"Bara Rödvinskommunister Går På Teater" von Holstein, leg. pajas.

Ständigt denna Johan Staël von Holstein, leg. Pajas. Han utträder nu ur kommunistrådet, förlåt, mittåt, kulturrådet. Han gör det med von Holsteins patenterade intellektuella glans och värdighet: ”Bara rödvinskommunister går på teater.”

Och visst. Hans problem med teatern kan väl delvis ha att göra med att på scen måste skådespelarna agera tillsammans och för att kunna göra detta måste man repetera tillsammans. Allt i sann kollektivistisk kommunistisk anda. Och sedan med en publik som tittar på i grupp, allt som oftast i kollektiv tystnad. Det är inte heller så konstigt att von Holstein hade problem med att skriva ett kulturmanifest, med tanke på att kultur nästan blivit synonymt med kommunism för von Holstein.

Intressant att notera är alltså hur många av dessa individer (en annan leg Pajas: Fredrick Federley till exempel) som pläderar hårt arbete och engagemang visar sig inte ha tid att engagera sig i vissa projekt. Som om man faktiskt inte behöver anstränga sig , utan att ens blotta symboliska närvaro skulle lösa problemen som andra ställs inför. Hybris? Självupptaget? Joråsatteh...

DN Motbilder Svensson Åsa Linderborg

Ett Mysterium

Vad fan i helvete gör Johan Staël von Holstein i kulturrådet?

Hör på mannen:

Vad vet du om ditt nya uppdrag?
– Jag har förstått att vi delar ut 2 miljarder till konst och kultur varje år, men mer än så vet jag inte i dagsläget. Jag är en vildhjärna och ser värdet av konst på ett annat sätt än gamla stofiler.

Han vet inte så mycket nej. Och man kan konstatera att han inte alls förstår värdet utav konst.
Men på ett par frågor innan har han ändå påstått sig veta en del:

Vad kan du bidra med i Kulturrådet?
– Jag har ett modernt synsätt med starkt kapitalistiska värderingar. Konst har länge varit en efterbliven och eftersatt resurs i samhället som jag vill vitalisera markant.
Vad vill du förändra?
– Ytterst måste konstnärerna själva vilja leva på sin konst. Det är upp till dem att definiera sina egna varumärken och hitta sin publik. Bidrag och stöd kan inte vara den enda försörjningen. Fler borde vara intresserade av att starta kommersiella företag och tjäna pengar på sina uttryck.

Frågan kvarstår. Vad fan gör den där mannen i kulturrådet?

Fotnot: I Dagens DN på kultursidorna kommenterar en självförsörjande kulturarbetande Maria Küchen detta, och bland annat om von Holsteins okunnighet men även om konstnärernas roll och fria val. "Vi skapar inte ett starkt uttryck i den primära avsikten att maximera vinsten, vi råkar ibland gå med bra vinst för att vi har skapat ett starkt uttryck; ibland är det startka uttrycket en förlustaffär ekonomiskt sett. Starka uttryck blir ofta inte lönsamma förrän på flera hundra års sikt." Det har inte von Holstein tid med. Hans hjärna är börsifierad.

När Man Inte Trodde Att von Holstein Kunde Sjunka Lägre I Mina Ögon...

...Då gör fanskapet just det... Det är väl inte direkt jätteoväntat i och för sig. Det ligger ju i linje med vad han tidigare har uttryckt för åsikter.

Johan Staël von Holstein. Han är väl inte värd det. Egentligen. Uppmärksamhet menar jag. Men han bereds utrymme i Metro där han förpestade min morgon. Metro: Där han bereds utrymme för sina människovidriga åsikter. Han vill sänka lönerna i Sverige till Dubais nivå. Han vill skapa arbetsförhållanden liknande de i Dubai. Det här är supernyliberala Johans paradis. Johan bevisar mer än andra nyliberaler vems frihet han talar om.

Han hyllar Dubai. Sverige borde göra som Dubai menar denne man. Dubai? Han hyllar:

Detta Dubai: "They still wake before dawn in desert dormitories that pack a dozen men or more to a room. They still pour concrete and tie steel rods in temperatures that top 110 degrees. They still spend years away from families in India and Pakistan to earn about $1 an hour. They remain bonded to employers under terms that critics liken to indentured servitude."

Detta Dubai: Att sparka arbetare, vilket för dem ofta är detsamma som att bli deporterad, är både enkelt och vanligt i Förenade Arabemiraten. Fackliga rättigheter existerar knappt. Det är förbjudet att organisera sig fackligt, det är förbjudet att kollektivt förhandla om lönen, det finns inga lagar mot diskriminering och de få fackliga lagar som faktiskt finns efterlevs inte alls eller mycket dåligt. Alla arbetsgivare beslagtar dessutom sina anställdas pass, vilket gör det omöjligt att söka sig någon annanstans.

Detta Dubai: Women from Asia and Africa often sign contracts to work as maids, waitresses, hairdressers and secretaries, only to have employers confiscate their passports and force them to work as prostitutes, the U.S. report said. Others work excessive hours under the threat of mental, physical or sexual abuse until they can pay off recruitment costs.

Det här är ett land där människorättsaktivister trakasseras. För ett land, en stad, där rättigheter undertrycks, för att en elit ska kunna frottera sig och pengar ska tjänas slutar det med övergrepp, förakt och vidriga förhållanden för den arbetande befolkningen: den som ska underhålla byggnaderna, överklassen och skapa vinstutrymmet för de rika. Därtill: Att bara pressa lönerna nedåt leder inte till välstånd vilket Johan tycks tro. Johan vill skapa ett större utanförskap, och en slum i Sverige.

Men där rör sig inte Johan. Han rör sig med de enda människor som har rättigheter i hans värld. Överklassen. När han ser sånt här, när han läser sånt här, reagerar han så här: So? Såna och sånt som skulle ge människorna som bygger överklassens rikedom och frihet på sin bekostnad rättigheter hatar Johan.

Johan har en märklig tilltro till entreprenörskap. Den existerar i ett socialt, ekonomiskt och mänskligt vakuum.

Ps! Alla människor är individer. Inte bara entreprenörerna.