Det Politiska Är Personligt!

Det är första maj. Det är vårkänslor i luften. Knutna nävar, en del högt uppe i luften, andre skickligt dolda i byxfickan. ”Kamrater, mötesdeltagare” inleder en talare lagom innovativt. Sen sjungs internationalen. Vissa som om det verkligen vore troligt med revolution: när som jävla helst nu. Kapitalismen har gjort sitt. Igen. Aldrig känns det troligare än den senaste första maj. Aldrig känns det troligare än när man helt plötsligt inte står ensam i vinden. Andra sjunger med lite generat. Det känns inte så 2008. Sätter sig istället ner och läser senaste numret av Arena.

Själv har jag fotbollsmatch. På första maj! På Östermalm!

Knäskydd på, dobbarna fram: rött kort! Domaren är köpt!

Klasskamp! Revolution! På en fotbollsplan nära överklassen.

Bara något inkast bort vandrar de liberalradikala och handlar på NK, Shop til Bin Laden drop i sin kamp mot terrorism och fattigdom och hittar ett par nya skor och tänker: Imelda Marcos hade inte helt fel. Sen ruskar de på huvudet över vänstern och hur passé det är att vara plakatvänster. Hur inga Svenssons demonstrerar, hur den riktiga arbetarklassen, skulle arbeta om den fick välja. Själva är man moderna och flexibla i sin liberalism. Man ger extra dricks åt servitörerna. Som jobbar på första maj. Det finns inget dåligt samvete, bara dåliga dricks. 9:90 kostar det rena samvetet idag. Shoppa bort din ångest. I några sekunder. ”Om vi inte shoppar svälter barnen i Afrika.” Någon säger: ”Upp till kamp.” väljer att köpa en jeep. Upp till kamp mot jantarna.

Det politiska är personligt, tro inte annat. Det politiska är en spottloska i näven, och ett finger i luften. Det politiska är de två ovärderliga politiska redskapen; flygblad och kaffe: när det äldre gardet ger sig ut och gör reklam för just sitt döende parti. "Ska det vara ett flygblad till kaffet?"

En annan värld är möjlig. Alltid.

Det nya arbetarpartiet sover extra länge idag. Det sovande folket. Eller så väljer man att arbeta. Bara för att. Ungefär som när man på bilfria dagar vill ta bilen in för att tuta och visa: Vi skiter i! Vi tar inget ansvar för andra! Vi äro fria individer! Man tänker inte odla sin trädgård.

Kanske dyker von Holstein upp. Står i ett gatuhörn med sitt eget plakat (bredvid kanske Gudmundson står och är plakat: för att sen kunna blogga något spontant). På plakatet står det: ”Entreprenör tills jag dör. Äga bör man annars dör man.”
Sen skanderar han hånfullt när sossarna passerar: ”Jantarna demonstrerar, jantarna har fått nog.” Men det får inte ske med kör. I så fall måste han dirigera. Trafikkaos.

Kaos är ändå granne med kapitalismen.

Mona håller något trött tal någonstans. Ur någon kommande bok. ”Bota din insomnia. Floskler tills vi somnar. ”

Vi ser det, vi hör det. Hela tiden. En ständig klasskamp. Men det ter sig som en naturlag. Och någon privilegierad miljonär försöker pådyvla oss att arbetarklassen är ett förlegat begrepp. Det finns inga klasser. Det är fel med subventioner. Han är dock nöjd med de hushållsnära tjänsterna. Det finns ingen arbetarklass. Alla är arbetarklass. Men det är bra med klasskillnader, det är bra med hungriga vargar. Nya arbetslösa varje dag, nya hemlösa varje dag, nya fattiga varje dag. Nya miljonärer varje dag.

Det politiska är personligt. Håller du inte med mig? "Go fuck your self!"

Det är en ny tid. Första maj provocerar. Det är arbetarklassens dag. Sen kommer 364 dagar som inte är det.

Men en annan värld är möjlig. Alltid.