Ett Mysterium

Vad fan i helvete gör Johan Staël von Holstein i kulturrådet?

Hör på mannen:

Vad vet du om ditt nya uppdrag?
– Jag har förstått att vi delar ut 2 miljarder till konst och kultur varje år, men mer än så vet jag inte i dagsläget. Jag är en vildhjärna och ser värdet av konst på ett annat sätt än gamla stofiler.

Han vet inte så mycket nej. Och man kan konstatera att han inte alls förstår värdet utav konst.
Men på ett par frågor innan har han ändå påstått sig veta en del:

Vad kan du bidra med i Kulturrådet?
– Jag har ett modernt synsätt med starkt kapitalistiska värderingar. Konst har länge varit en efterbliven och eftersatt resurs i samhället som jag vill vitalisera markant.
Vad vill du förändra?
– Ytterst måste konstnärerna själva vilja leva på sin konst. Det är upp till dem att definiera sina egna varumärken och hitta sin publik. Bidrag och stöd kan inte vara den enda försörjningen. Fler borde vara intresserade av att starta kommersiella företag och tjäna pengar på sina uttryck.

Frågan kvarstår. Vad fan gör den där mannen i kulturrådet?

Fotnot: I Dagens DN på kultursidorna kommenterar en självförsörjande kulturarbetande Maria Küchen detta, och bland annat om von Holsteins okunnighet men även om konstnärernas roll och fria val. "Vi skapar inte ett starkt uttryck i den primära avsikten att maximera vinsten, vi råkar ibland gå med bra vinst för att vi har skapat ett starkt uttryck; ibland är det startka uttrycket en förlustaffär ekonomiskt sett. Starka uttryck blir ofta inte lönsamma förrän på flera hundra års sikt." Det har inte von Holstein tid med. Hans hjärna är börsifierad.

Är Det Fanatikern Som Är Problemet?

Är det alltid fanatikern som är problemet?

Amos Oz är i Sverige. Han har tidigare beklagat sig över vår för kritiska syn på Israel i det här landet. Han är här för att ödmjukt sprida sin bok Att Bota En Fanatiker.

Jag undrar, är det alltid fanatikern som är problemet? Och säg, att vi botar en fanatiker, vi injicerar lite humor i honom (Amos Oz är inte ensam om detta tema. Dario Fo menade något liknande om tyskar och nazism.) räddas då världen från akuta problem? (Vad är en fanatiker? Vem och vad definierar fanatikern?)

Eftersom jag dessvärre inte läst Att Bota En Fanatiker ska jag inte ge mig in i en diskussion om själva boken. Jag har länge haft den på min "vill-läsa-lista". Amos Oz är annars en fantastisk författare. Jag tycker mycket om hans språk.

Men det är inte fanatism i sig som alltid är problemet. Vi har andra typer: likgiltighet, girighet, desperation, plikttrogenhet, patriotism, nationalism, och maktbegär. Kampen om tolkningsföreträdet.

Vad gäller Amos Oz som fredsvän finns ju annars en del att önska. Som konsekvens. Det är svårt att inte misstro en fredsvän som ställer sig okritiskt bakom Israels attack mot Libanon förra året. Så hur botar man en liberal från enögdhet?

På vilket sätt är man en fredsvän när man försöker göra slag av att detta krig var rättfärdigt och att man till största del, (”mostly”) riktade sig mot Hizbollah. Han är snarare en apologet för övergrepp av Israel, även om han inte tillhör hökarna. Han ogillar kraftigt enstaka delar av Israels politik. Men ser inga problem i grunden. (Och som vi vet. Dödade man fler civila.)

"This time, Israel is not invading Lebanon. It is defending itself from daily harassment and bombardment of dozens of our towns and villages by attempting to smash Hezbollah wherever it lurks. The Israeli peace movement should support Israel's attempt at self-defense, pure and simple, as long as this operation targets mostly Hezbollah and spares, as much as possible, the lives of Lebanese civilians (not an easy task, as Hezbollah missile launchers are too often using Lebanese civilians as human sandbags)...Israel is targeting mostly Hezbollah..." (La Times)

Det finns en del att önska i analytisk förmåga också. Och som vanligt när det gäller liberaler: lite mer konsekvens när det gäller liberalism skulle heller inte skada. Fredsvännen Oz ansåg också att det var palestiniernas fel att det inte löste sig i Camp David. I grunden, enligt Oz, ett bevis på palestiniernas ovilja att få fred. ” Ehud Barak went a very long way towards the Palestinians, even before the beginning of the Camp David summit; longer than any of his predecessors ever dreamt to go; longer than any other Israeli prime minister is likely to go. On the way to Camp David, Barak's proclaimed stance was so dovish that it made him lose his parliamentary majority, his coalition government, even some of his constituency. Nevertheless, while shedding wings and body and tail on the way, he carried on like a flying cockpit, he carried on. Seemingly Yasser Arafat did not go such a long and lonely way towards the Israelis. Perhaps he could not, or lacked the fierce devotion to making peace. (Even if Camp David Fails, this Conflict is on its Last Legs', Guardian, 25 Juli 2000)

Att Barbro Hedvall gillar Amos Oz ligger helt i linje med DN-liberalernas linje. (Även om Oz i den här frågan säkerligen är för liberal för Wolodarski.) Det israeliska tolkningsföreträdet är nämligen totalt. Även när man kritiserar Israel gör man det nämligen utifrån Israels ögon, för Israels bästa. Att vara tillmötesgående för palestinierna blir då, inte en del av humanism eller liberalism, utan i egenskap att hjälpa Israel. Ungefär såsom en annan DN-liberal älskling Thomas Friedman ser på muren. Den är ett hot mot Israel, då det kan bli svårt att skapa en palestinsk stat, vilket i slutändan leder till att palestinierna ger upp tankarna om tvåstatslösningen och i stället börjar tala om en stat. (Bland vanliga palestinier är detta ett ökande fenomen. Framförallt eftersom de drabbas av de rent fysiska hindren på de ockuperade områdena. Vardagslivet är svårare på de ockuperade områdena, än för palestinier i Israel.) Det handlar inte om palestinierna per se för Friedman.

Amos Oz tillhör en mängd människor som talar om fred, men som använder ordet som alibi. Genom att ha talat om freden vid ett antal tillfällen har han blivit till en fredsvän. Genom att tillhöra den israelisk vänstern så hamnar man nästan per automatik i någon form av ”fredsväns”-kategori. Det är otillräckligt.

Det är inte fanatism som sådan som är huvudproblemet i frågan om Israel/Palestina. Det är Amos Oz själv ett bevis på.

Fotnot: Låt mig ta ett exempel, angående definitioner och om fanatikern är problemet. Jag hämtar det lite ur när Amira Hass intervjuade en soldat.

"Soldaten: Krypskyttar gör sällan misstag. Misstagen görs av folk som inte är krypskyttar.

Hass: Och de råkar skjuta barn i huvudet, av en ren tillfällighet?
Soldaten: Om du säger att du sett en massa barn som har blivit träffade i huvudet, så ja, då är det krypskyttar som skjutit.
Hass: Du menar att våra definitioner av vem som är barn skiljer sig åt?
Soldaten: Din definition skiljer sig från min.
Hass: För enligt din definition är den som är äldre än tolv år inte längre ett barn?
Soldaten: Precis."

Att Döda Några Oskyldiga Och Att Döda Extremister: Det Man Förlorar På Gungorna Får Man Ta Igen på Karusellen

Så här står det i DN:

"Sex palestinska extremister dödades i israeliska anfall mot städerna Gaza och Beit Hanun. Enligt vittnesuppgifter förlorade även tre oskyldiga sina liv i Beit Hanun."

Några funderingar. Vem talade om för DN att det var sex palestinska extremister som dödades?
Eller annorlunda uttryckt: Först kommer tydligen fakta "extremister dödades". Sen kommer något som är enligt vittnesuppgifter. Inte riktigt bekräftat på samma vis som att sex palestinska extremister dödades.

Extremisterna dödades. De tre oskyldiga förlorade sina liv. Otur: ren och skär.

Dessutom, icke att förglömma, detta var "israeliska militäraktioner". Betydligt finare än terrorism. Värdigare. Dessutom hade säkert extremisterna taffligare kläder på sig. Smutsigare. Dessa är det liksom okej att döda. Det är ohyra. Det är därför vi säger "extremister", så vi vet, att vi inte ska sörja, eller bli arga på Israel.

"Det dog några i Palestina igen"
"Va? Typiskt."
"Men, det är lugnt. Det var extremister."
"Okej. Vilken tur."
"Tyvärr, dog det några oskyldiga också."
"Men, extremister också?"
"Ja."
"Man kan ju fråga sig vad de där så kallade oskyldiga gjorde tillsammans med extremisterna." "Ja, det är sant. Det är en bra fråga. De kanske inte ens var så oskyldiga som det påstås."
"Jag menar. Israel måste ju få försvara sig. Det är ju ett krig, och även om det var oskyldiga också, så är det ju extremisternas fel. Jag menar: extremister... Hallå!"

Israel meddelar via media att man gör det för att få bukt med raketbeskjutningen mot Israel.

Nån som vet hur vi ska få bukt med det där... ni vet.. ockupationen? Belägringen av fängelset Gaza?