Linda Skugge gillar inte mig alls. Hon föraktar mig. Jag provocerar henne. Hon är anti-Paolo Pissoffi. Okej, hon känner mig inte och jag har inte varit utbränd. Men, jag är inte den som är den, jag håller alla dörrar öppna.
Och kan det hända andra, kan det hända mig.
Jag tycker dessutom om att ha ledigt. Jag tycker att jag behöver ha semester. Jag har inga tre barn. Jag har bara ett heltidsjobb. På min fritid kan jag stirra upp i taket och fantisera om att se målarfärg torka. Eller: sitta på en uteservering, lätt tillbakalutad med en öl i handen bara titta på folk som passerar på en gata. Jag kan spendera tid med att läsa fackböcker som inte har någon som helst relevans till mitt jobb, till mitt liv, till min vardag. Och ändå tycka att tiden inte räcker till.
Nej. Linda Skugge gillar inte mig alls. Och då känner hon mig inte ens. Jag är dessutom en sån som möglar på jobbet. I am filth in her eyes. Ty jag är ingen entreprenör. Men vi kan inte alla vara egenföretagare. Det funkar liksom inte.
(Undrar om jag ska köpa mig lite tid imorgon. Sjukskriva mig. Jag behöver lite ledighet. Vi kan kalla det, andrum. Rådrum.)
DN.
Ps! Till min arbetsgivare, som med väldigt hög sannolikhet nog icke läser detta: Nej. Jag lovar. Jag ska jobba imorgon.
Ps II! Jag har dessutom ett väldigt intressant och spännande jobb. Risken att tråkas ut existerar inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar