Don´t Mention The Palestinians

Don´t mention the palestinians.

Det är något ytterst beklämmande med US-amerikanska presidentval. Om det är något postpolitiskt liknande över Sverige, så är det inget emot hur presidentvalet i USA presenteras och kampanjförs. Det är en form av skådespelspolitik: ett sken av en demokratisk process: det är ett val i slogans, i presentation. Det är som en mindre intelligent Hollywood-film, men ändå bättre än diverse Steven Segal-filmer. Manuset är förutsägbart, men inte helt utan sitt underhållningsvärde. Med sina stereotyper. Med sina scener. Med sina one-liners. Med utseendefixering.

Man märker också när man följer debatterna, hur pass harmlösa de är. Tämligen matta och snälla. Kampanjerna kan vara råa och ägna sig åt fula tricks, men själva debatterna handlar mest om att undvika misstag, och det gör man ofta med hjälp av moderatorerna och hur uppläggen för debatterna är i USA. Man märker även hur lite ”change” det är över Obama. Hur han nu närmast spelar på resultatet. Han gör den enklaste tolkningen, vill förändra så lite som möjligt, samtidigt vill han till och med utöka kriget mot terrorismen (till Pakistan) men aktar sig noga för att bli ”the angry black man”. McCain i sin tur har gjort åtminstone två misstag i debatterna. I den första debatten tittade han aldrig på Obama. I den andra refererade han till Obama vid ett tillfälle som ”that one”. (I tidigare val har man i USA hängt upp sig på för högt tonfall – Howard Dean- och en för passionerad kyss – den mellan den beskyllt gråa Al Gore och hans moraltant till fru.)

En annan sak med US-amerikansk politik är naturligtvis hur mycket man måste visa att man står på Israels sida. Man klättrar nästan på varandra för att överträffa varandra i sina övertygelser. Detta innebär i sak att man måste undvika till varje pris att nämna palestiniernas rättigheter och umbäranden. Sen har vi ju de knasiga, närmast anti-semitiska, Israel-vännerna bland de kristna sionisterna. Såna som Sarah Palin. Vars huvudsakliga intresse för Israel är strategiskt.

Joe Biden sade nyligen hur oerhört Israel-vänliga han och Obama var. I jämförelse med McCain och Palin. För palestinierna är detta ännu ett val i den trista mängden. Det man möjligtvis skulle kunna hoppas på är att någon vågar ändra ton efter valet. Det är dock inte troligt. Palestinierna har ingen kandidat att hoppas på i det här valet. Heller.

Joe Biden försöker som sagt hårt föra tillbaks demokraterna som det mest israelvänliga partiet. Det man rent traditionellt brukar vara. Bush & Co lyckades ju göra republikanerna till det. (Till ödets dystra ironi hör historien om Sami Al-Arian som föredrog republikanerna framför demokraterna i valet 2000 och i stort sett kampanjade för republikanerna. Priset han fick betala var att sitta fängslad i flera år. Oskyldig. Man kunde inte finna några bevis för terroristanklagelserna. Men i the land of the free lyckades man i alla fall fängsla Sami.)