Skam att Spara, På Fattiga Bara

Det var en demonstration igår i snöovädret mot de nedskärningar inom Stockholms stad som riktar sig mot de som har det svårast i staden.* Staden i världsklass som ska ha Sveriges bästa socialtjänst (definierat hur då, undrar vän av ordning, som inte bör förvänta sig något svar). Staden med arbetslinjen som riktlinje, som sagt med mål att ha Sveriges bästa socialtjänst skär ned över 120 tjänster i socialtjänst och arbetsmarknadsförvaltningen. Dock ska man satsa lite mer på Jobbtorgen. Där man ska hjälpa folk att komma i arbete. Samtidigt som man medvetet skär ned på antalet arbeten inom staden.

Besparingarna sker på viktiga områden inom stadens socialtjänst. Vad Ulf Kristersson menar med en socialtjänst i världsklass är det ingen som vet. Frågan som Stockholsmvänstern ställer är därför relevant. Dock verkar det som om de tvärfackliga protesterna har gett ett visst önskat resultat. Tjänsterna på bland annat prostitutionsenheten behålls.

För människor som arbetar med hemlöshet i Stockholm kommer det också som en överraskning när Ulf Kristersson (SVT: ABC 091214) hävdar att man gör dessa besparingar för att göra vissa prioriteringar, vilket bland annat innebär stadens hemlösa.

Stockholm är dock oavsett detta en klart borgerlig stad i opinionen. Nästa år kommer dessutom socialbidragsnormen inte att höjas med ett enda öre för övrigt. Förutom för kungafamiljen. Kungafamiljen ska ju festa loss nästa år. Även Stockholms stad ska bidra med medel till detta. Detta blir helt klart en propagandatriumf för borgarklassen.

Stockholms borgerliga motto är helt enkelt: Slicka uppåt, sparka nedåt.

* Dagens Nyheter hävdade att det var 500 personer som deltog i demonstrationen. Jag skulle vilja halvera den siffran. Därtill är demonstrationer i Sverige ofta ganska tama. Som fotbollssupporter tycker man det saknas lite klös i skanderandet.

Kanske Det Mest Patetiska Jag Någonsin Har Läst I Hela Mitt 33-Åriga Liv

Via Alliansfritt Sverige tittar jag in på Kristdemokraternas hemsida. Och jag tvingas nästan fundera på om någon har hackat sig in på sidan. Kidnappat hemsidan, gjort det till satir. Man står inte bara fast vid Verklighetens Folk. Man går ett steg längre och definierar verklighetens folk. Ja, dessvärre definierar man Verklighetens Folk. Och då låter det så här:

"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV. Som inte vill att politiker lägger sig i våra liv och vår vardag för mycket och som inte ser varje val i livet som ett resultat av förtryckande strukturer. Verklighetens folk ser inte världen genom ideologiska glasögon i första hand."

Är inte detta ett stycke pinsamhet de kunde ha undvikit?

Själv är jag socialarbetare och blir en aning provocerad av att vår socialminister har definierat verklighetens folk. Man vad händer då med utanförskapet? Är det att leva utanför verkligheten att inte ha familj, eller att vara utomstående mamma/pappa, att inte har råd att ta semester, att inte titta på Så Ska Det Låta. (Och är det inte synnerligen patetiskt, lögnaktigt och synnerligen omoget att hävda, och publicera det på sin hemsida, att vänstern – hela den samlade vänstern - tycker att detta är fel, detta med att ta semester, att titta på Så Ska Det Låta. KD flirtar med Fox News- högern. De har tittat på Glenn Beck, lyssnat på Sarah Palin och tror sig ha lösningen på sina opinionssiffror. Men den högern är nästintill obefintlig i Sverige. ) Är då målet att få alla att leva enligt denna mall som Göran Hägglund har skapat? Är det inte i sig något motsägelsefullt att han vill att människor ska få leva som de vill samtidigt som han definierar verklighetens folk?

Och i mitt arbete får jag träffa på människor som säkert anser sig leva i verkligheten. Som alltför bittert får uppleva en ganska kall och brutal verklighet. I förra veckan satt en man framför mig. Hans näsa var bruten, revbenen brutna, ena ögat igenmurat, han hade bara några timmar tidigare tagit lite nedåttjack. Han var allt annat än pigg. Han hade också nyligen blivit utsläppt av sjukhuset klockan 06:00 efter att de lappat ihop honom. Han lämnade sjukhuset för hemlöshet. Han satt och frös framför oss. Kunde knappt andas, knappt hålla ögonen öppna. Han hade inte heller några pengar eftersom han saknade inkomster. Men han satt och sa: ”Det ordnar sig i alla fall.” Men, med det hävdade inte han att han skulle hem och se ”Så Ska Det Låta.” Hur skulle Göran Hägglund beskriva denna mans verklighet?

Bör en Socialminister definiera verklighetens folk, enligt en definition som utelämnar en förbannad massa människor, trots det patetiska försöket att ringa in så många som möjligt? Bör inte en socialminister sluta vara socialminister när han definierar Verklighetens Folk?

Sen undrar jag om det finns någon skillnad mellan vanligt folk och verklighetens folk. Och är verkligen Kristdemokraterna det parti som ska tala om frihet? Om att inte vilja pådyvla människor levnadsregler? Homofobpartiet nummer ett försöker tala om frihet, om människors rätt till att få välja och leva sina egna liv.

Detta är ett tecken inte bara på desperation hos KD men också på ett förminskande av politikens själva innehåll. Där politiken enbart blir till en yta, till en form, där man måste försöka hitta en plats där det finns rum att hitta röster. Man söker efter outforskad mark, men fiskar istället i grumliga vatten.

(Läs mer på: Alliansfritt Sverige med en film om två AIK-legender.)

I Genren: Nämen Det Var Ju Oväntat: Har Vi Nu Kommit Till: De Hemlösa Och Ulf Kristerssons Tomma Ord

Ni mindes väl hur man från borgerligt håll skulle satsa på att få bort hemlösheten, Ulf Kristersson hade ett program för att få bort hemlösheten. Hur det har gått? Sådär, inget vidare, katastrofalt. Och vad är nästa steg? En besparing på en miljon kronor i månaden för Enheten För Hemlösa. Detta innebär att kraven nu är att sänka ambitionsnivån med de hemlösa och deras situation. "Utanförskapet" i samhället oroade ju borgerligheten, men det var väl mest en ursäkt för att sjösätta sin egen ideologi. Se hur det kapsejsar.

För något år sedan:
”Ulf Kristersson tycker att Stockholms stad tar sitt ansvar för de mest utsatta.”
Idag?
"DN har sökt socialborgarrådet Ulf Kristersson (M), som låter hälsa att han för ögonblicket inte har några kommentarer."

(Men med sänkta skatter några kanske kan köpa Situation Stockholm lite oftare.)

En Dag Med Utanförskapet

Even those who accept that inequality is a fact and is increasing might respond: so what? Why does it matter? It matters because inequality is a violation of human rights. Few people are likely to argue that a society in which inhabitants of the most disadvantaged neighbourhood (Calton, in Glasgow) have on average a life-expectancy twenty-eight years lower than those in the most privileged ones (Lenzie in Glasgow, and Kensington & Chelsea in London) is a decent society. Is it a vindication of the superiority of capitalism that male life-expectancy in capitalist Russia is now seventeen years shorter than in Cuba? Göran Therborn: The Killing Fields Of In-Equality

Som med så mycket annat, så är det inte behovet eller efterfrågan som styr utbudet, utan det är resurserna eller snarare den rådande ideologin. Staten kommer att slå på stort när det vi av helt onödiga skäl kallar kungligheter nu ska gå och gifta sig. I skuggan av dessa levnadsöden finns de som inte på något vis bevakas eller beundras eller omtalas, i vissa fall ömkas de, i andra fall föraktas de, men ibland görs även både och. De som tillhör det vi kallar utanförskapet. Och förvisso, de blir tydligen, till få människors förvåning, fler.

Som socialsekreterare utreder jag människor. I mitt arbete möter jag människor med djupt skiftande problematik, människor vars bakgrunder och livsöden skiljer sig väldigt gentemot varandra. Men de är i regel allihop socioekonomiskt utsatta, om än i olika hög grad.

Ta förra fredagen. Jag och min kollega får ett samtal från receptionen. Vi har ett besök, vi snittar på tre-fyra personliga besök per dag. Det är en kvinna i 30-årsåldern som söker hjälp. Hon hade lite smutsiga kläder på sig och händerna var smutsiga, men hon såg i övrigt fräsch ut. Hon var glad, och tacksam över att vi tog emot henne. En tacksamhet som ibland kan få en att känna misstro. Var hon ironisk nu? Vi är nämligen inte alltid så populära. Men hon var på intet sätt ironisk. Hon tog amfetamin, något hon erkände utan omsvep. Men hon hade inte tagit något denna dag, eller ens den senaste veckan. Hon har levt utan pengar en bra tid nu. Hon har hankat sig fram på i stort sett ingenting. Tiggt, lånat, eventuellt snattat något. Det viktigaste är mat till hunden.

Men hon ville inte få någon kontakt med missbruksteamet. Hon sov så bra i sin bil. Hon kände inga behov att få hjälp med sitt amfetaminmissbruk, men hon såg det väl inte heller som missbruk, utan snarare som bruk. Och i bilen kunde hennes hund sova. Hennes bästa kompis. Någon hund får man annars inte ha som narkoman eller alkoholist enligt socialtjänstens regler, menade hon. Visserligen är det inte helt sant, men det går nästan att tolka det så. Hur som helst, de eventuella boenden som i ett första skede skulle kunna bli aktuella för henne, skulle inte inkludera hennes hund.

Även om vårt intryck av henne är att hon är en pigg och glad och charmig kvinna så skulle hon knappast vara arbetsförmedlingens affischnamn. Men, är hon inte sjukskriven, eller har andra skäl, så skulle hon söka jobb.
– Hur många jobb ska jag söka för att få socialbidrag, frågade hon piggt. Jag kommer att söka dem, men ni vet lika väl som jag att jag inte kommer att få dem.
Vilket inte nödvändigtvis är sant, men i ett första skede måste man väl erkänna att hon knappast skulle få ett jobb. Och inte var som helst – men vem får väl det? Missbruket av amfetamin, notoriska problem med att hålla tider och hennes fleråriga mer eller mindre ”självvalda” ”utanförskap” skulle onekligen sätta käppar i hjulet för ett 9-5-arbete. Men att hon har potential för mycket råder det ingen tvekan om. Men hennes problem är antagligen större än så. Allt berättar hon inte. Och varför skulle hon? Men det finns något i hela det här systemet som inte är skapat för alla. Socialbidraget är inte på något vis en villkorslös rättighet. Och det är inte märkligt att man ibland hellre skulle önska sig att det fanns en medborgarlön. Det är individuella bedömningar som görs bland alla ansökningar, och socialtjänstlagen är en ramlag. Detta skapar ett system med vissa inslag av olycklig godtycklighet. Samtidigt är otryggheten på arbetsmarknaden inte av godo för människor i samhällets nedre del.

Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta människor som söker hjälp. Man vet aldrig hur mötet kan bli. Detta blev ett allmänt lättsamt möte. Hon får en tid hos en annan socialsekreterare om två veckor då vår utredning till slut visar att hon söker hjälp på rätt socialtjänst och att hon har, vad vi har kunnat utreda, inga egna medel. Hon ska då, vid nästa tillfälle, inkomma med en viss mängd papper, som bland annat visar på att hon faktiskt saknar inkomster och att hon aktivt söker arbete. Hon accepterar detta glatt. Det är ändå så att våra frågor kan kännas kränkande och obegripliga. En överväldigande majoritet accepterar det mesta. Ibland måste vi informera de om deras rättigheter. Socialtjänstens klienter är rätt ensamma på så vis, det finns inte några organisationer som står upp för dem, när socialtjänsten sviker eller av olika skäl gör fel. De flesta som kommer till oss ska dock söka hjälp på någon annan socialtjänst, ytterligare andra kan vi inte annat än hänvisa till bostadsmarknaden.

En annan kvinna ringer mot slutet av arbetsdagen angående en vän. Han behöver hjälp. Jag får tala med honom direkt. Han är trött. Han har missbrukat i många år nu. Han är trött och orkar inte formulera vad han vill ha för hjälp. Men jag har träffat honom förr. Jag vet vem han är. Han har sökt hjälp förut. Men han själv måste ändå formulera vad han vill ha hjälp med. Han frågar kvinnan i bakgrunden vad det är han vill ha hjälp med. Jag hör henne i bakgrunden.
– Du vill ha hjälp med att förändra ditt liv. Du vill sluta missbruka.
- Boende, säger han till slut som är hemlös sedan flera år. Pension har han. Och han tillägger något, lätt muttrande, om missbruket. Det är en man som hankar sig fram mellan att sova bland olika kamrater, och vid något tillfälle då och väljer han, eller tvingas att välja, att sova utomhus. Bostadsmarknaden är körd. Skulder och betalningsanmärkningar har satt honom i kläm. Amfetaminet piggar liksom upp i denna värld. Jag bokar in honom på härbärge tills han får en handläggare på vårat missbruksteam. Ett par minuter senare ringer väninnan upp. Hon förklarar att hon inte tänker släppa iväg honom till ett härbärge. Han måste få något bättre. Han är ju motiverad nu. Det är nu han måste fångas upp, inte sen. Hon vet vad hon talar om, menar hon. Hon har själv missbrukat i sitt liv. Hon är ren nu, efter många års kamp. Jag förklarar att i det här akuta läget så har jag bara härbärge att erbjuda. Hon förstår. Hon är lugn och sansad, välinformerad och balanserad, men hon uttrycker sin åsikt och tycker att det är dåligt att vi bara har härbärgen i akuta lägen. Men hon är glad över att han nu åter försöker söka hjälp och att vi tänker ta emot honom. Hon önskar mig en välsignad helg. Guds frid, säger hon.

En annan man ringer. Han är på avgiftningen. Han har supit sig förstörd, delvis för att han har förlorat sitt arbete. Men han har aldrig supit på sitt jobb. Han har jobbat och med pengarna han har jobbat för har han betalat hotellrum och vandrarhem och alkohol. Även han ser sig som körd på arbetsmarknaden. Hans olika skulder har gjort att han inte ens har tittat på annonser om bostäder. Jag frågar hur han har hans framtidsplaner ser ut? Han har inte planerat annat än att arbeta. Att arbeta och betala dyrt för sina tillfälliga boenden är hans samlade framtidsplaner och att försöka hålla sig nykter. När han dricker, dricker han i ensamhet, på hotellrum helst. Han känner inga här i Stockholm. Han dricker för att få tiden att gå, för att få ångesten att lätta.

Men han har fått goda referenser av sina arbetsgivare. Jag säger något uppmuntrande om det, och hoppas att det låter bra. Det är viktigt att han får se lite ljusglimtar, nu när han känner sig som mest värdelös. Hans hopp ligger i arbetet som han älskar. Han har redan ringt till arbetsförmedlingen och bokat in ett möte. Han säger att det är ångesten som får honom att dricka, men att han samtidigt är medveten om att det aldrig blir bättre av det, utan bara sämre. Men varje fylla skjuter upp konsekvenserna. Han är rädd och darrar på rösten för varje ord som yttras, så oerhört nära bristningsgränsen att man kan ta på ångesten. Han får ligga kvar någon natt till på avgiftningen. Han har sedan ingenting att komma ut till. Även han bokas in på ett härbärge, men ett härbärge där han får ett eget rum, med tre mål mat om dagen – jag förklarar att vi inte med säkerhet hade kunnat ordna det så då våra val rent akut är begränsade av resurser, lagar och av vad vi har för praxis. Jag förklarar även för honom att han har ett för socialtjänsten stort ekonomiskt normöverskott. Han har i grund och botten tjänat för bra för att få ekonomisk hjälp av socialtjänsten. Men han får en socialsekreterare på ett missbruksteam till att börja med.

Vid fredagens slut, efter ytterligare ett par besök och en hel del telefonsamtal , bland annat från människor som inte får tag i någon bostad, från människor som hankar sig fram, och en del administrativt arbete, var det dags att lämna arbetsplatsen, och jag var en av de senare på väg hem från jobbet denna dag. Eller hem och hem. Jag skulle ta mig till en pub på Folkungagatan. På trappan satt en kvinna som missat att vi stänger klockan 15:00 på fredagar under sommaren. Hon ville in. Jag förklarar att det är stängt. Och utan förvarning går hon hastigt fram till mig snett bakifrån och skriker i mitt huvud om vilket äckel jag är. Jag rycker till men går hastigt ned för Östgötagatan, det är ingen mening med att argumentera. Hon fortsätter gasta bara några meter bakom ryggen på mig, om hur ond jag är – jag kände för övrigt för min egen del inte igen kvinnan - om hur värdelösa vi är allihop som jobbar där. Jag byter sida av Östgötagatan. Hon fortsatte skrika, skrämmer ett par, ursäkta ordvalet, vanliga medborgare, med ett: – Jag pratar inte med er, era dumma jävlar. Hennes rus/bakrus/snedtändning är inte över. Dagens jakt är inte över. Hennes manlige vän står på samma gata, lite längre ned, även han besviken över att det var stängt hos oss, men förmår lugna ned henne, även om inte han var helt nykter han heller. Jag har stannat till. Jag hör inget mer. Viker av in på Folkungagatan. Möter upp några kollegor på en uteservering och hälsar helgen välkommen. Den första ölen kostar mer än vad en ensamstående socialbidragstagare får i matpengar för en dag. Vilket påminner om ett annat samtal. En man med sjukersättning betalar en hyra svart. Det gör att han, efter att ha betalat hyran, inte har råd att göra av med mer än 30 kronor per dag. Han ska försöka gå ned till 10 kronor per dag, så att han kunde lägga undan lite pengar. För sämre tider.

Människoöden Som Berör, Men Inte Så Det Stör

En självgod kvällstidning och en inkompetent moralsocialminister och en närmast betydelselös oppositionsledare blir alla rörda över dagens fattigdom. De två politikerna skyller fattigdomen på varandra. Men berörda blir de. Och tar politiska beslut som ökar fattigdomen i samhället och höjer sina egna löner. Men berörda blir de. Men vad de ska göra för att minska den framstår endast som små tekniska detaljer som inte skulle få någon större effekt. Kan välgörenhet bli deras lösning måntro? Så att deras samveten mår lite bättre? Naturligtvis är detta ett av problemen. Utan visioner stannar samhället och de reaktionära får tillträde. Chantal Mouffe (och Petter Larsson) har en, i mångt och mycket självklar, poäng här. Men en samling i mitten skapar inte bara högerradikaler utan kan även skapa en slumpens väljarkår. Och ett allmänt ointresse för politik. Vad spelar det för roll liksom? In kommer dessutom moralismen, en avindividualiserad liberal vulgärindividualism. En uppgivenhet, som lindras av chimär valfrihet.

Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.

Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.

Klassamhällets Ofrånkomliga Prioriteringar

När Katrina slog till i New Orleans så var alla i teorin i lika stor fara. Rika, fattiga, vita och svarta. Men, som en klasslag, som en "raslag", så blir det i praktiken inte så. "Vi har en benägenhet att föreställa oss naturkatastrofer som på något sätt opartiska, slumpartade. Ändå har det alltid varit så: fattigt folk är i fara. Det är innebörden i att vara fattig. De är farligt att vara fattig. Det är farligt att vara svart. Det är farligt att vara latino." (Martin Espada, professor i engelska).

När nu det dykt upp en ekonomisk kris, som också verkar analyseras utifrån att det är en naturkatastrof, snarare än ett systemfel, så vet vi vilka som kommer att drabbas hårdast. De fattiga. Invandrarna. De icke-vita. Som också riskerar att bli syndabockar.

Stockholm Stad var en välmående stad. Ja, är en välmående stad. Rik som fan. Men den krävde och kräver ekonomiska besparingar inom stadens socialpolitik. Så det har gjort att de olika stadsdelarna har besparingar att göra samtidigt som man ska hjälpa de fattigaste i samhället. De mest utsatta. Staden har istället prioriterat sänkta skatter. Nu kommer det sociala att tvingas till besparingar för att det är dåliga tider på ingång.

Att spara pengar är som det står på kultursidorna i Aftonbladet att slösa på människor.
Dan Josefsson:
Den svenska regeringen lever helt enkelt kvar i 1980-talets utbudsekonomiska teori, det vill säga i tron på att kriser kan övervinnas genom sänkta löner, massarbetslöshet och fattigdom. Paul Krugman kallar detta för en ”sjuk doktrin som skulle ha haft föga inflytande om den inte appellerat till redaktörers och rika mäns fördomar”. I Sverige styr denna doktrin regeringens krishantering.

Men denna doktrin uppskattas av det svenska folket. Fast är det så märkligt? Ekonomifrågorna har hanterats och kommenterats nyliberalt av ekonomisidorna i dagspressen och på A-ekonomi på TV i många år nu. Man har inte haft många rätt, men eftersom det aldrig ifrågasatts och alternativa förklaringar aldrig getts har marknaden blivit en form av naturlag. Och när den inte fungerar som den ska. Då måste det vara en naturkatastrof. Där i teorin alla drabbas. Men i praktiken framförallt de fattiga.

"Och om någon mår dåligt av det så är det bara jag."

Vi lever i en otäckt cynisk värld. En värld där svaghet och fattigdom bestraffas och utnyttjas.

I mitt arbete kom jag vid ett tillfälle relativt nyligen i kontakt med en kvinna som inte mådde bra. Hon var i behov av hjälp. Hon sökte sig till socialtjänsten med hjälp av uppsökare.

Hon var i 30-årsåldern. Hon hade ett barn som inte var så gammalt och som hon saknade och älskade. Barnet bodde hos fadern. Hon var prostituerad sedan många år tillbaka. Hon sov runt hos kunder. Hon ville dock inte ta avstånd från prostitutionen. Hon ansåg att det var ett yrke som alla andra. Det var helt och hållet hennes eget fria val som ingen skulle moralisera över. (Vilket vi absolut inte heller gjorde.) Hon hade blivit inlockad i det genom en vän som sade att hon, som var adopterad, hade ett exotiskt utseende som kunde vara lönsamt i branschen.

Hon berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad som barn och så sa hon att hon var en ”slampa” i 14-15 års åldern. Men hon ansåg inte att detta egentligen påverkade hennes ”yrkesval”. Det var ett bra sätt att försörja på sig. Som ingen led av.

Och som hon tillade: - Och om någon mår dåligt av det så är det bara jag.

…Så är det bara jag… Det gör ont i hjärtat när man möter en sådan människa vars sorg och smärta och utsatthet är så uppenbar. Men jag tänkte på henne när jag läste en bok av Sheila Jeffries ("The Industrial Vagina. The Political Economy Of The Global Sex Trade. 2009”) I boken skriver hon bland annat om en kvinna, vid namn Kate Holden som även skrivit en bok om prostitution, som började prostituera sig för att finansiera sitt heroinmissbruk. Men som prostituerad måste man anpassa sig till ett hårt förnedrande klimat. Här beskriver kvinnan hur hon kämpar för att kunna vara kvar i yrket:

”Control, not to squeal when a man grabbed my breast hard enough to make it twinge. Control to keep my legs stretched in the air when they were trimbling, Control to brace against pounding from behind, as my face mashed into the pillow and my arms shuddered and my spine jarred with every thrust. Control, not to gag at a slimy tongue in my mouth, burrowing wetly into my ear, licking at my throat. Control not to twitch whwn a fingernail suddenly dug into my anus, when a cock scraped into my vagina against burning skin and I felt my face go pale with pain.”

Den här kvinnan är dock inte emot prostitutionen som sådan, utan tvärtom. Det ovan handlade inte om att visa på det vidriga med att tvingas prostituera sig, utan istället hur hon skaffade sig speciella färdigheter för att uthärda sina möten med sina kunder. Samtidigt är det ganska naturligt att kvinnor i prostitution måste utveckla vissa överlevnadstekniker: inte bara fysiska utan även psykiska och motiverande.

Ett av problemen med dagens samhälle är att valmöjligheterna för kvinnor är så begränsade i jämförelse med valmöjligheterna för män. Detta leder till att flyktingströmmar och trafficking för kvinnor ofta, om långt ifrån alltid, kan innebära prostitution. (Monzini, Paola: Sex Traffic: Prostitution, Crime and Exploitation, 2006) Det är en anledning anser jag till att legalisering och avkriminalisering för prostitution måste motarbetas, därför att med kriminalisering skapas det ett tvång för samhället att öppna samhället för kvinnorna. Med legalisering av prostitution kommer samhället sakna motivation och incitament för att förändra de grundläggande strukturerna som skapar prostitutionen som legitim bransch och som en vanlig försörjning för de prostituerade kvinnorna (och männen). Med legalisering är antalet kvinnor i prostitution dömt att öka, speciellt i kristider. Andra saker som kan hjälpa kvinnor och män att slippa prostituera sig är även starka fackförbund, starka sociala skyddsnät och små ekonomiska klyftor, samt tidiga insatser för barn som blivit utsatta för övergrepp och en satsning på socialt arbete med prostituerade.

Pep-Talk

Enheten för hemlösa, en del av socialtjänsten, ska spara pengar. Arbetsbelastningen är där redan ofantligt hög – socialarbetare blir till socialkontrollanter. Och ska samtidigt följa lagen. Man ställer hårdare krav på försäkringskassan och a-kassan har blivit dyrare. Man sänker skatter. Det kommer en lågkonjunktur. Socialtjänsten ska spara pengar. Alliansen talar om lag och ordning och att bryta utanförskapet. Per Ahlmarkskt peptalk ekar i korridorerna: Lycka till!

Att Slösa Bort Mänsklig Potential

I Dagens Nyheters pappersupplaga från lördagen 30 augusti så kunde det berättas om den höga arbetsbelastningen på Enheten För hemlösa som är en del av socialtjänsten i Stockholm, samt enhetens stora budgetunderskott. Socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson kunde dock då berätta att det var ingenting han låg sömnlös över. (Enheten hade dock fått en konsult som skulle se över problemen.)

Idag kan man läsa att socialsekreterare i stort drabbas av just sömnsvårigheter på grund av den höga arbetsbelastningen. Socialsekreterare berättar hur man ibland tvingas bryta mot lagen av rent ekonomiska skäl. En färsk doktorsavhandling berättar om situationen: Där "många berättar om hög arbetsbelastning och stress, sviktande hälsa och sömnproblem, och trots att 54 procent av de tillfrågade har haft sitt jobb i mindre än två år är 48 procent redan på väg att söka nytt arbete."

En socialsekreterare berättar: - Det är ekonomin som styr socialtjänstens insatser. Människors behov kommer i andra hand.

Det är knappast socialarbetarnas egna ambitioner. Det är ganska självklart att om man ska bedriva socialt arbete att det bör göras med möjlighet till kontakt med klienterna. Att man kan ta sig tid och att det bör finnas ekonomiska resurser till olika former av lösningar. En stressad, överarbetad socialarbetare riskerar i högre grad att försumma sina klienter. Människor riskerar att komma i kläm och situationen kan raskt försämras. Så frågan är: vad för samhälle vill vi ha? (Medan vi funderar: låt oss sänka skatten med några öre till.) Det här är ett exempel på hur otillräckligt ett samhälle är med nedsippringsteorin. Socialtjänsten blir alltför ofta en städtjänst i samhället. Men ett samhälle som ägnar sig åt att öka klyftorna mellan människorna och väljer ut människor man ska satsa på är ett samhälle som slösar bort mänsklig potential. Och faktiskt, om man så vill, minskar konkurrenskraftigheten i samhället. Klyftorna inte bara dödar snabbt, de dödar långsamt. Samhällets klyftor försummar människorna i samhället som alla har det gemensamt att de bara har ett liv att leva.

Besparingar nu går före långsiktighet. För när socialsekreteraren ovan säger att det är ekonomin som styr så menar man det ur ett snävt kortsiktigt perspektiv. I grund och botten finns en risk för ökade kostnader längre fram. Man skjuter problemen framför sig. Men, säg mig den som blir förvånad, och jag ska bjuda på en kaka till kaffet.

Vi kan dock alla glädja oss åt att Ulf Kristersson sover gott om nätterna.

Kanonmat

Det är en endagskurs om de nya reviderade riktlinjerna för ekonomiskt bistånd inom Stockholms stad.

- Det här är poesi för arbetslinjen säger en av kursledarna som kommer från Skärholmens stadsdelsförvaltning och citerar ur Havamal:

”Enbent man rider
Enarmad går i vall
Döv man duger till drabbning
Blott lik är till intet gagn.”

- De var tusen år före sin tid, säger hon vidare. Dessutom, tillägger hon, idag har vi till och med användning av de döda.

Skärholmsmodellen, som ska stå för något nytt så att säga, har ju även skapat det nya jobbet: Väntare.

Sparka Nedåt, Slicka Uppåt

Förvånas icke. Att det ska bli svårare att få socialbidrag och att det i praktiken ska sänkas var inte direkt oväntat. Moderaterna och de borgerliga är genuint ointresserade av hur varadagen ser ut för människorna i vårat samhälle som har det svårast. Men hur kan man vänta sig annat av politiker som tror att socialbidraget är någon form av VD-bonus, eller som Ulf Kristersson sa: " Socialbidraget ska bara täcka det som är absolut nödvändigt, inte sådant man har lust med." Ett uttalande som säger att man tror att det har med människors privatmoral att göra och inte att det handlar om sociala orättvisor. Det är människors beteenden som är fel. Man måste tämja människorna och agera enligt devisen: "Hungriga lejon jagar bäst." Det är inte individens bästa man har för ögonen. Även om man älskar att tala om individen.

Att exempelvis skära ned på SL-korten är en enorm inskränkning för dem som har det sämst i samhället. Idag beviljas många SL-kort av det skälet att de behöver söka arbete, andra beviljas för att de har täta behandlingskontakter för exempelvis narkotikamissbruk. För många andra kan socialbidraget vara räddningsplankan som tar människor tillbaka i livet.

Människorna som får socialbidrag är inte heller en homogen grupp som många verkar tro. Därutöver: det finns en skam i socialbidraget. Det här är naturligtvis ett par anledningar till varför människor med socialbidrag sällan hörs i debatten. De saknar röst.

De sociala problemen kommer naturligtvis inte att försvinna bara för att utgifterna för socialbidragen blir mindre. Men dem man sparkar på nu är inga potentiella väljare: det är inte ens egna grannar, eller vänner. Men i huvudsak är det den borgerliga ideologin som ligger bakom det här. Så vem är förvånad?

Nya Underklasser Skall Skapas!

Socialpolitik är inte den här regeringens starka sida. I Dagens DN kan man få detta bekräftat. Borgerlig fördelningspolitik är den här regeringens starka sida.

Med fler karensdagar skall långtidssjukskrivningarna minskas. Tro mig! Detta är inte huvudsyftet. Inte bara för dess interna brist på logik. Det är fördelningspolitik.

(Men fler karensdagar? Har den borgerliga alliansen sett opinionssiffrorna?)

Den som har ersättning på deltid skall ändå vara på jobbet hela dagen, men arbeta i lugnare takt. Och vad är vitsen med detta? (Och exakt hur skall detta kontrolleras och låta sig göras? Hur mår man bättre av detta?) Människan skall kuvas. Individen skall misstros. Individen skall inte ha någon fri tid. Den skall tillhöra någon annan. Man är inte ute efter att rehabilitera (vem fan går på den lögnen?). Man är ute efter ökad kontroll och disciplinering.

Om man tänker jobba ideellt eller politiskt skall man meddela försäkringskassan detta är ett annat förslag.

Detta är ännu ett bevis på att högern och dess tal om individualism är ett luftslott, en chimär, en bluff. Det är inte individen man vill befria, den borgerliga världen är sannerligen inte en värld ”vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”

Pengar skall tjänas. Detta göres bäst om man har en rejäl underklass anser man.
Professor i Socialt Arbete Tapio Salonen talar om två nya klasser. De resursfattiga och de tidsfattiga. Med lite god hjälp av den nya regeringen kan vi alltså ha en ny härlig kombination på gång, alltså resurs-och tidsfattiga. (Även om den naturligtvis redan finns. Den skall väl utökas, antar jag.)

Kontrollera! Disciplinera! Ackumulera! Nya underklasser skall skapas! Men var det inte jobb man skulle skapa? Om vi alla jobbade lite mindre så skulle vi kunna slå flera flugor i en smäll. Men regeringen är inte för detta, av fördelningspolitiska skäl, ty man är rädd för att klassklyftor skulle kunna minska.

Förresten, hur var det Anders Borg uttryckte det?

Just det: "Det handlar inte om att jaga sjuka människor. Vi måste hitta en bra balans mellan satsningar och förbättringar och uppstramningar."

Avdelning: Allt är relativt. Eller?

Osvenskt Att Tigga, Sa Moderaten

Ett förslag om förbud mot att tigga har dykt upp i Malmö av moderaterna. För några år sedan var det en stockholsmoderat som tyckte att hans livskvalité försämrades av att se folk tigga.

Moderaten som ligger bakom förslaget var nyss på Sveriges Radio, och med all sin erfarenhet av promenader i Malmö och socialpolitik kunde han säga: "Det är osvenskt att tigga". Man kan ju så att säga se på tiggarna, sa han med all sin medmänsklighet, att de kommer från östeuropa. Han behövde inga andra bevis för det. Dessutom verkade han anse att det är ju bara att gå till socialtjänsten om man behöver pengar. Men ett problem är ju att många som är berättigade att få socialbidrag aldrig söker. Skälen kan vara flera, det kan vara allt ifrån att man inte klarar av krav som att komma i tid till att man inte klarar av kontrollproceduren och den känsla av underlägsenhet och oduglighet som sprids genom systemet och den påföljande skamkänslan.
För att ha jobbat med socialpolitik i över 20 år verkade han ganska oförstående inför den sociala verkligheten. Men hej, det personliga är politiskt, och han är ju trots allt moderat.

Han verkade dessutom påskina att socialbidragstagarna behövde pengar för att försörja sitt missbruk. Eller som en annan moderat sa: "Socialbidraget ska inte täcka sådant man har lust med."

Men på ett sätt är det här en kamp mellan två moderata syner: den liberala mot den konservativa. Frihet för varje individ att tigga om han vill eller inte mot en förbjudande syn på det hela. Det som enar moderaterna i frågan är dock att de inte har någon egentlig lösning för att hjälpa människor som tigger, inga förslag. Man har inga förslag, samtidigt ökar klyftorna i samhället. Så hur ska vi lösa det här? Borgerliga alliansen sänker skatterna åt de privilegierade i samhället och ökar kraven på de mindre privilegierade. Ska bli spännande att se om vi får mindre sociala problem. Verkligen.

(Inom parantes sagt: men att människor verkar få sämre livskvalité av att se andra tigga verkar vara sant. Och visst finns det människor från östeuropa som tigger. Det verkar ändå finnas en känsla av att det här är Sverige. VälfärdsSverige. Och sånt ska inte ske här. Känslor dyker upp som ingen vet vad de ska göra med: är det dåligt samvete? En del reagerar med ilska, som med malmömoderaten. Bort med tiggarna!)

Socialbidraget, Skammen Och Moderaternas Förakt

" Socialbidraget ska bara täcka det som är absolut nödvändigt, inte sådant man har lust med." säger Ulf Kristersson moderat socialborgarråd.

Socialtjänsten räknar med att spara in 40-80 miljoner på att skära ned på utgifterna för SL-korten. Det finns naturligtvis vissa problem med detta. Jag kan inte mer än peka på det faktum att för människor som lever med små marginaler blir det än svårare. Men man kan också se detta som ytterligare ett steg i skambeläggandet av socialbidraget. Och angående det där att friheten att röra sig fritt inte skall ses som en absolut nödvändighet, så bör man nog förstå att det naturligtvis kan vara det i kontakter med olika delar av samhället, men också om man ser människors välbefinnande som en grundförutsättning för ett drägligt liv, och om man så vill: ett produktivt.

Men, här kommer en nyhet för många: Det finns ett underutnyttjande av socialbidraget. En av anledningarna till detta är just den hårda behovsprövningen och den känsla av förödmjukelse som drabbar de sökande. Den skamkänsla många får av att söka socialbidraget är mer eller mindre inbakad i själva systemet och gör att människor undviker socialtjänsten. (En del begår brott istället.)

Historiskt sett har det funnits tydliga tendenser vad gäller synen på socialbidrag, och det är förekomsten av bestämda moraliska principer. Här har det historiskt sett gjorts en distinktion mellan grupper som har genuina hjälpbehov och sådana som inte har det. Här pekar jag därmed på socialbidragets kontrollerande och disciplinerande struktur. I och med denna moraliska ansats på socialbidraget, individualiseras de sociala problemen och synen på socialbidraget blir även därefter. Den politiska diskursen och den mediala behandlingen av socialbidraget påverkar därför människor i sina attityder till socialbidraget. Det är alltså inte socialt acceptabelt att vara beroende av socialbidrag och denna skam som blir resultatet av detta gör att människor som skulle kunna tänka sig att söka socialbidrag inte gör det.
Den behovsprövade hjälpen har också en svag legitimitet enligt flera undersökningar. Det offentliga samtalet kring behovsprövad hjälp har även en utpekande och stigmatiserande prägel visar studier från andra länder. Samtidigt så finns det forskare som lyfter fram att bidragets legitimitet ökar med utnyttjandet av socialbidraget.
Flera forskar lyfter också fram att fattigvårdstänkandet aldrig har övergetts, för att medvetet ge socialbidraget en sämre status. Med andra ord har det funnits en röd tråd av att skuldbelägga den som tar socialbidrag, det vill säga de i samhällets marginaler, de som inte “gör rätt för sig“.

"Vad jag tycker det skiter väl en anka i."

...Så beskrev en socialarbetare situationen vad gäller yttrandefrihet i Nacka Kommun när jag och ett par blivande arbetande/arbetslösa socialarbetare intervjuade henne för ungefär ett år sedan. Problemet var inte att man inte kunde yttra sig. Problemet var att ingen lyssnade. Eller för att tala socialarbetarspråk "Jag hör dig". Men lyssnar inte.

För henne var Nacka Kommun ett utmärkt exempel på nyliberal ideologi. Kommunen sålde ut alla sina kommunla hyresrätter och Vips! så kunde man inte ta emot flyktingar längre.

Kommunens politik är till för kommunens privilegierade. Socialarbetarnas högsta chef inom kommunen frotterar sig och bor i samma områden som de välbeställda och privilegierade. Och som ni vet: det personliga är politiskt.

Och de med makten, tolkningsföreträdet, pengarna, kontakterna, aktierna tar det där med politiken rätt personligt. Därför demoniseras motståndarna på olika sätt, vare sig det handlar om fack, arbetslösa, socialdemokrater, socialister med mera.

Från borgerligt håll pratar man om att man vill minska segregationen och bryta utanförskapet, men samtidigt är man konsekvent för en politik som ökar segregationen. Ökad segregation leder alltid till ökade sociala problem. Lösningen på detta dilemma heter ökad disciplin och kontroll. Det ekonomiska tänkandet gäller dock alltid det kortare perspektivet.

Socialarbetaren i fråga hade arbetat inom många samverkansprojekt inom Nacka Kommun. "Det talas mycket om det. Och projekten kan vara ett tag men sen blåser det snålvindar och man börjar tänka på kvartalsbudgeten. Det senaste samverkansprojektet var till för att hindra att människor trillar mellan stolarna. Ni vet, försäkringskassan säger FRISK arbetsförmedlingen säger SJUK! Så. Sen är det inga som bryr sig. Men nu är det historia. Nu finns det inget sånt"

Och visst, vi kan protestera, demonstrera, kämpa vidare. Men även om vänstern ännu inte hamnat hopplöst efter i kampen om tolkningsföreträdet så vad som sedan händer när protesterna sker vare sig det handlar om imperialistiska krig eller a-kassan verkar svaret på frågan "Hör de oss?" vara "Vad vi tycker det skiter väl en anka i."

Socialarbetaren i fråga (hon såg sig som socialarbetare och inte som akademiker), var dock inte uppgiven, men hade tröttnat på att arbeta fackligt eftersom alla omorganisationer förstörde det fackliga arbetet. In i det sociala arbetet hade också ett nytt språk infunnit sig, helt anpassat efter ett kapitalistiskt köp och sälj-tänkande. Så här sa hon: " 2003, skedde ännu en omorganisering, denna gång till beställar och utförarmodellen. Jag hamnade i produktionen. Mina nya kunder blev socialsekreterarna. Inte kommuninvånarna. Köp och sälj. Som ska bädda för privatisering. Och något som kallas kundval. Vilket betyder, att man upprättar olika former av avtal. Men det är ofta svårt att veta vad som gäller. Det går ju inte att förutsäga människors problem. "

Prison Break IV: Immigranterna Och Fängelseindustrins Potential För Att Utvinna Mervärde

I veckans Arbetaren kan man läsa att det har blivit ett hårdare klimat för de som sitter på anstalt i Sverige. En kriminolog säger att: "... västvärldens syn [har] åter förändrats - tillbaka till avskräckning och vedergällning. Hämnd återupprättar brottsoffret. Där kan man se tydliga influenser från USA." Men, detta kan nog utnyttjas till något positivt, tänker nyliberalen. (Ja, nyliberaler hävdar ju att de ser positivt på saker och ting till skillnad från vänstermänniskor.)

En ny kriminalvårdslag har förvisso klubbats igenom som ökar möjligheten för att ta straffet med hjälp av elektronisk övervakning. Men samtidigt döms människor allt hårdare och man bygger större anstalter. Dessutom lurar i bakgrunden en nyliberal våt dröm om privatiserade fängelser som i USA. Här finns nämligen en bransch där man kan slå flera flugor i en och samma smäll.

USA är här som nästan alltid föregångslandet för nyliberaler, oavsett vad det innebär för samhällena och människorna ur mikroekonomiska och sociala perspektiv. Nyliberaler har sedan ett tag tillbaka sett den ekonomiska potentialen i fängelserna. Små städer som saknat andra ekonomiska möjligheter till utveckling har funnit sig väl tillrätta i en sådan miljö. De skaffar sig samvete och affärstänkande väl anpassade till en värld där man väljer att låsa in människor, oavsett vad de gjort eller inte gjort. Utanförskapet, alienationen, blir till att lösas med hjälp av stora fängelsekomplex samtidigt som dessa överflödiga människor kan utnyttjas i ekonomiska syften. För i USA ökar också antalet människor som gjort sig skyldiga till ett enda brott: sökandet efter ett bättre liv. Jag talar om de som kommer från de södra delarna av kontinenten. De som med livet som insats lämnar exempelvis Mexiko. Den snabbast växande andelen fängelsekunder i USA är nämligen immigranterna.

Det är en tillväxt att dra nytta av. Här snackar vi mervärde.

Ty: "Prison companies do have clear advantages over other corporations: They are able to save large amounts of money on labor practices that would illegal under any other circumstances. Inmate jobs in all prisons pay a pittance, but immigrant prisons are even worse. Because DHS guidelines mandate that non-citizen prisoners cannot earn more than $1 per day, the company gets janitors, maintenance workers, cleaners, launderers, kitchen staff, sewers and grounds keepers at almost no cost."

Därutöver är ju logiken denna, att ökar antalet fängelseplatser, ökar behovet att fylla dessa platser. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv så klart. Detta gör enligt vissa att kriget mot narkotikan även blir ett krig mot immigranterna. Men å andra sidan: då får ju immigranterna stanna i USA. The Land Of The Free.

Tandlös Socialpolitik

Hm. Bra fråga, Johan. Svaret verkar inte vara tandvårdsreformer i varje fall.

– Man la förslagen om a-kassan och förslagen för inte färdigberedda. Ändå tvingade man fram och genomförde de försämringarna i oerhört snabb takt. Nu när det gäller reformer som ska förbättra för människor som har en svag ekonomi, då skyller man på att det tar lång tid att bereda frågan, säger Ylva Johansson.

Oj. Hur kommer det sig, måntro? Måste vara en slump.