"Mitt Namn Är Rachel Corrie"

Jag var ikväll och såg Mitt Namn Är Rachel Corrie på Stockholms Stadsteater. Nina Wester regisserade och Frida Hallgren som enda skådespelare överraskade mig. Hon var väldigt bra. Det är inte lätt att själv äga en scen, men hon gjorde det. Hon övertygade, hon engagerade. Dock var det de sista 4o minuterarna som övertygade mest. När Rachel befann sig på ockuperat område. Man kände hur Rachel mognade som människa genom de erfarenheter hon fick under sin korta period på ockuperad mark. Hur hennes tankar utvecklades. Hennes ödmjukhet som ändå innehöll en västerländsk hybris. ”Inte kommer de att skada en US-amerikansk medborgare. Det vågar de inte.”

Men är det inte typiskt ändå att när det sätts upp en pjäs så görs det genom en västerlännings ögon. Det är kanske också därför att även regin i viss mån ger tid åt att försöka förstå en ung västerlänning, vad som händer med en ung kvinna från USA, när hon lämnar det trygga väst. Vad driver en privilegierad kvinna att söka sig till Palestina? Det är inte en slump att det inte är en pjäs om en arabisk gammal kvinna som levt och åldrats på den ockuperade marken. Som tvingats leva som en brottsling därför att hon är palestinska. Jag var orolig för att jag skulle bli störd av att pjäsen för mycket skulle bli om Rachels resa som människa.

Nu var sådana farhågor som jag hade innan, onödiga: jag greps av scennärvaron och av texterna som brann av lidelse. Jag uppskattade berättelsen om Rachels resa som människa. Men det är också berättelsen om hur hennes teoretiska förståelse av lidandet, av konflikten, var ingenting i jämförelse med hennes praktiska. Hon kunde bara gissa innan: men på ockuperad mark förstod hon, där upplevde hon. Där är berättelsen ovärderlig. Den är ett vittnesmål.

Och jag kände nästan hur det vattnades av tårar i mina ögon när hon skriver till sin mamma om sin rädsla, om att få krama sin mamma, för att sedan, som vi förstår, möta bulldozern som tar hennes liv.