Veckans Boktips: Intifada av Tobias Berggren

Tobias Berggren beskriver sin dikt/diktsamling Intifada, hans tionde diktsamling, så här:

"Denna dikt är och skall vara ett ställningstagande mot staten Israels etniska rensning av den palestinska befolkningen, från åtminstone år 1948, Nakba, kallar palestinierna den.

Det är för mig som judisk människa självklart att alla brottsliga mänskliga handlingar i den omfattning som gäller för Nakba såväl som för Shoa, Stalins utrensningar, USA:s mördande i Vietnam, Pol Pots och de röda khmerernas helvetesvälde, Milosevics fasansfullheter mot bosnierna… inget annat har gemensamt än att de är djävulens emanationer. De som jämför eller eljest sätter samman t.ex Nakba med Europas Holocaust etc ur annan synpunkt än deras allmänna, var för sig, men annars klart likasinnade moraliska och civilisatoriska vedervärdighet, är för mig enbart naiva. Varje (kryptomoralisk) jämförelse är här inget annat argumentfabrikation för vidare vidrigheter.
Vårt ansvar kan inte vara annat än att försöka bena ut dessa fula fiskar alla efter sina specifika förutsättningar, sin art, sin historiska ram."

Dikten i sig är rätt återhållsam. Dikten befinner sig på resande fot. Han är inte bara på Västbanken. Dikten handlar inte enbart om Intifadan, eller om Israel/Palestina. (Dikten borde ha korrekturlästs bättre. Det vågar jag dock påstå i all min lekmannamässiga ödmjukhet.) Men här finns en form av återhållsam vrede. Det måste vara svårt att få ut vrede i poesi. Eller så är det den ultimata kombinationen. Vad vet jag. Vreden finns i stenen som är det återkommande objektet i dikten. Men inte bara vrede. I stenen verkar även hoppet och drömmarna finnas. Men stenen bär ett stort symbolvärde i dikten. Fast det är ändå människorna som gör stenen.

Lapis exilis
Exilens sten
Heliga stenar ligger kastade i varje gatuhörn

De vises sten: det är: gravstenen, koproliten! Den brinnande fågelns sten, återuppståndelsens…
Det eviga sökandets sten
efter sitt ord

Markens stenar, strändernas,
deras namn, deras särskilda kön
All sten som blir över
sedan mosaiken fullbordats

En sten från stranden vid Bayonne
som jag fick av min son till tröst
för något nu bortglömt, bevarad
Barndomens förstenade havsdjur
Skuggan på månen av havet

Ta en sten i din hand
Dröm om ett annat land

Min son berättar
Hur han och kompisen
gick ut på bryggdäck
en stjärnklar natt
då Biscaya låg overkligt lugn

Hur de då kunde ta i stjärnorna med sina händer.