Om Vikten Av Att Avkolonisera Våra Sinnen

The US population elects its president, not the Master of the Universe. This seems to be understood nowadays in Russia, Asia, Latin America and the Muslim world. Only in Europe do we still need to decolonize our minds.

Varje dag nu. Varje dag kan jag i DN (men inte bara där) läsa om den stora vikten av valet av USA:s president. Om hur vi behöver USA. Om hur vi inte klarar oss utan USA. Om hur USA är demokratins förkämpe. Om hur vi behöver ett USA med en president som åtminstone lyssnar ibland på de andra. Om hur de " försämrade relationerna mellan USA och Europa är en av de mer tragiska följderna av Bushadministrationens arroganta framfart på världsscenen."

Varje dag nu.

“You know, they say people get the government they deserve, but I don’t recall knife-raping any retarded nuns."

Ah… Valet i USA närmar sig med stormsteg. Det ska bli skönt när det är över. Man får glädja sig åt att åtminstone ett krigshetsande högerparti kommer att förlora. Kanske kommer Fox News i sin panikångest över att en svart muslimsk terroristsympatisör och socialist kan komma att vinna skicka över en reporter till Sverige för att påvisa det hemska med vårt land, då Sverige har blivit ett exempel på det hemska med socialismen. Han kommer hur som helst inte hitta många McCain-diggare i vårt land. Hans ”Istället för Per Ahlmark” Bergström är ju i USA, men Dick Erixon kanske möter upp på Arlanda och han kan nog med salig röst berätta om hur förlamat vårt land är på grund utav vårat tunga socialistiska arv. Men jag såg faktiskt en man med McCain/Palin-knapp på kavajslaget häromdagen. Och när aktivismen alltmer begränsat sig till att gå med i någon facebook som är emot dödligt ungdomsvåld eller betalar någon tjugolapp och sätter ett rosa band på kragen som förklarar att man är emot bröstcancer så kan det kännas befriande att se en ung man ta på sig en stor McCain/Palin knapp på kavajslaget. För det verkar som om det inte är politisk korrekthet som gäller nuförtiden, utan politisk harmlöshet.

I USA fortsätter de båda kampanjlägren att briljera i analys och imponera i sina val av experter. Joe- rörmokaren, visar sig inte bara vara nationalekonomisk expert utan även vara expert på mellanöstern och Karl Marx:
"It's my belief that a vote for Obama is a vote for the death to Israel."
"I love America. I hope it remains a democracy, not a socialist society. ... If you look at spreading the wealth, that's honestly right out of Karl Marx's mouth, No one can debate that. That's not my opinion. That's fact."

USA är onekligen överdrifternas land. Men det finns ändå viktiga skillnader mellan de båda presidentkandidaterna.

Så anywhooo... Efter förra valet kunde satirsidan the Onion leverera följande citat som riskerar att få återanvändas: “You know, they say people get the government they deserve, but I don’t recall knife-raping any retarded nuns."

Om Rasism I Valet I USA 2008

Jag såg det senaste avsnittet av Family Guy sent igår kväll. Stewie och hunden Brian måste åka tillbaka i tiden till 1:a september 1939 för att hämta hem en vän till familjen som råkat kliva in i Stewies tidsmaskin. När Stewie får på sig en nazistkostym eftersom man måste infiltrera nazisterna råkar det sitta en McCain/Palin 08 knapp på kostymen. Sen efter att ha sett avsnittet går jag och in och läser det här hos Angry Arab: When people in the McCain-Palin crowd start chanting "USA. USA." it really reminds me of rallies and chants in...Germany in the 1930s.

I DN i morse kunde man läsa hur en man verkade basera sitt val av kandidat på att en president ju inte kan heta vad som helst. "- Barack Hussein Obama, säger Bob Neill med eftertryck på varje ord. Vad är det för namn på en amerikansk president? De ska ju heta saker som Washington, Jackson och Ford. " Och en svart president? Det går ju inte för sig. Eller hur? "Jag är inte rasist, men jag har starka rötter här och vi har aldrig röstat på någon svart, säger Jurnell, och hans bordsgrannar nickar instämmande." Därefter insinuerar man att Barack Obama kommer att mördas. Den som har sett glimtar av McCain och Palins valmöten bör vara medveten om denna möjlighet. Hatet gror. (Och som alla vet: ligger alltid USA:s presidenter i farozonen. )

En del människor i såna här samhällen, där rädslan för den Andre växer, blir lätt paranoida. Helt plötsligt hör man dockor säga saker som "Islam is the light" och "Satan is king". (Youtube-video här.) Dockan blir då till The Evil Doll. McCain kan försvara Obama med att han inte är arab, han är minsann en hederlig familjeman. Människor hänger ut rasistiska symboler i sina egna kampanjer. Man väljer att bli opolitiska. Det är på samma gång ett personval i absurdum. Obama ska på egen hand störta landet in i socialism, islamism och bjuda in hin håle till Vita Huset.

Jag minns Bushs ord för ett par år sedan. "Be afraid, be very afraid". Och jag känner att han har rätt. I spelet om att vinna makten har man från främst republikanskt håll i USA nyttjat fördomar, religionen, människors rädsla, nationalism och spelat på rasismen. Sånt kan slå tillbaka. Samtidigt finns där de stora klasskillnaderna. Klasskillnader som till varje pris måste bevaras. Ekonomisk ojämlikhet och otrygghet är alltid en viktig grund för att fascismen skall kunna växa. Därför är det ingen slump att både Family Guy och Angry Arab gör samtida liknelser med nazismen. TV-kanaler som Fox News skulle göra Goebbels avundsjuk. På en sådan kanal spottar man ut sig hat, samtidigt som man beskyller demokraterna för att stå för elitismen och hatet. Jag har tillägnat många timmar av mitt liv åt att titta på Fox News, följa deras hemsida. Att vi ens kunnat se den kanalen här i Sverige är beklämmande. Jag tror inte USA är ett fascistiskt land men tendenserna att bli det finns, samtidigt så har ju USA varit betydligt mer rasistiskt än det är idag. Men en seger för McCain och Palin vore en seger för rasismen och inskränktheten.

Kalla mig anti-amerikan om ni vill, men sällan har jag hoppats så mycket på att en kandidat ska vinna, fastän jag hyser så lite tilltro och hopp till att han faktiskt ska åstadkomma en verklig "change". Det är det där alternativet, McCain/Palin, som gör att jag håller tummarna så hårt för Obama.

PS! The Daily Show 20/10 är ett lysande exempel på ett splittrat USA. Palin och de konservativa talar om det "verkliga USA", det som är patriotiskt och jobbar hårt för landet. Och det är smalltownamerica. Att Palin med flera spelar på smalltownamerica är inte konstigt. Det var så Bush vann valet senast. I alla städer med över 500 000 invånare vann demokraterna. Men det är även här fördomarna är starkast. Därför spelar man också på fördomarna. Samtidigt som man talar om det verkliga USA ställer Palin och McCain hela tiden frågan på sina möten: "Vem är den verkliga Barack Obama?"

Don´t Mention The Palestinians

Don´t mention the palestinians.

Det är något ytterst beklämmande med US-amerikanska presidentval. Om det är något postpolitiskt liknande över Sverige, så är det inget emot hur presidentvalet i USA presenteras och kampanjförs. Det är en form av skådespelspolitik: ett sken av en demokratisk process: det är ett val i slogans, i presentation. Det är som en mindre intelligent Hollywood-film, men ändå bättre än diverse Steven Segal-filmer. Manuset är förutsägbart, men inte helt utan sitt underhållningsvärde. Med sina stereotyper. Med sina scener. Med sina one-liners. Med utseendefixering.

Man märker också när man följer debatterna, hur pass harmlösa de är. Tämligen matta och snälla. Kampanjerna kan vara råa och ägna sig åt fula tricks, men själva debatterna handlar mest om att undvika misstag, och det gör man ofta med hjälp av moderatorerna och hur uppläggen för debatterna är i USA. Man märker även hur lite ”change” det är över Obama. Hur han nu närmast spelar på resultatet. Han gör den enklaste tolkningen, vill förändra så lite som möjligt, samtidigt vill han till och med utöka kriget mot terrorismen (till Pakistan) men aktar sig noga för att bli ”the angry black man”. McCain i sin tur har gjort åtminstone två misstag i debatterna. I den första debatten tittade han aldrig på Obama. I den andra refererade han till Obama vid ett tillfälle som ”that one”. (I tidigare val har man i USA hängt upp sig på för högt tonfall – Howard Dean- och en för passionerad kyss – den mellan den beskyllt gråa Al Gore och hans moraltant till fru.)

En annan sak med US-amerikansk politik är naturligtvis hur mycket man måste visa att man står på Israels sida. Man klättrar nästan på varandra för att överträffa varandra i sina övertygelser. Detta innebär i sak att man måste undvika till varje pris att nämna palestiniernas rättigheter och umbäranden. Sen har vi ju de knasiga, närmast anti-semitiska, Israel-vännerna bland de kristna sionisterna. Såna som Sarah Palin. Vars huvudsakliga intresse för Israel är strategiskt.

Joe Biden sade nyligen hur oerhört Israel-vänliga han och Obama var. I jämförelse med McCain och Palin. För palestinierna är detta ännu ett val i den trista mängden. Det man möjligtvis skulle kunna hoppas på är att någon vågar ändra ton efter valet. Det är dock inte troligt. Palestinierna har ingen kandidat att hoppas på i det här valet. Heller.

Joe Biden försöker som sagt hårt föra tillbaks demokraterna som det mest israelvänliga partiet. Det man rent traditionellt brukar vara. Bush & Co lyckades ju göra republikanerna till det. (Till ödets dystra ironi hör historien om Sami Al-Arian som föredrog republikanerna framför demokraterna i valet 2000 och i stort sett kampanjade för republikanerna. Priset han fick betala var att sitta fängslad i flera år. Oskyldig. Man kunde inte finna några bevis för terroristanklagelserna. Men i the land of the free lyckades man i alla fall fängsla Sami.)

En Lovande Vice-President, Eller?

Först säger hon sånt här: (med video)

“Pray for our military. He [Palin's son] is going to be deployed in September to Iraq – pray for our military men and women who are striving to do what is right for this country – that our leaders, our national leaders are sending them out on a task that is from God, that’s what he have to make sure we are praying for, that there is a plan and that it is God’s plan.”

Sen har hon ingen aning om vad en vicepresident gör. Hennes erfarenhet av utrikespolitik består i av att hon är granne med Ryssland, vilket för pajasarna på Fox News är tillräckligt. Men om det väl blåser stromvindar om henne så handlar det naturligtvis om andra saker. Som hennes gravida 17-åriga dotter.

Nåväl. Inget av det ovan förvånar. Vilket är en skrämmande slutsats.

När En Rik Mäktig Man Visar Sin Solidaritet Så Gott Som Han Kan

Det här är bara så stort av George W. Bush. Han har slutat spelat golf för att stödja soldaterna i Irak.

"I feel I owe it to the families to be as -- to be in solidarity as best as I can with them. And I think playing golf during a war just sends the wrong signal." (Min kursivering)

Andra förslag: sluta prata eller sluta vara president.

Via Hampus Motbilder.

Fotnot: I valkampanjen 2004 var det John Kerry som utmålades som elitisten. I valkampanjen 2008 är det Barack Obama.

Att Välja En Kandidat Utifrån Vad Hon Inte är

Så kan det gå till i det fria landet i väst när man väljer kandidat.

I ett valdistrikt i West Virginia förklarade en äldre kvinna för en TV-reporter varför hon inte ville rösta på Barack Obama, varför hon röstade på Hillary istället, med följande analys:


- Barack är muslim.
TV-reportern: - För sakens skull, så säger han själv att han inte är det.
Den äldre damen. - Men jag tror honom inte.

Hur kommer det sig?
Hur kommer det sig att hon trodde att han var muslim?
Media. Brist på journalism, överflöd av propaganda.
Hur kommer det sig att hon tyckte att det var så farligt att han var muslim?
Media. Brist på journalism, överflöd av propaganda.

Så det hela bäddar för fortsatt bombkonservatism i det stora demokratiska föredömet i väst.


(Och lägg märke till hur lite sakfrågor som diskuteras.)

God Damn America!

Sällan har väl ett politiskt val gett så stor betydelse, så enormt mycket medial bevakning men samtidigt handlat så lite om politik. Det märks även när man ser svenska kommentatorer diskutera personvalet i USA.

Det handlar om taktik. Drillade personligheter. Catchy slogans. Skandaler. (Dubbel)Moral.

En skandal blev det när två meningar rycktes ut ur ett tal levererat av en viktig Obama supporter: pastor Jeremiah Wright. Jeremiah Wright anklagades för att vara det värsta av brott. Opatriotisk. Denna sjukdom spreds då vidare till Obama. Man ryckte ut "No, no, no. Not God bless America; God damn America!” ur sitt sammanhang. Skandal! Obama blev tvungen att ta avstånd. Samtidigt gick Hillary ut och förklarade sin patriotism. (I ett annat läge talade Barack Obama om vapenfanatiker i Pennsylvania. En mindre skandal bröt ut. Hillary började då berätta historier om hur hon som barn lärde sig skjuta av sin farfar eller om det var morfar.)

Här ett utdrag ur talet

"And the United States of America government, when it came to treating her citizens of Indian descent fairly, she failed. She put them on reservations. When it came to treating her citizens of Japanese descent fairly, she failed. She put them in internment prison camps. When it came to treating citizens of African descent fairly, America failed. She put them in chains. The government put them on slave quarters, put them on auction blocks, put them in cotton fields, put them in inferior schools, put them in substandard housing, put them in scientific experiments, put them in the lowest paying jobs, put them outside the equal protection of the law, kept them out of their racist bastions of higher education and locked them into position of hopelessness and helplessness. The government gives them the drugs, builds bigger prisons, passes a three-strike law, and then wants us to sing God bless America? No, no, no. Not God bless America; God damn America!”

Den käre pastorn har naturligtvis sagt andra dumheter. Han har vad som annars går under namnet anti-amerikanism haft fräckheten att prata om övergrepp från USA. Att det som hände elfte september kanske hade sina skäl. Vilket inte betyder att han dansade och sjöng av glädje vid ruinerna av World Trade Center.

"We took this country by terror away from the Sioux, the Apache, the Arawak, the Comanche, the Arapaho, the Navajo. Terrorism! We took Africans from their country to build our way of ease and kept them enslaved and living in fear. Terrorism! We bombed Grenada and killed innocent civilians, babies, non-military personnel. We bombed the black civilian community of Panama with stealth bombers and killed unarmed teenagers and toddlers, pregnant mothers and hard-working fathers. We bombed Gadafi's home and killed his child. "Blessed are they who bash your children's head against a rock!" We bombed Iraq. We killed unarmed civilians trying to make a living. We bombed a plant in Sudan to payback for the attack on our embassy. Killed hundreds of hard-working people; mothers and fathers who left home to go that day, not knowing that they would never get back home. We bombed Hiroshima! We bombed Nagasaki, and we nuked far more than the thousands in New York and the Pentagon, and we never batted an eye! Kids playing in the playground, mothers picking up children after school, civilians - not soldiers - people just trying to make it day by day. We have supported state terrorism against the Palestinians and Black South Africans, and now we are indignant? Because the stuff we have done overseas has now been brought back into our own front yards! America's chickens are coming home to roost! Violence begets violence. Hatred begets hatred and terrorism begets terrorism."
Från Counterpunch.

Såna här kommentarer fungerar inte i det intellektuella klimatet i "the land of the free, home of the brave." Du stämplas som anti-amerikan. Det är över. Ridå! Det blir ingen akt två. Media har släckt debatten. Från högerprästernas håll ansågs nine-eleven var Guds hämnd för de homsexuellas leverne och existens i USA. Vilken förklaring verkar sundare? Vilken är lättare att arbeta med?

DN: Pastorn slår tillbaka. Obama slår tillbaka mot pastorn.
Ps! Kan det här personvalet ta slut någon gång?

Same, same, but not so different.

USA-valet är speciellt. Inget val kan tilldra sig så mycket uppmärksamhet, men samtidigt i samma stund handla så pass lite om politik. Jag menar då lite i förhållande till hur det borde vara. Per Ahlin i dagens DN visar detta omedvetet när han skriver den lilla ledarblänkaren ”Vad Är Hillarys Problem?”.

På ett sätt är det kanske inte så konstigt. Det är ungefär samma elit som bidrar till kandidaternas kassor (och deras insamling av medel är en av de största diskussionsämnena, vilket i sig är tragiskt) och som därmed bidrar till politiken. Men det är även ur samma politiska och ekonomiska maktelit som rådgivarna kommer ifrån hos de olika kandidaterna. Hur det skiljer sig dem emellan är oftast ganska begränsat. Även om kandidaterna i grunden kanske har en annan syn, tvingas de därtill krypa till korset (bokstavligen) på grund av den US-amerikanska politiska logiken. Kandidaterna behöver pengar för att kunna kandidera och för att göra det måste man attrahera människor med överflöd av just det: pengar. (Inom parantes sagt: det är dock intressant att södra USA och landsorten i viss mån skiljer sig från storstädernas USA. Här kommer i mångt och mycket religionen in som en extra faktor.)

Sedan kommer även media in i bilden. Bevakningen av kandidaterna som i sig delvis bygger på hur kandidaterna samlat in pengar. Men medias grundsyn är i sin tur också viktig och påverkar kandidaterna. Media bestämmer vilka som är trovärdiga och seriösa, vilka som helt enkelt är ”valbara”. Utrymme för vänsteråsikter finns förvisso i en liten grad: men inte för kandidater med grundvärderingar till vänster. Dessutom bevakas kandidaternas beteende på ett närmast komiskt vis. När Al Gores kysste sin fru i valkampanjen 00 blev till en stor politisk ”happening” och analyserades häftigt. Media försöker göra kandidaterna till stereotyper, men samtidigt görs Kandidaterna till något mer än politiken de säger sig föra. Genom denna trio: pengar, politiska rådgivare från eliten och media ser man noga till att utrymmet för demokratin begränsas kraftigt.

Hillarys problem är i Per Ahlins artikel, inte politiken: det är upplägget av kampanjen, det rent taktiska och pengarna. Vad gäller det sistnämnda är det inte mängden pengar som denna gång är problemet, utan kassainflödet. Men nog är det tragiskt att USA är det stora demokratiska föredömet för våra liberaler. Kan de inte bättre än så?

Ps! Två saker kommer alla kandidater att vara mer eniga om än om andra saker. Dels är det hur mycket de tror på Gud (och att de inte är muslimer - inte för att det är något fel med det) och för det andra är det hur mycket de står bakom Israel. God Bless America!

A Change Is Gonna Come

Vem sa vad av de US-amerikanska kandidaterna i det evighetslånga valet?

1. Barack Obama
2. John Edwards
3. Hillary Clinton
4. John McCain
5. Mike Huckabee
6. Bill Richardson
7. Mitt Romney
8. Rudy Giuliani

A) ”Americans are looking for a change!”
B) “Our time for change has come”
C) “I believe deeply in change.”
D) “Look what we need is change, there´s no question.”
E) “I know that I have been an agent of change.”
F) “I want to make change but I´ve already made change. I will continue to make change... I embody change.”
G) “Not only can I talk change with you, I´ve lived it.”
H) “We don´t mention September 11:th nearly as much as people think.”

Källa: The New Yorker

Svar: 1:b, 2:c, 3:f, 4:e, 5:a, 6:d, 7:g, 8, mr Nine-Eleven himself:h.

Det Mest Amerikaniserade Landet I Världen Borde Också Få Delta I Primärvalet

Jag hörde en gång om en US-amerikan som sade att Sverige var det mest amerikaniserade landet i världen. Och att USA var nummer två.

Lite överdrivet kanske, men nog är vi rätt fixerade vid USA alltid. Jag tänkte på det skämtet när jag slog på morgonnyheterna i morse och första nyhet var att Obama vunnit i ytterligare någon delstat i USA. Skönt att super-tuesday blev till super-duper-tuesday, så att man inte spred ut primärvalet än mer.

Det säger lite om vår värld och det vi kallar demokrati med tanke på den massiva uppmärksamhet primärvalen i USA får hos oss. Jag tänker inte beklaga mig för mycket över uppmärksamheten eller hur det uppmärksammas (där taktik diskuteras snarare än politik: där slogans är viktigare än program) snarare bara notera att det är något snett med en värld där ett land med en andel av jordens befolkning på cirka 5 % kan avgöra så mycket för en hel planet (och ett land där långt ifrån alla som är röstberättigade röstar).

Valet mellan republikaner och demokrater är lite för mig som när det allsvenska guldet i höstas stod mellan Djurgården och IFK Göteborg. Jag vill inte att något av lagen skulle vinna guld. Jag ville verkligen inte det. Det bar mig emot att hoppas på ett av lagen. Men om nu något av lagen måste vinna: får det väl bli demokraterna: eller Göteborg i det fallet. (Nu var ju Kalmar FF lite grann inblandat också: men jag vill inte göra något likhetstecken mellan Kalmar och t ex Ralph Nader eller de gröna.)

För Israel är valet annorlunda. Det är som när man fått den där drömlotten på bingolotto, där man får snurra på något supervinsthjul. Man har redan vunnit. Frågan är bara hur mycket man ska vinna: minsta vinsten är väl typ 500 000 kronor. Men man kan fortfarande bli besviken. I ett lotteri där den lägsta vinsten är typ 500 000 kronor är det naturligt att bli missnöjd när man får 500 000 kronor. (Denna diskussion har jag haft med mina föräldrar. De påstår båda att de inte skulle bli missnöjda om den snurrade och stannade på det lägsta. Vilket jag påstår är befängt. Det är klart att ingen är missnöjd över att få 500 000. Det man är missnöjd över är ju att det inte blev mer. Att man fick det lägsta beloppet av alla.) Kandidat efter kandidat försäkrar hur mycket man älskar Israel och har förståelse för allt de gör. USA är förvisso hyfsat god vän med diktaturerna Egypten och Saudiarabien, två länder med förkärlek till att bryta mot mänskliga rättigheter och länder som Israel inte nödvändigtvis gillar, men Israel är ändå nummer ett för USA.

Nåväl: USA är det stora föredömet i världen. Hela världen riktar blickarna mot USA. Alla kommer att påverkas av ett val som står mellan två elitistiska högerpartier. Det är pseudoliberal önskedemokrati. Ett val som står mellan eliter och där bara ett par procent av världens hela befolkning får rösta. Ingen risk att kreti och pleti röstar fel så att säga. Liberal valfrihet.

"Låt Mig Förbättra Din Fråga"

Ännu en presidentkandidat visar hur man besvarar en fråga genom att låtsas att frågan var av en helt annan art. Det är samtidigt en lektion i hur lite man bryr sig om palestinierna från valfri presidentkandidat. Och fortfarande tror valfri svensk liberal att USA är nyckeln till fred i konflikten Israel/Palestina. Vilket förvisso kan bero på att de delar samma ointresse för palestiniernas rättigheter.

What is your position on Palestinian property rights?- John Arthur Wills, 61, Oakland

Sen. McCain: There can be no secure future for the region without a secure Israel at peace with neighbors that recognize its right to exist. U.S. policy must ensure that Israel retains its qualitative military edge in the region. Only a strong Israel can have the confidence to strike a permanent peace with the Palestinians, a peace I will seek as President. But such a peace can only progress when Palestinians abandon terror as an instrument of policy and show a capacity for self-government."

Via Angry Arab.

Skapar Israels Kärnvapen Hörselproblem Bland Presidentkandidaterna?

Den demokratiska presidentkandidaten John Edwards talar här om faran för att Iran ska kunna skaffa sig kärnvapen. Det skulle kunna sprida sig i regionen. Kärnvapen i den regionen vore farligt menar Edwards. Intervjuaren frågar: Men Israel då. De har ju kärnvapen? Edwards talar vidare om faran för att länder som Egypten och Jordanien skulle skaffa sig kärnvapen. Intervjun fortsätter och Edwards tvingas ta fram sitt allra bästa retoriska knep.

SH: But you are not acknowledging that Israel has nuclear weapons! Senator, you’re not acknowledging that Israel has nuclear weapons!

JE: Excuse me, I can’t hear him. I’m sorry. …

Nyckelordet i valet behöver inte vara förändring. Det kan mycket väl vara nyckelord som: selektiv hörsel och selektivt seende. Eller är det så att Israels kärnvapen skapar hörselproblem?

Religionens Roll

Valet närmar sig. Hillary är nog lite skakis. Hon leder inte i opinionsundersökningarna.

En bisarr detalj i hela den här val-cirkusen är den onekligen ökande islamofobin som alltmer märks i det politiska sammanhanget i USA. Eller, om man så vill, den ytterligt ytliga kunskapen och synen på muslimer och islam. (Inte för att jag är någon expert på islam.) Förvisso har en muslim slagit sig in i kongressen, Keith Ellison, men detta skedde inte utan att vissa journalister ställde frågor om han skulle ”jobba med fienden.” Religionen spelar en väldigt stor roll i US-amerikansk politik. Mitt Romney som är en republikansk presidentkandidat är mormon och detta ses som något väldigt negativt av delar av USA:s befolkning. Men det är betydligt värre att vara muslim eller ateist. Kanske är det därför inte så konstigt att flera försöker spela på Barack Obamas uppväxt och hans mellannamn (Hussein.)

När Barack Obama nu presenteras som ett alternativ till presidentposten finns det en viss fokus på en speciell del av hans bakgrund: Han är delvis uppväxt i ett muslimskt land (och har mer eller mindre anklagats för att vara smygmuslim av bla Fox "News") och detta kan vara:
a) Bra: det ger honom mer cred bland världens araber och muslimer. Det kan lindra ilskan bland världens unga muslimer att bara se Barack Obamas ansikte.
b) dåligt: det misstänkliggör honom. Vad lärde han sig där i den där ”madrassan”?

Men vad gäller det första. Som en skriver i Washington Post

That boy is angry at the United States not because its presidents have all been white. He is angry because of Washington's unconditional support for Israel; because the United States has more than 150,000 troops in Iraq; because the United States gives the dictator of his country some $2 billion a year in aid, the vast majority of which goes toward supporting a police state. He is angry at the United States because he thinks it has hegemony over almost every aspect of his world.

På sätt och vis ligger det här i problemet med personval. Problemet med en form av vulgärindividualism, där tonvikten ligger väldigt mycket på själva kandidatens person och moraliska karaktär, där religionen spelar en betydande roll. För egentligen: Det är inte presidenten i sig som är det avgörande. Inte hur han ser ut, inte vad han säger, inte vad han läser. Det är den politik som landet kommer föra under den administration som officiellt leds av den mer eller mindre valde presidenten.

Vad gäller ”anklagelserna” (egentligen ska det inte vara citationstecken, eftersom han faktiskt blivit anklagad för att vara muslim) om att Obama skulle vara muslim så har Obama själv kraftigt dementerat att han skulle vara muslim. Han vill ju vinna valet.

Obama-lägret har ju tidigare dementerat olika saker. Men just det här med att han skulle vara muslim. Det är att gå för långt. Det är ett slag under bältet. Bibelbältet.

Barack Obama Is Not and Has Never Been a Muslim. Obama never prayed in a mosque. He has never been a Muslim, was not raised a Muslim, and is a committed Christian who attends the United Church of Christ.

Nej, Nej Och Åter Nej.

Frågan löd: Är Hillary svaret på frågan om vem som är den bästa kandidaten i valet O8?

Det verkar som en del tycker att det viktigaste med nästa president i USA är följande tre karaktäristika:

1) Det är inte Bush.
2) Det är inte en republikan.
3) Att det är en kvinna.

Mona Sahlin vill ha Hillary Clinton. Anledningen verkar enbart vara att Hillary är en kvinna. (Jag kan tänka mig att Liza Marklund tycker samma sak. I hennes ögon verkar orättvisorna här i världen vara begränsade till könet.)

Andra kan lägga till den internationella rutinen och säkerligen vissa grundläggande värderingar. Vad de står i Irakfrågan är viktigt, men samtidigt börjar intresset för Irak att trappas ned, vilket förvisso kan vara tillfälligt.

Hillary Clinton har annars gått hårt fram i sin valkampanj. Bland annat vad gäller Iran. Måhända är det för att hon är kvinna som hon måste agera och verka tuffare. Hillary-lägret har dessutom gjort en del smutsiga angrepp på Obama. Insinuationer och märkliga anekdoter har tagits fram ur garderoben.

Hillary Clinton må ha erfarenhet, och det spelar hon på, samt att Barack Obama saknar det. Men frågan är huruvida hon skulle göra några verkliga förändringar? Med tanke på de senaste årens debacle framstår det som självklart att vad som helst är bättre än Bush. Men räcker det?

Hillary har alltmer gått högerut, verkar i viss mån vilja vinna över konservativa väljare, samtidigt som hon också retoriskt vill distansera sig från republikanerna och Bush. Men retoriken kan ändå ibland låta väldigt Bush-lik: ” In my dream, our faith in God and our shared values give us the strength to conquer our fears of one another and the unknown,"

På fullt allvar vad är det för skitsnack? Vad är det för ordbajsande?

(Drömmar verkar vara ett genomgående tema historiskt i USA. Den amerikanska drömmen och Martin Luther Kings ”I have a dream." Enligt myten är ju USA landet där drömmar uppfylls. Bara man anstränger sig så…)

Samtidigt visar vissa opinionssiffror att Hillary må ha ett övertag gentemot sina demokratiska konkurrenter, men till skillnad från dessa, har hon ett underläge gentemot de republikanska.

While Clinton maintains her lead in national polling among Democrats, in direct matchups against Republican presidential candidates, she consistently runs behind both Barack Obama and John Edwards.

Oprah Winfrey, denna US-amerikanska TV-drottning, väljer Barack Obama, vilket kan vara en oerhörd tillgång för Obama. Annars tycker jag det verkar som om kändisskap inte lockar väljare i någon större grad. Detta är positivt i sig. Men Oprah har en annan sorts inflytande än andra kändisar.

Andra kändisar som offentligt valt att visa vem man stöder: Sean Penn stöder Dennis Kucinich (som får uppmärksamhet av US-media bara för att han har en snygg fru, inte för att han står för en politik som lutar mer åt vänster än vad man är van vid. Han är naturligtvis som vanligt chanslös.). Chuck Norris, mr Macho, stöder värdekonservativa Mike Huckabee. Danny Glover stöder John Edwards (och Hugo Chávez).

Vad gäller Israel/Palestina blir det garanterat inte bättre för palestinierna med Hillary Clinton vid rodret. Det är ett som är säkert. Förhoppningsvis kommer man dock till slut inse att för människornas bästa i regionen måste man lösa palestiniernas situation. Få man Hillary att tro att det ligger i Israels bästa att hjälpa palestinierna så kan man kanske gå ett litet steg framåt.

Hur som helst. Vinnaren av valet 2008 kommer med största sannolikhet vara bättre än Bush. Men den slutsatsen bygger enbart på: Vem fan skulle inte vara det?