Han är ung. Han är politiskt engagerad och kandiderar till moderaternas provval. Sånt som på sätt och vis ursäktar och visst är det berömvärt med politiskt engagemang. Men jag skrattar ändå, så att tårarna rinner när jag ser Anton Abele på You Tube tala om ungdomsbrottslighet.
Men annars är det fullständigt logiskt att han är moderat.
Det som är ett uppenbart problem inte bara med Anton Abeles naiva trygghetsprogram, se http://www.antonabele.se/ , utan även med borgerlighetens syn på brott och straff och våld är en förminskning av de rent sociala aspekterna. I Abeles program ska det hela i grund och botten straffas och moraliseras bort. Men aggression är inte en inre drift i sig, utan knuten till en människas livsvillkor och varierar därmed med dessa. Det är därför av oerhört stor vikt att vi försöker skapa en bakgrund, att vi försöker se sammanhanget. För det som är obegripligt och som inte går att förklara kan vi inte heller förebygga eller förhindra. Vi är hjälplösa mot det som bara sker utan sammanhang eller förhistoria. Antons värld saknar en social kontext. Det gör förvisso att han passar in i den moderata ideologin. Moderaternas ideologiska värld saknar i regel en social kontext. Individerna föds i grund och botten i nuet, mer eller mindre moraliskt utrustade, och utifrån sina moraliska och intellektuella färdighet kan man skapa sig ett liv. Det finns ingenting utom individen.
Anton talar även om rehabilitering, vilket må låta bra, men vad menas med rehabilitering och behandling? Och när moderater ständigt talar om hårdare påföljder. Vad är en rimlig påföljd? Vad är ett rättvist straff? Och vad går först straffet eller rehabiliteringen? Avskräckningsmetoden fungerar inte särskilt väl.
Därefter kan man fråga sig om vad Anton tycker man kan göra mot det våld som inte sker på offentliga platser. För Anton handlar våldet om det som är offentligt. Men det som sker innanför hemmets fyra väggar. Det ytterst vanliga våldet som Anton har förbisett, vilket till xempel kan vara misshandeln av sin partner, vilket främst innebär mannens våld mot kvinnan. Det är ingenting som Anton kan förklara eller bekämpa med sitt program. Men "lycka till" vet jag.
Morgondagens moderater står med andra ord lika handfallna som dagens.
Visar inlägg med etikett Kriminalitet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kriminalitet. Visa alla inlägg
fredag 16 oktober 2009
tisdag 7 juli 2009
Nyckeln Till Frihet?
Alliansfritt Sverige noterade en märkligt utvald bild gällande ett moderat förslag för fotboja för unga kriminella. Jag noterar en annan intressant bild hos moderaterna under artikeln. ”Fotboja med GPS möjliggör fortsatt skolgång. ”
Jag undrar i mitt stilla sinne:
1. Försvårar inte det där skolarbetet?
2. Det där ser inte ut som någon fotboja jag känner igen.
3. Och varför har de gett henne nycklar? Symboliserar de nyckeln till frihet man får utav att bärafotboja?
Jag undrar i mitt stilla sinne:
1. Försvårar inte det där skolarbetet?
2. Det där ser inte ut som någon fotboja jag känner igen.
3. Och varför har de gett henne nycklar? Symboliserar de nyckeln till frihet man får utav att bärafotboja?
4. Och ligger det någon tanke bakom länkadressen, URL:en? http://www.moderat.se/web/Enklare_regler_for_foretagare_1.aspx
lördag 14 februari 2009
Godnattsagor Inifrån Fängelset
”Det värmde så i mitt hjärta när min pappa läste för mig, så jag skulle gärna vilja att pappa läste fler fotbollssagor för mig. ”
”Därför att Maria lyssnar på sin pappa varje kväll och han säger Godnatt till henne. Det känns nästan som att han är hemma och inte så långt borta.”
Ett fängelsestraff straffar inte bara den som ska avtjäna straffet på anstalt utan straffar även familjen. Om den som atvjänar straffet även har barn så blir detta ännu tydligare. Barn som får sina föräldrar tagna ifrån sig på det viset kan på olika sätt drabbas av psykiska problem. (Jag har även hört skrämmande exempel på hur själva gripandet kan gå till, där polisen överhuvudaget inte lägger en tanke i onödan på den skada man åsamkar barnen.* Ett exempel handlade om en 15-årig flicka som blev lämnad ensam i lägenheten efter att föräldern greps, och det tog en månad innan flickan fick veta vad som hänt med föräldern.)
Därför är initiativet med ett projekt som sker mellan Malmö Stadsbibliotek och den ideella organisationen Bryggan mycket lovvärt. Det handlar om frihetsberövade föräldrar som kan läsa in sagor till sina barn. Det övergripande syftet med projektet är att stärka relationen mellan barn och förälder och därmed minska de negativa effekter som uppstår i och med fängelsestraffet.
http://www.godnattsagorinifran.blogspot.com/
* Seminarium med Annelie Björkhagen-Turesson, doktorand, socionom och familjeterapeut som kommer med en doktorsavhandling i februari. "Mor i fängelse. En analys av barns resiliensprocess och mödrars moderskap utifrån deras berättelser."
”Därför att Maria lyssnar på sin pappa varje kväll och han säger Godnatt till henne. Det känns nästan som att han är hemma och inte så långt borta.”
Ett fängelsestraff straffar inte bara den som ska avtjäna straffet på anstalt utan straffar även familjen. Om den som atvjänar straffet även har barn så blir detta ännu tydligare. Barn som får sina föräldrar tagna ifrån sig på det viset kan på olika sätt drabbas av psykiska problem. (Jag har även hört skrämmande exempel på hur själva gripandet kan gå till, där polisen överhuvudaget inte lägger en tanke i onödan på den skada man åsamkar barnen.* Ett exempel handlade om en 15-årig flicka som blev lämnad ensam i lägenheten efter att föräldern greps, och det tog en månad innan flickan fick veta vad som hänt med föräldern.)
Därför är initiativet med ett projekt som sker mellan Malmö Stadsbibliotek och den ideella organisationen Bryggan mycket lovvärt. Det handlar om frihetsberövade föräldrar som kan läsa in sagor till sina barn. Det övergripande syftet med projektet är att stärka relationen mellan barn och förälder och därmed minska de negativa effekter som uppstår i och med fängelsestraffet.
http://www.godnattsagorinifran.blogspot.com/
* Seminarium med Annelie Björkhagen-Turesson, doktorand, socionom och familjeterapeut som kommer med en doktorsavhandling i februari. "Mor i fängelse. En analys av barns resiliensprocess och mödrars moderskap utifrån deras berättelser."
lördag 3 januari 2009
Liberaler, Israel och Kriminella Tankemönster
Kriminella människor får ofta när de genomgår behandling syna sina kriminella tankemönster. Detta görs ofta med ett program framställt av Gunnar Bergström. Han har även skrivit en bok som heter Kriminalitet Som Livsstil, där han beskriver åtta olika tankemönster. (För några år sedan var jag genom min utbildning till socionom med på en kriminalitetsvecka på ett behandlingshem, där man använde sig av detta program. Det var kanske bland det mest fascinerande jag har upplevt. Huruvida det i praktiken verkligen fungerar är en annan sak.)
Dessa kriminella tankemönster bör ses utifrån specifika samhälleliga och sociala villkor. De är till synes ofta irrationella. Men är nödvändiga i det grundläggande försvaret för de kriminella handlingar man gör eller vill förklara. Kriminella tankemönster är: rättfärdigande, avskärmning, utvaldhet, sentimentalitet, makt/kontroll, superoptimism, intellektuell lättja och osammanhängande tankemönster.
När man lyssnar på Israel och deras liberala försvarare, ofta så kallade journalister, hör man dessa åtta kriminella tankemönster upprepas om och om igen. Ibland blir det närmast obehagligt tydligt hur man använder sig av dessa kriminella tankemönster för att rättfärdiga det Israel gör. Dessvärre är det inte heller så märkligt. Kolonialismen var brottslig, är brottslig, och precis som de kriminella vi vanligen pratar om så är det inte alltid lätt för dem som är inne i det ”tänket” att förstå dessa kriminella värderingar. Kolonialismen kräver helt enkelt kriminella värderingar. Dessa värderingar är en andra mur i Israel/Palestina-konflikten.
Jag hör rättfärdigandet: Detta är det första steget i själva medierapporteringen. Intressant är att man i väst närmast kopierar vad kolonialisten hävdar. Omvärldens historiska anti-semitism har ofta angetts som skäl till Israels utsatthet och varför Israel agerar som det gör. Israel är attackerat utifrån. Man hotas konstant om utplåning. Denna gång var det bekant Hamas som attackerade. Varje hot, påhittat eller verkligt, används som rättfärdigande i det dagliga förtrycket mot palestinierna. Israel försvarar sig. Bara så att ni vet det när bilderna kablas ut från det sönderbombade Gaza. Det är Israels skäl vi får höra.
Man ändrar historien så att det passar den egna världsbilden. När exempelvis Wall Street Journal vill förklara för sin läsare vad de ska tycka berättar de en historia som låter så här:
"The chronology of this latest violence is important to understand. Israel withdrew both its soldiers and all of its settlers from Gaza in August 2005. Hamas won its internal power struggle with Mr. Abbas' Fatah organization to control Gaza in 2006. Since 2005 Hamas has fired some 6300 rockets at Israeli civilians from Gaza, killing 10 and wounding 780."
Per Ahlin i DN har i grund och botten haft samma sätt att diskutera Gaza. (Han kan dock, som empatiskt utrustad liberal, förstå "frustrationen" hos palestinierna, även om han sen direkt fortsätter i gammal god DN-stil. Det är Hamas fel.): Israel har lämnat Gaza och har inte fått ut någonting positivt ut av det. Det är synd om Israel som inte har vunnit något på sina eftergifter. Men det är inte sant. Israel har helt enkelt gjort strategiska förändringar i ockupationen. Man kontrollerar dessutom Gaza, bland annat dess luftutrymme. Och man har gått in i Gaza när det har passat den israeliska armén. Samtidigt har fler bosättare än vad som fanns i Gaza bosatt sig på Västbanken under detta ”tillbakadragande”. En omflyttning har gjorts. (Detta är intressant. Det ”fredligare” västbanken har alltså förlorat mark, samtidigt som det ”fientliga” området Gaza har ”vunnit” mark.)
När moskéer och universitet bombas får vi veta att det är Hamas universitet eller att det kanske till och med handlar om terrormoskéer. Så att vi inte ska missförstå Israels goda intentioner. När så infrastrukturen i Gaza ska bombas blir det i liberala New York Times till Hamas infrastruktur. Inte infrastrukturen för hela det palestinska civila samhället. Som om man verkligen bara skulle kunna bomba Hamas.
Barack Obama, den blivande presidenten i USA, tog till sina egna döttrar i försvarandet av Israels agerande. Risken att unga kvinnor dör är dock större på de palestinska områdena.
Jag hör avskärmning: Man stänger av det palestinska lidandet. Tonar ned det. Detta är ett viktigt liberalt tema. Man väljer att inte se ockupationen i sin helhet. Man kan blunda för vad det är som sker med Palestina. Detta är liberalernas variant av Kejsarens Nya Kläder. Man skärmar av. De olika tekniker som används för att förtrycka palestinierna tonas ned eller blir till en olycklig slump. Palestiniernas attacker sker helt utan koppling till det Israel gör. Därför blir den liberala berättelsen ganska märklig, och historierevisionistisk. Man väljer konstant det israeliska tolkningsföreträdet. Varje uppblossande av våld beror enbart på att Israel reagerar på vad deras fiender gör. Ibland lyssnar man på Hamas och palestinierna. Men det är i regel när Hamas-ledare talar bombastiskt om hämnd, eller om Gud, som DN gjorde idag. Man lät ett litet utryckt citat från Hamas finnas på ledarsidan. (Så att palestinierna kan låta som intoleranta fundamentalister. ) Då fungerar detta även som ett rättfärdigande. Hur ska man kunna tala med oresonliga fundamentalister?
Avskärmning, som när Israels utrikesminister Livni sa: “Det finns ingen humanitär kris i Gaza-remsan och därför inget behov av en humanitär vapenvila.” Den humanitära krisen är omedelbar och akut och var det redan innan Israel startade sina bombningar. Detta vet journalister som blir insläppta i Gaza, det vet människorättsorganisationerna. Detta vet FN.
Avskärmning är det även när man godtar att trafikpoliser ses som giltiga mål. Döda trafikpoliser räknas inte in i den civila kolumnen av döda, utan är därmed godkända likvideringar. Allt som har någon som helst koppling till Hamas räknas bort från det civila. På så vis kan antalet likvideringar utökas. Hamas utropar medierna, som om denna varböld kanske går att operera bort. Problemet kan vara att Hamas blir starkare. (Även det är ju märkligt. Så mänskliga är liberalerna på sin höjd: problemet är alltså att vi kanske hugger av hydrans huvud, inte att Israel dödar människor.)
Jag hör utvaldhet. Man är det enda landet som ska få ha kärnvapen i mellanöstern. Israel ska få ta det de vill ha. Man har lidit som ingen annan, och det här är i biblisk mening, deras land. Det är en form av omvänd anti-semitism. Samtidigt som man använder sig av omvärldens historiska anti-semitism för att förstå varför Israel måste få försvara sig. Man är hatade för att man är judar. Därför måste man också försvara sig. Glöm aldrig förintelsen! (Problemet är också att genom denna berättelse som Israel valt, kan det aldrig bli en verklig fred, eftersom anti-semitismen är evig och oförklarlig*. Det kan bara bli en form av vapenvila. Detta är sionismens ofrånkomliga tragedi.)
Sionismen har även nödvändiggjort rasismen. Palestinierna blir till untermensch. Till ett infödingsfolk som man i grund och botten har rätt att behandla hur som helst, som man kan stjäla ifrån. Palestinierna är ett folk i andra hand. Det israeliska perspektivet gäller.
Jag hör makt/kontroll: Israel är besatta av att kontrollera sin omgivning. Inget annat land får kränka sina grannars gränser såsom Israel. Man är som sagt det enda landet som ska få ha kärnvapen, och detta används, i makt/kontroll syfte.
Det förödmjukande kravet att få alla palestinier att erkänna Israels rätt att existera, är ett sätt att utöva denna makt och kontroll. Även den förödmjukande hanteringen av Yassir Arafat under hans sista dagar är ett annat exempel. Detta accepteras utan problem av västerländska medlöpare som legitim politik.
Jag hör sentimentalitet: Israel är mellanösterns enda demokrati. Detta upprepas som ett mantra. Som om det var sant, och även om det vore sant som om det skulle ha någon egentlig betydelse för palestinierna. Palestinierna är alltså ockuperade: fråntagna rösträtten av Israel och deras liberala medlöpare. Man existerar inte som stat. Ändå talar man om Israel som mellanösterns enda demokrati. I sammanhanget irrelevant.
Därtill försöker man noga förklara för alla att Israel försöker undvika att döda civila. Nathan Shachar på DN berättar om hur man försöker förvarna människor på olika sätt innan man bombar. Detta visar på omtanke som Israels fiender saknar. Israel riktar minsann inte in sig på de civila. Och när man dödade den högt uppsatte Hamas-ledaren nämndes inte i lika hög grad det faktum att hans familjemedlemmar också dödades. Men, även här: skulden är Hamas. Hade han inte befunnit sig hos sin familj, hade de ju inte dött. Familjen dog för att den var i hans närhet.
Jag hör superoptimism: Israel överskattar sin förmåga. Man gör det om och om igen. Man förnedrades i Libanon 2006 på grund av detta. Man tror att murbyggandet skall ge landet mer land och säkerhet. Man tror att man kan hålla på i evighet med detta. Det är uppenbart att det inte kommer att gå. En del israeler inser naturligtvis detta. Om palestinierna inte får en stat, kommer ockupationen att fortsätta, och i längden är detta ohållbart. Men så kommer valkampanjer i vägen. Med hjälp av brutalitet och nationalism vill man vinna valet. Därutöver tror man att det är med hjälp av PR och bloggar som man ska vinna över människors förtroende för Israel.
Superoptimismen innehåller kanske det mest elementära bluffen av alla. Man tror att man kan kuva palestinierna. Men det lyckas man inte med.
Jag hör intellektuell lättja: Oh, vad jag hör intellektuell lättja! Den intellektuella lättjan består i att man tror bekämpandet av terrorism sker med hjälp av att helt enkelt vara mycket brutalare än sina motståndare. Man försöker dessutom förneka palestinierna sin historia. De fanns inte, och finns egentligen inte. Man tror att man kan utradera historien, men som Mahmoud Darwish skrev: allting finns nedtecknat.
Den intellektuella lättjan innehåller självklart även rasism. Med den rasistiska synen på palestinierna underskattar man palestinierna. Men i rasismen finns även andra ursäkter för att inte kunna förhandla med palestinierna. Som när vissa tar till åsikter som att palestinierna hatar Israel och judarna mer än de älskar sina barn, vilket även det skulle göra palestinierna mindre mänskliga.
De palestinska motståndsmännen gömmer sig bakom civila och det är därför civila dör. Men ingen av som tar upp detta skäl kan heller förklara var Hamas eller motståndsmännen skall uppehålla sig. Hur ska de bedriva sitt motstånd ur en rent taktiskt synpunkt? Israels militär är överlägsen när det kommer till det rent militära. Motståndsmän måste försöka överleva för att kunna göra motstånd.
Jag hör osammanhängande tankemönster: ” Betecknande för ett osammanhängande tankemönster är oförmågan att se samband mellan olika händelser. Motgångar, bakslag och hinder ses ofta som en fientlig omvärlds medvetna sabotage när det i själva verket mestadels handlar om rimliga konsekvenser av det egna kriminella beteendet.”
När motståndet blossar upp och tendenser av hat gentemot Israel sipprar fram genom medierna skyller en del Israel-vänner exempelvis på barnprogram som Hamas gjort. Man föringar palestinierna: de vuxna, barnen och ungdomarna till och med förmågan att känna och tänka och uppleva själva. Israelvännerna menar att palestinierna är utsatta för en form av hjärntvätt, oberoende av Israels faktiska handlande. Det Israel gör mot dessa människor skall alltså inte ha någon betydelse när det gäller motstånd och känslor. Israel-vännerna väljer istället att tala om anti-semitism. Man förnekar palestinierna sin historia och ger de en närmast genetisk orsak till sitt motstånd mot Israel: en medfödd anti-semitism: och en kulturell förklaring: palestinierna är infödda i en våldsdyrkande kultur och religion. Det är i sig en märklig historieförklaring att för varje gång våldet blossar upp, det alltid har att göra med hur Israel blir attackerat. Libanonkriget 06 var intressant ur den aspekten, då det faktiskt fanns två förklaringar. Den ena var att det var Hamas fel och den andra var att det var Hizbollahs fel.
Detta är olika tekniker som används för att försvara Israel. Men till slut kommer muren att rämna.
* För säkerhets skull vill jag poängtera att detta är en kritik mot sionismen. Inte mot judarna eller judendomen. Jag tror inte anti-semitism är ett påhitt eller är rättfärdigat. Detta tillägg görs på grund av alla dessa Internettroll som är på skattjakt efter anti-semitism.
Dessa kriminella tankemönster bör ses utifrån specifika samhälleliga och sociala villkor. De är till synes ofta irrationella. Men är nödvändiga i det grundläggande försvaret för de kriminella handlingar man gör eller vill förklara. Kriminella tankemönster är: rättfärdigande, avskärmning, utvaldhet, sentimentalitet, makt/kontroll, superoptimism, intellektuell lättja och osammanhängande tankemönster.
När man lyssnar på Israel och deras liberala försvarare, ofta så kallade journalister, hör man dessa åtta kriminella tankemönster upprepas om och om igen. Ibland blir det närmast obehagligt tydligt hur man använder sig av dessa kriminella tankemönster för att rättfärdiga det Israel gör. Dessvärre är det inte heller så märkligt. Kolonialismen var brottslig, är brottslig, och precis som de kriminella vi vanligen pratar om så är det inte alltid lätt för dem som är inne i det ”tänket” att förstå dessa kriminella värderingar. Kolonialismen kräver helt enkelt kriminella värderingar. Dessa värderingar är en andra mur i Israel/Palestina-konflikten.
Jag hör rättfärdigandet: Detta är det första steget i själva medierapporteringen. Intressant är att man i väst närmast kopierar vad kolonialisten hävdar. Omvärldens historiska anti-semitism har ofta angetts som skäl till Israels utsatthet och varför Israel agerar som det gör. Israel är attackerat utifrån. Man hotas konstant om utplåning. Denna gång var det bekant Hamas som attackerade. Varje hot, påhittat eller verkligt, används som rättfärdigande i det dagliga förtrycket mot palestinierna. Israel försvarar sig. Bara så att ni vet det när bilderna kablas ut från det sönderbombade Gaza. Det är Israels skäl vi får höra.
Man ändrar historien så att det passar den egna världsbilden. När exempelvis Wall Street Journal vill förklara för sin läsare vad de ska tycka berättar de en historia som låter så här:
"The chronology of this latest violence is important to understand. Israel withdrew both its soldiers and all of its settlers from Gaza in August 2005. Hamas won its internal power struggle with Mr. Abbas' Fatah organization to control Gaza in 2006. Since 2005 Hamas has fired some 6300 rockets at Israeli civilians from Gaza, killing 10 and wounding 780."
Per Ahlin i DN har i grund och botten haft samma sätt att diskutera Gaza. (Han kan dock, som empatiskt utrustad liberal, förstå "frustrationen" hos palestinierna, även om han sen direkt fortsätter i gammal god DN-stil. Det är Hamas fel.): Israel har lämnat Gaza och har inte fått ut någonting positivt ut av det. Det är synd om Israel som inte har vunnit något på sina eftergifter. Men det är inte sant. Israel har helt enkelt gjort strategiska förändringar i ockupationen. Man kontrollerar dessutom Gaza, bland annat dess luftutrymme. Och man har gått in i Gaza när det har passat den israeliska armén. Samtidigt har fler bosättare än vad som fanns i Gaza bosatt sig på Västbanken under detta ”tillbakadragande”. En omflyttning har gjorts. (Detta är intressant. Det ”fredligare” västbanken har alltså förlorat mark, samtidigt som det ”fientliga” området Gaza har ”vunnit” mark.)
När moskéer och universitet bombas får vi veta att det är Hamas universitet eller att det kanske till och med handlar om terrormoskéer. Så att vi inte ska missförstå Israels goda intentioner. När så infrastrukturen i Gaza ska bombas blir det i liberala New York Times till Hamas infrastruktur. Inte infrastrukturen för hela det palestinska civila samhället. Som om man verkligen bara skulle kunna bomba Hamas.
Barack Obama, den blivande presidenten i USA, tog till sina egna döttrar i försvarandet av Israels agerande. Risken att unga kvinnor dör är dock större på de palestinska områdena.
Jag hör avskärmning: Man stänger av det palestinska lidandet. Tonar ned det. Detta är ett viktigt liberalt tema. Man väljer att inte se ockupationen i sin helhet. Man kan blunda för vad det är som sker med Palestina. Detta är liberalernas variant av Kejsarens Nya Kläder. Man skärmar av. De olika tekniker som används för att förtrycka palestinierna tonas ned eller blir till en olycklig slump. Palestiniernas attacker sker helt utan koppling till det Israel gör. Därför blir den liberala berättelsen ganska märklig, och historierevisionistisk. Man väljer konstant det israeliska tolkningsföreträdet. Varje uppblossande av våld beror enbart på att Israel reagerar på vad deras fiender gör. Ibland lyssnar man på Hamas och palestinierna. Men det är i regel när Hamas-ledare talar bombastiskt om hämnd, eller om Gud, som DN gjorde idag. Man lät ett litet utryckt citat från Hamas finnas på ledarsidan. (Så att palestinierna kan låta som intoleranta fundamentalister. ) Då fungerar detta även som ett rättfärdigande. Hur ska man kunna tala med oresonliga fundamentalister?
Avskärmning, som när Israels utrikesminister Livni sa: “Det finns ingen humanitär kris i Gaza-remsan och därför inget behov av en humanitär vapenvila.” Den humanitära krisen är omedelbar och akut och var det redan innan Israel startade sina bombningar. Detta vet journalister som blir insläppta i Gaza, det vet människorättsorganisationerna. Detta vet FN.
Avskärmning är det även när man godtar att trafikpoliser ses som giltiga mål. Döda trafikpoliser räknas inte in i den civila kolumnen av döda, utan är därmed godkända likvideringar. Allt som har någon som helst koppling till Hamas räknas bort från det civila. På så vis kan antalet likvideringar utökas. Hamas utropar medierna, som om denna varböld kanske går att operera bort. Problemet kan vara att Hamas blir starkare. (Även det är ju märkligt. Så mänskliga är liberalerna på sin höjd: problemet är alltså att vi kanske hugger av hydrans huvud, inte att Israel dödar människor.)
Jag hör utvaldhet. Man är det enda landet som ska få ha kärnvapen i mellanöstern. Israel ska få ta det de vill ha. Man har lidit som ingen annan, och det här är i biblisk mening, deras land. Det är en form av omvänd anti-semitism. Samtidigt som man använder sig av omvärldens historiska anti-semitism för att förstå varför Israel måste få försvara sig. Man är hatade för att man är judar. Därför måste man också försvara sig. Glöm aldrig förintelsen! (Problemet är också att genom denna berättelse som Israel valt, kan det aldrig bli en verklig fred, eftersom anti-semitismen är evig och oförklarlig*. Det kan bara bli en form av vapenvila. Detta är sionismens ofrånkomliga tragedi.)
Sionismen har även nödvändiggjort rasismen. Palestinierna blir till untermensch. Till ett infödingsfolk som man i grund och botten har rätt att behandla hur som helst, som man kan stjäla ifrån. Palestinierna är ett folk i andra hand. Det israeliska perspektivet gäller.
Jag hör makt/kontroll: Israel är besatta av att kontrollera sin omgivning. Inget annat land får kränka sina grannars gränser såsom Israel. Man är som sagt det enda landet som ska få ha kärnvapen, och detta används, i makt/kontroll syfte.
Det förödmjukande kravet att få alla palestinier att erkänna Israels rätt att existera, är ett sätt att utöva denna makt och kontroll. Även den förödmjukande hanteringen av Yassir Arafat under hans sista dagar är ett annat exempel. Detta accepteras utan problem av västerländska medlöpare som legitim politik.
Jag hör sentimentalitet: Israel är mellanösterns enda demokrati. Detta upprepas som ett mantra. Som om det var sant, och även om det vore sant som om det skulle ha någon egentlig betydelse för palestinierna. Palestinierna är alltså ockuperade: fråntagna rösträtten av Israel och deras liberala medlöpare. Man existerar inte som stat. Ändå talar man om Israel som mellanösterns enda demokrati. I sammanhanget irrelevant.
Därtill försöker man noga förklara för alla att Israel försöker undvika att döda civila. Nathan Shachar på DN berättar om hur man försöker förvarna människor på olika sätt innan man bombar. Detta visar på omtanke som Israels fiender saknar. Israel riktar minsann inte in sig på de civila. Och när man dödade den högt uppsatte Hamas-ledaren nämndes inte i lika hög grad det faktum att hans familjemedlemmar också dödades. Men, även här: skulden är Hamas. Hade han inte befunnit sig hos sin familj, hade de ju inte dött. Familjen dog för att den var i hans närhet.
Jag hör superoptimism: Israel överskattar sin förmåga. Man gör det om och om igen. Man förnedrades i Libanon 2006 på grund av detta. Man tror att murbyggandet skall ge landet mer land och säkerhet. Man tror att man kan hålla på i evighet med detta. Det är uppenbart att det inte kommer att gå. En del israeler inser naturligtvis detta. Om palestinierna inte får en stat, kommer ockupationen att fortsätta, och i längden är detta ohållbart. Men så kommer valkampanjer i vägen. Med hjälp av brutalitet och nationalism vill man vinna valet. Därutöver tror man att det är med hjälp av PR och bloggar som man ska vinna över människors förtroende för Israel.
Superoptimismen innehåller kanske det mest elementära bluffen av alla. Man tror att man kan kuva palestinierna. Men det lyckas man inte med.
Jag hör intellektuell lättja: Oh, vad jag hör intellektuell lättja! Den intellektuella lättjan består i att man tror bekämpandet av terrorism sker med hjälp av att helt enkelt vara mycket brutalare än sina motståndare. Man försöker dessutom förneka palestinierna sin historia. De fanns inte, och finns egentligen inte. Man tror att man kan utradera historien, men som Mahmoud Darwish skrev: allting finns nedtecknat.
Den intellektuella lättjan innehåller självklart även rasism. Med den rasistiska synen på palestinierna underskattar man palestinierna. Men i rasismen finns även andra ursäkter för att inte kunna förhandla med palestinierna. Som när vissa tar till åsikter som att palestinierna hatar Israel och judarna mer än de älskar sina barn, vilket även det skulle göra palestinierna mindre mänskliga.
De palestinska motståndsmännen gömmer sig bakom civila och det är därför civila dör. Men ingen av som tar upp detta skäl kan heller förklara var Hamas eller motståndsmännen skall uppehålla sig. Hur ska de bedriva sitt motstånd ur en rent taktiskt synpunkt? Israels militär är överlägsen när det kommer till det rent militära. Motståndsmän måste försöka överleva för att kunna göra motstånd.
Jag hör osammanhängande tankemönster: ” Betecknande för ett osammanhängande tankemönster är oförmågan att se samband mellan olika händelser. Motgångar, bakslag och hinder ses ofta som en fientlig omvärlds medvetna sabotage när det i själva verket mestadels handlar om rimliga konsekvenser av det egna kriminella beteendet.”
När motståndet blossar upp och tendenser av hat gentemot Israel sipprar fram genom medierna skyller en del Israel-vänner exempelvis på barnprogram som Hamas gjort. Man föringar palestinierna: de vuxna, barnen och ungdomarna till och med förmågan att känna och tänka och uppleva själva. Israelvännerna menar att palestinierna är utsatta för en form av hjärntvätt, oberoende av Israels faktiska handlande. Det Israel gör mot dessa människor skall alltså inte ha någon betydelse när det gäller motstånd och känslor. Israel-vännerna väljer istället att tala om anti-semitism. Man förnekar palestinierna sin historia och ger de en närmast genetisk orsak till sitt motstånd mot Israel: en medfödd anti-semitism: och en kulturell förklaring: palestinierna är infödda i en våldsdyrkande kultur och religion. Det är i sig en märklig historieförklaring att för varje gång våldet blossar upp, det alltid har att göra med hur Israel blir attackerat. Libanonkriget 06 var intressant ur den aspekten, då det faktiskt fanns två förklaringar. Den ena var att det var Hamas fel och den andra var att det var Hizbollahs fel.
Detta är olika tekniker som används för att försvara Israel. Men till slut kommer muren att rämna.
* För säkerhets skull vill jag poängtera att detta är en kritik mot sionismen. Inte mot judarna eller judendomen. Jag tror inte anti-semitism är ett påhitt eller är rättfärdigat. Detta tillägg görs på grund av alla dessa Internettroll som är på skattjakt efter anti-semitism.
söndag 3 augusti 2008
Brottets Bana I Det Nyliberala Samhället
Dagens Nyheter är en anti-facklig tidning. Det är sen gammalt. Idag hyllar Ekdal på ledarplats Reagans vidriga avskedande av de amerikanska flygledarna 1981.
Reagans och Thatchers viktigaste insats var att utmana facket, som dittills haft makten att utverka luft i lönekuverten. När de amerikanska flygledarna 1981 gick ut i illegal strejk sparkade Reagan över elva tusen på ett bräde. Sedan dess har inflationsdrivande lönekrav varit ett mindre problem.
I övrigt är artikeln underlig men intressant på flera sätt. Det finns flera saker att ifrågasätta, men jag väljer att bara skrapa på ytan. Ekdal har tidigare attackerat USA-kritiker för att de kritiserar USA pga deras egna unga ålder. De var inte med under andra världskriget och det kalla kriget. Nu verkar han själv inte förstå att det grå industrisamhället som han så negativt talar om, välfärdens framväxt, var en enorm framgång för många arbetarfamiljer. Människor från de lägre skikten. Att saker och ting förändras är annars självklart. Vi kan inte gå tillbaka. Teknikens framsteg är viktiga ingredienser i detta och att individer får öka möjligheter är bra, vilket sker bäst genom att samhället inte segregeras med stora ekonomiska klyftor. Men det handlar trots allt om ideologi.
Ekdal är annars en man som vill se ökade klyftor i samhället. Detta kommer aldrig att gå ihop med att stärka det sociala skyddsnätet som Ekdal tycker är av vikt. Den liberala och nyliberala synen på människan innebär i allt högre grad en individualistisk samhällssyn, med ett stort men. Men, exempelvis, Zygmunt Bauman har beskrivit det paradoxala i ett samhälle som predikar individens lov, men som i mångt och mycket skapar människor som är allt annat än unika individer. Vi förväntas vara och reagera på ett liknande sätt. Det finns en norm om hur man bör vara.
Detta leder mig en aning in på ledartikeln på huvudledarplats i DN som för dagen är mycket bra. (Även om inte alla tycker det.) Ledartikeln som handlar om brottes bana, talar där om hur man inte längre söker efter problemet i samhället eller i strukturerna, utan att man blir alltmer inriktad på offret och brottslingen. Det finns även en biologisering i synen på den kriminelle. På kriminalvården utreder man hur många som har ADHD på anstalterna. Man kan med andra ord tala om en individualistisk diskurs som passar medierna men i mitt tycke inte samhället i stort på längre sikt.
I den artikeln står det förvisso också att... "....Inlevelse i andra människor är något positivt, det är just den förmågan som brottslingen saknar." Det har inte brottsligt i sig att sakna empati, och det är inte heller så att det bara är av samhället deklararade brottslingar* som saknar empati. (Här gör sig DN en liten förenkling som jag är en aning kritisk mot, för det borde här handla om handlingen i sig, inte om "brottslingen".) Sparkandet av de 11 000 flygledarna krävde det också. Ett samhälle där klyftorna ökar, där människor segregeras, skapas empatibrist.
* I grund och botten är det ju samhällets sociala organisering som avgör vad som är kriminellt.
Reagans och Thatchers viktigaste insats var att utmana facket, som dittills haft makten att utverka luft i lönekuverten. När de amerikanska flygledarna 1981 gick ut i illegal strejk sparkade Reagan över elva tusen på ett bräde. Sedan dess har inflationsdrivande lönekrav varit ett mindre problem.
I övrigt är artikeln underlig men intressant på flera sätt. Det finns flera saker att ifrågasätta, men jag väljer att bara skrapa på ytan. Ekdal har tidigare attackerat USA-kritiker för att de kritiserar USA pga deras egna unga ålder. De var inte med under andra världskriget och det kalla kriget. Nu verkar han själv inte förstå att det grå industrisamhället som han så negativt talar om, välfärdens framväxt, var en enorm framgång för många arbetarfamiljer. Människor från de lägre skikten. Att saker och ting förändras är annars självklart. Vi kan inte gå tillbaka. Teknikens framsteg är viktiga ingredienser i detta och att individer får öka möjligheter är bra, vilket sker bäst genom att samhället inte segregeras med stora ekonomiska klyftor. Men det handlar trots allt om ideologi.
Ekdal är annars en man som vill se ökade klyftor i samhället. Detta kommer aldrig att gå ihop med att stärka det sociala skyddsnätet som Ekdal tycker är av vikt. Den liberala och nyliberala synen på människan innebär i allt högre grad en individualistisk samhällssyn, med ett stort men. Men, exempelvis, Zygmunt Bauman har beskrivit det paradoxala i ett samhälle som predikar individens lov, men som i mångt och mycket skapar människor som är allt annat än unika individer. Vi förväntas vara och reagera på ett liknande sätt. Det finns en norm om hur man bör vara.
Detta leder mig en aning in på ledartikeln på huvudledarplats i DN som för dagen är mycket bra. (Även om inte alla tycker det.) Ledartikeln som handlar om brottes bana, talar där om hur man inte längre söker efter problemet i samhället eller i strukturerna, utan att man blir alltmer inriktad på offret och brottslingen. Det finns även en biologisering i synen på den kriminelle. På kriminalvården utreder man hur många som har ADHD på anstalterna. Man kan med andra ord tala om en individualistisk diskurs som passar medierna men i mitt tycke inte samhället i stort på längre sikt.
I den artikeln står det förvisso också att... "....Inlevelse i andra människor är något positivt, det är just den förmågan som brottslingen saknar." Det har inte brottsligt i sig att sakna empati, och det är inte heller så att det bara är av samhället deklararade brottslingar* som saknar empati. (Här gör sig DN en liten förenkling som jag är en aning kritisk mot, för det borde här handla om handlingen i sig, inte om "brottslingen".) Sparkandet av de 11 000 flygledarna krävde det också. Ett samhälle där klyftorna ökar, där människor segregeras, skapas empatibrist.
* I grund och botten är det ju samhällets sociala organisering som avgör vad som är kriminellt.
fredag 27 april 2007
Prison Break V: Den Kroniske Kriminelle
Vi borde börja oroa oss för en ökad individualisering och biologisering av kriminaliteten. Detta är något som pågår utan någon egentlig diskussion. Att begå ett brott är idag en akt av en fri och opåverkad vilja, så tillvida det inte handlar om att man är styrd av biologiska, psykologiska eller kulturella skäl. Kriminalitet kan också förklaras utifrån att man är en sjuk narkoman.
Ett projekt som diskuteras i en statlig utredning “ syftar till att finna rimliga åtgärder för omhändertagande av en inom kriminalvården problematisk och växande grupp klienter. Dessa kännetecknas av att missbruks- och problemdebuten ägt rum i unga år och en kronisk kriminalitet. Denna kriminalitet har orsakat samhälle och enskilda stora svårigheter trots många gånger ringa straffvärden. Strafftiderna för dessa brott är överlag för korta för att medge effektiv påverkan. “
Det finns anledning till oro när kriminaliteten beskrivs som kronisk. När nu man dessutom hävdar att mellan 30-60 % av de intagna antagligen har ADHD, så finns det ingen anledning att tro annat än att vi är tillbaka i en syn på den kriminelle som en defekt människotyp.
Kriminalvården får allt fler klienter, men brottsligheten ökar inte. Och om vi inte tänker söka svaret och lösningen bland sociala, ekonomiska eller samhälleliga faktorer återstår inte mycket annat än hårdare straff, hårdare tag mot narkotikan och/eller medicinering mot de neuropsykiatriska störningarna som man påstår sig ha funnit.
Ett projekt som diskuteras i en statlig utredning “ syftar till att finna rimliga åtgärder för omhändertagande av en inom kriminalvården problematisk och växande grupp klienter. Dessa kännetecknas av att missbruks- och problemdebuten ägt rum i unga år och en kronisk kriminalitet. Denna kriminalitet har orsakat samhälle och enskilda stora svårigheter trots många gånger ringa straffvärden. Strafftiderna för dessa brott är överlag för korta för att medge effektiv påverkan. “
Det finns anledning till oro när kriminaliteten beskrivs som kronisk. När nu man dessutom hävdar att mellan 30-60 % av de intagna antagligen har ADHD, så finns det ingen anledning att tro annat än att vi är tillbaka i en syn på den kriminelle som en defekt människotyp.
Kriminalvården får allt fler klienter, men brottsligheten ökar inte. Och om vi inte tänker söka svaret och lösningen bland sociala, ekonomiska eller samhälleliga faktorer återstår inte mycket annat än hårdare straff, hårdare tag mot narkotikan och/eller medicinering mot de neuropsykiatriska störningarna som man påstår sig ha funnit.
fredag 9 februari 2007
Prison Break IV: Immigranterna Och Fängelseindustrins Potential För Att Utvinna Mervärde
I veckans Arbetaren kan man läsa att det har blivit ett hårdare klimat för de som sitter på anstalt i Sverige. En kriminolog säger att: "... västvärldens syn [har] åter förändrats - tillbaka till avskräckning och vedergällning. Hämnd återupprättar brottsoffret. Där kan man se tydliga influenser från USA." Men, detta kan nog utnyttjas till något positivt, tänker nyliberalen. (Ja, nyliberaler hävdar ju att de ser positivt på saker och ting till skillnad från vänstermänniskor.)
En ny kriminalvårdslag har förvisso klubbats igenom som ökar möjligheten för att ta straffet med hjälp av elektronisk övervakning. Men samtidigt döms människor allt hårdare och man bygger större anstalter. Dessutom lurar i bakgrunden en nyliberal våt dröm om privatiserade fängelser som i USA. Här finns nämligen en bransch där man kan slå flera flugor i en och samma smäll.
USA är här som nästan alltid föregångslandet för nyliberaler, oavsett vad det innebär för samhällena och människorna ur mikroekonomiska och sociala perspektiv. Nyliberaler har sedan ett tag tillbaka sett den ekonomiska potentialen i fängelserna. Små städer som saknat andra ekonomiska möjligheter till utveckling har funnit sig väl tillrätta i en sådan miljö. De skaffar sig samvete och affärstänkande väl anpassade till en värld där man väljer att låsa in människor, oavsett vad de gjort eller inte gjort. Utanförskapet, alienationen, blir till att lösas med hjälp av stora fängelsekomplex samtidigt som dessa överflödiga människor kan utnyttjas i ekonomiska syften. För i USA ökar också antalet människor som gjort sig skyldiga till ett enda brott: sökandet efter ett bättre liv. Jag talar om de som kommer från de södra delarna av kontinenten. De som med livet som insats lämnar exempelvis Mexiko. Den snabbast växande andelen fängelsekunder i USA är nämligen immigranterna.
Det är en tillväxt att dra nytta av. Här snackar vi mervärde.
Ty: "Prison companies do have clear advantages over other corporations: They are able to save large amounts of money on labor practices that would illegal under any other circumstances. Inmate jobs in all prisons pay a pittance, but immigrant prisons are even worse. Because DHS guidelines mandate that non-citizen prisoners cannot earn more than $1 per day, the company gets janitors, maintenance workers, cleaners, launderers, kitchen staff, sewers and grounds keepers at almost no cost."
Därutöver är ju logiken denna, att ökar antalet fängelseplatser, ökar behovet att fylla dessa platser. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv så klart. Detta gör enligt vissa att kriget mot narkotikan även blir ett krig mot immigranterna. Men å andra sidan: då får ju immigranterna stanna i USA. The Land Of The Free.
En ny kriminalvårdslag har förvisso klubbats igenom som ökar möjligheten för att ta straffet med hjälp av elektronisk övervakning. Men samtidigt döms människor allt hårdare och man bygger större anstalter. Dessutom lurar i bakgrunden en nyliberal våt dröm om privatiserade fängelser som i USA. Här finns nämligen en bransch där man kan slå flera flugor i en och samma smäll.
USA är här som nästan alltid föregångslandet för nyliberaler, oavsett vad det innebär för samhällena och människorna ur mikroekonomiska och sociala perspektiv. Nyliberaler har sedan ett tag tillbaka sett den ekonomiska potentialen i fängelserna. Små städer som saknat andra ekonomiska möjligheter till utveckling har funnit sig väl tillrätta i en sådan miljö. De skaffar sig samvete och affärstänkande väl anpassade till en värld där man väljer att låsa in människor, oavsett vad de gjort eller inte gjort. Utanförskapet, alienationen, blir till att lösas med hjälp av stora fängelsekomplex samtidigt som dessa överflödiga människor kan utnyttjas i ekonomiska syften. För i USA ökar också antalet människor som gjort sig skyldiga till ett enda brott: sökandet efter ett bättre liv. Jag talar om de som kommer från de södra delarna av kontinenten. De som med livet som insats lämnar exempelvis Mexiko. Den snabbast växande andelen fängelsekunder i USA är nämligen immigranterna.
Det är en tillväxt att dra nytta av. Här snackar vi mervärde.
Ty: "Prison companies do have clear advantages over other corporations: They are able to save large amounts of money on labor practices that would illegal under any other circumstances. Inmate jobs in all prisons pay a pittance, but immigrant prisons are even worse. Because DHS guidelines mandate that non-citizen prisoners cannot earn more than $1 per day, the company gets janitors, maintenance workers, cleaners, launderers, kitchen staff, sewers and grounds keepers at almost no cost."
Därutöver är ju logiken denna, att ökar antalet fängelseplatser, ökar behovet att fylla dessa platser. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv så klart. Detta gör enligt vissa att kriget mot narkotikan även blir ett krig mot immigranterna. Men å andra sidan: då får ju immigranterna stanna i USA. The Land Of The Free.
måndag 15 januari 2007
Veckans Boktips: Lagom Mycket Kriminalitet av Nils Christie
Hårdare tag mot ungdomsbrottslingar är det nya för året. Samtidigt finns det vissa positiva aspekter i det som är nytt. Men, med så mycket annat, är frågan: är detta alibi för handlingskraft? Kommer detta verkligen leda någonstans? Vi ser ju hur man i Sverige måste bygga nya anstalter. Inte för att brottsligheten ökar utan för att vår syn på den har förändrats.
Nils Christie är en kriminolog som inte tror på straffet som lösning. Kriminalitetsbegreppet överutnyttjas enligt honom.
De socioekonomiska grunderna är alltför viktiga för att ignoreras, även i viss mån tidigare upplevelser i livet vad gäller omgivning och myndigheter. Att det också finns i vissa kategorier av brott en högre frekvensgrad av återfall, bekräftar ytterligare detta faktum. Att det finns en skillnad mellan brottstyper och återfallsfrekvens är av yttersta vikt för att kunna komma till tals med att förhindra förutsättningen för återfallet: det första brottet. Det är inte, i mitt tycke, en naiv tanke att det är en förändring som måste ske på samhällsbasis för att en märkbar minskning i kriminalitet ska kunna ske. Enligt Christie skulle även en definition om vad som är kriminalitet behöva klargöras.
Det naiva ligger i tron, med en typ av tro på hårdare straff som växer fram, är att bara man låser in rätt människor under lång tid, så minskar problemen (inte försvinner, för det finns det ingen som tror). En annan typ av naivitet är kanske att tro att all kriminalitet är behandlingsbart. Med det menar jag inte att det finns människor som är hopplösa fall, utan snarare att det är fler saker som måste fungera än behandling och motivering. Behandling och motivering är bra men inte tillräckligt. I viss mån kan kriminalvården drabbas av problem när det gäller att definiera själva målsättningen, utifrån idéer som inte har klienten i fokus. Det jag menar här är, att mycket av arbetet inom exempelvis socialt arbete överhuvudtaget dels kan vara kontraproduktivt, men det kan också vara status quo inriktat. Man gör sina uppföljningar, man gör det man ska statistiskt, man följer de rådande modeteorierna och kanske går en ”extra mil” för att göra allt detta. Men frågan är, som jag anser, är det verkligen alltid av godo?
Jag anser att den sociala biten tenderar att negligeras och att man på så vis förminskar det verkliga förebyggande arbetets möjligheter. ”Straffsystem är indikatorer på vilket slags samhälle som ligger bakom” skriver Nils Christie, som ett eko med en smula hörfel på Dostojevskijs gamla ord, och fortsätter: ”Förändringar inom straffapparaten hänger ihop med andra förändringar inom samhället. ” Nils Christie skriver också att straffet kan aldrig motsvara den dåliga handlingen. (Hur ofta hör vi inte hur människor beklagar sig över de låga straffen. Sen jämför man olika straffskalor med varandra och säger: ”Det är inte klokt.” Media är ofta den som, om inte, skapar denna folkliga hysteri, så åtminstone viktig som den som eldar på.)
Det finns något som jag skulle vilja benämna social blowback. Läkare som utförde fantastiska lobotomier en gång i tiden, övertygade om att det de gjorde var rätt och riktigt, och som utförde dessa med fantastisk kirurgisk skicklighet, gjorde knappast människorna någon tjänst. Eller ta de taktiska generaler, som med berått mod och en oerhörd militärtaktisk intelligens, utförde dåd som senare kom att skapa utrymmet för ”blowback”. Finns det en social ”blowback”? Inom kriminalvård kan själva fokusen på bestraffningarna, och på brotten i kombination med strikt kortsiktigt budgettänkande helt enkelt ödelägga en verklig brottsförebyggande strategi. Naturligtvis kan inte kriminalvården ta ansvar för sådant som ligger utanför dess befogenheter, däremot borde erfarenheten av kriminalvård och återfall användas i högre grad. Kriminalvård är politik. Den samlade kunskapen inom kriminologi och kriminalvård borde tas till vara mer. Behandling och motivation är inte fel, det är bara inte lösningen. Jag bör väl tillägga att jag inte tror på en släpp-fångarna-loss-strategi heller. Jag är inte abolitionist (vad har straff som inte medling har? Skadar inte straffen våra medmänskliga värderingar?) och det är inte heller Christie. Men Christie ifrågasätter starkt dagens system.
Men Christie och även jag frågar oss även vad gör kontrollbehovet med oss, acceptansen av den ökade kontrollen av oss. Är inte den i sig med och skapar en sämre syn på våra medmänniskor?
Och vidare, läser jag i den optimistiska och intressanta och mycket lättlästa boken av kriminologen Nils Christie, som citerar en annan författare, och som jag därmed låter få sista ordet: ”Utan att ha blivit bemötta med ett minimum av godhet och omsorg hade vi faktiskt inte kunnat växa upp, för vi hade aldrig utvecklats till människor.”
Nils Christie är en kriminolog som inte tror på straffet som lösning. Kriminalitetsbegreppet överutnyttjas enligt honom.
De socioekonomiska grunderna är alltför viktiga för att ignoreras, även i viss mån tidigare upplevelser i livet vad gäller omgivning och myndigheter. Att det också finns i vissa kategorier av brott en högre frekvensgrad av återfall, bekräftar ytterligare detta faktum. Att det finns en skillnad mellan brottstyper och återfallsfrekvens är av yttersta vikt för att kunna komma till tals med att förhindra förutsättningen för återfallet: det första brottet. Det är inte, i mitt tycke, en naiv tanke att det är en förändring som måste ske på samhällsbasis för att en märkbar minskning i kriminalitet ska kunna ske. Enligt Christie skulle även en definition om vad som är kriminalitet behöva klargöras.
Det naiva ligger i tron, med en typ av tro på hårdare straff som växer fram, är att bara man låser in rätt människor under lång tid, så minskar problemen (inte försvinner, för det finns det ingen som tror). En annan typ av naivitet är kanske att tro att all kriminalitet är behandlingsbart. Med det menar jag inte att det finns människor som är hopplösa fall, utan snarare att det är fler saker som måste fungera än behandling och motivering. Behandling och motivering är bra men inte tillräckligt. I viss mån kan kriminalvården drabbas av problem när det gäller att definiera själva målsättningen, utifrån idéer som inte har klienten i fokus. Det jag menar här är, att mycket av arbetet inom exempelvis socialt arbete överhuvudtaget dels kan vara kontraproduktivt, men det kan också vara status quo inriktat. Man gör sina uppföljningar, man gör det man ska statistiskt, man följer de rådande modeteorierna och kanske går en ”extra mil” för att göra allt detta. Men frågan är, som jag anser, är det verkligen alltid av godo?
Jag anser att den sociala biten tenderar att negligeras och att man på så vis förminskar det verkliga förebyggande arbetets möjligheter. ”Straffsystem är indikatorer på vilket slags samhälle som ligger bakom” skriver Nils Christie, som ett eko med en smula hörfel på Dostojevskijs gamla ord, och fortsätter: ”Förändringar inom straffapparaten hänger ihop med andra förändringar inom samhället. ” Nils Christie skriver också att straffet kan aldrig motsvara den dåliga handlingen. (Hur ofta hör vi inte hur människor beklagar sig över de låga straffen. Sen jämför man olika straffskalor med varandra och säger: ”Det är inte klokt.” Media är ofta den som, om inte, skapar denna folkliga hysteri, så åtminstone viktig som den som eldar på.)
Det finns något som jag skulle vilja benämna social blowback. Läkare som utförde fantastiska lobotomier en gång i tiden, övertygade om att det de gjorde var rätt och riktigt, och som utförde dessa med fantastisk kirurgisk skicklighet, gjorde knappast människorna någon tjänst. Eller ta de taktiska generaler, som med berått mod och en oerhörd militärtaktisk intelligens, utförde dåd som senare kom att skapa utrymmet för ”blowback”. Finns det en social ”blowback”? Inom kriminalvård kan själva fokusen på bestraffningarna, och på brotten i kombination med strikt kortsiktigt budgettänkande helt enkelt ödelägga en verklig brottsförebyggande strategi. Naturligtvis kan inte kriminalvården ta ansvar för sådant som ligger utanför dess befogenheter, däremot borde erfarenheten av kriminalvård och återfall användas i högre grad. Kriminalvård är politik. Den samlade kunskapen inom kriminologi och kriminalvård borde tas till vara mer. Behandling och motivation är inte fel, det är bara inte lösningen. Jag bör väl tillägga att jag inte tror på en släpp-fångarna-loss-strategi heller. Jag är inte abolitionist (vad har straff som inte medling har? Skadar inte straffen våra medmänskliga värderingar?) och det är inte heller Christie. Men Christie ifrågasätter starkt dagens system.
Men Christie och även jag frågar oss även vad gör kontrollbehovet med oss, acceptansen av den ökade kontrollen av oss. Är inte den i sig med och skapar en sämre syn på våra medmänniskor?
Och vidare, läser jag i den optimistiska och intressanta och mycket lättlästa boken av kriminologen Nils Christie, som citerar en annan författare, och som jag därmed låter få sista ordet: ”Utan att ha blivit bemötta med ett minimum av godhet och omsorg hade vi faktiskt inte kunnat växa upp, för vi hade aldrig utvecklats till människor.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)