Sökes: Nyckeln Till Frihet

Lördag. Det var en strålande varm vårdag. Jag bestämde mig för att möta upp några kamrater på en uteservering på söder. Jag tog en kort liten promenad först, sträckte på benen, och gick till tunnelbanan. Man har pengar på kontot, och en ledig dag, utan något att oroa mig för.

Jag satte mig på tunnelbanan framför en man som talade arabiska i en mobiltelefon. När han hade talat färdigt kommenterade han min t-shirt. Han gillade den helt enkelt. Mannen är nämligen palestinier från Gaza och på min t-shirt står det ”Intifada. The wall must fall.”

Han kom till Sverige för tio månader sedan från Gaza. Han väntar frustrerat på besked från migrationsverket. Verket kan inte skicka tillbaka honom till Gaza, även om de skulle vilja. Av rent praktiska skäl. Gaza är stängt. Men ändå dröjer beskedet. Varje månad får han ett nytt löfte. Nästa månad får du besked. Han är 25 år gammal. Det som ska vara den bästa tiden i hans liv, säger han, men han känner att han förhindras att leva. Han kan inte göra något. Han bara väntar. Han tillåts bara vänta. Men denna dag, är han på jakt efter arbete. Han har en äldre bror som också kommit till Sverige, och som nyligen fått arbete. Själv skulle han vilja studera. Han har studerat medicin i nästan ett år. Men situationen i Gaza var ohållbar. Så han begav sig till Sverige.

Han är besviken på Sverige. Han trodde Sverige var ett land som respekterade mänskliga rättigheter. Han är besviken på hur Sverige behandlar flyktingar men också på att Sverige liksom alla andra länder är tysta när det gäller situationen i Gaza och på Västbanken. USA tror han inte vill ha fred.

Han berättar om den omöjliga situationen i Gaza. Om hur det är att leva i ett fattigt fängelse som Gaza. Att inte kunna röra sig fritt, att inte kunna arbeta och tjäna pengar. Att vara ständigt på sin vakt mot missiler. Han berättar om människor som inte kan få hjälp på sjukhusen i Gaza, på grund av Israels isolering.

Han berättar att när han hör helikoptrar här i Sverige rycker han till. Han ryser till. Helikoptrar som svävar över Gaza är aldrig något bra tecken.

Gaza menar han är världens sämsta ställe att bo på. Just på grund av att man inte kan ta sig någonstans. Det kanske finns farligare ställen, men i Gaza kan man inte fly någonstans. Det är ett oerhört trångbott fängelse. Instängdheten skapar en hopplöshet och han säger att ungdomarna radikaliseras för var dag som går. Det finns inget att tro på. Någon tvåstatslösning tror han inte på. Knappt någon enstatslösning heller, men han skulle vilja ha en lösning där alla kan bo tillsammans, och då menar han judar, kristna och muslimer. Han litar inte på USA, betvivlar starkt deras intresse för fred. Det finns för mycket pengar i vapenhandeln, säger han.

Jag tror att han säger att hans familj ursprungligen kom från Beersheba, men det kan ha varit någon annan ort. (Vi talar engelska med varandra, även om han studerat svenska i Söderhamn.) Han har en stor familj kvar i Gaza.

Mannen är dock på ett oväntat gott humör med tanke på hans situation. Själv känner jag stor bitterhet och skam över att svenska politiska ledare och så kallade vänsterledare skålar för ett Israel som gör att en sån här mans liv tvingas till en oviss väntan. Jag känner en stor ilska över människor som skålar och hurrar över ett land som bygger murar och isolerar människor, försöker beröva deras kroppar liv och rörelse. All denna mänskliga potential som isoleras av ett skäl, och ett skäl allena: de är födda palestinier.

Han gick av vid Slussen för att leta arbeta och fortsätta sin väntan. Själv mötte jag upp ett par kamrater på söder och drack öl och åt god mat, pratandes om en hel del oväsentligheter, och om vår sommarresa till Österrike och utan att behöva bekymra mig för ett ögonblick över morgondagen. Eller behöva oroa mig för helikoptern där ovan

Rawia Morra om Carter och Gaza.

Prison Break V: Den Kroniske Kriminelle

Vi borde börja oroa oss för en ökad individualisering och biologisering av kriminaliteten. Detta är något som pågår utan någon egentlig diskussion. Att begå ett brott är idag en akt av en fri och opåverkad vilja, så tillvida det inte handlar om att man är styrd av biologiska, psykologiska eller kulturella skäl. Kriminalitet kan också förklaras utifrån att man är en sjuk narkoman.

Ett projekt som diskuteras i en statlig utredning “ syftar till att finna rimliga åtgärder för omhändertagande av en inom kriminalvården problematisk och växande grupp klienter. Dessa kännetecknas av att missbruks- och problemdebuten ägt rum i unga år och en kronisk kriminalitet. Denna kriminalitet har orsakat samhälle och enskilda stora svårigheter trots många gånger ringa straffvärden. Strafftiderna för dessa brott är överlag för korta för att medge effektiv påverkan. “

Det finns anledning till oro när kriminaliteten beskrivs som kronisk. När nu man dessutom hävdar att mellan 30-60 % av de intagna antagligen har ADHD, så finns det ingen anledning att tro annat än att vi är tillbaka i en syn på den kriminelle som en defekt människotyp.

Kriminalvården får allt fler klienter, men brottsligheten ökar inte. Och om vi inte tänker söka svaret och lösningen bland sociala, ekonomiska eller samhälleliga faktorer återstår inte mycket annat än hårdare straff, hårdare tag mot narkotikan och/eller medicinering mot de neuropsykiatriska störningarna som man påstår sig ha funnit.

Prison Break IV: Immigranterna Och Fängelseindustrins Potential För Att Utvinna Mervärde

I veckans Arbetaren kan man läsa att det har blivit ett hårdare klimat för de som sitter på anstalt i Sverige. En kriminolog säger att: "... västvärldens syn [har] åter förändrats - tillbaka till avskräckning och vedergällning. Hämnd återupprättar brottsoffret. Där kan man se tydliga influenser från USA." Men, detta kan nog utnyttjas till något positivt, tänker nyliberalen. (Ja, nyliberaler hävdar ju att de ser positivt på saker och ting till skillnad från vänstermänniskor.)

En ny kriminalvårdslag har förvisso klubbats igenom som ökar möjligheten för att ta straffet med hjälp av elektronisk övervakning. Men samtidigt döms människor allt hårdare och man bygger större anstalter. Dessutom lurar i bakgrunden en nyliberal våt dröm om privatiserade fängelser som i USA. Här finns nämligen en bransch där man kan slå flera flugor i en och samma smäll.

USA är här som nästan alltid föregångslandet för nyliberaler, oavsett vad det innebär för samhällena och människorna ur mikroekonomiska och sociala perspektiv. Nyliberaler har sedan ett tag tillbaka sett den ekonomiska potentialen i fängelserna. Små städer som saknat andra ekonomiska möjligheter till utveckling har funnit sig väl tillrätta i en sådan miljö. De skaffar sig samvete och affärstänkande väl anpassade till en värld där man väljer att låsa in människor, oavsett vad de gjort eller inte gjort. Utanförskapet, alienationen, blir till att lösas med hjälp av stora fängelsekomplex samtidigt som dessa överflödiga människor kan utnyttjas i ekonomiska syften. För i USA ökar också antalet människor som gjort sig skyldiga till ett enda brott: sökandet efter ett bättre liv. Jag talar om de som kommer från de södra delarna av kontinenten. De som med livet som insats lämnar exempelvis Mexiko. Den snabbast växande andelen fängelsekunder i USA är nämligen immigranterna.

Det är en tillväxt att dra nytta av. Här snackar vi mervärde.

Ty: "Prison companies do have clear advantages over other corporations: They are able to save large amounts of money on labor practices that would illegal under any other circumstances. Inmate jobs in all prisons pay a pittance, but immigrant prisons are even worse. Because DHS guidelines mandate that non-citizen prisoners cannot earn more than $1 per day, the company gets janitors, maintenance workers, cleaners, launderers, kitchen staff, sewers and grounds keepers at almost no cost."

Därutöver är ju logiken denna, att ökar antalet fängelseplatser, ökar behovet att fylla dessa platser. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv så klart. Detta gör enligt vissa att kriget mot narkotikan även blir ett krig mot immigranterna. Men å andra sidan: då får ju immigranterna stanna i USA. The Land Of The Free.

Prison Break III: Fallet Sami al-Arian

Professorn i datateknik Sami al-Arian som är muslim och palestinsk aktivist greps tack vare (om du står på USA:s justitiedepartements sida) eller snarare på grund av Patriot Act för fyra år sedan. Han åtalades sedan på en massa punkter och fälldes inte på en enda. Ändå sitter han kvar i fängelse. Han har nu på grund av att han riskerar att få sitta ytterligare ett tag i fängelse inlett en hungerstrejk.

I en lång intervju på Democracy Now berättar han om rättegången, vad som föranledde den, det bisarra faktum att han stödde George W. Bush inför valet 2000, och framtiden.

Men med tanke på all möda man lagt från USA:s regerings sida att få honom i fängelse under så många år, men misslyckats, och med allt pappersarbete som följer, kan det inte vara så att jänkarna har tappat bort nyckeln, Nyckeln Till Frihet, i all oreda och frustration, men tycker att det är för pinsamt att erkänna det och det är därför folk sitter inlåsta. Det är inte bristen på bevis som är problemet, det är bristen på nycklar.

Prison Break II: Historien Om De Fem Uighurerna

"the Uighurs are a difficult problem and we are trying to resolve all issues with respect to all detainees at Guantánamo. The Uighurs are not going back to China, but finding places for them is not a simple matter, but we are trying to find places for them…and, of course, all candidate countries are being looked at." Colin Powell

Jag undrar om jag inte hörde termen ”worst of the worst” i TV-serien Prison Break vid något tillfälle, men annars är det ju något som fångarna på Guantanamo Bay har förklarats vara, så att vi övriga, som brukar tycka rättssäkerhet och mänskliga rättigheter är något att bry sig om ska luta sig tillbaka och tänka: ”Jamen dåså.”

Jag har undrat hur det gick för dem. De fem uighurerna som tog fel väg helt enkelt. Kommandes från ett territorium, lätt upproriskt i Kina, till ett territorium i krig, där US-soldater tog folk till höger och vänster, som potentiella terrorister, eller olagliga kombattanter om du så vill. Till att börja med gick det inget bra.

Förvisso tycker människor i väst att det är suspekt att befinna sig i Afghanistan och Pakistan överhuvudtaget (vilket märktes på presskonferenser när vår egen fånge frigivits). Men för de stackars männen från Xinjiang var det en någorlunda naturlig resväg. Men efter ”nineeleven” var det inte bra att befinna sig i Afghanistan, så de tog sig till Pakistan, där de bjöds in på middag av lokalbefolkningen för att sedan gå till en moské för att be. Eller, så de trodde. Istället för att be i en moské, blev de sålda till militärer från USA i slutet av år 2001 (eller i början av år 2002). De hölls så i fängsligt förvar i Afghanistan i sex månader.

Så bar det av till Guantanamo Bay. Efter ett tags vistelse där utreddes männen och... Nåväl: någon form av domstol ansåg dock att dessa män trots allt inte var terrorister, inga ”enemy combatants”. (Se där! Det finns en lag.) Detta skedde i slutet av år 2005. Japp i slutet av år 2005. Men, nu dök nya problem upp. Man visste inte vad man skulle göra med dessa fem män, så de fick stanna ett tag till i Guantanamo Bay.

Varför då? Jo, eftersom uighurer är i konflikt med Kina riskerar de fängelse och tortyr, och ironiskt nog hade Kina ökat förtrycket mot uighurer efter elfte september och USA har ju trots allt vissa regler och lagar som man följer och värderar högt så man kunde inte skicka de till Kina. Aj då.

Så vad göra? USA som ligger nära Guantanamo var kanske ett alternativ och, tycker man, borde känna ett visst ansvar. Kanske skulle man kunna låta de bo där? Nähä. Inte det, de må inte vara "enemy combatants," men fan vet: de har kanske blivit under den tid de lärt känna den US-amerikanska demokratin, eller kan kanske bli, de är ju trots allt muslimer? USA frågade då runt i världen om någon ville hjälpa till. Men 100 länder nekade. 100 länder var rädda att förolämpa diktaturen Kina. Fast Kanada erbjöd sig, eftersom Kanada visade sig ha en betydande population av just uighurer. ”Oh Canada.”

Men, precis, känner ni det också, det har nästan gått lite för lätt, Prison Break II är fortfarande kommersiellt säljbar: samtidigt som männens advokater förhandlade med Kanada, förhandlade man med USA om att tillåta de komma in i landet. Här blev det problematiskt. Vissa saker gick ju liksom inte att blunda för. Männen var ju uppenbarligen felbehandlade, men om saken skulle behandlas ordentligt i domstol kunde risken vara att det urartade och att hela Guantanamo Bay skulle ifrågasättas, så innan männen hann komma till domstol på måndagen, så togs de ombord på ett flygplan på fredagen innan, där de låstes fast, så de inte skulle kapa planet och så skeppades de iväg till ett annat land. Men vilket var det landet som kunde gå med på en så snabb åtgärd? (Forts följer…)

(…redan här…) Männen flögs till Albanien. Japp. Albanien. När så domstolen öppnade dörren för männen på måndagen stod regeringsrepresentanter där och förklarade att männen inte längre befann sig i landet. De var i Albanien. Jaha, sa domstolen, slutet gott, allting gott och avslutade fallet.

Så de fem uighurerna, fick finna sig i att bo i en liten inhägnad i Albanien, där ingen talar deras språk men å andra sidan får de femtio euro per månad och ett rum att bo i.

Jag låter frihetens förkämpe nummer ett George W. Bush få avsluta med några rörande ord: "If we ever give up the desire to help people who live in freedom, we will have lost our soul as a nation, as far as I'm concerned."

Fotnot: Jag vet inte hur dessa män har det idag. Jag vet bara att när jag läste artikeln på Counterpunch i somras kände jag omedvetet: Det här måste det gå att göra en film av. En svart komedi kanske! Men, varför inte en Prison Break II. Man får göra tillägget ”based on a true story” och, ja, om det ska gå hem i USA, kanske göra vissa förändringar. Låta uighurerna spelas av bla George Clooney, och Brad Pitt, och kanske göra om uighurerna till vita människor från Storbritannien och/eller USA. Och göra Guantanamo Bay till något islamistiskt fångläger kanske, vad vet jag.

Fotnot II: Uighurer är ett folk som dominerar i den autonoma regionen Xinjiang i nordöstra Kina. Traditionellt har de varit handelsmän. Delar av befolkningen har krav på en oberoende muslimsk nation. Men regionen som tydligen är oljerik har fått en ökande kinesisk befolkning. De hamnade under kinesiskt styre först i mitten av 1900–talet och kallar fortfarande sin region för Östturkestan. För cirka 50 år sedan var 80 procent av invånarna i Xinjiang uighurer men på grund av stor inflyttning av han–kineser, uppmuntrad av regimen, så har andelen uighurer minskat till mindre än hälften i provinsen. Kinesiska myndigheter hävdar att delar av uighurerna har samröre med, joråsatteh, Al Qaeda.
http://web.amnesty.org/library/index/ENGAMR510072006
http://www.counterpunch.org/brauchli08242006.html

Fotnot III: …This just in: Och så dödar Kina 18 människor som man misstänker vara terrorister. Bevisning: ingen.