Sökes: Nyckeln Till Frihet

Lördag. Det var en strålande varm vårdag. Jag bestämde mig för att möta upp några kamrater på en uteservering på söder. Jag tog en kort liten promenad först, sträckte på benen, och gick till tunnelbanan. Man har pengar på kontot, och en ledig dag, utan något att oroa mig för.

Jag satte mig på tunnelbanan framför en man som talade arabiska i en mobiltelefon. När han hade talat färdigt kommenterade han min t-shirt. Han gillade den helt enkelt. Mannen är nämligen palestinier från Gaza och på min t-shirt står det ”Intifada. The wall must fall.”

Han kom till Sverige för tio månader sedan från Gaza. Han väntar frustrerat på besked från migrationsverket. Verket kan inte skicka tillbaka honom till Gaza, även om de skulle vilja. Av rent praktiska skäl. Gaza är stängt. Men ändå dröjer beskedet. Varje månad får han ett nytt löfte. Nästa månad får du besked. Han är 25 år gammal. Det som ska vara den bästa tiden i hans liv, säger han, men han känner att han förhindras att leva. Han kan inte göra något. Han bara väntar. Han tillåts bara vänta. Men denna dag, är han på jakt efter arbete. Han har en äldre bror som också kommit till Sverige, och som nyligen fått arbete. Själv skulle han vilja studera. Han har studerat medicin i nästan ett år. Men situationen i Gaza var ohållbar. Så han begav sig till Sverige.

Han är besviken på Sverige. Han trodde Sverige var ett land som respekterade mänskliga rättigheter. Han är besviken på hur Sverige behandlar flyktingar men också på att Sverige liksom alla andra länder är tysta när det gäller situationen i Gaza och på Västbanken. USA tror han inte vill ha fred.

Han berättar om den omöjliga situationen i Gaza. Om hur det är att leva i ett fattigt fängelse som Gaza. Att inte kunna röra sig fritt, att inte kunna arbeta och tjäna pengar. Att vara ständigt på sin vakt mot missiler. Han berättar om människor som inte kan få hjälp på sjukhusen i Gaza, på grund av Israels isolering.

Han berättar att när han hör helikoptrar här i Sverige rycker han till. Han ryser till. Helikoptrar som svävar över Gaza är aldrig något bra tecken.

Gaza menar han är världens sämsta ställe att bo på. Just på grund av att man inte kan ta sig någonstans. Det kanske finns farligare ställen, men i Gaza kan man inte fly någonstans. Det är ett oerhört trångbott fängelse. Instängdheten skapar en hopplöshet och han säger att ungdomarna radikaliseras för var dag som går. Det finns inget att tro på. Någon tvåstatslösning tror han inte på. Knappt någon enstatslösning heller, men han skulle vilja ha en lösning där alla kan bo tillsammans, och då menar han judar, kristna och muslimer. Han litar inte på USA, betvivlar starkt deras intresse för fred. Det finns för mycket pengar i vapenhandeln, säger han.

Jag tror att han säger att hans familj ursprungligen kom från Beersheba, men det kan ha varit någon annan ort. (Vi talar engelska med varandra, även om han studerat svenska i Söderhamn.) Han har en stor familj kvar i Gaza.

Mannen är dock på ett oväntat gott humör med tanke på hans situation. Själv känner jag stor bitterhet och skam över att svenska politiska ledare och så kallade vänsterledare skålar för ett Israel som gör att en sån här mans liv tvingas till en oviss väntan. Jag känner en stor ilska över människor som skålar och hurrar över ett land som bygger murar och isolerar människor, försöker beröva deras kroppar liv och rörelse. All denna mänskliga potential som isoleras av ett skäl, och ett skäl allena: de är födda palestinier.

Han gick av vid Slussen för att leta arbeta och fortsätta sin väntan. Själv mötte jag upp ett par kamrater på söder och drack öl och åt god mat, pratandes om en hel del oväsentligheter, och om vår sommarresa till Österrike och utan att behöva bekymra mig för ett ögonblick över morgondagen. Eller behöva oroa mig för helikoptern där ovan

Rawia Morra om Carter och Gaza.