Ett Minne Från Valrörelsen

Under hela valrörelsen tittade jag på TV4:s nyheter vid ett enda tillfälle.

Det var en söndag, dagen för Ohlys utfrågning, som jag tittade på TV4 nyheterna klockan 22.

Den första nyheten handlade om misslyckat Sida-projekt. Biståndspengar som slösades bort.

Den andra nyheten om hur borgerliga politiker tog sig tid och besökte verkligheten ute på stan en natt i sällskap med poliser.

Den tredje nyheten handlade om Mona Sahlins dåliga opinionssiffror. Mona fick svara på en fråga om de dåliga siffrorna och ingenting om politiken man ville föra.

Den fjärde nyheten var en sammanfattning av Lars Ohlys utfrågning i SVT. Det sammanfattades med bröstpumpskommentaren. True story. Vänsterpartiets alla åsikter, allt som sades under hela utfrågningen sammanfattades med bröstpumpen. Inget annat av värde. Ingenting annat.

Den femte nyheten handlade om hur fantastisk lyckad avregleringen av apoteket varit. Där fanns det bara positiva åsikter. Ingen avvikande åsikt.

Så där satt jag och undrade varför alliansen slösade så mycket pengar på reklam och propaganda. De kunde ha sagt: vi ställer in vår kampanj, vi ger de tillbaka till folket (vi behöver inte pengarna). Vi avsäger oss alla dessa plakat, allt detta slöseri. Och fått ännu flera pluspoäng. Kanske kunde Tv4 ha avslutat kvällen med det.

Valfrihet

Allvarligt talat.

Folkpartiet säger Ja till framtiden och kristdemokraterna talar om verklighetens folk och Göran Hägglund ska ge sig ut på en köksbordsturné och lyssna på folk. Centerpartiet surfar in på den nyliberala vågen och har upphöjt Entreprenören till en ny form av übermensch som ska frälsa oss alla från det fackliga ondo. Moderaterna kör vidare på den enda vägen kamouflerade i sin folkliga arbetarklass framtoning samtidigt som man arbetar hårt med att öka klassklyftorna. Fuckintastiskt.

Samtidigt kommer Mona Sahlin och kastar in handsken och menar att Centerpartiet (trots deras uppenbara, oerhört uttalade anti-facklighet, deras extremt nyliberala politik) och Folkpartiet (som inte heller kramar ihjäl facket) kan vara intressanta partners i en regeringsbildning. Förvisso inte märkligt för en partiledare som gärna erkänner sitt omoderna och stela 90-tal och menar att socialdemokratin under 90-talet blev ett bidragsparti. Socialdemokratin verkar tro att i en värld av nyliberal hegemoni är ideologisk förtunning något nödvändigt (och gott). De två politiska huvudfrågorna för det socialdemokratiska arbetarpartiet verkar vara a-kassan och Sverigedemokraterna. En nyliberal hegemoni har smugit sig in och definierar vår vardag – valfrihet, konsumentmakt, och en bra frisör. Miljöpartiet vinner röster på sitt namn. Miljö är du för eller emot? Vänsterpartiet varken syns eller hörs – men kommer att göra socialdemokraterna till viljes – om man tillåts. Vänster förresten? Om man kör vänster hela tiden kör man ju i cirklar.

Alla talar om arbetslinjen, men arbetslinjen är individualiserad: varken kommuner eller staten satsar på att öka antalet arbeten. Arbetslinjen gäller alltså inte på politisk nivå. (Även om socialdemokraterna gärna talar om ”jobben”.) Man skär ned och skapar arbetslösa människor. Satsar med ökade resurser istället på coacher och på individuellt peptalk. Privata företag kan göra vinster på arbetslöshet. Var och en som man nyligen sade upp ska med hjälp av arbetscoacher hitta arbeten som delvis försvinner på grund av statlig och kommunal politik. De privata initiativen ska lösa arbetslösheten. De arbetslösa ska uppfostras. Om detta är, nästan, alla eniga. Det som skulle behövas är starkare ordalag och avståndstagande från socialdemokratin angående alliansens konstanta angrepp på sjuka och arbetslösa. Vänstern måste visa upp en ideologisk åsiktsklyfta gentemot högern. Inte få det att framstå som enstaka detaljer i partiprogram. För det finns skillnader, men man måste öppet och tydligt stå för något och inte halvt om halvt skämmas för det. Det råder ingen tvekan om det handlar om klassfrågor. Våga tala om klass!

Politik framstår annars som ren yta med snygga slogans, debattprogram på TV med 700 deltagare och en massa fräscha leenden. Man försöker genom att "det personliga är politiskt" hitta sina väljare.

Jag frågar er, ärade medborgare och väljare.
Tycker ni att de politiska partierna kännetecknar valfrihet?
Ta fram tombolan kära vänner, snart är det val.

Jinge. Alliansfritt Sverige.

Den Irrelevanta Socialdemokratin

Socialdemokratin har bestämt sig för att försöka vinna nästa val. Det är högsta prioritet. För att göra det måste man bli ett parti med en mjukare framtoning än moderaterna och ett parti som kan visa att man vill få fram jobb till alla. Ett parti som egentligen står ganska nära det som många av dem som röstade på moderaterna vill. Man undviker därför att tala om klass och klimat.

Man har urvattnat ideologin. Det som fortfarande håller kvar många väljare eller partifunktionärer är ett minne av socialdemokratin. Människor röstar rött därför att de har ett svagt minne av ett parti med en viss specifik ideologi.

Från socialdemokratiskt håll handlar det om partipolitisk självdisciplin och ideologisk självutplåning i en naiv tro att det är så når man makten. Väl där kommer man ”reparera a-kassan”. Och sen?

Kanske vinner man detta val. Och förlorar nästa. Och så kan det hålla på. Visionslösa och maktkåta.

Politik är inte bara att vilja. Det är att vilja något specifikt.

Men socialdemokratin ska vinna tillbaka makten. Det gör man genom att försöka lista ut vad ”de som det har gått bra för” vill ha.

Så vad vill den gruppen ha?

Cecilia Verdinelli uttrycker det så här i senaste numret av arbetaren: ”Den socialdemokratiska definitionen av gruppen kunde sammanfattas Montessori, Moral, Mindfulness. Man ska erbjuda Montessoriskolor till en medelklass med hög arbetsmoral och ersätta rationella samhällslösningar med hög privatmoral (man drar ned på skolstädningen, men handspritsar som en galning, försämrar skolmåltiderna men satsar på perfektionistisk kosthållning hemma och ’sockerfri barnuppfostran’). Och så lite mindfulness, för det här är en grupp som förväntas jobba hårt och länge och ta eget ansvar för att inte bli utbränd. Mellanskiktet köper en självhjälpsbok-Cd och sitter sedan på bilparkeringen utanför K-Rauta och övar sig i att vara närvarande i nuet.”

På detta sätt riskerar man att bli ett parti för ingen alls. Eller man skapar en slumpens väljarkår. Som faller för skandaler, drev eller riskerar att förlora val på tsunamis på andra sidan jordklotet.

Den ideologiska självförintelsen har lett partiet till en övertro på valfrihet. Fastän det inte handlar om valfrihet. Vi ska jobba mer, vi ska välja mer aktivt på en marknad som är ett lotteri. Premiepensionssystemet är ett tydligt bevis på var ett parti utan ideologi kan hamna. Det är också ett bevis på en illusorisk valfrihet i den liberala vulgärindiviualistiska tid vi lever i. Det bygger på en lögn om valfrihet. Gick dina fonder dåligt? Då är det ditt eget fel. Men i det socialdemokratiska partiet finns det bara plats för självkritik som snarare härrör från tankar och idéer från Dagens Nyheters ledarsida än från någon inre socialdemokratisk ideologi. Livrädda för att bli kallade bakåtsträvare och omoderna tar man två steg högerut. Men gör det lite i smyg. Man försökte låta vänster. Prata om jämlikhet i goda charmerande ordalag men i praktiken stå bakom en politik som ökar ojämlikheten, om än i mindre hög fart än högern.

Men i detta finns även en allmän vulgarisering av vem och vad individen är. Med en massmedial förenkling av individerna och ett allmänt självhjälpsklimat: där individen är allt, allt han behöver är ett gott humör och lite jävlaranamma (och eventuellt goda gener) så kan man bli King Of The World. Och sjunker man ned i havets djup, lurad av isbergets storlek, så är det helt och hållet helt ens eget fel. Det var ditt fel att du valde det skeppet.

I denna vulgariserade version av individen som borgerligheten står för är det inte märkligt att det är just högermänniskor som måste stoltsera med sin lycka. Som måste förklara hur man blir lycklig. För blir man inte lycklig har man misslyckats som individ. Individen är allt. Det handlar om att vända på en femöring. Du kan flyga om du bara vill.

Samtidigt finns alla dessa tips. Små enkla tips som ändå verkar vilja avindividualisera oss. Precis som om det fanns en manual. Som om varje människa var en diagnos.

Och sossarna svansar efter som om de aldrig hade ett motiv till att bli socialdemokrater mer än ett svagt minne – kan det ha varit en dröm- av ett parti med en ideologi. Men det låter ju sor mycket roligare att vara lycklig a la Johan Norberg än att vara en bakåtsträvare som låt oss säga... Lars Ohly.

Bakåtsträvare

Om det fanns en socialdemokrati med lite mod så skulle man kunna slå tillbaka mot högern och syna deras bluff. Problemet med socialdemokratin är ju ett bristande självförtroende och en totalt urholkad ideologi. Man verkar egentligen inte tycka särskilt mycket längre. Man får försvara sig från attacker från högern om att vara bakåtsträvare som ägnar sig åt återställare men som Daniel Ankarloo skriver så är det ju högern som är bakåtsträvarna( och som försöker skapa ett tydligt klassamhälle skulle jag vilja tillägga.)

1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.

Ankarloo ger flera exempel. Läs.

Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?

Människoöden Som Berör, Men Inte Så Det Stör

En självgod kvällstidning och en inkompetent moralsocialminister och en närmast betydelselös oppositionsledare blir alla rörda över dagens fattigdom. De två politikerna skyller fattigdomen på varandra. Men berörda blir de. Och tar politiska beslut som ökar fattigdomen i samhället och höjer sina egna löner. Men berörda blir de. Men vad de ska göra för att minska den framstår endast som små tekniska detaljer som inte skulle få någon större effekt. Kan välgörenhet bli deras lösning måntro? Så att deras samveten mår lite bättre? Naturligtvis är detta ett av problemen. Utan visioner stannar samhället och de reaktionära får tillträde. Chantal Mouffe (och Petter Larsson) har en, i mångt och mycket självklar, poäng här. Men en samling i mitten skapar inte bara högerradikaler utan kan även skapa en slumpens väljarkår. Och ett allmänt ointresse för politik. Vad spelar det för roll liksom? In kommer dessutom moralismen, en avindividualiserad liberal vulgärindividualism. En uppgivenhet, som lindras av chimär valfrihet.

Jag minns att Mona Sahlin blivit berörd tidigare. Av de hemlösas situation. Som en dåvarande makthavare blev hon så pass berörd att hon skulle köpa Situation Stockholm oftare. Wow, say no fucking more (than this:) Det är socialdemokratin och visionerna det.

Och vi minns väl socialdemokratins förra ledare, Göran Persson, som stolt och med postpolitiskt mod deklarerade att han minsann var social och demokrat. Men absolut ingen socialist.

Ett Annat Stockholm Är Möjligt

Stockholmsvänsterns Ann-Margarethe Livh jublar över en opinionsundersökning där V går framåt med lite mer än en procentenhet och drar märkliga slutsatser. Hon menar att Stockholmarna ”inte vill ha den stad som Stockholm håller på att förvandlas till under Moderaternas styre. Vem vill bo i en liberal experimentverkstad?”

I nämnda opinionsundersökning går moderaterna och folkpartiet framåt. Den enda statistiskt säkerställda förändringen är att socialdemokraterna backar. (Även om det där med statistiskt säkerställd ändå ställer en del frågor.)

Själv blir jag väldigt beklämd över flera saker. Dels det gamla vanliga partipolitiska önsketänkandet, där man överdriver de positiva aspekterna och blundar för de negativa (samt helt plötsligt väljer att omfamna opinionsundersökningar), men jag blir också beklämd över att det verkar som om borgarna stärker sina aktier i min egen stad. Och varför i helvete då?

På vilket sätt har Stockholm som stad blivit en bättre stad? Klassklyftorna ökar, vilket i det långa loppet är livsfarligt för ett samhälle. Bostadssituationen blir allt sämre och trycket på stadens socialkontor ökar. Det hela handlar naturligtvis om att människor anser att de personligen får det bättre med borgerlig politik samt att borgerliga partier företräder en ideologi de kan stå bakom. Samtidigt som det finns en del specifika sakfrågor som lockar samt en personifiering av politiken och en samhällelig individualisering som passar borgerlig partier. Det finns en fortsatt vulgärindividualistisk syn på individen som är rent nyliberal.

Så frågan borde vara: hur ska vänstern vinna över väljare? I sak borde man inte heller titta för mycket på opinionsmätningar. Förvisso kan det ha gynnat sloganpartier som Folkpartiet på kortare sikt, men det ska handla om politik och inte opinionssiffror (som dessutom är osäkra.)

Vad gäller oppositionen på riksplanet finns en intressant samlingsintervju på ETC.
Ohly säger bland annat angående vikten av hur stor procentandel av BNP som är skatteintäkter: LO: "... de privata inkomster som människor bestämmer om själva är alltid mer orättvist fördelade än de som vi använder gemensamt. " Mona påpekar också något som är interssant ur fördelningspolitisk synvinkel, nämligen att man lägger allt mer ansvar på kommunerna som därmed tvingas höja skatterna. Det som sker är att den platta skatten höjs. Och tada: klassklyftor som växer.

Lite Lästips Om Wanjas Hyckleri Och Vad Det Är Ett Symptom På

Åsa Linderborg: Bonushärvan kring Wanja Lundby-Wedin är ett symptom på socialdemokratins kris: ingen ideologi, ingen politik, ingen strategi. Inget civilkurage. Frågan rör vid samhällskroppens nervsystem: motsättningen mellan arbete och kapital. När klassklyftorna och den folkliga vreden växer har arbetarrörelsen ett gyllene tillfälle att flytta fram sina positioner. Men i stället för mobilisering lyckas man lysa upp den nattsvarta himlen med en enda fråga: Varför ska man alls rösta på Socialdemokraterna?

Johan Ehrenberg: Logiken bakom de höga lönerna beror på att arbetarrörelsen låtit borgarnas ideal bestämma.

Det gäller i AP-fonderna. Det gäller AFA, det gäller rörelsens byggbolag och kooperationen och bankerna och… ja, alla bolag som facken och valda S-ledare är med i och styr över. Det går inte att kritisera bonusar och höga löner och sedan själv sitta som delansvarig för dem.

Slutresultatet blir bara hyckel.

Problemet är att hyckleriet döljer det stora problemet. För 25 år sedan gav arbetarrörelsen upp motståndet mot aktieklipp och kortsiktig spekulation, man valde istället att acceptera ”marknadens spelregler” och började arbeta för att även löntagarna skulle ha sin del av spekulationsuppgångarna. Alla fackförbund, alla avtalsbolag fick samma mål, maximal vinst på placeringar. Den grundläggande feltanken var att man faktiskt trodde att löntagare ihop skulle kunna bli rikare genom börsen, idén att den typen av placeringar ”lönar sig bäst i långa loppet” var en nyliberal tanke arbetarrörelsens ekonomer tog över.

Själv ser jag hur förfallet fortsätter och bävar inför att nästa val kan gå vänstern förbi. Därför att man låtit idealen förfalla. Man har fegat ur. Man vill ingenting. Tror inte på någonting. Socialdemokratin är rädd. Man hoppas på att vinna nästa val. Med hjälp av att reparera a-kassan. För det är ju vänster för Mona Sahlin.

Socialdemokraternas Rädsla För Spöken

Förra fredagen var jag och en kamrat och såg Det Kommunistiska Manifestet. Det var en fascinerande föreställning. Inte helt utan sina brister. Men uppenbarligen var den bättre än vid premiären, efter vad skådespelarna själva sade. Premiären hade haft tekniska problem, skådespelare hade blivit sjuka och man var inte färdigrepeterade. Hur som helst. I tider som dessa är det en passande föreställning. Det var en kraftfull förställning: under förställningen tillagades en soppa, som när föreställningen var slut åts upp av publik och skådespelare tillsammans. Där vid borden diskuterades politik. Och en av frågorna löd ungefär: vad vilja socialdemokraterna? (I grund och botten diskuterades även föreställningen, kritiken man fått, och naturligtvis Marx själv.)

Partipolitik har nästan blivit förpassat till känslor och partitillhörighet som om man höll på ett fotbollslag. För hur kommer det sig annars att människor med socialdemokratiska värderingar envist röstar på ett parti som enbart till namnet verkar vara socialdemokratiskt? Vid en diskussion med socialdemokrater, med ideologisk grund, håller man envist fast vid sitt parti, som om det räcker med att rösta. Om det är så att det parti som är närmast grundläggande socialdemokratisk politik har ett annat namn, varför inte rösta på detta parti? Eller varför inte ryta ifrån? Varför fortsätta rösta på ett parti vars ledare säger att man är vänster bara för att man vill ”reparera a-kassan”, men samtidigt vägra göra nödvändiga offentliga investeringar? Vänster i Monas värld är ”mindre höger”.

Socialdemokratins visionslösa ledarskap kan inte förklaras annat med en form av ideologisk uppgivenhet och feghet. Man tror inte längre på någonting. Man följer efter den borgerliga ideologin, men har någon känsla av att det inte är den rätta vägen att gå, man har ett svagt minne av att det här är fel. Man tycker att det åtminstone går för fort. Men man kör på samma enda väg, fastän i lägre hastighet. Man reparerar a-kassan, man håller ned foten på bromspedalen i kurvorna. Men folk vill ändå åka med, fastän man tycker att det går åt fel håll. För att man alltid åkt i samma biljävel. Man struntar i avfarterna. Litar lite tveksamt på föraren, men undrar: skulle vi inte ta av där? Där hade vi ju en möjlighet. Icke så. Socialdemokratin kör åt samma håll men vill inte köra i samma hastighet för då riskerar man att köra av den enda vägen.

Den brukade liksom vara pålitlig, den här bilen. Men socialdemokratins ledare har slutat tro på sig själva. Man tror bara en enda sak: det är att alternativen nog är sämre. Retoriken finns delvis kvar. Man vill helt klart en sak och det är att man vill vinna valen. I övrigt har man snart bara skalet kvar. Motorn är importerad. GPS:en likaså. Hur ska man kunna bli ett socialdemokratiskt parti senare om man helt enkelt får verklig socialdemokratisk politik att framstå som extrem, men högerpolitik som den enda ansvariga man kan föra? I en tid där banker socialiseras: och det är uppenbart hur vinster privatiseras, och förluster socialiseras, skulle man kunna tro att vänsterideologin har ett tomrum att uppfylla. Men icke. Istället lägger man sig ned platt. Öka utgifterna? För extremt. Budgettaket måste hållas. En ansvarig ekonomisk politik säger man, och verkar inte mena, att rejäla satsningar i offentlig sektor är en ansvarig ekonomisk politik. Man kör på. Men bromsar då och då.

Och när jag till slut kom hem efter en politisk teaterkväll så undrade jag fortfarande: hur kan socialdemokrater rösta på socialdemokraterna? Är det för att man fortfarande är rädda för spöken? Men Marx är inget spöke, han har inte ens gått ur tiden: hans tankegods är i allra högsta grad levande. Den som tar till vara på arvet från Marx utan att skämmas för det får min röst.

DN. DN 2

Den Blyga Vänstern

Mona menar verkligen allvar när hon vill bilda ny regering. Hon tar ställning mot moderaterna med en ny politik. Och man är banne mig inget nytt högerparti! Ty, lyssna på hennes brandtal:

"Att reparera a-kassan, att investera i nya jobb och staka ut en bättre jämställdhetspolitik, det är vänster för mig!"

Så radikalt! Så, så ... vänster... Man satsar på samling vid mittpunkten, och skapar en slumpens väljarkår. Man har självförtroende och väljarmandat som kommer att räcka i fyra år, sen tar bränslet, folkets tålamod och tillit, slut. Med Mona som oppositionsledare 2015, innan sossarna byter ut henne mot någon annan visionslös ledare.

Mona tillägger också:
"Men om man menar att det är höger att hålla ordning och reda i den ekonomiska politiken, då menar jag att det är att lura sig själv. Det är bara de svagaste och låginkomsttagare som förlorar om vi inte håller på budgetdisciplinen."

Sossarna håller fast vid sin slogan: "Mindre höger än moderaterna."

Mona-citat från ETC-intervju.

Sossarnas nya valslogan: ”Mindre höger än moderaterna.”

Från socialdemokratin lanseras något nytt. Men man lanserar inget egentligt nytt politiska alternativ till den nuvarande regeringen. Och på så vis ifrågasätts naturligtvis ingenting. Politiken blir till ett skådespel. Post-politiskt om man så vill. Om socialdemokraterna enbart vill bli moderaterna light finns naturligtvis inte mycket som talar för att man får stanna i mer än fyra år. Tydliga alternativ måste ges. Man måste förklara vad det är man vill med sin politik. Vad ens politik står för. Samling vid mitten skapar en slumpens väljarkår. Om sossarna vill att dess valslogan ska vara ”Mindre höger än moderaterna” kan man naturligtvis vinna nästa val. Men det handlar inte bara om att vinna val. Politik handlar om att vilja. Om att vilja något. Om att kunna erbjuda alternativ. Socialdemokratin har helt enkel gett upp sina rötter. Och detta i en tid då nyliberalismen och den kortsiktiga tänkandets politik levererar fiasko efter fiasko.

Jag minns en tid då Mona Sahlin kallade sig socialist. En tid då hon menade att arbetarröreslsen var för feg. Jag misstänker, att hon idag hellre anammar, Göran Perssons bleka: jag är social och jag är demokrat.

Vänsterpartiet, som Svensson skriver, skulle här kunna ta en chans. Men istället hoppas man på att socialdemokraterna ångrar sig. Någon jävla jävlar-anamma måste det väl ändå vara.

ETC-intervju med Mona Sahlin från 1992. Esbati skriver.

"Jag Förstår Inte Problemet" Sa Reepalu

I Konflikt idag på P3 diskuterades människohandel och den bild som målats upp av media. Jag har länge ansett att bilden av människosmugglare har varit alltför svartvit. Problemet har som det mesta nuförtiden individualiserats. Det är smugglarna vi måste komma åt.

För det första: Smugglarna är inte alltid kriminella. Ofta är det vänner och släktingar som hjälper till, framförallt vad gäller varifrån de flyr. Och vad gäller flyktingarna, så är de inte alltid offer för smugglarna, utan väljer ofta de bästa smugglarna, den som de själva anser vara de mest trovärdiga, de undersöker, och informerar sig. Detta beror på att det handlar om deras liv. Om deras liv. Om liv och död. Man kan smuggla in människor utifrån rent humanitära skäl. Man kan, om man inte är rik som ett troll, tvingas ta betalt för de omkostnader detta leder till.

För det andra: Det är helt enkelt så att den förenklade bild som målas upp av politiker och media inte är den riktiga, säger en del forskare i flyktingfrågor. Den starka fokuseringen på den kriminella hanteringen och även på flyktingar som antingen helt hjälplösa offer men även som lycksökare har lett till att debatten om flyktingarna kommer att handlar om fel saker.

För det tredje: När man talar om att bekämpningen av människohandeln är i fara, är det även så att med hårdare tag, så kommer människor att utsättas för än högre risker. Det blir dyrare ekonomiskt och faran för livet ökar. Med bekämpningen av människohandeln kommer nämligen också bekämpningen av människorna själva. EU:s regler har gjort det svårare att komma in. Förra året slogs det rekord i antal människor som dött när de försökt ta sig in i europa.

Visst finns det skrupellösa människor som vill tjäna pengar på människors utsatthet. Det går inte att förneka. I ärlighetens namn har vi en förbannad massa företag som gör samma sak. Vi vet att desperata människor kan hamna i händerna hos människor vars samveten grumlats rejält. Men det är inte helt enkelt så att människosmugglare är genuint onda. De är också en del av den värld vi befinner oss i som vi tillsammans i viss mån skapat och skapar, men som vi också utifrån tid och rum tvingats anpassa oss till. De är en del av den ekonomiskt segregerade värld som vi lever i.

Och till saken hör ju naturligtvis de sorgliga sossarna Göran Johansson och Ilmar Reepalu som , skyller på smugglarna, men samtidigt även flyktingarna. Men när sverigedemokraterna applåderar dessa sossar ser vi lite vad som är fel i debatten. Och varför ingen vågar ta tag i grundfrågan. Fokuseringen på smugglarna leder bekvämt bort frågan från viktigare och större frågor. Ilmar Repalu ställer dock frågan "Hur stävjar vi smugglingen?" Göran Johansson låter som en sverigedemokrat: "Det finns säkert de som har skäl... [att komma hit]." Innan säger han "att tjäna pengar på människors olycka det måste bekämpas i alla avseenden. Om det blir klart att Sverige inte har något tak för flyktingar, då blir man insmugglad dit så har man större chans än om man inte blir insmugglad, då går det som en löpeld till Somalia... nu var det är någonsatns, att smuggling är okej till Sverige, då kommer flktingströmamrna att öka hit."

Reepalu i sin tur förstår inte problemet med att ta sig till EU på lagliga medel. Detta uttalande handlar bara till viss del om naivitet. Det är ord som stinker av okunskap och förakt. "Jag förstår inte vad probelmet skulle vara att ta sig till EU på ett lagligt sätt. Om jag kommer som flykting, så tar jag mig från ett land och söker asyl i ett annat, jag har mina handlingar med mig och söker asyl. Jag förstår inte varför det här skulle gå via organiserade, kriminella organisationer.”

Göran Johansson och Reepalu har väl läst på på annat håll. Bland byggarbetare och LO-medlemmar ökar antalet som kan tänka sig rösta på SD.

Demonstrera Mera II

Okej. Imorgon demonstreras det. Kanske blir det inte så många på Sergels Torg. Kampanjen har aldrig riktigt satt fart, trots ett utbrett missnöje mot Alliansen. Det finns de som pekar på två saker angående opinionssifforna. 1. Att alliansen tappat väldigt mycket efter valet. 2. Att det är konstigt när man ändå gick på val med den politiken man fört. (Men varför tappar Vänsterpartiet så mycket? Varför är det bara Socialdemokraterna som vinner röster? Partiet som så många var så missnöjda med för ett år sedan?)

Jag tycker ändå att det är konstigt att det vi inte ser hur fler hoppat av det borgerliga tåget efter alla avgångar, avhopp, märkliga uttalanden, uppenbara rikemanspolitik och misslyckanden. Eller tycker jag det?

Nej. Det konstiga var kanske trots allt att borgarna vann valet förra året. Nu berodde väl det på flera saker: en överlag sosse-fientlig media, skulle man kunna tro, men det var knappast huvudanledningen, för visst hade sossarna misslyckats med mycket. Men var alternativet så mycket bättre? Trodde folk verkligen det?

Sossarna och moderaterna kanske för många är som valet mellan Tory och Labour är för många engelsmän enligt George Galloway: ”Tory och Labour är två skinkor på samma arsle. Det arslet har inte stöd av en majoritet av befolkningen.” Men även om den skinkan inte har något problem med att sätta sig över folk, så skapar det ett demokratiproblem, när partierna inte för en politik som folket vill ha. Människor längst ned på samhällets botten kommer att sluta rösta, vilket gynnar borgerligheten och eliten.

I slutändan kommer det inte gå att rädda tillbaka mycket av det vi förlorat. Privatiseringarna är lite som den brända jordens taktik.

Problemet med borgarnas politik är att den segregerar. Den ökar klassklyftorna och med det ökar de sociala problemen och solidariteten splittras. Det kan man se i länder med enorma klassklyftor. Man kan se klassföraktet och rädslan. Man skapar en värdeförskjutning. Man skapar även rädda individer, där individer alieneras alltmer från varandra. Det skapas en medelklass som med rädsla tittar nedåt. Visst: kanske skänker man sina 9:90 till Rädda Barnen och visar sin solidaritet med de hemlösa genom att köpa Situation Stockholm (såsom en s-politiker som Mona Sahlin förut sa: hon skulle köpa tidningen oftare för att stödja de hemlösa.), men man är inte beredd att minska klassklyftorna, man tror ännu lite på sig själv och rädda lite mer av kakan åt sig själv.

För borgerligheten handlar det om vissa individers rättigheter. Man tror inte på individen, man tror på vissa individer, för att citera ur tidningen Tidsignal: ” ”En grundbult i högerns tänkande, då som nu, är att fattigdomen är en fråga om beteende och privatmoral och inget som helst med sociala orättvisor att göra. Arbetslöshet och annan oförmåga till arbete, såsom sjukdom, handlar om dåliga attityder. Att folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det, beror på att de är bortskämda och mentalt drogade av välfärdsstaten. I Det Sovande Folket (1993) liknade Reinfeldt Sverige vid en apatisk öststat och socialdemokraterna vid en jultomte som delar ut bidrag till de som vill ha det. De hjärntvättade medborgarna måste helt enkelt avprogrammeras och den som ska göra det är ledaren – högerledaren.”

Men det är inte bara välfärdsstaten som skapar detta. För man tror inte på individen. Detta tror jag faktiskt bara är en annan typ av propaganda. Man säger att det är välfärdsstatens fel därför att det inte blir tillräckligt stora klassklyftor med en alltför välfungerande välfärdsstat.

Demonstrationen imorgon är även en demonstration för en bättre människosyn.

Lex Alliansen

"Skandalerna inom socialdemokratin tycks aldrig ta slut. Företrädare för andra partier gör också fel ibland, men omfattningen går inte att jämföra på samma dag. Någonting gör att förtroendevalda inom arbetarrörelsen gång på gång brister i omdöme och slirar på moralen."

Lars Leijonborg skrev detta för lite mer än ett år sedan på den tjänstvilliga debattsidan hos DN. Leijonborg "lexar" (medvetet stavfel här) upp sossarna samtidigt som han vill diskutera hur makt kan korrumpera. Denna debattartikel är läsvärd av flera skäl, bland annat för att alliansen har sedan dess slagit någon form av rekord i skandaler redan innan man blivit varma i sina maktkostymer (å andra sidan: skulle borgarna och deras vänner innan varit maktlösa? Skulle näringslivet ha mindre makt än fackföreningsrörelsen? Tillåt mig småle.). Några av förslagen från Lars har dessutom sina komiska "oops"-poänger. Och nu förtiden vill man hellre diskutera själva politiken. Och vi minns väl de desperata ropen från DN:s ledarsida, efter att ha frossat i sosseskandaler fram tills folkpartiet började spionera, och då ville ha tillbaks den politiska debatten. "Vi måste börja diskutera politiken. Det är den som är den viktiga."

Littorin vill diskutera arbetsmarknadspolitik inte hans felaktiga CV. Det går bra för Sverige, vill han diskutera och blir tjurig när SVT:s reporter vägrar ge sig. Det går bra, ungefär som det gjorde när valet avgjordes.

Men roligast av allt är väl ursäkterna. Säg, är det inte så? När nu Gunilla Carlsson är ute i lite blåsväder för användandet av ordet och "begreppet" hottentottland, så är det mest intressanta hennes förklaring. Säg är det inte så? Det mest intressanta är inte det hon har sagt från början. Det mest intressanta är förklaringen till varför hon sa det hon sa. Den något märkliga, besynnerliga, och om man så vill, komiska bortförklaringen.

– Hon beklagar uttrycket. Samtidigt var det ett sätt för henne att illustrera hur vulgär en debatt kan bli om den inte handlar om innehållet i biståndsarbetet, utan bara om att länder ställs mot varandra, säger hennes pressekreterare Mikael Östlund.

Men jag kanske ska pröva den själv. Jag själv bidrar med att sänka nivån i en diskussion och förklarar det hela med att visa hur dålig nivån på diskussionen är. Det är en underbar cirkellogik. Ja, nivån är låg på grund av det jag sade, och det var det jag ville visa med det jag sa.
Nu vill borgarna hur som helst prata politik. Åtminstone tills nästa sosseskandal.

Göran Persson Fick Inte Sista Ordet

Vem beklagar sig inte över Göran Persson-dokumentären? Hur mycket negativ publicitet har inte Göran Persson fått efter den här dokumentärserien? Ändå så vill vissa få Göran Persson att framstå som vinnare i den här dokumentärserien. Märkligt.

Man talar om att han fick stå oemotsagd. Verkligen? Jag hävdar att Göran Persson inte fick det sista ordet.

Undrar om Socialdemokraterna hade förlorat ännu fler röster om det här materialet läckt ut innan valet. Så där kanske det finns lite cred att ge till Fichtelius. Hemligheten om materialet höll hela vägen, även om själva materialet inte höll hela vägen.

(Inom parantes frågar jag mig: Skall denna dokumentäserie användas av högern som ännu ett medel i attacken mot Public Service?)

Mona Sahlin 1992: "Jag Är Socialist".

ETC gjorde en intervju med Mona Sahlin 1992, där hon kallar sig socialist. Följande frågor infinner sig angående detta lilla faktum:

Vad kommer de borgerliga ledarsidorna skriva och de borgerliga politikerna säga när de får veta att Mona kallade sig socialist 1992?

Kommer de försöka våldta ordet, begreppet, ideologin?

Klarar det svenska folket att hantera det?

Eller är det okej att kalla sig socialist?

Kommer Mona i så fall, våga stå för sitt ord, eller gör hon en Göran Persson: "jag är social och jag är demokrat, jag är socialdemokrat".

Eller är det så att Mona kallar sig för socialist i en viss miljö, en viss tid, och kallar sig för något annat i en annan miljö, i en annan tid?

Men viktigast av allt: kommer detta med att kalla sig socialist synas i verkligheten, i politiken, i socialdemokratin?