Lite Kort Om Att Bekämpa Anti-Semitism

Naturligtvis måste anti-semitism bekämpas: vare sig det handlar om spridandet av anti-semitiska pamfletter eller ”vardagliga” fördomar. Naturligtvis kan inte en kamp mot rasism ske samtidigt som man anammar rasism eller anti-semitism själva, eller bagatelliserar anti-semitismen. Naturligtvis är det vedervärdigt med att anklaga judarna som folk, om vad det än är man anklagar de för. Naturligtvis måste man särskilja folk från ideologier. Naturligtvis måste man skilja på judendomen och sionismen. Grunden till allt elände härstammar dock inte från arabisk anti-semitism, utan från europeisk. Viljan till en fristad för judarna är förståelig med tanke på vad judarna har fått gå igenom. Enligt exempelvis angry arab är all anti-semitisk litteratur europeisk till ursprunget. Och detta är en viktig ledtråd. Anti-semitismen i arabvärlden skiljer sig nämligen från den historisk-europeiska anti-semitismen. Men naturligtvis har arabvärlden drabbats av anti-semitism. (Och antisemitism kan aldrig bli annat än kontraproduktiv och människovidrig. Den kan aldrig försvaras liksom annan rasism. Men man bör alltid försöka förstå. Klassamhällen, nationalism och segregerade samhällen har aldrig varit bra när det kommer till att bekämpa rasism och antisemitism.) Den är i allt det väsentliga kopplad till Israel som stat och vad Israel gör med palestinierna. Problemet som man misslyckat att lösa bland de anti-semitiska strömningarna bland araber och palestinier är att man måste skilja sionismen från judendomen och judarna. Via Monthly Review läste jag för något år sedan (ska försöka hitta länk) om en palestinsk man som förkastat alla sina anti-semitiska fördomar efter att ha suttit i israeliskt fängelse. För honom var det oerhört viktigt att sprida denna nyfunna visdom. Så visst finns det exempel på anti-semitism bland palestinierna. Och övervunnen sådan. Liksom det finns rasism i Israel. Men sionismen bär mycket blod och ansvar på sina axlar. Sionismen skapar rasism, i viss mån är det oundvikligt, även om det finns många sionister som knappast kan kallas rasister. Om anti-semitismen inte fanns i närheten av den utsträckning som det finns idag förut, så ligger svaret i Israels politik av etnisk rensning, ockupation och Eretz Israel, dess mytbildningar av ”ett land utan folk, ett folk utan land”. Man måste vara bra förbannat (ideologiskt) blind om man inte ser den kopplingen. Jag vet att den kopplingen vill många inte göra. Man vill inte höra talas om Israels brott. Om Israels politik. Man vill skydda Israel till varje pris. Till kostnad av intellektuell stringens och hederlighet. Men vad gäller anti-semitismens upphörande i mellanöstern lyssnar jag på Lenni Brenners råd: "if you want to end todays 'anti-Semitism' against Jews, end Zionism´s 'anti-Semitism' against the Palestinians." Men visst bär de palestinska frihetskämparna ansvar på sina axlar. Man bör inse att man aldrig kan vinna med spridandet av anti-semitiska fördomar. I var och ens fria utveckling ligger förutsättningen för allas fria utveckling. Det finns dock positiva tendenser. Hamas ursprungliga stadgar var öppet anti-semitisk. Enligt författaren och journalisten Khaled Hroub (Hamas: A Beginners Guide, 2006, Pluto Books) så saknar den dels relevans för dagens Hamas, och dels så skrevs den och offentliggjordes av en individ utan Hamas lednings godkännande. Detta är dock sant: ihop blandningen av judendom och sionism har gjorts och är ett problem i arabvärlden. Det är ingen idé att förneka det. Och att man ändrat stadgar räcker inte i sig. Hamas har haft mer bekymmer med anti-semitism än i de ursprunliga stadgarna. Det finns flera exempel på hur kampen för ett fritt Palestina besmittats av sjukdomen anti-semitism. Det är upp till varje hederlig aktivist och människa att alltid bekämpa detta. 

  Även om det med stor sannolikhet är en rejäl överskattning av konfliktens inverkan på anti-semitism framförallt i Europa, så har anti-semitismen en stark, livskraftig historia. Lösning på konflikten skulle inte få den att försvinna.

Palestinierna väntar än på sin stat. Kanske kan man på så vis se det som något positivt i att allt fler har gett upp tvåstatslösningen i det faktum att man kan tänka sig att bo granne med judar. Idag träffar många palestinska barn bara judar i form av soldater, som skrämmer livet ur dem. Som kidnappar deras syskon och föräldrar, spärrar in dem i ovisshet, som skadar och förödmjukar deras släktingar, som dödar deras vänner. Kan sånt skapa anti-semitism? Uri Avnery, som är för tvåstaslösningen, skrev följande när det handlade om palestinska skolböcker som i Israel presenterades som anti-semitiska. An Arab child sees on TV an old woman lamenting the demolition of her home. He sees on the walls in the street the photos of the martyred heroes, sons of his neighborhood, who have sacrificed their lives for their people and country. He hears what has happened to his cousin who was murdered by the evil Jews. He hears from his father that he cannot buy meat or eggs, because the Jews are not allowing him to work and put food on the table. At home there is no water for most of the day. Mother tells about grandpa and grandma, who have been languishing for 60 years in a miserable refugee camp in Lebanon. He knows that his family were driven out from their village in what became Israel and that the Jews are living there now. The hero of his class is the boy who jumped on a passing Israeli tank, or who dared to throw a stone from a distance of 10 meters at a soldier who was pointing a gun at him. We once went to a Palestinian village in order to help the inhabitants rebuild a house that had been demolished the day before by the army. While the adults were working on finishing the roof, the local children gathered around Rachel, my wife, showing a keen interest in her camera. The conversation that sprung up went like this: Where are you from? From America? No, from here. Are you messihiin (Christians)? No, Israelis. Israelis? (General laughter.) Israelis are like this: Boom Boom Boom! (They assume poses of shooting soldiers.) No, really, where are you from? From Israel, we are Jews. (They exchange looks.) Why do you come here? To help in the work. (Whispers and laughter.) One of the boys runs to his father: This woman says that they are Jews. True, the embarrassed father confirmed, Jews, but good Jews. The children draw back. They look unconvinced. What can schoolbooks change here? Kampen mot anti-semitism och rasism måste gå genom att kämpa för alla människors lika värde och rättigheter. Det klarar uppenbarligen inte sionismen och Israel av. Ingen mur kan stoppa anti-semitism från att spridas. Fotnot: Mitt förra inlägg handlade i huvudsak om anti-semitism i europa och om användandet av anti-semitism som ett försvar för Israel. Det bör inte förstås som ett försvar för anti-semitism eller förnekandet av dess existens, vare sig på konferenser eller i arabvärlden. Ps! Det är fortfarande ganska enkelt att skilja ut anti-semitism från kritik mot Israel. Den helt legitima kritiken mot Israel bygger på vad Israel har gjort och gör mot palestinierna. Jag anser också att det i europa bland många liberaler är förvånansvärt enkelt att blunda för Israels brott, och sedan avfärda denna kritik som anti-semitism alternativt prioritera anti-semitism före annan rasism. Med Tony Judts ord: det skapar cyniska människor. Glöm aldrig det. Ett annat problem, viktigt i sammanhanget i debatten med Hampus Motbilder, är naturligtvis när man lägger till brott, lägger på extra krydda på anti-semitismen. Ett annat exempel på detta är Ahmadinejad. En företrädare för en vedervärdig regim. Ahmadinejad är anti-semit och var värd för en vidrig konferens om förintelsen. Han har dock aldrig sagt att han vill utplåna Israel. Detta senaste sionistiska propagandapåhitt är ett exempel på vad som skapar cyniska människor när sanningen till slut trillar fram. Trots detta hävdar många liberaler envist att Ahmadinejad sagt detta. Jag vill också påpeka, äne neågn, för säkerhets skull, utifall något internettroll får spader av detta inlägg, att jag anser inte att anti-semitismen på något vis är försvarbar.