En självgod kvällstidning och en inkompetent moralsocialminister och en närmast betydelselös oppositionsledare blir alla rörda över dagens fattigdom. De två politikerna skyller fattigdomen på varandra. Men berörda blir de. Och tar politiska beslut som ökar fattigdomen i samhället och höjer sina egna löner. Men berörda blir de. Men vad de ska göra för att minska den framstår endast som små tekniska detaljer som inte skulle få någon större effekt. Kan välgörenhet bli deras lösning måntro? Så att deras samveten mår lite bättre? Naturligtvis är detta ett av problemen. Utan visioner stannar samhället och de reaktionära får tillträde. Chantal Mouffe (och Petter Larsson) har en, i mångt och mycket självklar, poäng här. Men en samling i mitten skapar inte bara högerradikaler utan kan även skapa en slumpens väljarkår. Och ett allmänt ointresse för politik. Vad spelar det för roll liksom? In kommer dessutom moralismen, en avindividualiserad liberal vulgärindividualism. En uppgivenhet, som lindras av chimär valfrihet.
Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.
Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
gäsp
Skicka en kommentar