Same, same, but not so different.

USA-valet är speciellt. Inget val kan tilldra sig så mycket uppmärksamhet, men samtidigt i samma stund handla så pass lite om politik. Jag menar då lite i förhållande till hur det borde vara. Per Ahlin i dagens DN visar detta omedvetet när han skriver den lilla ledarblänkaren ”Vad Är Hillarys Problem?”.

På ett sätt är det kanske inte så konstigt. Det är ungefär samma elit som bidrar till kandidaternas kassor (och deras insamling av medel är en av de största diskussionsämnena, vilket i sig är tragiskt) och som därmed bidrar till politiken. Men det är även ur samma politiska och ekonomiska maktelit som rådgivarna kommer ifrån hos de olika kandidaterna. Hur det skiljer sig dem emellan är oftast ganska begränsat. Även om kandidaterna i grunden kanske har en annan syn, tvingas de därtill krypa till korset (bokstavligen) på grund av den US-amerikanska politiska logiken. Kandidaterna behöver pengar för att kunna kandidera och för att göra det måste man attrahera människor med överflöd av just det: pengar. (Inom parantes sagt: det är dock intressant att södra USA och landsorten i viss mån skiljer sig från storstädernas USA. Här kommer i mångt och mycket religionen in som en extra faktor.)

Sedan kommer även media in i bilden. Bevakningen av kandidaterna som i sig delvis bygger på hur kandidaterna samlat in pengar. Men medias grundsyn är i sin tur också viktig och påverkar kandidaterna. Media bestämmer vilka som är trovärdiga och seriösa, vilka som helt enkelt är ”valbara”. Utrymme för vänsteråsikter finns förvisso i en liten grad: men inte för kandidater med grundvärderingar till vänster. Dessutom bevakas kandidaternas beteende på ett närmast komiskt vis. När Al Gores kysste sin fru i valkampanjen 00 blev till en stor politisk ”happening” och analyserades häftigt. Media försöker göra kandidaterna till stereotyper, men samtidigt görs Kandidaterna till något mer än politiken de säger sig föra. Genom denna trio: pengar, politiska rådgivare från eliten och media ser man noga till att utrymmet för demokratin begränsas kraftigt.

Hillarys problem är i Per Ahlins artikel, inte politiken: det är upplägget av kampanjen, det rent taktiska och pengarna. Vad gäller det sistnämnda är det inte mängden pengar som denna gång är problemet, utan kassainflödet. Men nog är det tragiskt att USA är det stora demokratiska föredömet för våra liberaler. Kan de inte bättre än så?

Ps! Två saker kommer alla kandidater att vara mer eniga om än om andra saker. Dels är det hur mycket de tror på Gud (och att de inte är muslimer - inte för att det är något fel med det) och för det andra är det hur mycket de står bakom Israel. God Bless America!