro på den egna förmågan: detta det omnipotenta USA, gör att man aldrig kan lösa kriget mot terrorismen. Man kan inte lösa några konflikter alls, därför att man är så övertygad om sin överlägsenhet. Liberalerna har liknande problem. Vi har ju dessutom våra egna små neoconliberaler som Ann-Sofie Dahl, som i grund och botten menar med hjälp av en annan form av logik, att det är vi som kritiserar USA som inte har fattat någonting. USA har drabbats av ett trauma, av ett lidande, som ingen annan kan förstå, som inte sympatiserar med USA och deras krigspolitik. Detta utmynnar att varje form av kritik av USA kategoriseras under etiketten: "Oinsatt." Så vem är det egentligen som fattar något då?
Nu är ju Irak ett enormt komplicerat konfliktområde. Såna som Paul Bremer hjälpte till att väcka den latenta misstron mellan sunni och shia, och sedan dess, har i sanning extremister och diverse galningar beblandats i en röra där även mer legitima motståndsrörelser och frihetskämpar finns. Men Irak går sönder. Lidandet är totalt. Och som vanligt drabbas barn och kvinnor värst. Kvinnliga flyktingar har sämre alternativ och råkar oftare ut för att övergrepp och tvingas in i prostitution. Bland annat ska alltså 50 000 irakiska kvinnor tvingats in i prostitution i Syrien. Där kan arabiska män som motsatt sig USA och dess krig mot Irak utnyttja en av krigets produkter. Hur ska man till slut kunna förstå någonting av allt detta?
Jag sitter dock som ett klistrat frågetecken varje gång jag ser Bush. Hur kunde han vinna valet? Men så minns jag. Alternativet var John Kerry. Han fattade inte heller någonting.
Fotnot: Sokrates hävdade att "Det enda jag vet är att jag ingenting vet."
fredag 8 juni 2007
Tomma Ord Som Anspelar På Rädsla
"That’s empty political rhetoric, trying to frighten our citizens."
Vem kan ha sagt det? Måste vara någon hederlig person som helt enkelt vet att man inte bör spela på människors rädsla för att gynna sina egna politiska syften. Något annat måste vara otänkbart. Så vem sa det?
Jo, det är George W. Bush som reagerar på när den ultrakonservativa basen anser att den nya immigrationslagen skulle vara en fara för landet.
För övrigt kan man ju tycka att det inte verkar vara någon amnesti direkt för illegala invandrare när man ser förslaget. Sen kan man ju därtill ogilla att man använder ord som "illegala" och "amnesti" i samband med människor. (Å andra sidan kan man ju alltid tjäna lite extra pengar på "de där människorna, de där illegala".)
Vem kan ha sagt det? Måste vara någon hederlig person som helt enkelt vet att man inte bör spela på människors rädsla för att gynna sina egna politiska syften. Något annat måste vara otänkbart. Så vem sa det?
Jo, det är George W. Bush som reagerar på när den ultrakonservativa basen anser att den nya immigrationslagen skulle vara en fara för landet.
För övrigt kan man ju tycka att det inte verkar vara någon amnesti direkt för illegala invandrare när man ser förslaget. Sen kan man ju därtill ogilla att man använder ord som "illegala" och "amnesti" i samband med människor. (Å andra sidan kan man ju alltid tjäna lite extra pengar på "de där människorna, de där illegala".)
tisdag 15 maj 2007
Blek, blekare, Reinfeldt
Inför det senaste presidentvalet i USA, sade Reinfeldt öppet, till skillnad från Göran Persson, att han hoppades på John Kerry istället för Bush. Det var kanske populistiskt menat, men jag tror det var ärligt. Han var nämligen ganska kritisk mot Bush. När man nu ser honom bredvid Bush ser man ingenting ärligt, men inte heller något statsmannamässigt över honom. Snarare en tafatt liten pojke, som prioriterar konservativa artiga ideal, (säg ingenting som betyder något) , och som fått komma in i finrummet och nöjer sig med det. Men höjdpunkten är att sen få åka hem till Filippa och med glädjestrålande ögon krama om henne och säga: "Filippa, Filippa. Vet du? Jag skakade hand med presidenten i USA. Vet du? Jag gjorde faktiskt det."
fredag 26 januari 2007
"Jag Har En Plan", sa Bush. "Mer Skattelättnader."
Stephen Colbert (The Colbert Report, går på Canal Plus) kommenterar Bushs senaste State of The Union.
Stephen Colbert: What made [Tuesday's State of the Union speech] so groundbreaking, I think, was all the new stuff we've never heard from the president before...like a domestic agenda. Take his proposal to fix the whole health care mess with the only proven cure-all: tax breaks...
Bush clip: And for the millions of Americans with no health insurance at all, this deduction would help put a basic private health insurance plan within reach.
Colbert: It's so simple. Most people who couldn't afford health insurance also are too poor to owe taxes. But...if you give them a deduction from their taxes they don't owe, they can use the money they're not getting back from what they haven't given to buy the health care they can't afford.
Stephen Colbert: What made [Tuesday's State of the Union speech] so groundbreaking, I think, was all the new stuff we've never heard from the president before...like a domestic agenda. Take his proposal to fix the whole health care mess with the only proven cure-all: tax breaks...
Bush clip: And for the millions of Americans with no health insurance at all, this deduction would help put a basic private health insurance plan within reach.
Colbert: It's so simple. Most people who couldn't afford health insurance also are too poor to owe taxes. But...if you give them a deduction from their taxes they don't owe, they can use the money they're not getting back from what they haven't given to buy the health care they can't afford.
torsdag 25 januari 2007
A Dime Worth Of Difference?
Countrysångaren Waylon Jennings beskrev förhållandet mellan demokraterna och republikanerna med att säga att "Theres not a dime worth of difference."
Men hur är det med den saken utrikespolitiskt sett? Demokraterna har ju kraftigt kritiserat Bush-administrationen. Angående Iran så säger en demokrat om demokraternas position att den är som republikanernas och att det är diplomati som gäller men användandet av våld mot Iran är inte uteslutet: "I've not ruled that out," he said but added, "It's not an option we want to consider until we know there is no other option."
Ett par saker här. 1. Bush hävdade samma sak när man attackerade Irak. Det var den absolut sista utvägen. Man hade utforskat alla andra möjligheter. 2. Jag noterar att artikelförfattaren skriver, but added, som om tillägget i sak skiljer sig från det han säger innan.
Vad gäller Palestina/Israel är det nästan värre. Demokraterna är ett mer genuint Israelterrorapologetiskt parti än republikanerna traditionellt sett. Men, de pratar gärna om fred i mellanöstern. Obama säger en del. Hillary säger en del, som när hon besökte Israel (utan att prata med palestinier) och skarpt försvarade muren men tillade med palestinierna i åtanke åtminstone, att den var inte riktad mot palestinierna som folk. Hillary har helt enkelt en speciell plats för Israel i sitt hjärta.
Jag noterar: Demokraterna pratar och de pratar. Men, hur är det då med Irak?
Per Ahlin skriver i Dagens DN att Bush ändrat retoriken. Han är inte längre lika självsäker. Sen citeras en Demokratisk senator:
"...majoriteten i detta land stöder inte längre det sätt på vilket kriget förs, det gör inte heller majoriteten av våra militärer eller majoriteten här i kongressen."
Så efter nästan fyra år av krig och ockupation i Irak har man modet att inte längre stödja på det sätt kriget förs. Så kanske hade Waylon Jennings fel, det kanske i varje fall är" a dime worth of difference".
Men hur är det med den saken utrikespolitiskt sett? Demokraterna har ju kraftigt kritiserat Bush-administrationen. Angående Iran så säger en demokrat om demokraternas position att den är som republikanernas och att det är diplomati som gäller men användandet av våld mot Iran är inte uteslutet: "I've not ruled that out," he said but added, "It's not an option we want to consider until we know there is no other option."
Ett par saker här. 1. Bush hävdade samma sak när man attackerade Irak. Det var den absolut sista utvägen. Man hade utforskat alla andra möjligheter. 2. Jag noterar att artikelförfattaren skriver, but added, som om tillägget i sak skiljer sig från det han säger innan.
Vad gäller Palestina/Israel är det nästan värre. Demokraterna är ett mer genuint Israelterrorapologetiskt parti än republikanerna traditionellt sett. Men, de pratar gärna om fred i mellanöstern. Obama säger en del. Hillary säger en del, som när hon besökte Israel (utan att prata med palestinier) och skarpt försvarade muren men tillade med palestinierna i åtanke åtminstone, att den var inte riktad mot palestinierna som folk. Hillary har helt enkelt en speciell plats för Israel i sitt hjärta.
Jag noterar: Demokraterna pratar och de pratar. Men, hur är det då med Irak?
Per Ahlin skriver i Dagens DN att Bush ändrat retoriken. Han är inte längre lika självsäker. Sen citeras en Demokratisk senator:
"...majoriteten i detta land stöder inte längre det sätt på vilket kriget förs, det gör inte heller majoriteten av våra militärer eller majoriteten här i kongressen."
Så efter nästan fyra år av krig och ockupation i Irak har man modet att inte längre stödja på det sätt kriget förs. Så kanske hade Waylon Jennings fel, det kanske i varje fall är" a dime worth of difference".
onsdag 24 januari 2007
Bush Enar Världen
Kanske är det synd att Bush inte kan bli omvald igen. Enade vi stå, söndrade vi falla, ungefär, fast annorlunda.
Jag menar, vinner demokraterna vad händer då? Demokraterna kommer i grund och botten bara förändra retoriken, och kanske göra små andra förändringar. Men skulle Hillary eller Obama ändra kurs i Irak eller i Palestina-frågan? Tillåt mig småle.
Jag menar, vinner demokraterna vad händer då? Demokraterna kommer i grund och botten bara förändra retoriken, och kanske göra små andra förändringar. Men skulle Hillary eller Obama ändra kurs i Irak eller i Palestina-frågan? Tillåt mig småle.
torsdag 11 januari 2007
Prison Break II: Historien Om De Fem Uighurerna
"the Uighurs are a difficult problem and we are trying to resolve all issues with respect to all detainees at Guantánamo. The Uighurs are not going back to China, but finding places for them is not a simple matter, but we are trying to find places for them…and, of course, all candidate countries are being looked at." Colin Powell
Jag undrar om jag inte hörde termen ”worst of the worst” i TV-serien Prison Break vid något tillfälle, men annars är det ju något som fångarna på Guantanamo Bay har förklarats vara, så att vi övriga, som brukar tycka rättssäkerhet och mänskliga rättigheter är något att bry sig om ska luta sig tillbaka och tänka: ”Jamen dåså.”
Jag har undrat hur det gick för dem. De fem uighurerna som tog fel väg helt enkelt. Kommandes från ett territorium, lätt upproriskt i Kina, till ett territorium i krig, där US-soldater tog folk till höger och vänster, som potentiella terrorister, eller olagliga kombattanter om du så vill. Till att börja med gick det inget bra.
Förvisso tycker människor i väst att det är suspekt att befinna sig i Afghanistan och Pakistan överhuvudtaget (vilket märktes på presskonferenser när vår egen fånge frigivits). Men för de stackars männen från Xinjiang var det en någorlunda naturlig resväg. Men efter ”nineeleven” var det inte bra att befinna sig i Afghanistan, så de tog sig till Pakistan, där de bjöds in på middag av lokalbefolkningen för att sedan gå till en moské för att be. Eller, så de trodde. Istället för att be i en moské, blev de sålda till militärer från USA i slutet av år 2001 (eller i början av år 2002). De hölls så i fängsligt förvar i Afghanistan i sex månader.
Så bar det av till Guantanamo Bay. Efter ett tags vistelse där utreddes männen och... Nåväl: någon form av domstol ansåg dock att dessa män trots allt inte var terrorister, inga ”enemy combatants”. (Se där! Det finns en lag.) Detta skedde i slutet av år 2005. Japp i slutet av år 2005. Men, nu dök nya problem upp. Man visste inte vad man skulle göra med dessa fem män, så de fick stanna ett tag till i Guantanamo Bay.
Varför då? Jo, eftersom uighurer är i konflikt med Kina riskerar de fängelse och tortyr, och ironiskt nog hade Kina ökat förtrycket mot uighurer efter elfte september och USA har ju trots allt vissa regler och lagar som man följer och värderar högt så man kunde inte skicka de till Kina. Aj då.
Så vad göra? USA som ligger nära Guantanamo var kanske ett alternativ och, tycker man, borde känna ett visst ansvar. Kanske skulle man kunna låta de bo där? Nähä. Inte det, de må inte vara "enemy combatants," men fan vet: de har kanske blivit under den tid de lärt känna den US-amerikanska demokratin, eller kan kanske bli, de är ju trots allt muslimer? USA frågade då runt i världen om någon ville hjälpa till. Men 100 länder nekade. 100 länder var rädda att förolämpa diktaturen Kina. Fast Kanada erbjöd sig, eftersom Kanada visade sig ha en betydande population av just uighurer. ”Oh Canada.”
Men, precis, känner ni det också, det har nästan gått lite för lätt, Prison Break II är fortfarande kommersiellt säljbar: samtidigt som männens advokater förhandlade med Kanada, förhandlade man med USA om att tillåta de komma in i landet. Här blev det problematiskt. Vissa saker gick ju liksom inte att blunda för. Männen var ju uppenbarligen felbehandlade, men om saken skulle behandlas ordentligt i domstol kunde risken vara att det urartade och att hela Guantanamo Bay skulle ifrågasättas, så innan männen hann komma till domstol på måndagen, så togs de ombord på ett flygplan på fredagen innan, där de låstes fast, så de inte skulle kapa planet och så skeppades de iväg till ett annat land. Men vilket var det landet som kunde gå med på en så snabb åtgärd? (Forts följer…)
(…redan här…) Männen flögs till Albanien. Japp. Albanien. När så domstolen öppnade dörren för männen på måndagen stod regeringsrepresentanter där och förklarade att männen inte längre befann sig i landet. De var i Albanien. Jaha, sa domstolen, slutet gott, allting gott och avslutade fallet.
Så de fem uighurerna, fick finna sig i att bo i en liten inhägnad i Albanien, där ingen talar deras språk men å andra sidan får de femtio euro per månad och ett rum att bo i.
Jag låter frihetens förkämpe nummer ett George W. Bush få avsluta med några rörande ord: "If we ever give up the desire to help people who live in freedom, we will have lost our soul as a nation, as far as I'm concerned."
Fotnot: Jag vet inte hur dessa män har det idag. Jag vet bara att när jag läste artikeln på Counterpunch i somras kände jag omedvetet: Det här måste det gå att göra en film av. En svart komedi kanske! Men, varför inte en Prison Break II. Man får göra tillägget ”based on a true story” och, ja, om det ska gå hem i USA, kanske göra vissa förändringar. Låta uighurerna spelas av bla George Clooney, och Brad Pitt, och kanske göra om uighurerna till vita människor från Storbritannien och/eller USA. Och göra Guantanamo Bay till något islamistiskt fångläger kanske, vad vet jag.
Fotnot II: Uighurer är ett folk som dominerar i den autonoma regionen Xinjiang i nordöstra Kina. Traditionellt har de varit handelsmän. Delar av befolkningen har krav på en oberoende muslimsk nation. Men regionen som tydligen är oljerik har fått en ökande kinesisk befolkning. De hamnade under kinesiskt styre först i mitten av 1900–talet och kallar fortfarande sin region för Östturkestan. För cirka 50 år sedan var 80 procent av invånarna i Xinjiang uighurer men på grund av stor inflyttning av han–kineser, uppmuntrad av regimen, så har andelen uighurer minskat till mindre än hälften i provinsen. Kinesiska myndigheter hävdar att delar av uighurerna har samröre med, joråsatteh, Al Qaeda.
http://web.amnesty.org/library/index/ENGAMR510072006
http://www.counterpunch.org/brauchli08242006.html
Fotnot III: …This just in: Och så dödar Kina 18 människor som man misstänker vara terrorister. Bevisning: ingen.
Jag undrar om jag inte hörde termen ”worst of the worst” i TV-serien Prison Break vid något tillfälle, men annars är det ju något som fångarna på Guantanamo Bay har förklarats vara, så att vi övriga, som brukar tycka rättssäkerhet och mänskliga rättigheter är något att bry sig om ska luta sig tillbaka och tänka: ”Jamen dåså.”
Jag har undrat hur det gick för dem. De fem uighurerna som tog fel väg helt enkelt. Kommandes från ett territorium, lätt upproriskt i Kina, till ett territorium i krig, där US-soldater tog folk till höger och vänster, som potentiella terrorister, eller olagliga kombattanter om du så vill. Till att börja med gick det inget bra.
Förvisso tycker människor i väst att det är suspekt att befinna sig i Afghanistan och Pakistan överhuvudtaget (vilket märktes på presskonferenser när vår egen fånge frigivits). Men för de stackars männen från Xinjiang var det en någorlunda naturlig resväg. Men efter ”nineeleven” var det inte bra att befinna sig i Afghanistan, så de tog sig till Pakistan, där de bjöds in på middag av lokalbefolkningen för att sedan gå till en moské för att be. Eller, så de trodde. Istället för att be i en moské, blev de sålda till militärer från USA i slutet av år 2001 (eller i början av år 2002). De hölls så i fängsligt förvar i Afghanistan i sex månader.
Så bar det av till Guantanamo Bay. Efter ett tags vistelse där utreddes männen och... Nåväl: någon form av domstol ansåg dock att dessa män trots allt inte var terrorister, inga ”enemy combatants”. (Se där! Det finns en lag.) Detta skedde i slutet av år 2005. Japp i slutet av år 2005. Men, nu dök nya problem upp. Man visste inte vad man skulle göra med dessa fem män, så de fick stanna ett tag till i Guantanamo Bay.
Varför då? Jo, eftersom uighurer är i konflikt med Kina riskerar de fängelse och tortyr, och ironiskt nog hade Kina ökat förtrycket mot uighurer efter elfte september och USA har ju trots allt vissa regler och lagar som man följer och värderar högt så man kunde inte skicka de till Kina. Aj då.
Så vad göra? USA som ligger nära Guantanamo var kanske ett alternativ och, tycker man, borde känna ett visst ansvar. Kanske skulle man kunna låta de bo där? Nähä. Inte det, de må inte vara "enemy combatants," men fan vet: de har kanske blivit under den tid de lärt känna den US-amerikanska demokratin, eller kan kanske bli, de är ju trots allt muslimer? USA frågade då runt i världen om någon ville hjälpa till. Men 100 länder nekade. 100 länder var rädda att förolämpa diktaturen Kina. Fast Kanada erbjöd sig, eftersom Kanada visade sig ha en betydande population av just uighurer. ”Oh Canada.”
Men, precis, känner ni det också, det har nästan gått lite för lätt, Prison Break II är fortfarande kommersiellt säljbar: samtidigt som männens advokater förhandlade med Kanada, förhandlade man med USA om att tillåta de komma in i landet. Här blev det problematiskt. Vissa saker gick ju liksom inte att blunda för. Männen var ju uppenbarligen felbehandlade, men om saken skulle behandlas ordentligt i domstol kunde risken vara att det urartade och att hela Guantanamo Bay skulle ifrågasättas, så innan männen hann komma till domstol på måndagen, så togs de ombord på ett flygplan på fredagen innan, där de låstes fast, så de inte skulle kapa planet och så skeppades de iväg till ett annat land. Men vilket var det landet som kunde gå med på en så snabb åtgärd? (Forts följer…)
(…redan här…) Männen flögs till Albanien. Japp. Albanien. När så domstolen öppnade dörren för männen på måndagen stod regeringsrepresentanter där och förklarade att männen inte längre befann sig i landet. De var i Albanien. Jaha, sa domstolen, slutet gott, allting gott och avslutade fallet.
Så de fem uighurerna, fick finna sig i att bo i en liten inhägnad i Albanien, där ingen talar deras språk men å andra sidan får de femtio euro per månad och ett rum att bo i.
Jag låter frihetens förkämpe nummer ett George W. Bush få avsluta med några rörande ord: "If we ever give up the desire to help people who live in freedom, we will have lost our soul as a nation, as far as I'm concerned."
Fotnot: Jag vet inte hur dessa män har det idag. Jag vet bara att när jag läste artikeln på Counterpunch i somras kände jag omedvetet: Det här måste det gå att göra en film av. En svart komedi kanske! Men, varför inte en Prison Break II. Man får göra tillägget ”based on a true story” och, ja, om det ska gå hem i USA, kanske göra vissa förändringar. Låta uighurerna spelas av bla George Clooney, och Brad Pitt, och kanske göra om uighurerna till vita människor från Storbritannien och/eller USA. Och göra Guantanamo Bay till något islamistiskt fångläger kanske, vad vet jag.
Fotnot II: Uighurer är ett folk som dominerar i den autonoma regionen Xinjiang i nordöstra Kina. Traditionellt har de varit handelsmän. Delar av befolkningen har krav på en oberoende muslimsk nation. Men regionen som tydligen är oljerik har fått en ökande kinesisk befolkning. De hamnade under kinesiskt styre först i mitten av 1900–talet och kallar fortfarande sin region för Östturkestan. För cirka 50 år sedan var 80 procent av invånarna i Xinjiang uighurer men på grund av stor inflyttning av han–kineser, uppmuntrad av regimen, så har andelen uighurer minskat till mindre än hälften i provinsen. Kinesiska myndigheter hävdar att delar av uighurerna har samröre med, joråsatteh, Al Qaeda.
http://web.amnesty.org/library/index/ENGAMR510072006
http://www.counterpunch.org/brauchli08242006.html
Fotnot III: …This just in: Och så dödar Kina 18 människor som man misstänker vara terrorister. Bevisning: ingen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)