Att Sälja Sjukdomar

Sjukdom till salu är inget nytt. Att det finns stora ekonomiska intressen inom den luddiga psykiatrin är ingenting nytt. I DN skrivs en artikel av Ingrid Carlberg om hur generaliserad ångest, GAD, vaknat till liv igen som sjukdom genom en PR-kampanj.

Psykiatrin och dess sjukdomar passar mycket bra in i en värld där individualismen är ledstjärnan. ”Var och en är så olycklig som han tror sig vara” skrev Seneca för ett par tusen år sedan. Men det är först i en kapitalistisk och vulgärindividualistisk kultur som detta kan utvecklas till något mer. För varje människa kan omöjligtvis jämföra sig själv helt med hur någon annan mår. Man mår på sätt och vis som man mår. Diagnoserna passar därmed perfekt in i ett perfekt samspel mellan en profession, en nyliberalt individualiserad kultur och det kapitalistiska samhället. Människor mår ibland dåligt, ibland väldigt dåligt. Att skriva ut recept kan vara en snabbare och enklare lösning: och på kort sikt kanske till och med billigare än andra ”recept”, som kan handla om att skapa människovänligare arbetsmiljöer till exempel.

De luddiga gränserna inom psykiatrin skapar större jaktmarker för läkemedelsbolagen. Ingrid Carlberg i DN skriver ”Ångestområdet är tacksamt för den här sortens bredare marknadsföring, eftersom gränserna mellan sjukt och friskt inte är lika absoluta där som vid exempelvis en urinvägsinfektion.” Och denna sjukdom har följande symptom: ”Blev du till exempel ängslig över att ditt barn var två minuter försenat på hemväg från dagis fanns anledning att tänka efter. Detsamma gällde om du fick nya uppgifter på jobbet och blev orolig i stället för glad. Bland de fyra uppräknade sjukdomssignalerna nämndes också att befinna sig på semester i Florens med familjen, äta glass och se på konst utan att riktigt kunna njuta av konsten och glassen av oro för att bli magsjuk eller rånad av ficktjuvar.”

En författare Loren Mosher i boken Galenskapens gåta – psykologiska, sociala och biologiska modeller för schizofreni frågar sig om den medicinska forskningen är till salu och pekar på att “banden mellan kliniskt inriktade forskare och industrin innefattar inte bara beviljade anslag, utan också en mängd andra arrangemang. Forskare arbetar också som konsulenter åt företag vars produkter de undersöker, ingår i rådgivande styrelser och i paneler, medverkar då patent och royaltyn avgörs, medger att deras namn får användas som författarnamn till artiklar som spökskrivits av involverade läkemedelsföretag, rekommenderar mediciner och apparater på läkemedelssponsrade symposier och tar emot dyra gåvor och resor till luxuösa ställen. Många har också ekonomiska intressen i företagen.”

De starka ekonomiska intressena skapar alltså incitament för att hitta orsaker som stöder diagnoser av olika slag. Och ju fler människor som kan diagnosticeras desto fler kan medicineras. Att våra tidningar gärna hakar på, är också förståeligt: billig media (ingen journalistik dock) och säljande löpsedlar och rubriker.

Till slut, om det fortsätter, kommer vi till slut alla tilldelas varsin diagnos. Vi kommer inte födas in i det, eftersom det inte finns några biologiska bevis, men hur vi uppträder kommer till slut förklaras. Vi avslutar vår tid på högstadiet, med ett avgångsbetyg och en diagnos. För att bättre få veta var vår plats i samhället är. ”Här har du ditt betyg, din diagnos och här ett recept till din kvartersbutik där du kan hämta ut pillren. Lycka till!”

Fotnot: Artikeln i DN är ett utdrag ur Ingrid Carlbergs bok "Pillret"

Ps! I diagnosmanualen DSM fanns en gång homosexualitet med. Den försvann inte genom vetenskapliga genombrott utan genom politiskt arbete. Bara så ni vet