I det senaste numret av Mana finns en artikel om ADHD. För mig framkommer det ingenting nytt mer än att en mycket känd person har efter sitt frånfälle fått diagnosen.
För visste ni att Che Guevara hade ADHD? Inte? Tydligen är det så vissa forskare analyserar hans motsträvighet. Hans revolutionära ådra, var taskiga gener.
”Han var rastlös, impulsiv och hade svårt att slutföra uppgifter som krävde stor koncentration.” Dock: ”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra.”
På sätt och vis bör vi inte förvånas. ADHD är en växande diagnos. Den blir allt populärare. De vetenskapliga bevisen för diagnosen är dock tveksamma. Vi kan ännu inte bevisa att någon har ADHD. Dessutom underskattas risken vad en diagnos gör med en människa. Vad innebär det att få diagnosen ADHD? Stämpeln ADHD. Sjukdomen ADHD.
Många beskriver sig själva som ADHD-personligheter och kan ta illa upp, ta det rent personligt om man ifrågasätter diagnosens giltighet. Kriminalitet, missbruk och hemlöshet är redan nu i många och mycket förklarat med hjälp av diagnoser som ADHD. Det sociala arbetet tenderar därför att rikta in sig på skadebegränsning med hjälp av mediciner. Något som naturligtvis läkemedelsindustrin inte tackar nej till.
Diagnosen ADHD är helt enkelt någonting som är ganska passande för en nyliberal samhällssyn. Samtidigt som det innebär en individualisering av de sociala problemen är det samtidigt en avindividualisering av själva individen. Individen kan förklaras med symtom, med en sjukdom, när han inte passar in i vår samhällsmodell. Det negativa sjukdomsförklaras. Eva Kärfve säger i artikeln i Mana mycket riktigt att ”man har ett effektivt politiskt vapen i händerna på makthavarna när man förvandlar social problematik till en medicinsk fråga, som för övrigt bara den medicinska expertisen tycker sig ha rätt att uttala sig om… Det handlar om att skapa en idé om att ojämlikhet inte har några reella följder och att det som vänstern kallar ojämlikhetens konsekvenser i själva verket är fel som finns i varje felande människa, inte i samhället.”
På så vis är det också logiskt att Che Guevara får diagnosen. Sitt still i båten för fan. Stick inte ut. Anpassa dig och lär dig att tolerera det som är.
Visar inlägg med etikett Nyliberalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nyliberalism. Visa alla inlägg
måndag 11 januari 2010
måndag 16 november 2009
Friskolor Och Betyg
Peter Wolodarski argumenterar idag på ledarplats (pappersupplagan) i Dagens Nyheter för friskolorna genom att poängtera att eleverna där har högre betygsnitt. Det är ett sällsynt dåligt argument dels därför att ett problem med dessa betyg är att friskolorna måste sälja sig själva och det gör man bland annat genom att vara generösare med betygen, vilket en avhandling från Umeå universitet visade på för ett par år sedan.
Men friskolor har också haft en tendens att undvika elever med särskilda behov. Det är inte alltid det mest vinstdrivande projektet. Men Peter Wolodarski läser ju sådana undersökningar genom sina ideologiska glasöogn. Ibland kritiskt, ibland okritiskt.
Men friskolor har också haft en tendens att undvika elever med särskilda behov. Det är inte alltid det mest vinstdrivande projektet. Men Peter Wolodarski läser ju sådana undersökningar genom sina ideologiska glasöogn. Ibland kritiskt, ibland okritiskt.
torsdag 22 oktober 2009
Bakåtsträvare
Om det fanns en socialdemokrati med lite mod så skulle man kunna slå tillbaka mot högern och syna deras bluff. Problemet med socialdemokratin är ju ett bristande självförtroende och en totalt urholkad ideologi. Man verkar egentligen inte tycka särskilt mycket längre. Man får försvara sig från attacker från högern om att vara bakåtsträvare som ägnar sig åt återställare men som Daniel Ankarloo skriver så är det ju högern som är bakåtsträvarna( och som försöker skapa ett tydligt klassamhälle skulle jag vilja tillägga.)
1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.
Ankarloo ger flera exempel. Läs.
Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?
1. Den nuvarande regeringen har under sin regeringsperiod hittills ”återställt” den svenska arbetslöshetsnivån till år 1994 och innan dess 1930-talet.
2. Den nuvarande regeringen har ”återställt” sysselsättningsgraden (16-64 år) i svensk ekonomi till tidigt 1970-tal (ca 71 procent). 1990 var sysselsättningsgraden 83 procent. Så mycket för alliansregeringens ”arbetslinje”.
3. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den sammanlagda offentliga sektorns trendmässiga storlek i förhållande till BNP (idag ca 50 procent) till nivåer som fanns under tidigt 1970-tal. Under perioden från 1975-1990 var den ca 60 procent.
4. Den nuvarande regeringen har ”återställt” den trendmässiga totala offentliga konsumtionen som andel av BNP (ca 25 procent av BNP) till 1974-1975. År 1981 var den nästan 30 procent.
5. Den nuvarande regeringen har ”återställt” ersättningsnivån i sjukförsäkringen till perioden innan 1974 – då 90 procent i ersättningsnivå infördes.
6. Regeringen har ”återställt” antalet karensdagar i sjukförsäkringen till den som gällde för perioden 1967-1987, då vi hade en karensdag.
7. Samtidigt har den nya regeringen genom avskaffandet av förmögenhetsskatten ”återställt” dess nivå (det vill säga 0) till perioden innan 1910, då förmögenhetsskatten infördes.
8. Den nuvarande regeringen har trendmässigt ”återställt” skattekvoten i ekonomin (ca 46-47 procent) till 1975. 1989-90 var den som högst nästan 54 procent, därefter trendmässigt ca 50 procent.
9. Detta har lett till, som återkommande LO-undersökningar och SCB-statistik har visat, att den nya regeringens politik har ”återställt” inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i det svenska samhället mellan ”eliter” och ”vanligt folk” till dem som rådde på 1960-talet.
Ankarloo ger flera exempel. Läs.
Det är märkligt vilken makt själva språket har. Hur formen kan besegra själva innehållet. I vårt stressade samhälle har vi inte mer tid än att till oss slogans och enkla slagord. Moderaterna heter ju trots allt De Nya Moderaterna. Det måste ju betyda något. Eller?
måndag 29 juni 2009
Veckans Boktips: Sälj Hela Skiten
Sälj Hela Skiten. Eller Hur Privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden.
Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson, Kent Werne
Ordfront
Sälj hela skiten är en nyttig liten handbok att ha vid sin sida när privatiseringsivrarna kommer med sina floskler. Sälj hela skiten är en berättelse att skrämma barnen med: om en ideologi där kapitalets intresse går före samhällets, barnens och folkets. Sälj hela skiten är en bok skriven om hela privatiseringsvågen, om dess drivkrafter – om historien bakom varför det blivit som det blivit i Sverige och även vad konsekvenserna har blivit. Den är lättläst, pedagogisk, energisk och faktafylld (även om källhänvisningar i mångt och mycket saknas - man hänvisas till en sida på nätet som inte finns).
Det hela är som författarna skriver: ideologiska utförsäljningar och kommersiella intressen och inget annat. Det kortsiktiga vinstintresset går före samhällsintressena. Men det har inte skett över en natt. Det författarna också pekar på är hur borgerligheten vunnit slaget om begreppen och språket. Boken bygger på både teoretiska och praktiska exempel. Därför är sälj hela skiten även en berättelse som går på djupet och visar på hur man kunnat förändra samhället i grunden och även få med sig socialdemokratin.
Privatiseringar såldes som lösningar på problem i exempelvis skolan. Men med privatiseringar skapar man problem som tidigare inte fanns där. I förra veckan kunde man läsa en artikel om hur (och ironin är omistlig) Internationella skolan för fred och rättvisa i Sätra måste ha manipulerat de enkätsvar som låg till grund för den brukarundersökning Stockholms stad hade gjort i våras. Det har alltså Stockholm stad slagit fast. Detta är en logisk följd av den konkurrens som finns i Sverige, som inte handlar om elevernas bästa, utan att det handlar om att man måste vinna kunder till sina företag. Att läsa Sälj hela skiten hjälper en att förstå hur skolor kan fuska, och inse att det är systemet som skapar fusket, att det inte handlar om enskilda moraliskt efterblivna individer.
Med privatiseringar följer ökad segregation. Även med den nyliberala bostadspolitiken följer ökad segregation. Allting pekar på det, och inte är det svårt att förstå heller. Därtill kommer de uppenbara motsättningarna:
”Om kommersiella intressen kommer in i sektorer som byggts upp kring andra principer – samhällsnyttiga, välfärd som rättighet, fördelning efter behov – uppstår en konflikt mellan dessa målsättningar och vinstintresset.” (129f)
I grund och botten ökar man segregationen i samhället. Klassklyftorna ökar. Men det som ytterligare tillkommer är att man ägnar sig en aning åt den brända jordens taktik. Visst, har det varit så, att när vissa samhällsnödvändiga branscher går dåligt så kommer staten att stå där som garant, men det räcker inte. För det här är i slutändan (samtidigt som skatterna sänks) en fördelningspolitik som riktar sig uppåt. Och skapar klyftor, vilket ökar rädslan och för att tala med liberalerna utanförskapet.
”När välfärden blir en del av marknaden reduceras lagtexterna till garnityr. På en marknad har ingen människa rätt till något. Här ger pengar rätt. Och på en kapitalistisk marknad styrs fördelningen enligt andra principer: vinstintresset och efterfrågan.” (s 140) Man skriver om hur detta i slutändan kan leda till en total privatisering av välfärden, vilket naturligtvis gynnar de penningstinna. Vinstdrivande företag söker sig till de penningstarka och vill hjälpa de människor som kan leverera störst vinst, man söker sig inte till de med störst behov. Detta är i slutändan en förlust för demokratin.
Nu skulle många peka på att det offentligas service inte heller alltid är bra och uppfyller de krav vi har. Sant! Men det beror delvis på det författarna kallar en "självgenererande process". Nedskärningar, minskade resurser, försämrar kvaliteten – vilket delvis beror på skattesänkningar - vilket minskar människors förtroende för det offentliga, något som i sin tur skapar öppningar för privata lösningar. Men privatiseringarna frigör inte fler resurser. Det precis motsatta är sant.
Boken är helt enkelt nödvändig (även om den inte svarar på allt och lämnar en del frågeställningar). Den är nödvändig för att ett annat samhälle är nödvändigt.
I Aftonbladet finns en riktig recension (inte det som undertecknad ägnat sig åt alltså)
Sälj hela skiten blogg.
måndag 17 november 2008
Sälj Hela Skiten
Sälj hela skiten, eller?
På socialistiskt forum var det ett par seminarier som handlade om privatiseringarna: dess pris och bakomliggande ideologi. Under seminariet ”Sälj hela skiten” var Johan Berggren moderator och skulle, på grund av bristen av privatiseringsförespråkare, vara djävulens advokat. En uppgift han klarade av att hålla i cirka åtta minuter innan även han blev en del av panelen med sin kritik av privatiseringarna. Andra deltagare var bland annat Josefin Brink.
Man kan sammanfatta seminariet med: ” En långsiktig samhällsplanering gynnas inte genom kortsiktiga, privata vinstintressen.” Vilket vi alla tyckte innan vi steg in på seminariet och ingen hade väl ändrat uppfattning efter seminariet.
Det var överlag dystert. Privatiseringarna är skapade dels ur ekonomisk synpunkt för fåtalet men också för att ändra hur folk tänker. Genom ett privatägandetänk. Genom att förändra hur människor tänker. Skapa en annan norm. Få människor att ta det som är för givet. Se privatiseringar som ekonomiskt rationella och nödvändiga. Skapa en nationalekonomisk sanning, eller snarare skapa en sanning genom att hävda en nyliberal nationalekonomisk teori som något sant.
Så hur ska vi göra? Panelen hade dessvärre inte mycket att komma med på den frågan. Snarare är det ju så att det som privatiserats blir svårt att ta tillbaka. En annan sak är ju naturligtvis att det på ett socialistiskt forum både talar och befinner sig en massa socialdemokrater. Det Socialdemokratiska partiet har inte direkt varit avregleringarnas fiende. År efter år är detta forum en liten socialistisk bastion i en nyliberal stad i en nyliberal tid. Vänstern borde kunna ha en chans som det ser ut nu. Men då krävs det politiska partier med ideologiskt självförtroendekapital. Det saknar socialdemokraterna för närvarande.
År efter år är socialistiskt forum ett trevligt och mycket demokratiskt forum, oavsett vad enstaka borgerliga folkföraktare försöker förmedla. Däremot kommer det, mig veterligen, inte mycket utav det. Pessimism är socialismens fiende men samtidigt något som man måste befatta sig med. Lite: ”intellektets pessimism, viljans optimism.”
På socialistiskt forum var det ett par seminarier som handlade om privatiseringarna: dess pris och bakomliggande ideologi. Under seminariet ”Sälj hela skiten” var Johan Berggren moderator och skulle, på grund av bristen av privatiseringsförespråkare, vara djävulens advokat. En uppgift han klarade av att hålla i cirka åtta minuter innan även han blev en del av panelen med sin kritik av privatiseringarna. Andra deltagare var bland annat Josefin Brink.
Man kan sammanfatta seminariet med: ” En långsiktig samhällsplanering gynnas inte genom kortsiktiga, privata vinstintressen.” Vilket vi alla tyckte innan vi steg in på seminariet och ingen hade väl ändrat uppfattning efter seminariet.
Det var överlag dystert. Privatiseringarna är skapade dels ur ekonomisk synpunkt för fåtalet men också för att ändra hur folk tänker. Genom ett privatägandetänk. Genom att förändra hur människor tänker. Skapa en annan norm. Få människor att ta det som är för givet. Se privatiseringar som ekonomiskt rationella och nödvändiga. Skapa en nationalekonomisk sanning, eller snarare skapa en sanning genom att hävda en nyliberal nationalekonomisk teori som något sant.
Så hur ska vi göra? Panelen hade dessvärre inte mycket att komma med på den frågan. Snarare är det ju så att det som privatiserats blir svårt att ta tillbaka. En annan sak är ju naturligtvis att det på ett socialistiskt forum både talar och befinner sig en massa socialdemokrater. Det Socialdemokratiska partiet har inte direkt varit avregleringarnas fiende. År efter år är detta forum en liten socialistisk bastion i en nyliberal stad i en nyliberal tid. Vänstern borde kunna ha en chans som det ser ut nu. Men då krävs det politiska partier med ideologiskt självförtroendekapital. Det saknar socialdemokraterna för närvarande.
År efter år är socialistiskt forum ett trevligt och mycket demokratiskt forum, oavsett vad enstaka borgerliga folkföraktare försöker förmedla. Däremot kommer det, mig veterligen, inte mycket utav det. Pessimism är socialismens fiende men samtidigt något som man måste befatta sig med. Lite: ”intellektets pessimism, viljans optimism.”
söndag 3 augusti 2008
Brottets Bana I Det Nyliberala Samhället
Dagens Nyheter är en anti-facklig tidning. Det är sen gammalt. Idag hyllar Ekdal på ledarplats Reagans vidriga avskedande av de amerikanska flygledarna 1981.
Reagans och Thatchers viktigaste insats var att utmana facket, som dittills haft makten att utverka luft i lönekuverten. När de amerikanska flygledarna 1981 gick ut i illegal strejk sparkade Reagan över elva tusen på ett bräde. Sedan dess har inflationsdrivande lönekrav varit ett mindre problem.
I övrigt är artikeln underlig men intressant på flera sätt. Det finns flera saker att ifrågasätta, men jag väljer att bara skrapa på ytan. Ekdal har tidigare attackerat USA-kritiker för att de kritiserar USA pga deras egna unga ålder. De var inte med under andra världskriget och det kalla kriget. Nu verkar han själv inte förstå att det grå industrisamhället som han så negativt talar om, välfärdens framväxt, var en enorm framgång för många arbetarfamiljer. Människor från de lägre skikten. Att saker och ting förändras är annars självklart. Vi kan inte gå tillbaka. Teknikens framsteg är viktiga ingredienser i detta och att individer får öka möjligheter är bra, vilket sker bäst genom att samhället inte segregeras med stora ekonomiska klyftor. Men det handlar trots allt om ideologi.
Ekdal är annars en man som vill se ökade klyftor i samhället. Detta kommer aldrig att gå ihop med att stärka det sociala skyddsnätet som Ekdal tycker är av vikt. Den liberala och nyliberala synen på människan innebär i allt högre grad en individualistisk samhällssyn, med ett stort men. Men, exempelvis, Zygmunt Bauman har beskrivit det paradoxala i ett samhälle som predikar individens lov, men som i mångt och mycket skapar människor som är allt annat än unika individer. Vi förväntas vara och reagera på ett liknande sätt. Det finns en norm om hur man bör vara.
Detta leder mig en aning in på ledartikeln på huvudledarplats i DN som för dagen är mycket bra. (Även om inte alla tycker det.) Ledartikeln som handlar om brottes bana, talar där om hur man inte längre söker efter problemet i samhället eller i strukturerna, utan att man blir alltmer inriktad på offret och brottslingen. Det finns även en biologisering i synen på den kriminelle. På kriminalvården utreder man hur många som har ADHD på anstalterna. Man kan med andra ord tala om en individualistisk diskurs som passar medierna men i mitt tycke inte samhället i stort på längre sikt.
I den artikeln står det förvisso också att... "....Inlevelse i andra människor är något positivt, det är just den förmågan som brottslingen saknar." Det har inte brottsligt i sig att sakna empati, och det är inte heller så att det bara är av samhället deklararade brottslingar* som saknar empati. (Här gör sig DN en liten förenkling som jag är en aning kritisk mot, för det borde här handla om handlingen i sig, inte om "brottslingen".) Sparkandet av de 11 000 flygledarna krävde det också. Ett samhälle där klyftorna ökar, där människor segregeras, skapas empatibrist.
* I grund och botten är det ju samhällets sociala organisering som avgör vad som är kriminellt.
Reagans och Thatchers viktigaste insats var att utmana facket, som dittills haft makten att utverka luft i lönekuverten. När de amerikanska flygledarna 1981 gick ut i illegal strejk sparkade Reagan över elva tusen på ett bräde. Sedan dess har inflationsdrivande lönekrav varit ett mindre problem.
I övrigt är artikeln underlig men intressant på flera sätt. Det finns flera saker att ifrågasätta, men jag väljer att bara skrapa på ytan. Ekdal har tidigare attackerat USA-kritiker för att de kritiserar USA pga deras egna unga ålder. De var inte med under andra världskriget och det kalla kriget. Nu verkar han själv inte förstå att det grå industrisamhället som han så negativt talar om, välfärdens framväxt, var en enorm framgång för många arbetarfamiljer. Människor från de lägre skikten. Att saker och ting förändras är annars självklart. Vi kan inte gå tillbaka. Teknikens framsteg är viktiga ingredienser i detta och att individer får öka möjligheter är bra, vilket sker bäst genom att samhället inte segregeras med stora ekonomiska klyftor. Men det handlar trots allt om ideologi.
Ekdal är annars en man som vill se ökade klyftor i samhället. Detta kommer aldrig att gå ihop med att stärka det sociala skyddsnätet som Ekdal tycker är av vikt. Den liberala och nyliberala synen på människan innebär i allt högre grad en individualistisk samhällssyn, med ett stort men. Men, exempelvis, Zygmunt Bauman har beskrivit det paradoxala i ett samhälle som predikar individens lov, men som i mångt och mycket skapar människor som är allt annat än unika individer. Vi förväntas vara och reagera på ett liknande sätt. Det finns en norm om hur man bör vara.
Detta leder mig en aning in på ledartikeln på huvudledarplats i DN som för dagen är mycket bra. (Även om inte alla tycker det.) Ledartikeln som handlar om brottes bana, talar där om hur man inte längre söker efter problemet i samhället eller i strukturerna, utan att man blir alltmer inriktad på offret och brottslingen. Det finns även en biologisering i synen på den kriminelle. På kriminalvården utreder man hur många som har ADHD på anstalterna. Man kan med andra ord tala om en individualistisk diskurs som passar medierna men i mitt tycke inte samhället i stort på längre sikt.
I den artikeln står det förvisso också att... "....Inlevelse i andra människor är något positivt, det är just den förmågan som brottslingen saknar." Det har inte brottsligt i sig att sakna empati, och det är inte heller så att det bara är av samhället deklararade brottslingar* som saknar empati. (Här gör sig DN en liten förenkling som jag är en aning kritisk mot, för det borde här handla om handlingen i sig, inte om "brottslingen".) Sparkandet av de 11 000 flygledarna krävde det också. Ett samhälle där klyftorna ökar, där människor segregeras, skapas empatibrist.
* I grund och botten är det ju samhällets sociala organisering som avgör vad som är kriminellt.
lördag 31 maj 2008
Magnetiska Positiva Vibrerande Tankar
Vill du förändra ditt liv? Bli framgångsrik? Allt du behöver göra är att ändra ditt sätt att tänka. För du är väl en individ, med rent entreprenörsblod flödandes inom dig? På Aftonbladet Kultur skriver Ann Charlott Altstadt om en framgångssaga. En bok som säljer i miljontals, och som hävdar att det är det positiva tänkandet som är det viktigaste. Men där den individuella existensen tas ur sin sociala kontext. Men det är också något egoistiskt, naivt hoppfullt i det hela. Böcker om självhjälp och i new-age anda, talar till just Dig som läsare. Du är Utvald från den stund du börjar läsa. I en nyliberal era passar boken naturligtvis som hand i handske. Det är en form av individualistiskt trossystem, där man själv, ska frälsas av sig själv. Det gällar bara att tänka rätt, så man hittar ”magnetiska” tankar och drar åt sig saker som ”vibrerar” på samma ”frekvens”. För Du, just Du, kan bli vad som helst.
"Trossystem har en förmåga att anpassa sig till sitt samhälle. För många av Hemlighetens läsare är det förstås toppennyheter att ojämlikhet inte är något som politiker, liberala ekonomer eller andra makthavare hittat på, utan offren själva. Boken har ingenting att säga till den nioåriga flicka som i går såldes till en bordell i Bangkok."
Nej. Men boken säljs inte heller till henne. Hon existerar inte. Boken säljs till människor vars högerideal främst går ut på att inte analysera världen. Bara ta dagen som den är och hoppas att just man själv får den lön man förtjänar. Som just jag förtjänar i nästa löneförhandling. Innan jag blir egenföretagare. Eller fotomodell. Eller filmstjärna. Eller Idol. Och blir rik. Rikare än dig.
söndag 9 mars 2008
Att Sälja Sjukdomar
Sjukdom till salu är inget nytt. Att det finns stora ekonomiska intressen inom den luddiga psykiatrin är ingenting nytt. I DN skrivs en artikel av Ingrid Carlberg om hur generaliserad ångest, GAD, vaknat till liv igen som sjukdom genom en PR-kampanj.
Psykiatrin och dess sjukdomar passar mycket bra in i en värld där individualismen är ledstjärnan. ”Var och en är så olycklig som han tror sig vara” skrev Seneca för ett par tusen år sedan. Men det är först i en kapitalistisk och vulgärindividualistisk kultur som detta kan utvecklas till något mer. För varje människa kan omöjligtvis jämföra sig själv helt med hur någon annan mår. Man mår på sätt och vis som man mår. Diagnoserna passar därmed perfekt in i ett perfekt samspel mellan en profession, en nyliberalt individualiserad kultur och det kapitalistiska samhället. Människor mår ibland dåligt, ibland väldigt dåligt. Att skriva ut recept kan vara en snabbare och enklare lösning: och på kort sikt kanske till och med billigare än andra ”recept”, som kan handla om att skapa människovänligare arbetsmiljöer till exempel.
De luddiga gränserna inom psykiatrin skapar större jaktmarker för läkemedelsbolagen. Ingrid Carlberg i DN skriver ”Ångestområdet är tacksamt för den här sortens bredare marknadsföring, eftersom gränserna mellan sjukt och friskt inte är lika absoluta där som vid exempelvis en urinvägsinfektion.” Och denna sjukdom har följande symptom: ”Blev du till exempel ängslig över att ditt barn var två minuter försenat på hemväg från dagis fanns anledning att tänka efter. Detsamma gällde om du fick nya uppgifter på jobbet och blev orolig i stället för glad. Bland de fyra uppräknade sjukdomssignalerna nämndes också att befinna sig på semester i Florens med familjen, äta glass och se på konst utan att riktigt kunna njuta av konsten och glassen av oro för att bli magsjuk eller rånad av ficktjuvar.”
En författare Loren Mosher i boken Galenskapens gåta – psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni frågar sig om den medicinska forskningen är till salu och pekar på att “banden mellan kliniskt inriktade forskare och industrin innefattar inte bara beviljade anslag, utan också en mängd andra arrangemang. Forskare arbetar också som konsulenter åt företag vars produkter de undersöker, ingår i rådgivande styrelser och i paneler, medverkar då patent och royaltyn avgörs, medger att deras namn får användas som författarnamn till artiklar som spökskrivits av involverade läkemedelsföretag, rekommenderar mediciner och apparater på läkemedelssponsrade symposier och tar emot dyra gåvor och resor till luxuösa ställen. Många har också ekonomiska intressen i företagen.”
De starka ekonomiska intressena skapar alltså incitament för att hitta orsaker som stöder diagnoser av olika slag. Och ju fler människor som kan diagnosticeras desto fler kan medicineras. Att våra tidningar gärna hakar på, är också förståeligt: billig media (ingen journalistik dock) och säljande löpsedlar och rubriker.
Till slut, om det fortsätter, kommer vi till slut alla tilldelas varsin diagnos. Vi kommer inte födas in i det, eftersom det inte finns några biologiska bevis, men hur vi uppträder kommer till slut förklaras. Vi avslutar vår tid på högstadiet, med ett avgångsbetyg och en diagnos. För att bättre få veta var vår plats i samhället är. ”Här har du ditt betyg, din diagnos och här ett recept till din kvartersbutik där du kan hämta ut pillren. Lycka till!”
Fotnot: Artikeln i DN är ett utdrag ur Ingrid Carlbergs bok "Pillret"
Ps! I diagnosmanualen DSM fanns en gång homosexualitet med. Den försvann inte genom vetenskapliga genombrott utan genom politiskt arbete. Bara så ni vet
Psykiatrin och dess sjukdomar passar mycket bra in i en värld där individualismen är ledstjärnan. ”Var och en är så olycklig som han tror sig vara” skrev Seneca för ett par tusen år sedan. Men det är först i en kapitalistisk och vulgärindividualistisk kultur som detta kan utvecklas till något mer. För varje människa kan omöjligtvis jämföra sig själv helt med hur någon annan mår. Man mår på sätt och vis som man mår. Diagnoserna passar därmed perfekt in i ett perfekt samspel mellan en profession, en nyliberalt individualiserad kultur och det kapitalistiska samhället. Människor mår ibland dåligt, ibland väldigt dåligt. Att skriva ut recept kan vara en snabbare och enklare lösning: och på kort sikt kanske till och med billigare än andra ”recept”, som kan handla om att skapa människovänligare arbetsmiljöer till exempel.
De luddiga gränserna inom psykiatrin skapar större jaktmarker för läkemedelsbolagen. Ingrid Carlberg i DN skriver ”Ångestområdet är tacksamt för den här sortens bredare marknadsföring, eftersom gränserna mellan sjukt och friskt inte är lika absoluta där som vid exempelvis en urinvägsinfektion.” Och denna sjukdom har följande symptom: ”Blev du till exempel ängslig över att ditt barn var två minuter försenat på hemväg från dagis fanns anledning att tänka efter. Detsamma gällde om du fick nya uppgifter på jobbet och blev orolig i stället för glad. Bland de fyra uppräknade sjukdomssignalerna nämndes också att befinna sig på semester i Florens med familjen, äta glass och se på konst utan att riktigt kunna njuta av konsten och glassen av oro för att bli magsjuk eller rånad av ficktjuvar.”
En författare Loren Mosher i boken Galenskapens gåta – psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni frågar sig om den medicinska forskningen är till salu och pekar på att “banden mellan kliniskt inriktade forskare och industrin innefattar inte bara beviljade anslag, utan också en mängd andra arrangemang. Forskare arbetar också som konsulenter åt företag vars produkter de undersöker, ingår i rådgivande styrelser och i paneler, medverkar då patent och royaltyn avgörs, medger att deras namn får användas som författarnamn till artiklar som spökskrivits av involverade läkemedelsföretag, rekommenderar mediciner och apparater på läkemedelssponsrade symposier och tar emot dyra gåvor och resor till luxuösa ställen. Många har också ekonomiska intressen i företagen.”
De starka ekonomiska intressena skapar alltså incitament för att hitta orsaker som stöder diagnoser av olika slag. Och ju fler människor som kan diagnosticeras desto fler kan medicineras. Att våra tidningar gärna hakar på, är också förståeligt: billig media (ingen journalistik dock) och säljande löpsedlar och rubriker.
Till slut, om det fortsätter, kommer vi till slut alla tilldelas varsin diagnos. Vi kommer inte födas in i det, eftersom det inte finns några biologiska bevis, men hur vi uppträder kommer till slut förklaras. Vi avslutar vår tid på högstadiet, med ett avgångsbetyg och en diagnos. För att bättre få veta var vår plats i samhället är. ”Här har du ditt betyg, din diagnos och här ett recept till din kvartersbutik där du kan hämta ut pillren. Lycka till!”
Fotnot: Artikeln i DN är ett utdrag ur Ingrid Carlbergs bok "Pillret"
Ps! I diagnosmanualen DSM fanns en gång homosexualitet med. Den försvann inte genom vetenskapliga genombrott utan genom politiskt arbete. Bara så ni vet
tisdag 6 november 2007
När Man Inte Trodde Att von Holstein Kunde Sjunka Lägre I Mina Ögon...
...Då gör fanskapet just det... Det är väl inte direkt jätteoväntat i och för sig. Det ligger ju i linje med vad han tidigare har uttryckt för åsikter.
Johan Staël von Holstein. Han är väl inte värd det. Egentligen. Uppmärksamhet menar jag. Men han bereds utrymme i Metro där han förpestade min morgon. Metro: Där han bereds utrymme för sina människovidriga åsikter. Han vill sänka lönerna i Sverige till Dubais nivå. Han vill skapa arbetsförhållanden liknande de i Dubai. Det här är supernyliberala Johans paradis. Johan bevisar mer än andra nyliberaler vems frihet han talar om.
Han hyllar Dubai. Sverige borde göra som Dubai menar denne man. Dubai? Han hyllar:
Detta Dubai: "They still wake before dawn in desert dormitories that pack a dozen men or more to a room. They still pour concrete and tie steel rods in temperatures that top 110 degrees. They still spend years away from families in India and Pakistan to earn about $1 an hour. They remain bonded to employers under terms that critics liken to indentured servitude."
Detta Dubai: Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt. Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.
Detta Dubai: Women from Asia and Africa often sign contracts to work as maids, waitresses, hairdressers and secretaries, only to have employers confiscate their passports and force them to work as prostitutes, the U.S. report said. Others work excessive hours under the threat of mental, physical or sexual abuse until they can pay off recruitment costs.
Det här är ett land där människorättsaktivister trakasseras. För ett land, en stad, där rättigheter undertrycks, för att en elit ska kunna frottera sig och pengar ska tjänas slutar det med övergrepp, förakt och vidriga förhållanden för den arbetande befolkningen: den som ska underhålla byggnaderna, överklassen och skapa vinstutrymmet för de rika. Därtill: Att bara pressa lönerna nedåt leder inte till välstånd vilket Johan tycks tro. Johan vill skapa ett större utanförskap, och en slum i Sverige.
Men där rör sig inte Johan. Han rör sig med de enda människor som har rättigheter i hans värld. Överklassen. När han ser sånt här, när han läser sånt här, reagerar han så här: So? Såna och sånt som skulle ge människorna som bygger överklassens rikedom och frihet på sin bekostnad rättigheter hatar Johan.
Johan har en märklig tilltro till entreprenörskap. Den existerar i ett socialt, ekonomiskt och mänskligt vakuum.
Ps! Alla människor är individer. Inte bara entreprenörerna.
Johan Staël von Holstein. Han är väl inte värd det. Egentligen. Uppmärksamhet menar jag. Men han bereds utrymme i Metro där han förpestade min morgon. Metro: Där han bereds utrymme för sina människovidriga åsikter. Han vill sänka lönerna i Sverige till Dubais nivå. Han vill skapa arbetsförhållanden liknande de i Dubai. Det här är supernyliberala Johans paradis. Johan bevisar mer än andra nyliberaler vems frihet han talar om.
Han hyllar Dubai. Sverige borde göra som Dubai menar denne man. Dubai? Han hyllar:
Detta Dubai: "They still wake before dawn in desert dormitories that pack a dozen men or more to a room. They still pour concrete and tie steel rods in temperatures that top 110 degrees. They still spend years away from families in India and Pakistan to earn about $1 an hour. They remain bonded to employers under terms that critics liken to indentured servitude."
Detta Dubai: Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt. Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.
Detta Dubai: Women from Asia and Africa often sign contracts to work as maids, waitresses, hairdressers and secretaries, only to have employers confiscate their passports and force them to work as prostitutes, the U.S. report said. Others work excessive hours under the threat of mental, physical or sexual abuse until they can pay off recruitment costs.
Det här är ett land där människorättsaktivister trakasseras. För ett land, en stad, där rättigheter undertrycks, för att en elit ska kunna frottera sig och pengar ska tjänas slutar det med övergrepp, förakt och vidriga förhållanden för den arbetande befolkningen: den som ska underhålla byggnaderna, överklassen och skapa vinstutrymmet för de rika. Därtill: Att bara pressa lönerna nedåt leder inte till välstånd vilket Johan tycks tro. Johan vill skapa ett större utanförskap, och en slum i Sverige.
Men där rör sig inte Johan. Han rör sig med de enda människor som har rättigheter i hans värld. Överklassen. När han ser sånt här, när han läser sånt här, reagerar han så här: So? Såna och sånt som skulle ge människorna som bygger överklassens rikedom och frihet på sin bekostnad rättigheter hatar Johan.
Johan har en märklig tilltro till entreprenörskap. Den existerar i ett socialt, ekonomiskt och mänskligt vakuum.
Ps! Alla människor är individer. Inte bara entreprenörerna.
onsdag 5 september 2007
Tendensmatch: Vinst Vs Vård
Lyssnade på Tendens idag på P1, som handlade om Michael Moores Sicko. Eller snarare om det som Michael Moores film handlar om (premiär i Sverige i början av oktober). Programmet kunde också kallas Varning! Varning för privatiseringar och varning för vinstmaximeringsivrare. De privilegierade i det här landet: som har lättare att göra sina röster hörda (bland annat genom att skriva på Dagens Nyheters ledarsida) har naturligtvis ingen anledning att oroa sig. Peter Wolodarski kanske kommer att kalla Michael Moore för bluff och hänvisa till någon Michael Moore-hatares websida. Det är ju så kreativt han bemött Michael Moore förr.
I programmet kunde man även höra läkare och patienter och även en svenska som bodde i USA. Läkaren, en diabetesspecialist, kunde berätta att försäkringssystemet kunde fungera så fantastiskt att försäkringen kunde täcka amputationen av benet, men inte förebyggande vård för att slippa amputationen. Sådan är kapitalismen naturligtvis, mina damer och herrar; det man förlorar i förebyggande vård kan alltid kompenseras av en amputation av en lem: lite fantomsmärtor senare och se där! Den osynliga handen!
50 % av alla personliga konkurser i USA sker på grund av att man inte har råd att betala sina sjukhusräkningar. Detta i världens rikaste land. Man har inte råd att ta hand om sina egna medmänniskor. Det kortsiktiga vinstintresset är just så omänskligt. Men också, uppenbarligen, kontraproduktivt. Man utnyttjar sannerligen inte vården och all den potential som finns: varken hos läkare eller patienter. Man slösar på människor för att spara några dollar. Samtidigt: Vården i USA är dyrast i världen. En del läkare håller med sig extrapersonal vars enda syfte är att förhandla med försäkringsbolagen. Men vissa tjänar stora pengar på det. Och maktens män och enstaka kvinnor behöver icke oroa sig. De och deras närmaste kommer att kunna betala nästa lilla skavank, medan människor, fattiga och därmed mindre värda, kan bokstavligen dö på akuten: med hjälp inom räckhåll därför att solidariteten är uppköpt och nedlagd.
Så ja: tendensen är klar. Varning för privatiseringskåta borgare!
I programmet kunde man även höra läkare och patienter och även en svenska som bodde i USA. Läkaren, en diabetesspecialist, kunde berätta att försäkringssystemet kunde fungera så fantastiskt att försäkringen kunde täcka amputationen av benet, men inte förebyggande vård för att slippa amputationen. Sådan är kapitalismen naturligtvis, mina damer och herrar; det man förlorar i förebyggande vård kan alltid kompenseras av en amputation av en lem: lite fantomsmärtor senare och se där! Den osynliga handen!
50 % av alla personliga konkurser i USA sker på grund av att man inte har råd att betala sina sjukhusräkningar. Detta i världens rikaste land. Man har inte råd att ta hand om sina egna medmänniskor. Det kortsiktiga vinstintresset är just så omänskligt. Men också, uppenbarligen, kontraproduktivt. Man utnyttjar sannerligen inte vården och all den potential som finns: varken hos läkare eller patienter. Man slösar på människor för att spara några dollar. Samtidigt: Vården i USA är dyrast i världen. En del läkare håller med sig extrapersonal vars enda syfte är att förhandla med försäkringsbolagen. Men vissa tjänar stora pengar på det. Och maktens män och enstaka kvinnor behöver icke oroa sig. De och deras närmaste kommer att kunna betala nästa lilla skavank, medan människor, fattiga och därmed mindre värda, kan bokstavligen dö på akuten: med hjälp inom räckhåll därför att solidariteten är uppköpt och nedlagd.
Så ja: tendensen är klar. Varning för privatiseringskåta borgare!
onsdag 1 augusti 2007
Federleys Hån
Federley allstå. Vilken stjärna. Han gick i konkurs med sin salladsbar löjeväckande kvickt. Men det ska ju gå fort med saker och ting. Fort ska det gå. Och lägg därtill: Hans CV växte.
Men först ett par frågor till historiens egen lilla hjälte: (Från SVD.)
Vad har du lärt dig av den här erfarenheten?
- Fantastiskt mycket om en av de svåraste branscherna man kan verka i som småföretagare. Det krävs verkligen 100 procent närvaro, och därför var det nog dömt att misslyckas när man som jag och Dominika har 150 andra heltidssysselsättningar.
(Detta är värt att begrunda. Han upptäckte att det gick inte att ha 150 andra heltidssysselsättningar. 1. Det klagas ibland på att vi jobbar för lite i Sverige framförallt från nyliberalt håll. En heltidssysselsättning för Federley är uppenbarligen inte som en heltidssysselsättning för vanliga Svenssons. 2. Han hånar mer eller mindre öppet småföretagare när han trodde att det här var egentligen ganska enkelt. Federley är helt enkelt inte en seriös företagare. Såna behöver inte den här branschen. Man kan också säga det så här: det är lätt att vara efterklok eller fördum.)
Hur har er relation med facket varit?
- De har inte ens visat sig här. Men de vet väl att jag inte hade gett mig och eftersom de bara ger sig på personer som de vet att de kan knäcka så har de inte dykt upp här. Men jag hade gärna bjudit dem på kaffe.
(Federley som ser facket som något som bara är ute efter att knäcka småföretagare ser inte ens den lustiga lilla ironin här. Om facket bara är till för att knäcka människor, insåg väl facket helt enkelt, att Federley inte behöver knäckas. Hans egen inkompetens kommer knäcka honom. Och hur länge varade försöket? Tragiskt nog kan man också se i svaret en bristande självinsikt. Och vittnar om att det han i första hand ville göra var att utmana facket, inte att hjälpa småföretagare eller vara småföretagare i en salladsbar. Men bläcket hann aldrig torka på fackets papper innan Federleys utmaning självdog.)
Jinge har en elak liten kommentar om det hela.
Men först ett par frågor till historiens egen lilla hjälte: (Från SVD.)
Vad har du lärt dig av den här erfarenheten?
- Fantastiskt mycket om en av de svåraste branscherna man kan verka i som småföretagare. Det krävs verkligen 100 procent närvaro, och därför var det nog dömt att misslyckas när man som jag och Dominika har 150 andra heltidssysselsättningar.
(Detta är värt att begrunda. Han upptäckte att det gick inte att ha 150 andra heltidssysselsättningar. 1. Det klagas ibland på att vi jobbar för lite i Sverige framförallt från nyliberalt håll. En heltidssysselsättning för Federley är uppenbarligen inte som en heltidssysselsättning för vanliga Svenssons. 2. Han hånar mer eller mindre öppet småföretagare när han trodde att det här var egentligen ganska enkelt. Federley är helt enkelt inte en seriös företagare. Såna behöver inte den här branschen. Man kan också säga det så här: det är lätt att vara efterklok eller fördum.)
Hur har er relation med facket varit?
- De har inte ens visat sig här. Men de vet väl att jag inte hade gett mig och eftersom de bara ger sig på personer som de vet att de kan knäcka så har de inte dykt upp här. Men jag hade gärna bjudit dem på kaffe.
(Federley som ser facket som något som bara är ute efter att knäcka småföretagare ser inte ens den lustiga lilla ironin här. Om facket bara är till för att knäcka människor, insåg väl facket helt enkelt, att Federley inte behöver knäckas. Hans egen inkompetens kommer knäcka honom. Och hur länge varade försöket? Tragiskt nog kan man också se i svaret en bristande självinsikt. Och vittnar om att det han i första hand ville göra var att utmana facket, inte att hjälpa småföretagare eller vara småföretagare i en salladsbar. Men bläcket hann aldrig torka på fackets papper innan Federleys utmaning självdog.)
Jinge har en elak liten kommentar om det hela.
onsdag 23 maj 2007
DN-Debatt: Inte Mycket Till Debatt
Mauricio Rojas tillhör det privilegierade skiktet människor som får skriva på DN debatt av rent ideologiska skäl. DN:s debattredatkör Mats Bergstrand är i regel mycket stolt över sin sida, och har åberopat dess stora bredd. Om jag inte minns fel så ägnade han en liten del (han brukar ju upplåta en yta åt sig själv för att skryta ibland) åt att visa hur objektiva man var. Man hade minsann låtit fler representanter för vänstern än högern komma till tals. Om man räknade till antal människor som uppenbart tillhörde något parti så stämde detta säkert. Man har ju för vana att låta vänsterpartister skälla ut varandra offentligt där. Därtill räknar man säkerligen representanter för Svenskt Näringsliv som neutrala. Johan Norberg skriver där ibland. Han ägnade någon debattartikel åt, efter en "undersökning" naturligtvis, att peka på våra socialistiska bibliotek och gnällde över att Johan Ehrenberg hade många fler böcker på biblioteken. Johan Ehrenberg fick aldrig replikera. (Läs Johan Ehrenbergs replik, något år gamla: Därför kan borgarna inte skriva.)
DN:s debattsida är en propagandasida i första hand. Vilket märks genom den bisarrt usla undersökningen av UOK som dessutom resulterar i uppföljare, dels på DN:s ledarsida men även delvis med anledning av Mauricio Rojas debattartikel häromdagen. Detta är naturligtvis ingen slump. Rojas, som förövrigt anser att chilenare är skurkaktigare än andra, har gjort en undersökning som nu sågas av Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Åsa skriver att det vore orimligt att Rojas blir tagen på allvar. Men samtidigt skulle jag vilja peka på att det här är en del i en propagandaattack som inte på egen hand kan göra något. Men som många hävdat tidigare, och som även Åsa pekar på här: det är inte kommunismen man vill åt. Man vill sjunga nyliberalismens lov. (Men det gör man ju redan i hela samhället. Är de oroliga för att folk ser igenom? Ser bristerna? Börjar fundera på varför de sociala problemen antingen är konstanta eller ökar?)
Rojas åberopar UOK, Upplysning om kommunismens historia, finansierad av Svenskt Näringsliv. UOK påstod häromveckan (Dagens Nyheter 9 maj) att svenska ungdomar vet för lite om kommunismens illgärningar. Fler än hälften begriper inte att demokrati och marknadsekonomi är samma sak! Undersökningen bygger på en metod med samma vetenskapliga precision som slagrutan. I skottgluggen står inte de som försvarar Gulag – för de finns inte – utan alla som ifrågasätter nyliberalismen. Alla som tror på en solidariskt finansierad välfärd.
Att sån här galenschaft får sånt genomslag visar att det finns en ideologisk mottaglighet inom samhällseliten. Vi kan vänta oss fler utspel på DN Debatt.
Du Åsa, vet du vad, det tror jag med.
DN:s debattsida är en propagandasida i första hand. Vilket märks genom den bisarrt usla undersökningen av UOK som dessutom resulterar i uppföljare, dels på DN:s ledarsida men även delvis med anledning av Mauricio Rojas debattartikel häromdagen. Detta är naturligtvis ingen slump. Rojas, som förövrigt anser att chilenare är skurkaktigare än andra, har gjort en undersökning som nu sågas av Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Åsa skriver att det vore orimligt att Rojas blir tagen på allvar. Men samtidigt skulle jag vilja peka på att det här är en del i en propagandaattack som inte på egen hand kan göra något. Men som många hävdat tidigare, och som även Åsa pekar på här: det är inte kommunismen man vill åt. Man vill sjunga nyliberalismens lov. (Men det gör man ju redan i hela samhället. Är de oroliga för att folk ser igenom? Ser bristerna? Börjar fundera på varför de sociala problemen antingen är konstanta eller ökar?)
Rojas åberopar UOK, Upplysning om kommunismens historia, finansierad av Svenskt Näringsliv. UOK påstod häromveckan (Dagens Nyheter 9 maj) att svenska ungdomar vet för lite om kommunismens illgärningar. Fler än hälften begriper inte att demokrati och marknadsekonomi är samma sak! Undersökningen bygger på en metod med samma vetenskapliga precision som slagrutan. I skottgluggen står inte de som försvarar Gulag – för de finns inte – utan alla som ifrågasätter nyliberalismen. Alla som tror på en solidariskt finansierad välfärd.
Att sån här galenschaft får sånt genomslag visar att det finns en ideologisk mottaglighet inom samhällseliten. Vi kan vänta oss fler utspel på DN Debatt.
Du Åsa, vet du vad, det tror jag med.
fredag 30 mars 2007
Sådan Är Kapitalismen: Slummen Som Tillväxtbransch
I senaste Arbetaren läser jag en liten notis om en ny allt populärare form av turism. Slumturismen. Det är framförallt i de två jättelika slumområden Kibeira i Nairobi och Dahravi i Mumbai som detta sker. Man har där upptäckt att välbärgade resenärer gärna betalar för en tur i slummen, och fotograferar slummen och människorna som bor där så att man när man kommer hem kan berätta/skryta om att de besökt det värsta slumområdet. (Jag ser det framför mig. Man liksom delger sitt mod. De andra tittar på med beundrande blickar. "Att du vågade. Det skulle jag aldrig våga." Slumturisten ler lite. "Det var en kick. En adrenalinkick. Och bara man ger sig iväg med såna som kan sånt här, så är det inte så farligt.")
Många av dessa människor i slummen är annars överflödiga för kapitalismen. Vi talar nämligen om så många, att de inte ens behövs som en reservarmé för arbetskraften. När vi talar om kanske en tredjedel (enligt CIA 2002) av en potentiell arbetskraft så är frågan om hur hoppet om bättre liv eller längre liv ska kunna förverkligas. Det finns inga löften att ge till dessa människor. De är lämnade åt sitt eget öde, och överlever, nästan på ren jävelskap. Kanske kan SIDA sponsra något liberalt projekt som ska få människorna där att tro mer på sig själva. "Bara ni verkligen vill och kämpar, så kan ni bli precis det ni vill." De privilegierade fascineras ändå av dessa människor. De gör nytta på sitt sätt. En del av dessa människors fattigdom används som redskap för att människor i väst ska lätta på sina samveten; de skänker en viss summa till välgörenhet och kan åter se sig själva i spegeln och säga: " jag är inte ond, jag är en god människa". Och bland de privilegierade liberala och nyliberala människorna i väst anser man att det behövs större klassklyftor, lägre skatter och mindre offentliga utgifter för att öka tillväxten i världen och med hjälp av IMF och deras några hundra ekonomer gör man alltför att sprida denna visdom. Låt mig säga så här: om det är för att öka konkurrensen i slumturismen, så kommer de absolut att lyckas. Problemet är bara att man knappast kommer att se det som något speciellt exklusivt att besöka slummen till slut. Det är liksom bara att titta ut.
Många av dessa människor i slummen är annars överflödiga för kapitalismen. Vi talar nämligen om så många, att de inte ens behövs som en reservarmé för arbetskraften. När vi talar om kanske en tredjedel (enligt CIA 2002) av en potentiell arbetskraft så är frågan om hur hoppet om bättre liv eller längre liv ska kunna förverkligas. Det finns inga löften att ge till dessa människor. De är lämnade åt sitt eget öde, och överlever, nästan på ren jävelskap. Kanske kan SIDA sponsra något liberalt projekt som ska få människorna där att tro mer på sig själva. "Bara ni verkligen vill och kämpar, så kan ni bli precis det ni vill." De privilegierade fascineras ändå av dessa människor. De gör nytta på sitt sätt. En del av dessa människors fattigdom används som redskap för att människor i väst ska lätta på sina samveten; de skänker en viss summa till välgörenhet och kan åter se sig själva i spegeln och säga: " jag är inte ond, jag är en god människa". Och bland de privilegierade liberala och nyliberala människorna i väst anser man att det behövs större klassklyftor, lägre skatter och mindre offentliga utgifter för att öka tillväxten i världen och med hjälp av IMF och deras några hundra ekonomer gör man alltför att sprida denna visdom. Låt mig säga så här: om det är för att öka konkurrensen i slumturismen, så kommer de absolut att lyckas. Problemet är bara att man knappast kommer att se det som något speciellt exklusivt att besöka slummen till slut. Det är liksom bara att titta ut.
torsdag 22 mars 2007
På Vems Jävla Villkor?
Och så visar Internationella Valutafonden, IMF, än en gång, vad demokrati är värt i nyliberalismens namn. Nu tvingar nämligen IMF Nicaragua att skära ner utgifterna för utbildning, trots att andelen barn som går i skolan i Nicaragua har minskat de senaste åren. Vår kära regering, är med på detta och tvingar på Nicaragua privatiseringar.
http://www.vemsvillkor.se/
Eller skicka ett brev om man så önskar: http://www.vemsvillkor.se/brev/
Men frågan kvarstår. På vems villkor? IMF är ett hot mot demokratin.
http://www.vemsvillkor.se/
Eller skicka ett brev om man så önskar: http://www.vemsvillkor.se/brev/
Men frågan kvarstår. På vems villkor? IMF är ett hot mot demokratin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)