Alliansen É Lost: Triangeldramat.

Johan Stael von Holstein var tvungen att bygga sig en egen stuga. Att bo i. För att imponera på Maud skulle den bli storslagen. Men han lyckades inte till fullo. Johan råkade ut för blodförgiftning. Trodde han. Han råkade slå en spik i sig, och började blöda. Hans blod var rött. Inte blått som han trodde. Den naturliga förklaringen var blodförgiftning. Det fanns ingen läkare i närheten. Naturligtvis höll läkarna till hos Valfri Storbolags-VD. Han överlevde, men höll på att dö på vägen genom djungeln. Till sin egen lättnad överlevde han. Det hade varit ett hårt bakslag för alla hans företag om han dött. Däremot fick han det bekräftat vad vissa sagt. Han var inte naturligt blåblodig.

Johan gick dessvärre på fler nederlag. Trots att han försökt charma Maud med sin kampanj: Världen Är Johan, hade hon fallit för Valfri Storbolags-VD. Valfri Storbolags-VD saknade nästan personlighet. Han investerade inget i sin egen personlighet. StorbolagsVD:n ansåg att personligheten var kostsam och inte särskilt kostnadseffektiv och han hade behövt skära ned på sin personlighet och Maud var alldeles såld. Han var nästan som en stereotyp, en form av idealtyp, utan några ideal. Han höll sitt kroppsspråk på ett absolut minimum: han hade avskedat en del ansiktsuttryck, som inte tjänade något som helst syfte, utan dessutom bara kunde förvirra. Han sparade på energi genom att inte skratta. Han log tillbaka ibland. Därför att utbytet kunde tjäna ett syfte. Det var så att säga, en form av kontrakt. Det var mot Maud han valde att le. Få verkade annars gilla Valfri StorbolagsVD. Så hade det varit hemma med. Han hade gått i terapi på grund av kritik som handlat om att han hade roffat åt sig pengar, vilket var djupt sårande. Terapin var lösgörande. Han blev av med det sista av det känsloöverskottet han hade.

Samtidigt hade både Federley och Maud råkat ut för bakslag innan Valfri Storbolags-VD hade friat. Arbetslösheten kunde nämligen delvis botas genom att man sparkade både Federley och Mona. Federley och Mona hade så många heltidssysselsättningar tillsammans så att om man sparkade båda två kunde man nästan utrota arbetslösheten. Det skapade dessvärre nästan 100 % arbetslöshet hos öns centerpartister, vilket fick Susanna Popova att börja fila på en artikel om vad som var fel på centerpartister. Det blev till en bok istället då materialet blev för stort.

Johan accepterade sin förlust av Maud, han var ingen dålig förlorare och tröststartade ett företag. Hans 124:e sedan han kom till ön.

Det blev bröllop. Så storslaget det kunde bli på den här ön. En hydda: ett uppenbart fuskbygge, och en vacker strand räckte gott. Förvisso var Valfri Storbolags-VD rikast. Han ägde ju det som fanns. Längre upp, där sanden övergick till gräs, var det dukat för fest. Billig, subventionerad arbetskraft hade man lyckats få fram. Fredrik Reinfeldt vigde. Bröllopet blev borgerligt. Vilket han, den där Hägglund, morrade om, men eftersom Hägglund saknade karisma, pondus och allting som gjorde att någon någonsin skulle lyssna på honom, hände ingenting. Hägglund var statist. Få visste vem han var. Han visste det och kände att något måste göras. Han började slipa på ett tal. Revanschen skulle bli hans.

Toastmastern Fredrick Federley fick hålla reda på vilka som skulle hålla talen. Maud hade velat ha någon centerpartist som toastmaster. Det hela var lite pinsamt. För Federley hade glömt bort att han själv var centerpartist. Det var som med vissa ord. Om man sa det många gånger förlorade det sin betydelse. Man visste varken ut eller in. Centerpartiet hade förlorat sin betydelse för Federley. Vem mer skulle då hålla tal? Johan Stäel von Holstein fick inte hålla tal. Man söp honom under bordet så att han inte höll något. Man var orolig över att Johan bara skulle ha pratat om sig själv. Per Gudmundsson fick inte hålla tal han skrivit sitt tal under nämnda bord. Men Hägglund skulle hålla ett. Även Fredrik Reinfeldt.

När Hägglund slog med ena kniven mot glaset tittade folk upp mot honom, men det var som om de såg rätt igenom honom, och man vände snart blicken tillbaka mot den som de pratat med. Hägglund blev frustrerad. Något måste göras för att få uppmärksamhet igen. Men alla ignorerade honom. Som statsminister och ledare såg Fredrik Reinfeldt detta. Han reste på sig. Slog i glaset. Hägglund sträckte på sig. Han var just på väg att säga ”tack” till Fredrik när… Fredrik höll ett eget tal istället

- Låt mig parafrasera Scott Adams ”Giftermål är på många sätt som bilstöld. Du bör i anständighetens namn byta nummerplåt och lacka om kärran innan du testkör den inför den förra ägaren. Det hör till god ton.” Och här är vi: borgerligheten, i all vår lycka, i all vår prakt, the best of the best: lyckliga över att ni valt rätt. Ni är Artiga. Vackra. Vettiga. Etikettiga. Produktiva. Energiska. Brorduktiga. Ni är två människor som har investerat i varandra. Ni har kalkylerat och vägt för och nackdelar mot varandra. Men kärlek går inte att outsourca.”

Detta lät mycket vackert. Fredrik såg mycket nöjd ut med den senaste meningen. Men Valfri StorbolagsVD skakade knappt synbart på sitt huvud. Han var inte helt övertygad om detta. Han synade Maud uppifrån och ned med sin blick.

Fredrik fortsatte: ”Detta giftermål påminner mycket om vad alliansen vill göra för Sverige. För den här ön. Att föra samman det bästa vi har. Och lämna skiten utanför. Ingenting kan hindra er lycka nu. ”

Jan Björklund gav betyg åt talet. Tre stridskukar av fem. Men sen kunde festen börja. Festen blev vild. Det sjöngs karaoke. Carl Bildt överraskade med att sjunga. Han valde ”I Love Europé”. Han tog inga danssteg och försökte le som Christer Sjögren vilket inte passade Carl alls. Det var ett leende som bara Christer Sjögren kunde leverera. Faktum var att flera på ön utom Carl avskydde den där låten. Men av någon anledning var det den enda de mindes från schlagerfestivalen. Federley sjöng Irma Schultz gamla slagdänga ”Stureplan”. Utan att reflektera över texten. Men det var sen gammalt. Politiker lyssnade sällan. Samma ”misstag” hade Reagan gjort med Springsteens Born In The USA och Angela Merkel när hon spelade Stones Angie i sin valkampanj. Fredrik Reinfeldt och Filippa sjöng en duett. Pogues julsång ”Fairytale of New York”. Konstigt låtval, men man tyckte det var ett fräckt val, som gick utanför vad man väntade sig. Lite folkligare. Lite MUF skojar till det liksom. Festnatten gick så mot sitt slut.

När Reinfeldt vaknade upp bakfull på stranden, med huvudet nergrävt i sanden av någon lustigkurre, väcktes han av Anders Borg som sa: - Jag har en tråkig nyhet.
- Och en god? Undrade Fredrik.
- Tja om du vill, sa Anders Borg.
- Shoot! Sa Fredrik. Det vill jag. Börja då med den goda.
- Okej. Det är vid den här tidpunkten dags för bröllopsresan.
Fredrik tyckte väl inte det var en så där jätterolig nyhet. Dessutom fanns det inte så många ställen att resa till. Men det måste ändå kategoriseras som en positiv nyhet, i brist på andra. Kanske hade han hoppats på något annat: som räddning. Susanna Popova hjälpte till att gräva upp Reinfeldt ur sanden. Han reste på sig för att titta på när paret begav sig. Han såg Maud. Men han såg inte Valfri Storbolags-VD.

- Var är Valfri Storbolags-VD, undrade Fredrik.
- Ja, det är den tråkiga nyheten. Någon har mördat honom.
.- Va? Vem är den skyldige?
- Jag vill egentligen inte spekulera i det, sade terroristexperten Magnus Ranstorp som hade skuggat Anders Borg men så pass dåligt att Anders Borgs hela tiden vetat om det, men det finns mycket som pekar på att det kan vara ett terroristdåd.
- Som? Undrade Fredrik och kände en plötslig huvudvärk komma annalkandes.
- Det är till exempel en vardag.
- Seriöst ?… sa Borg och såg skeptisk ut.
Seriöst, alltså. Terrorister slår helst till på vardagar. Dessutom var Valfri StorbolagsVD vår rikaste man på ön. Man vill på det viset påvisa att ingen går säker. Inte ens den rikaste. På så vis vill man sprida skräck. Man vill ställa frågan: Om man inte kan skydda den som förtjänar mest att bli skyddad, hur ska man då kunna skydda de som är minst värda. Den här terrorverksamheten har pågått en längre tid nu.
- Hur vet vi det, vi kom ju för bara ett par dar sedan? Det var Popova som antecknade för USA:s räkning. Frågan var inte retorisk eller kritisk utan öppen för att få mer bekräftelse.

- Terrorister vilar aldrig, och de slår till när vi minst anar det. Därför är det bra att alltid ana att de ska slå till. Då slår de inte till! Därför har den här terrorverksamheten funnits på den här ön väldigt länge. Det har inte funnits någon som kunnat ana att de skulle kunna slå till, sa Ranstorp och såg väldigt nöjd ut med den förklaringen. Ytterligare en indikation på att det är terrorister är att om man multiplicerar dagens datum med en annan siffra så får man telefonnumret till någon som jag inte känner personligen. Dessutom är det alltid troligast att det är terrorister innan vi vet att det är någon annan. Och då behövs ju inte jag.
Anders Borg förstod inte logiken till fullo, men det var ändå inte hans område. Han valde att tolerera Ranstorp om budskapet i slutändan kunde passa deras egen politik.
Fredrik Reinfeldt i sin tur var för bekymrad över manfallet för att kunna tänka på terrorexpertens analys. Han förlorade väljare för var dag som gick.