Che Guevara Hade ADHD Och Därmed Basta

I det senaste numret av Mana finns en artikel om ADHD. För mig framkommer det ingenting nytt mer än att en mycket känd person har efter sitt frånfälle fått diagnosen.

För visste ni att Che Guevara hade ADHD? Inte? Tydligen är det så vissa forskare analyserar hans motsträvighet. Hans revolutionära ådra, var taskiga gener.

”Han var rastlös, impulsiv och hade svårt att slutföra uppgifter som krävde stor koncentration.” Dock: ”Forskarna vill inte dra slutsatsen att Che Guevaras politiska åsikter hade någonting med hans eventuella ADHD att göra.”

På sätt och vis bör vi inte förvånas. ADHD är en växande diagnos. Den blir allt populärare. De vetenskapliga bevisen för diagnosen är dock tveksamma. Vi kan ännu inte bevisa att någon har ADHD. Dessutom underskattas risken vad en diagnos gör med en människa. Vad innebär det att få diagnosen ADHD? Stämpeln ADHD. Sjukdomen ADHD.

Många beskriver sig själva som ADHD-personligheter och kan ta illa upp, ta det rent personligt om man ifrågasätter diagnosens giltighet. Kriminalitet, missbruk och hemlöshet är redan nu i många och mycket förklarat med hjälp av diagnoser som ADHD. Det sociala arbetet tenderar därför att rikta in sig på skadebegränsning med hjälp av mediciner. Något som naturligtvis läkemedelsindustrin inte tackar nej till.

Diagnosen ADHD är helt enkelt någonting som är ganska passande för en nyliberal samhällssyn. Samtidigt som det innebär en individualisering av de sociala problemen är det samtidigt en avindividualisering av själva individen. Individen kan förklaras med symtom, med en sjukdom, när han inte passar in i vår samhällsmodell. Det negativa sjukdomsförklaras. Eva Kärfve säger i artikeln i Mana mycket riktigt att ”man har ett effektivt politiskt vapen i händerna på makthavarna när man förvandlar social problematik till en medicinsk fråga, som för övrigt bara den medicinska expertisen tycker sig ha rätt att uttala sig om… Det handlar om att skapa en idé om att ojämlikhet inte har några reella följder och att det som vänstern kallar ojämlikhetens konsekvenser i själva verket är fel som finns i varje felande människa, inte i samhället.”

På så vis är det också logiskt att Che Guevara får diagnosen. Sitt still i båten för fan. Stick inte ut. Anpassa dig och lär dig att tolerera det som är.

Hyscha Inte, Strimla Skiten

Ser man på. Källmaterialet är förstört till Rosengård och extremism-rapporten. Men det finns tydligen en rationell anledning till att akademikerna från Lund tycker att detta är dåligt. Och det har inte alls att göra med att själva källmaterialet är förstört.

"Lars Nicander besvarar kritiken med att säga att forskarna från Lund är "akademiskt svartsjuka", eftersom de inte själva fick göra rapporten."


Trots alla brister med rapporten verkar en del vara nöjda med rapporten. Det är inte svårt att lista ut varför, då det passar de liberala åsiktspoliserna. Dessvärre kan många också reagera enligt den bedrövliga "ingen rök utan eld"-teorin. Så för islamofoberna är även usel forskning bra forskning.

Läs gärna Bulten I Bo:s underhållande inlägg i frågan.

För de som minns Gillberg och Damp-debatten (Bulten nämner den också), så handlade det även då, om förstört källmaterial. Även då ville forskare från Lund ta del av forskningen. Många ansåg att Gillberg, ansedd som fan, var utsatt för smutskastning trots att han och hans grupp medvetet förstörde forskningsmaterialet. Källmaterialet låg till grund för den svenska diagnosen Damp (användes ej utanför norden). Idag, mina damer och herrar, kan vi konstatera att diagnosen Damp inte längre används (men det kan användeas som ett uttryck för "kidsen" i meningar som: "Jag tror jag dampar ur". ) Man har gått vidare till ADHD.*


* En diagnos som jag är mycket kritisk emot.

Brottets Bana I Det Nyliberala Samhället

Dagens Nyheter är en anti-facklig tidning. Det är sen gammalt. Idag hyllar Ekdal på ledarplats Reagans vidriga avskedande av de amerikanska flygledarna 1981.

Reagans och Thatchers viktigaste insats var att utmana facket, som dittills haft makten att utverka luft i lönekuverten. När de amerikanska flygledarna 1981 gick ut i illegal strejk sparkade Reagan över elva tusen på ett bräde. Sedan dess har inflationsdrivande lönekrav varit ett mindre problem.

I övrigt är artikeln underlig men intressant på flera sätt. Det finns flera saker att ifrågasätta, men jag väljer att bara skrapa på ytan. Ekdal har tidigare attackerat USA-kritiker för att de kritiserar USA pga deras egna unga ålder. De var inte med under andra världskriget och det kalla kriget. Nu verkar han själv inte förstå att det grå industrisamhället som han så negativt talar om, välfärdens framväxt, var en enorm framgång för många arbetarfamiljer. Människor från de lägre skikten. Att saker och ting förändras är annars självklart. Vi kan inte gå tillbaka. Teknikens framsteg är viktiga ingredienser i detta och att individer får öka möjligheter är bra, vilket sker bäst genom att samhället inte segregeras med stora ekonomiska klyftor. Men det handlar trots allt om ideologi.

Ekdal är annars en man som vill se ökade klyftor i samhället. Detta kommer aldrig att gå ihop med att stärka det sociala skyddsnätet som Ekdal tycker är av vikt. Den liberala och nyliberala synen på människan innebär i allt högre grad en individualistisk samhällssyn, med ett stort men. Men, exempelvis, Zygmunt Bauman har beskrivit det paradoxala i ett samhälle som predikar individens lov, men som i mångt och mycket skapar människor som är allt annat än unika individer. Vi förväntas vara och reagera på ett liknande sätt. Det finns en norm om hur man bör vara.

Detta leder mig en aning in på ledartikeln på huvudledarplats i DN som för dagen är mycket bra. (Även om inte alla tycker det.) Ledartikeln som handlar om brottes bana, talar där om hur man inte längre söker efter problemet i samhället eller i strukturerna, utan att man blir alltmer inriktad på offret och brottslingen. Det finns även en biologisering i synen på den kriminelle. På kriminalvården utreder man hur många som har ADHD på anstalterna. Man kan med andra ord tala om en individualistisk diskurs som passar medierna men i mitt tycke inte samhället i stort på längre sikt.

I den artikeln står det förvisso också att... "....Inlevelse i andra människor är något positivt, det är just den förmågan som brottslingen saknar." Det har inte brottsligt i sig att sakna empati, och det är inte heller så att det bara är av samhället deklararade brottslingar* som saknar empati. (Här gör sig DN en liten förenkling som jag är en aning kritisk mot, för det borde här handla om handlingen i sig, inte om "brottslingen".) Sparkandet av de 11 000 flygledarna krävde det också. Ett samhälle där klyftorna ökar, där människor segregeras, skapas empatibrist.

* I grund och botten är det ju samhällets sociala organisering som avgör vad som är kriminellt.

"När Blir En Avvikelse Ett Medicinskt Handikapp?"

Igår kväll gick dokumentären Fördärvad på SVT (finns på nätet )som handlar om DAMP, forskning, forskningsfusk, tolkningsföreträde, en vetenskaplig strid, personliga vendettor och även ADHD. Kanske kommer den här debatten att blossa upp igen? Men helst då på äkta vetenskaplig mark.

”När blir en avvikelse plötsligt ett mediciniskt handikapp?”
Leif Elinder ställer den mycket nödvändiga frågan i den nämnda dokumentären, som går i repris på söndag på SVT 1. För detta är något vi måste fråga oss.

Professor Christopher Gillberg som är en huvudfigur i dokumentären och även ligger bakom mycket av socialstyrelsens syn på neuropsykiatrin, såg sig själv som förföljd. Kanske borde han själv få en diagnos? Den som däremot borde ses som förföljd är Eva Kärfve vid Lunds Universitet. Hennes bok Hjärnspöken från år 2000 är viktig i debatten. Underhållande, lättläst, faktafylld om än en smula raljerande och kanske inte konventionellt akademisk.

Gillbergs begrepp DAMP existerar bara i skandinavien. I övriga världen ses DAMP som icke-vetenskapligt. "Fjuttstudie" kallar en professor och expert i vetenskapsmetodik Gillbergs dampstudie.

ADHD är däremot ett begrepp som finns i hela världen. Denna neuropsykiatriska diagnos ökar i omfång. Kriminella och missbrukare är det framförallt nuförtiden som utreds för ADHD. Men att ADHD skulle vara bevisat är naturligtvis felaktigt. Neuropsykiatriska diagnoser är problematiska. Det finns enorma brister i att utreda just neuropsykiatriska diagnoser. Väldigt många tar illa upp när de vetenskapliga bevisen för diagnoser tas upp. Det blir rent personligt. Men all vetenskap måste ju kunna ifrågasättas.

I en rapport från Stockholms landsting från 2005 kan man läsa: ”ADHD kan inte förklaras av sämre socioekonomiska förhållanden, snarare är dessa resultatet av ADHD.” 80% av fallen anses vara ärftliga.

Diagnoserna ökar i en nyliberal era.

Hjärndoping

När människor som är diagnostiserade med ADHD får sin medicin och detta har en önskad effekt anses detta bevisa diagnosens legitimitet. Problemet är bara det att även människor som inte fått diagnosen påverkas av medicinen på ett liknande sätt.

I dag i DN står det att i USA använder ungdomar ADHD-medicin för att förbättra sina studieresultat. Denna typ av hjärndoping har ännu inte slagit till i Sverige, men det som händer i USA, händer snart här. Dock sägs hjärndopingen ha föga långsiktig verkan.

Men: hej. Vi lever i en kortsiktigt tänkande värld. Och vi lever i ett ständigt nu.

Don´t ADHD And Drive

Att personer med ADHD ska få det svårare att ta körkort är kanske ett tecken i tiden.

Personer med diagnostiserad ADHD är människor som i regel har det svårare att klara sig i samhället. Detta med att det blir svårare för de att ta körkort innebär dock ytterligare stigmatisering och befäster tanken på att det är något kroniskt fel på dem.

På så vis skapar vi ytterligare en kategori. Det är ändå trots allt värt att nämna det faktum att ADHD bygger på en klinisk bedömning av experter utan några fysiska eller biologiska bevis. ADHD-utredningar är numera vanligt inom socialtjänsten. Problem som missbruk och kriminalitet finner allt oftare en stor del av sin förklaring i just ADHD.

Jag vill inte hävda att problemen, symptomen, inte finns, jag vill inte ens hävda att ADHD inte finns (även om problemen med etiologin och bevisbördan kvarstår – precis som andra diagnoser som MBD försvunnit och den svenska uppfinningen DAMP i allt högre grad håller på att tyna bort finns det också problem med gränsdragningar.). Jag är inte någon socialkonstruktivist (eller scientolog), men anser att ADHD i mångt och mycket ingår i en passande samhällsdiskurs.

Diagnosen ADHD blir i varje fall på det här viset en stämpel. Och visst finns risken att individen själv internaliserar den bilden av sig själv. Det här kan jag inte. Jag har ADHD.

I ett tidigare inlägg skrev jag:

I boken En Väg Till Fängelset frågar en diagnostiserad man författaren till boken och tillika journalisten Vanna Beckman:"- Men vad säger du, hur mycket ska jag acceptera min diagnos? ... Det talas ju så ofta om det. Ska jag verkligen acceptera att jag är en som har lätt att ljuga, svårt att stava och lätt att hamna i missbruk?” Vanna svarar honom: ”Jag säger att en diagnos ska användas som en språngbräda. Ett avstamp, utifrån vilket man kan värdera sina svaga och starka sidor, och ta ställning till vilka man måste leva med och vilka som kan förändras." Mannen gör då den bedömningen att han nog får ge upp drömmen om körkort eftersom han har en diagnos som hävdar att han har definitiva begränsningar.

ADHD-Diagnosen Som Lösning

"I Haninge bor familjen med tre barn som väntar på utredning. Sofia, 16, och Ellen, 7, misstänks ha ärvt pappa Magnus adhd. Sonen Jerry, 9 år, har redan fått diagnosen adhd och väntar på utredning om Aspergers syndrom."

Så är en diagnos lösningen på problemen? Det tror man nog förvisso inte. Men, som vanligt är det intressant attt de finns en för tillfälligt lite för stor tro på diagnosens styrka. Man glömmer bort att diagnosen ADHD är något barnen får leva med sedan. Att köerna ökar beror naturligtvis i viss mån på en ökad information om diagnosen. Fler börjar “förstå” att problemen man upplever kan vara kroniska och vara ett neuropsykiatriskt problem. Individer blir till patienter och som på ett sätt avindividualiseras genom att han inte blir en individ utifrån sina karaktärsdrag, utan genom DSM-manualen där han blir han en patient utifrån en begränsad uppsättning av symtom. Därifrån är alltså inte steget långt till att låta diagnosen i sig bestämma individens potential. I boken En Väg Till Fängelset frågar en diagnostiserad man författaren till boken och tillika journalisten Vanna Beckman:
"- Men vad säger du, hur mycket ska jag acceptera min diagnos? ... Det talas ju så ofta om det. Ska jag verkligen acceptera att jag är en som har lätt att ljuga, svårt att stava och lätt att hamna i missbruk?” Vanna svarar honom: ”Jag säger att en diagnos ska användas som en språngbräda. Ett avstamp, utifrån vilket man kan värdera sina svaga och starka sidor, och ta ställning till vilka man måste leva med och vilka som kan förändras." Mannen gör då den bedömningen att han nog får ge upp drömmen om körkort eftersom han har en diagnos som hävdar att han har definitiva begränsningar. Detta kan i viss mån ses som att vi rör oss från en yttre regim av disciplinering, och hur individerna själva på egen hand förstår det rätta, förvisso med hjälp av samhällelig kunskap. Detta sker i enlighet med en liberal tidsanda, där vi själva väljer våra liv, och även självdiagnosticerar. Där erkännandet, eller bekännelsen, spelar en viktig roll. (Jag vill inte på något vis här nedvärdera problemen som finns eller som upplevs.)

Diagnosen blir ett hjälpmedel, en tröst och till något mer, ett förklaringsvärde, den får ett mervärde.

- Kanske hade vi lyckats hålla ihop vårt äktenskap om Magnus hade fått sin diagnos tidigare. Diagnosen skapar förståelse och gör att man lättare kan bemöta personen rätt, säger en mamma i DN-artikeln.

Prison Break V: Den Kroniske Kriminelle

Vi borde börja oroa oss för en ökad individualisering och biologisering av kriminaliteten. Detta är något som pågår utan någon egentlig diskussion. Att begå ett brott är idag en akt av en fri och opåverkad vilja, så tillvida det inte handlar om att man är styrd av biologiska, psykologiska eller kulturella skäl. Kriminalitet kan också förklaras utifrån att man är en sjuk narkoman.

Ett projekt som diskuteras i en statlig utredning “ syftar till att finna rimliga åtgärder för omhändertagande av en inom kriminalvården problematisk och växande grupp klienter. Dessa kännetecknas av att missbruks- och problemdebuten ägt rum i unga år och en kronisk kriminalitet. Denna kriminalitet har orsakat samhälle och enskilda stora svårigheter trots många gånger ringa straffvärden. Strafftiderna för dessa brott är överlag för korta för att medge effektiv påverkan. “

Det finns anledning till oro när kriminaliteten beskrivs som kronisk. När nu man dessutom hävdar att mellan 30-60 % av de intagna antagligen har ADHD, så finns det ingen anledning att tro annat än att vi är tillbaka i en syn på den kriminelle som en defekt människotyp.

Kriminalvården får allt fler klienter, men brottsligheten ökar inte. Och om vi inte tänker söka svaret och lösningen bland sociala, ekonomiska eller samhälleliga faktorer återstår inte mycket annat än hårdare straff, hårdare tag mot narkotikan och/eller medicinering mot de neuropsykiatriska störningarna som man påstår sig ha funnit.