"Vi Är Där På Irakiernas Inbjudan"

Condi Rice intervjuas i dagens DN. Det är en kraftlös, näringsfattig intervju, där Rice tillåts fly frågorna och hitta på egna svarsalternativ. Det är en intervju som avslutas med frågan: ... - Och pianospelet? Som för att visa. Jag hoppas du inte tog illa upp med mina frågor. Jag måste ju liksom. Dagens Nyheter är en seriös tidning. Förvisso. Men vi är USA-vänliga i grunden.

Men Condi svarar så här på en fråga om hur länge man ska stanna i Irak.
" Well, vi är ju där på irakiernas inbjudan... Vi är inte där för att skapa permanenta baser i Irak."

Sällan har väl en inbjudan sett konstigare ut, sällan har väl en inbjudan varit blodigare. Sällan borde väl ett konstaterande vara mer värd att få en uppföljningsfråga. Sen: inte där för att skapa permanenta baser? Michael, du har ett öppet mål. Fråga om alla dessa andra över 100 länder där USA har baser, snälla? Nähä.

Därtill säger hon något mycket komiskt: (en varningssignal bör alltid ljuda vid orden "jag är den förste att medge att..."): - Jag är den förste att medge att mycket {i Irak] blev svårare än jag trott.

Hennes inställning till USA:s eget ansvar för det som hänt i Irak är väntat men deprimerande. Hennes dystra "utsikter finns det än"-inställning i Israel/Palestina-frågan är däremot kanske förvånande, eftersom Bush-administrationen tidigare låtit löjeväckande optimistiska i frågan. Helt väntat, dock, är att skulden varför palestinierna inte fått någon stat och varför det inte råder fred, helt och hållet läggs på palestinierna.

Condi pratar även om diplomatins vikt vad gäller Iran. Samtidigt som hon och USA vägrar samtala med Iran. Det hon inte heller vill erkänna är att Iran är något av en regional vinnare genom det som utspelats genom Irak-kriget och dess följder. Men för henne är inte frågan varför USA vägrar tala med Teherean, utan varför Teheran inte vill tala med USA. Hon anser inte att Iran ska få använda samtal och förhandlingar för att dölja och vinna tid, medan de vinner andra fördelar. Detta senare får mig att tänka på Israel, som använder lama fredsförhandlingar för att vinna tid till utökad ockupation, utökad belägring.

Vad gäller tortyr av fångar är hon mycket luddig, men påpekar först och främst med en lysande propagandalögn som folkpartistliberaler kommer att trycka upp på t-shirtar: - Låt mig först säga att USA är och förblir den starkaste förespråkaren av mänskliga rättigheter på hemmaplan och utomlands.

Efter det konstaterandet förklarar hon hur annorlunda kriget är mot terrorister. Hur man måste använda alla lagliga medel som finns, och att presidenten inte skulle se genom fingrarna med tortyr. Sen säga att terorister helt enkelt inte är som vi vanliga människor. Som genom att hävda att tortyrförbud ska bara gälla USA-definierade människor.

Michael Winiarski, intervjuaren, ser ingen anledning att ifrågasätta dessa konstiga svar utan vill då istället börja fråga om hur hennes karriär ser ut från 2009. Och om pianospelet förstås.

(Vad gäller den optimism som präglade mötet är jag inte förvånad. Många måste upprätthålla ansiktet. Men avsaknaden av konkreta åtgärder var inte heller den oväntad.)